Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

Nr 61- Att vara min chef

Det är svårt att vara chef, jag skulle själv vare sig klara av det eller vilja vara det. Att vara min chef är dessutom näst intill omöjligt. Jag har på en ganska kort period haft tre mycket olika chefer på tre mycket olika skolor. För om jag inte avslöjat det innan så är jag lärare.

Den första, k61-1, var rektor på en mindre skola med en speciell egensinnig inriktning som gjorde den värd att utforska. k61-1 kan beskrivas som konflikträdd utan att överdriva. Jag tror och kan sakna hennes sätt att administrativt kräva dokumentation och hålla ordning på ekonomin, men hon gillade inte konfrontationer. Detta kunde ha fungerat på en annan av de skola, vars rektor jag skall prata om, men det var inte ultimat här. På somliga ställen har det nämligen skapats en ytterligare skolledning… elevernas föräldrar (så tänk efter hur du är), de vill naturligtvis sitt barns bästa, de kan bara inte lita på att vi också vill det, eller att vi som instutition inte bara kan lägga fokus kring ett barn.

k61-1 skulle i alla fall under min tid ställas inför en hel del saker som krävde sin bestämda chef. Jag blev en tonåring igen under hennes styrning. Ett trotsbarn som mest gick emot hennes beslut när än jag kunde eller kritiserade hennes beslut när helst jag kunde. Jag hade dock problem att stå upp till henne. Hon var extremt svårt att som anställd tala med. Hon lyckades alltid ha sitt mandat som rektor högre upp. Jag kände mig alltid pytteliten och ovärdig i hennes sällskap. Man kan kanske diskutera detta, jag medger att jag inte hanterade mitt eget uppförande korrekt, men det gjorde faktiskt inte hon heller. Hon hade en tendens att lyssna på de som betydde något och sätta dövörat till åt oss andra som inte hade något mandat. Jag fick ta hjälp av a52 många gånger, och hon fick nästan då och då föra min talan. Hur eller om hon lyckades rida ur skandaler och klara ut de problem som rådde får vi aldrig veta. Hon har tyvärr gått bort. Hur känner då jag inför det? Jag är naturligtvis ledsen för hennes nära och kära, de som kände och älskade henne. Jag kände henne inte tillräckligt bra för att ha en sorgeperiod, men sättet hon fick avsluta på är inget jag anser någon värdig. Så ska ingen å bort. Står jag då för mitt eget handlande och det jag har sagt om henne, samt skulle jag trots omoget och inkorrekt, hantera henne på annat sätt än jag gjorde? Nej. Vi passade aldrig för varann, hon gillade inte mig heller tror jag och det passade ju rätt bra. Man kan inte tycka om alla och hade troligen en besvarad benägenhet att inte tycka om varann.

Sedan har vi den hårda, icke-konflikträdda men stressade k61-2. Hon var rektor på den minsta skola jag har jobbat för, och jag måste medge att jag nog inte riktigt har gått igenom alla intryck från denna tid totalt ännu. Men… jag förstod först och främst aldrig vilka beslut som var hennes och vilka som var någon annans. Här handlade det om en rektor som satte sitt hopp till sin personal och hon kunde i katastrofer finnas till hands, men oftast inte. Precis som vi var helt överrösta med jobb, så var hon det också.

Hon ursäktade i alla fall beslutet att inte låta mig vara kvar. Att det inte var något personligt och jag förstår jag naturligtvis. Men jag hade nog önskat att hon slagits mer för min skull. Jag upplevde nämligen att avskedet bara raderade mig. Det fanns inget kvar av mig där och man verkade aldrig mera vilja prata om mig, detta enligt en före detta kollega. Jag tänker att de antingen skrämdes eller skämdes eller kanske både och. Jag var utbränd, utmattad och mådde fruktansvärt fysiskt dåligt. Jag hade självskador som var tydliga eftersom jag ett tag tvingades att gå med bandage runt armarna. Elever oroade sig över mig (även föräldrar, något jag aldrig hade varit med om förr), så jag insåg att oavsett ens åsikter kring självskador, så måste jag dölja dem. Jag började skada mig på ställen ingen såg… men det var försent. Jag var så nedgången att jag knappt kunde stava mitt eget namn. Jag lyssnade inte på kroppen som visade fler och fler tecken. Varför? För att jobbet var min plats att vara normal, egen… visa att jag var bra på något, göra något som gladde mig. Jag hanterade min egen utmattning och depression fel och borde såklart tidigare ha lyssnat. Vet inte om det gjorde att jag fått behålla jobbet, men jag vet att jag gjorde ett bra jobb. Hyser jag agg? Vet inte… jag känner mig så klart ledsen över jobbets radering av mig, att ingen verkade vilja slåss för mig då jag inte kunde. Men om jag hyser agg är för tidigt att säga. Som sagt, en chefsposition är inget jag någonsin vill ha, för saken är att jag tvingades sjukskrivas, och kostade då extra pengar att täckas upp för. I det läget, med två veckor kvar av en provanställning, så hade jag själv nog tvingats fatta samma beslut. Så jag vet inte. Jag kanske återkommer.

Den tredje chefen är den oerfarna och här kommer det rivas upp en del sår, men de behövas också förklaras, vilket de aldrig gjorde. Vi hade till en början ett likvärdigt tänkande, men gled ifrån varandras meningar mer och mer. Men så länge hon stod bakom mig så kom vi överens. Min tjurskallighet och ilskenhet gör att jag är svårt att gå emot som ledare och ledning. Jag valde att publicera ett brev, ett elakt och extremt sarkastiskt brev. Det var ämnat åt de med mandat att göra något – de som kunde ändra saker och ting – den högsta av ledning. Men det gjorde att m61 fick ta en smäll, då hon hade mandat över mig. Jag kallade henne för marionett, och menade på att hon satts på position av ledning så att dessa kunde ta beslut snabbt och lätt bakom folks ryggar. Jag påstod aldrig att m61 var en del i det hela, snarare tvärtom, alltså därav att jag kallade henne marionett. Detta brev skakade inte om någonting, eftersom jag inte har något mandat alls, men det smutskastade en del och avslöjade en del som man annars kanske inte skulle fått ta del av som förälder, eller invånare i specifika kommunen. Men det betydde inte att jag inte skulle straffas, och jag tog smällen. Fick ett skambud då man skulle placera mig och lämnade då kommunen. Man vill bli av med mig och det blev man. Inte för att jag utgjorde en fara, utan för att jag orsakade en del oroligheter, onödiga sådana. Jag ville inte åt m61, utan jag var intressera av de högst upp, men jag påstod ändå att det skett en viss konpirering. Att man satt henne på positionen som en marionett och sedan lockade henne med en bra position, och jag står för det. Elakt, ja… men inte mindre sant för det. Jag sade att detta nog skulle riva upp saker, det gör det nog… men lovade också förklara mig, något jag faktiskt aldrig gjort. Anledningen till det är enkel. Jag är ingen och genom mina ords brist på effekt gentemot de som man siktade emot så bevisas det. Oavsett mitt arbete, vars uppgifter jag menar på att jag skötte bra. Jag kan mitt jobb, är bra på det. Jag är ilsk och tjurskallig och väljer ett raseriutbrott framför en lugn diskussion, varför? Det finns inte tid för diskussioner, elever och klasser har inte tiden att vänta. Man måste förlita sig på att vi som är dem närmast varje dag kan vårt jobb. Hade jag gjort detta igen? Ja. Jag är ingen robot man kan styra eller som rättar sig efter normen, jag har däremot en passion som få till mitt arbete och älskar det. Jag hoppas en dag finna en chef som kan uppskatta detta hos mig.

missinvisiable@gmail.com

Jag flyttade till Stockholm, lämnade allting bakom mig… typ. De första åren stod jag med ena foten på västkusten och andra på östkusten. Kunde inte rota mig. Därför började en välkänd spiral för mig. Jag klarade inte av att tillåta människor att se mig, jag var ändå inte så intressant. Men flickan/tjejen/kvinnan jag spelade rollen som… hon var mycket intressant. Det var en blandning av dröm och verklighet, det var så lätt att ljuga. Jag insåg hur mycket som jag ville med livet, men som jag inte skulle få uppleva eller inte skulle klara av att genomföra. Ibland tänkte jag även att det inte var värt kampen. Det intressanta karaktären blev som ett virus, och jag blev inte av med henne. Lögnerna blev värre, alkoholintag större, vikten bara exploderade.. ni fattar och ni kommer få läsa mer om detta senare.

Ikväll vill jag gå till listans två sista namn. De är sist av den enkla anledningen att de är de jag träffade senast, men de är också de som fick mig att hitta en liten “mig”, ett framsteg. Jag fick se vem jag var, kunde vara, borde vara… Hon var en ganska bra människa. Ensam, men bra. Ensamhet är som en röd tråd genom hela mitt levene… det definerar mig ibland och det är då och då desperationen, rädslan att bli alldeles ensam som gjort mig farlig och desperat.

s60 och b60! Jag skriver till er båda direkt här på eftersom jag vet att ni kommer läsa. Det kanske kommer att vara helt obetydligt för ert mående, men jag tror inte det.

Vi arbetade ihop alla tre, och vi hade en extremt liknande syn på världen. Åsisktsmässigt, men vi visste också hur ond världen kunde vara, hur onda människor det fanns.

s60 fångade mitt intresse första stora mötet, hon kom fram till mig och gav mig en komplimang, för att jag hade sagt vettiga saker (inga nyheter troligen, men vettiga). Jag var ny på skolan, skulle få en stökig klass och jag var beredd. Var inte beredd på hur det skulle bli för mig. b60 skrämde mig en aning i början, jag kände att han inte trodde att jag skulle klara av klassen, tror kanske inte det var det han ville utstråla, men tolkning är ju inte min starka sida!

b60 och jag fick i alla fall jobba i samma klass, och som vi fick jobba. Jag tyckte det var givande, roligt och jag tyckte om de flesta barnen. Sedan finns de… vi vill inte tänka på dem, de fanns när jag var liten, när du var liten och när din mamma var liten, onda barn! Föds de onda? Svårt att säga, men s60,b60 och jag hade varit med förut. Vi hade sett dem. Jag hade dock mest sett föräldrar till onda barn och hur de formade sina barn till kopior av dem. Lärde dem att inte respektera vuxna, utan stå för att de hade rätt, och med rätt maktmedel så fick de rätt också… världen är inte rättvis. ‘

Jag hade lovat mig själv att gå in för det här jobbet och den här gången inte förvandlas till det jag blivit på förra stället. Jag hade låtit andra styra mig, och nu vägrade jag. Jobb eller inte.

Inför skolårets slut så hade alla förutsättningar ändrats. Vi hade inga jobb längre, och för sådana som oss tre betyder jobbet stabilitet och trygghet. Ett ställe där man kan ha kontroll och där man varje dag kan få umgås med likasinnande (och en del andra), där man kunde få uppleva sig själv som bäst. Något man var bra på.

Under året hade jag fått ett par utbrott som skapat en del problem, mitt humör klarar ibland inte ritkigt att hålla emot att ta emot orättvisor.

b60 råkade ut för en sådan orättvisa och jag kunde inte hjälpa honom då, han fick skuld för något som han gjort rätt, det vill säga, han hade gjort det som jobbet krävde, även om det inte för professorer i pedagogik må se bra ut, så kan det fortfarande vara pedagogiskt. Och s60… att jag inte lyssnade. Hon hade en gång gått in i väggen för den där skolan och som tack fått… ingenting. s60 och b60 har stöd i varandra, och det behöver man, ingen ensam är starkast. Det betyder dock inte att ensam inte kan vara stark, speciellt inte när någon eller något jag hotas är i fara eller på annat rätt råkar illa ut.

… det var då det började, texten som jag än idag står för. Som jag skulle kunna dela mången gånger och som förmodligen gjorde att man behövde göra sig av med mig snabbt utifrån kommunen sett. Mitt humör hade gett mig problem och var ett känt faktum, nu var jag dessutom riktigt arg. Jag hängde ut folk, jag var faktiskt riktigt jävla opedagogisk… skulle jag göra det igen? Med facit i hand alltså? Ja. Och den här gången skulle jag ta i och slåss mycket hårdare.

Ni förstår, jag föddes på den där skolan. Drag jag inte tidigare sett kom fram… sätt jag inte tidigare hade haft kom fram och jag vågade äntligen släppa inte några. Det är fortfarande ett arbete under kostruktion, men jag har aldrig tidigare vågat visa mitt ansikte så som jag vågade för dem. Jag vågade berätta saker som man egentligen inte får säga. Sådant som gjort att jag sitter illa till idag.

Jag kom på att jag ville skriva om dessa två just ikväll, för att en av dem mår dåligt. Jag gör det jag kan bäst då, skriva.

En allvarlig tanke om att ringa dem då och då har kommit. Jag lovar att försöka mera, framförallt får jag inte tappa bort mig igen. Aldrig mera. Det är lätt att spela en roll, svårare att spela flera i samma, men omöjligt att vara någon man inte är dagligen.

s60, hon är en överlevare… som mig. Jag har aningen vassare kanter och jag kör med mycket fulare metoder, men å andra sida… om de slipade handtagen inte lyssnas på, om de som har de belästa beläggen inte lyssnas på, vad gör man? Då kommer jag in.

All kärlek till er båda. Ni är livskamrater och jag är glad för er. 

Nu blir det djupa känslor! Märk väl att detta inte handlar om två människor som är rädda för eller som har svårt till känslor! Kanske tvärtom egentligen, man kanske kan säga att dessa båda vet hur man använder känslor utan att det blir ett hinder!

En av mina mesta irriterande sidor är att jag tar allt så allvarligt& jag analyserar allting. Måste finna ett syfte bakom allt och det blir ofta de mer negativa sidorna. Sådan är jag -skitrolig!

En av de värsta fraserna jag vet är just; ”ta det lugnt” eller ”det löser sig”. Det låter som om man inte har någon kontroll, utan istället lämnar över framtidens händelser till när de sker, till nuet eller kanske ödet… Wtf! Bara att skriva så där gör mig stressad, men det är detta som h och l delar, förmågan att inte ta allting så allvarligt! Jag var övertygad om att ett sånt synsätt skulle innebära en katastrof för dem. Men… Jag har fel då och då och det står jag för! Både h37 och l37 har det jag inte egentligen vill erkänna att jag vill ha, men ändå verkligen önskar. Ett stabilt familjeliv! Jag då? Ja, så här långt har det inte gått speciellt bra… Jag har utgått från att jag är hopplös och inte kan ha eller behålla relationer, det är lättare att säga så.

Både h37 och l37 bor i Sthlm, och om jag bara hade någon procent av deras förmåga så skulle jag kanske återuppta relationen, gå ut och ta en öl… Något! Jag fegar och skriver det här.

När s26 läste vad jag skrivit om honom så förstod han inte syftet, vad skulle jag in i det förflutna och röra i? Det kunde jag ju inte göra något åt. Mycket möjligt är att l och h håller med, men nu är jag där och rotar… Och jag säger det redan nu, håll i er, det kommer bli djupt och mycket allvar! Det skrivs ju av mig.

Jag har hoppat lite fram och tillbaka i tiden och detta blir lite som att gå både framåt och bakåt. Jag känner L37 och h37 sedan ganska länge. De båda träffades troligen då vi bodde i en nedslitet hyreshus som det lokala hyresbolaget genialt nog kom på att man kunde hyra ut till gymnasielever istället för att riva eller renovera. Så ett helt hus av antingen människor, aningen vilsna eller också gymnasielever i första bostaden. Kommer fler berättelser därifrån senare.

h37 och l37 delar många saker, namn är en sak. De delar också att ingen av dem kallar dem vid deras namn utan de har så pass etablerade smeknamn att det vore konstigt för mig att använda deras riktiga namn. Deras familjer, de som de kommer ifrån, är splittrade i olika hög grad. Sedan är det de där draget att de alltid löser sig.

• Vi börjar med den jag känt längst, h37. Han kommer faktiskt från hålan från början och mitt tidigaste minne av honom är att jag och flera andra av någon anledning byggde en snöborg till honom. Detta måste ha varit i typ åk 2 eller 3. Han är ett år yngre. Sedan dröjer det innan jag minns något specifikt om honom. Vi gick i samma skola i håla och fortsatte att gå i samma skola i högstadiet. Vi pratade inte med varann, eller umgicks (vilket jag inte gjorde alls under den tiden). Sen kom gymnasiet och i andra ring flyttade jag in i rucklet till hyreshus och antingen flyttade han in lite senare eller också var han redan där. Han bodde i lägenheten bredvid min. Vi pratade lite då och då, men fortfarande inte speciellt ofta.

h37 och jag kom några år senare att flytta till Stockholm och vi började prata på nätet först, och sedan beslutade vi också för att ses och se på film ihop, skräckfilm! Jag vet inte varför jag gick med på det… kanske för att det inte var någon fara då han var där (även om det troligen var roande att se mig skrämmas till halvdöds! Vi gjorde det några gånger, och vi gick ut drack öl ibland. Det jag kommer att säga är att han alltid var stabil och lugn. Jag kände mig trygg och säker i hans sällskap. Minns att jag utan minsta tvekan lät honom ta hans om en väns berusade syster. Jag minns också att jag inte behövde förklara så mycket, eller att jag inte behövde vara annorlunda. h37 är snäll, omtänksam, extremt bra på att laga mat och jag minns att vi kom varann mycket nära… minns inte varför det slutade… det fanns något där. Jag kan gissa att jag blev rädd och drog mig bort, det brukar vara så när man försöker närma sig mig.

Idag är han lycklig, troligen en lika stabil sambo (som inte har upp och ner kaosartade känslor) och en dotter. Troligen lugnt och skönt… eller jag våra barn är typ lika gamla så lugnt och skönt är kanske att ta i… Men jag är glad för hans skull, glad att det gick bra… vi borde ses igen, det kan väl inte vara hemskt att fråga… Vi får se. Denna blogg handlar ju om vilka i mitt liv som betytt mycket. Han är det på grund av att han kunde hantera den där hjärnan jag bär på innanför pannbenet. Där var allt allvarligt och allt skulle förklaras, men hjärnan fick vila, jag fick slappna av med honom. Det blev lite mer kaos när han “försvann”… för han försvann inte. Vi tappade kontakten, som vanligt när det gäller mig. Detta kommer han att få läsa dock, djupt eller ej.

• l37 och jag träffades på rucklet, han bodde i den andra lägenheten brevid. Jag minns att jag ibörjan var reserverad emot honom. Alla pratade om honom och om hur snäll han var. Jag behöver se sånt själv. Vi fick egentligen inte någon närmare kontakt fören några år efter rucklet. Han lyckades med en sådan sak som man inte borde lyckas med. Han lyckades flytta till Stockholm och fann ett hus att hyra. Tillsammans med några andra…vem  hittar ett helt hus att hyra? Han startade sedan ett bolag och som jag minns det en årlig fest, som idag är en festival. Jag gick dit de där första åren, då den var i trädgården vid villan. Kände mig säker där och hade gärna flyttat dit. Men frågade aldrig om det. Men jag åkte ofta upp och fann mig själv där.

Sedan när jag väl flyttat dit så gick vi ut då och då… det var så skönt, avslappnat och rätt som det var helt nya människor att hälsa på. Och jag hade ju ett samtalsämne, att vi hade en historia, med flera andra. Med honom kunde jag plötsligt prata med folk och var inte lite reserverad. l37 döljer inget, är sig själv och lyckas med det mesta, förmodligen för att han tar det lugnt, inte hetsar upp sig och framförallt inte på något sätt är hispig. Han var den som fick säga till mig att, inte ta saker så personligt eller allvarligt och att inte vara så hispig.

Idag har han en egen familj och det är enkelt att ta upp kontakten med honom, vilket jag ska. Han skall också få läsa igenom detta allvarsamma och djupa. Han betydde nämligen stabilitet. Om jag inte visste hur något skulle fixas, då kunde jag alltid ringa honom, alltid! Han fanns där, han ställde upp.

Men sedan när han fick barn och när hans festival förvandlats från en lite trädgårdfest till en riktig festival… då blev jag rädd. Jag vågade inte prata med honom, var rädd att jag skulle förstöra något (vet inte varför). Jag är ledsen för att jag inte hört av mig, l37 är den första människan som fick mig att tänka på att jag inte alls är ensam… men däremot låter jag mig själv vara det. Vi är olika, men med l37 är det mycket “ja men, det är väl bara att…” antar att detta är liten förklaring, tyvärr är det nog lite mer komplicerat i mitt fall. Men jag jobbar på det. Finns mycket jag kan tacka l37 för. Han fanns där när jag först flyttade hit, han hjälpte mig att första få en krets av vänner, och jag lyckades en kort period med det. Ibland saknar jag att bara sitta och prata med honom, eller att han lägger armen om mig och säger att det ordnar sig eftersom det gör det. Även för mig. Han är en sådan som troligen skulle kunna nå max antal vänner på facebook eftersom han drar till sig människor. Det finns en anledning till det… han är en bra människa. Tack för att du tog hand om mig alla gånger som jag trodde världen skulle gå under.

My heart’s frozen, however my hope is on fire by pure will. So affraid – don’t wanna fail you.

You love me – I love you more – I love you only like a mother can…

I can’t promise to always be around… but I can promise that my love will be around to protect you from the pains of the world

You shall never ever see the state I can be in!

You shall never ever come in the state I must sheild you from

– EW 2015 – dedikerad till L.W

Vi ska hoppa fram i tiden, och vi ska göra det eftersom jag är redo. Redo att skriva och hantera detta nu. Vi skall prata om r57, killen som bör betraktas som en första inblick i besvarad kärlek. Vi är någonstans i slutet av 00-talet, jag har flyttat till Stockholm, jag pluggar och jag jobbar. Jag har en vän som är den jag umgås med, och utifrån henne så fann jag mig i sammanhang där man möter andra människor. Vid ett sådant träffade jag honom.

Jag har sagt det flera gånger här, jag kan skriva. Det är min grej! Men jag tror att alla har det där ögonblicket där de inser att gränsen går. Min gräns går här. Jag har skrivit om detta en gång och det inlägget har postats på internet flera gånger, men jag vet inte om han har läst det. Jag har också skickats ett sms till honom, ett sms där det hela avslutas även för mig. Ni förstår, han älskade mig… jag älskade honom… sedan blev jag sjuk. Än en gång besatt av att desperat behålla det jag upplevt, kärlek. Till vilket pris som helst.

Jag talar om den relation där någon faktiskt visade mig kärlek, och för mig var det så ovant att jag blev sjuk när allt tog slut. Han och jag var olika, hade olika syn på mycket… en sak som var mest tydlig dock, jag var och är en hal ål. Man vet aldrig riktigt vart man har mig och det kan ibland vara en fördel… men det gör mig också instabil och även svag då och då. Han däremot, han hade principer, han vara säker i sina åsikter och han hade en diciplin som man bara kan få på en enda plats (även om jag önskar att det kunde ske i en mer pedagogisk anda), militären. Jag skulle inte passa där, jag anser exempelvis att det där med FN och fredsbevarande styrkor är en viktig del av freden. Men jag anser att man bör gå in med mindre vapen och mer empati. Man har oftast uppdrag att upprätthålla freden, och jag är inte säker på att man gör det genom att komma in med ytterligare vapen och fler folk i uniform. Har jag fel eller rätt? Spelar inte så stor roll. Hans person hade formats av att vara inom militären, och det var en sådan stabilitet som jag aldrig upplevt. Men jag kommer inte skriva något mera nytt om det… jag kommer återposta samma inlägg som jag skrev för många år sedan och den här gången skall jag se till att han läser det…jag skall skicka det till honom.

En sak bara… en enda sak som jag vill skriva till dig… Tack. En sak till, en sak om dig… Ändra dig aldrig, du hade en tickande bomb till flickvän, utan att veta om det. Du var pojkvän till någon som är svår att förstå, men Du… du är inte svår. Jag hoppas att allting är fortsatt bra och fint med dig.

“Relationer är något svårt, och för vissa svårare än andra. Jag klarar inga relationer och lyckas alltid förstöra det. Sviker folk, blir sviken, blir hatad, hatar själv, blir lämnad och sen är jag tillbaka i ett mönster igen. Numera är jag i det närmaste en eremit, och det finns en anledning. Är livrädd att det som har hänt händer igen. Är så rädd att bli överdriven att jag en gång lät mig utnyttjas och det slutade i katastrof, den relation som detta inlägg handlar om var dock annorlunda. Jag kunde inte hata honom, tro mig jag försökte, men det gick inte. Det tog sådan tid. Men idag har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har bett någon om förlåtelse, för något som hände för längesedan egentligen. Det var den där killen med stort H, han som var så där annorlunda. Han som fanns där och faktiskt älskade mig och sen… bara slutade göra det. Slutade älska mig alltså. Det är för mig fortfarande svårt att se det.. att det bara kan gå så där fort. Bara ”jag älskar inte dig längre…” det skadade mig hårt, och jag har inte litat på någon sedan dess (och det är tveksamt om jag kommer lita på någon igen), men det fanns några saker med honom som jag först nu inser att jag inte såg. För det första blev jag, som alltid, besatt och livrädd att förlora det enda trygga jag hade. Han kämpade på ett tag, det där med vänskap, börja om, bara vänner, bara umgås och så vidare.. Det är idag fullständigt tydligt att han led, men jag var som sagt ett vrak. Det gick så långt att jag inte kunde fokusera om jag inte pratat med honom. Till slut ringde bara jag.. jag blev en fullständig plåga. Naturligtvis var det också i samband med en av de värsta svackorna jag någonsin haft, så detta hjälpte inte precis. Till sist var det något som utlöste det, troligen något ärligt han sade och bröt fullständigt isär. Det kändes till och med pinsamt att för två poliser berätta att själva orsaken till att de hade kallats dit var för en kille. Men märk väl att mitt kontaktnär är snävt och under många månader hade min enda mänskliga och sociala kontakt i privatlivet varit just han. Han satt i en förfärlig sits. Han hade en före detta flickvän som blivit fullständigt psykotisk och inte såg med några andra ögon än genom besatta sådana. Under december månad tvingades jag (uppenbaligen kan det vara ett val att antingen åka hem till familjen i skogen 50 mil bort eller läggas in under tvång igen) att åka till min familj. Det borde vara något bra, att vara bland dem som älskar en. Men jag stack därifrån eftersom det bara finns just familjen där kvar. Inget annat. Inga kontakter och så är det mitt i skogen, det är en kvävande känsla att vara där. Vi höll kontakt och det gick lite mer desperat till, jag menar nu satt jag i skogen och det enda privatliv var… fortfarande han. Men så var det nyårsafton, jag skulle faktiskt på fest. Grattis! Äntligen.. På nyårsdagen ringde han och jag tryckte bort hans samtal, för första gången någonsin för att jag pratade med någon annan (första gången någonsin) , men han svarade aldrig mer. Jag blev så jävla arg. Jag försökte så jävla hårt att hata honom, men lyckades inte. Nu är det ju som bekant ett tag sedan, och idag gjorde jag det. Jag bad honom om förlåtelse, för att nu först ser jag det. Det var hårt att han klippte banden, men jag tror han gjorde det för att rädda mig… igen. Han hade funnits där de tidigare gångerna. Han gick med på att försöka igen efter att vi gjort slut, och led. Sen träffade han en ny… som han slutade träffa för att jag inte höll ihop…igen. Sen svarade han och höll ut i alla mina utbrott och svackor och besattheten att vägra släppa taget. Sen var det de där med tidpunkten. Jag blev så ledsen… jag satt där i skogen och när jag inte har en chans att göra något … då passade han på att sticka. Sen tänkte jag om igen.. vänta nu… det kan ju ha varit så att han valde att klippa kontakten eftersom han visste att jag var hos min familj, inte ensam i min lägenhet, och att jag dagen innan faktiskt hade fått komma ut bland folk på en fest? Om det är så.. hmm.. så var det nog kanske så att tidpunkten var välplanerad och den bästa av de alla, eller? Min psykolog (haha big surprise, jag går i terapi!) sade också något häromdagen.. hon sade att hon var säker på att han blev galet rädd över hur sjuk jag blev. Och han försvann troligen för att rädda mig, för i det tillståndet jag var så hade jag varit död nu. Så nu har jag gjort något jag aldrig gjort… jag har bett om förlåtelse, trots smärtan så lever jag, och det verkar vara det som folk vill att man ska göra, även om jag kanske inte håller med. “

”Modig vågar sticka ut, men rädd blir som de andra”

”Jag är den jag är, och inte den jag brukade vara. En del ändrade mig till bleka kopior av dem. Det gjorde ont och var svårt att reparera, men nu är jag mig, och ingen annans bleka kopia”

Ärligt talat, så vet jag inte så mycket om henne! Hon är från göteborg, och hon skrämde skiten ur s30-1 och många av de andra. Inte för att hon på något sätt var elak. Tvärtom, så stod hon upp för de som behövde och var inte rädd att säga ifrån.

Jag vet att hon är en de snyggaste människorna i min krets här, jag vet att hon inte dömer. Jag vet att hon har ett gäng med vänner som är där för varandra. Jag vet också att jag för många är sedan inte klarade av att för många år sedan gå med henne ut och festa. Varför? För att jag insåg att jag var omgiven av vackra människor som kallade mig söt, som hade hört talats om mig för att e28 berättat om mig.

De var rara, snälla och trevliga. De var dessutom helt ovanför min nivå, låter förresten också  dumt på svenska, så låt oss ta det på engelska

“They were to high above me”

Förstår ni? Jag blev livrädd, ett gäng med människor med öppna armar som bara var redo att lita på e28:s ord om hur jag var. Inget krångel, ingenting. Bara välkomnande. Jag sprang så snabbt jag kunde, jag fixade inte det! Inte så snabbt… inte att människor faktiskt tyckte om mig innan jag hunnit se vilka de var. Visst låter det konstigt, men det är helt logiskt i mig. För snälla människor som inte har några dolda motiv… finns de?

Så jag sprang. Sprang och glömde helt min snusdosa, min plånbok och busskort. Jag satt på Nils Ericsson terminalen i Göteborg och stirrade rakt fram. Hur skulle jag lösa detta? Jag kunde knappt hitta tillbaka. Då hände det… en kille som hela kvällen haft sina ögon på e28 kom gående med mina saker. e28 hade skickat honom… för att se att jag klarade mig och för att ge mig mina saker.

e28 och jag gick aldrig mera ut efter det och jag förstår henne. Jag förstår även mig själv nu, jag var inte van vid eller ens medveten om att det fanns människor så som de jag mötte med e28. Inget dömande, och genuint intresserade av mig… mig? jag? vad?

e28 kommer att få läsa detta, hon behöver nog det, för jag har aldrig gett henne en förklaring på vad som hände den där kvällen. Är inte säker på om jag ställde till det, förstörde på något vis, i så fall … förlåt.

Nästa gång vi sågs hade jag flyttat till Stockholm, eller till i närheten av Stockholm där jag bor. Jag bodde i en lägenhet med två eller tre inneboende. Jag hade en boendes i sovrummet, jag bodde i vardagsrummet… sedan hade jag en kille boendes i klädkammaren. En jag kommer berätta om senare. Han var förresten ytterligare en sådan som såg till att jag kände viss normalitet i kaoset kallat liv. e28 frågade om hon och hennes vänner fick bo hos mig, de var på roadtripp. Det var så roligt att ha dem där… jag hade ju ioförsig något att visa, men jag hade också ett liv. Kunde inte följa med dem ut, den kväll då de gick ut… men det var ändå roligt att de kom. Kanske säger jag att e28 alltid är välkommen här. Hon blev lite av min idol. Tuff och snäll samtidigt… så som jag försökt vara i yrkeslivet och lyckats bra. Har dock inte lyckats i livet som sig självt ännu. Det är en bit kvar.

Men för alla er som undrar över e28, så träffades vi i England, och hon var en av få som kunde platta till de där två jag talade om förut. De där två killarna som fick de flesta att plötsligt få fördomar om Stockholm, hon plattade till dem via att vara rak och bara det… att de utmanandes (vilket de troligtvis inte var vana vid.. speciellt inte av en tjej), fick gruppen att bli lite mer jämn. Även om det var svårt att nå statusen de båda Stockholmskillarna hade, så tror jag inte att e28 kände av det… hade hon gjort det så hade hon sagt det.

Det var längesedan vi sågs, men jag minns mycket kring henne. Hon gjorde mig modig, gav mig självförtroendet att bli en egen person och ingens blek kopia. Jag har mer att tacka henne för än man kan tro. Vi sågs varje dag i England, vi umgicks inte jättemycket. Men vi talades vid efteråt, och sågs några gånger. Jag kan bara säga att jag hoppas att hon aldrig sig.

Tack för insikten att jag är en egen person och inte skall sträva efter att bli en kopia.

nr 30 på listan, är inte en person, utan flera. Allt hände i England. Jag åkte dit i juni 2000 och de skulle komma att förändra livet, och jag har försökt att efterhärma det som hände där flera gånger, men inte lyckats.

Vad hände? Ja, lite som det där lägret. Ingen visste vem jag var, jag hade ingen relation till andra, fick liksom en ny chans. I England tog jag den. Jag började tänka på vad jag hade på mig, jag försökte fixa mig… alltså typ inte som den 15 åring som jag var borde göra, men jag gjorde ett seriöst besök och det betalade sig. Jag tog för mig! Jag var inte i ett hörn, jag var faktiskt till stor del i mitten. Jag var populär! Herregud! Jag var populär! Jag skulle kunna ljuga och säga att alla var snälla emot varandra, att det inte var som i skolan, där jag uppfattade alla som elaka, men det var inte sant. Jag råkade bara inte vara den som utsattes. Men de fanns de som gjorde det. Det fanns också de som omedelbart fick en stämpel som de där snygga, en av dem var en tjej som jag misstänker idag bör vara modell. Otroligt vacker. Men tacksamt nog var hon en av de yngsta, och hon var inte den smartaste man mött. Detta var tacksamt, snygg och korkad! Perfekt!

Hon får inget alias här, eftersom jag faktiskt inte hade någonting med henne att göra. Det var mer ett faktum att hon var snygg.

Nä, för en gångs skulle valde jag och kan ändå stå för, rätt gång. Lite estetiska, lite egna. Jag insåg att jag var en sådan och att det inte var något fel med det!

Jag fick mina första fördomar av Stockholmare här. De fanns de bra (några kommer i senare inlägg), men de fanns också två ganska vidriga typer faktiskt. Två killar som hade total koll på att de var snygga och de tog sitt utrymme som det också. j30-1, s30-1 är deras alias. De utsatte en kille, j30-2 för vidriga saker. Som att lämna honom på en buss, då han somnat och bara garva åt det. De var även personer som man ville umgås med, trots dessa drag… några, främst en som kommer i senare inlägg, stod dock på sig. Henne satte man sig inte på, hon var empatisk, snäll, snygg och gick sin väg. Henne backade dessa två för, och det roade mig. Hon vågade säga åt dem att de betedde sig som idioter, vilket de gjorde för de mesta. Det vågade inte jag, förutom en gång, då var det en händelse som slog på en öm punkt. Naturligtvis fick dessa två beundrare, varav en m30, var en tjej som jag egentligen inte umgicks så mycket med. Men vi dansade på discona (som förresten kan tolkas som mina första fester… jag vågade dansa och jag vågade släppa loss för första gången i mitt liv), och vi var trevlig så som sig bör. Hon var aningen mullig, och osäker på grund av det. Hon gjorde något jag sett förr (och ni som följer den här bloggen också känner igen), hon lät alla få veta att hon var förälskad s30-1! Hon ville nog att han skulle visa upp en helt ny sida och välja henne bland alla. Men han var inte sådan, han var det motsatta och han kallade henne något. Ärligt talat minns jag inte var, men jävlar så arg jag blev! Jag gick fram till honom och lät honom veta att han var vidrig, hemsk och ytlig! Att han inte fattar hur illa han gör folk och att han var en idiot! Det ni! Det var som om alla saker jag ville säga bara flög ut, och jag minns att jag plötsligt insåg att jag var en sån som sade till! Det hade nog aningen att göra med att jag faktiskt inte fann mig förälskad i någon av de här två själv. För första gången i mitt liv, så hjälpte inte deras goda utseende för att imponera på mig.

s30-1 och j30-1 skulle inte stoppas av något sådant dock. De fortsatte att utsätta j30-2, och jag gjorde inget. Han var annorlunda, hade ett fysiskt handikapp och hans föräldrar hade troligen sänt honom till England för att han skulle få vara egen och sig själv, för att de trodde att ingen skulle döma honom. De hade fel, men vi andra kunde faktiskt för all del ha ingripit! JAG kunde faktiskt för all del ha ingripit.

Ett annat tillfälle då jag faktiskt på grund av min egna ytlighet, var ifråga om s30-2. Han, liksom jag, hade en frihet i att vi inte åkte med en vän, vi kunde utvecklas själva. Jag gjorde det, han fick inte samma chans. Han passade inte in (usch! lyssna på mig), fann inte ett närverk som jag. Hans resa blev troligen som bäst ganska bra. Vi bodde ihop, i samma värdfamilj alltså, och jag kunde faktiskt bjudit med honom på det jag gjorde om dagarna. Men det gjorde jag inte. Jag kunde ha talat mera med honom, för jag är inte dum. Jag fattade att han ville vara med, speciellt de gångerna då jag kom hem sent och jag och han satt i trappan och talade om vad jag gjort medan han varit där hemma! Så här i efterhand ser jag det mera tydligt, men jag såg det då också. Jag blev en ytlig person som valde mitt umgänge, lämnade de som inte passade in… precis som jag hade råkat ut för själv! Idiot (jag alltså). Jag känner för honom även idag, 15 år senare. Men tankar kan inte ta tillbaka det jag gjorde då, empatiska tankar… de kan inte ta bort att jag, JAG talade om hans utseende bakom hans rygg. Jag kan känna att det är rätt åt mig att sitta här och känna mig dum och elak, känna mog som de som sårat mig så mycket… och faktiskt. Jag tycker nog det. Har funderat på att leta reda på honom och be om ursäkt. Tyckte mig se honom på tunnelbanan för några år sedan, men gick inte fram och frågade. Fegade alltså ur, precis som jag hycklade då. Skriver det här, rakt ut.. Förlåt mig, jag skäms. Du förtjänar en ursäkt bättre än anonymt på nätet, det var nämligen här mitt eget hyckleri började… jag spårade det hit. Det var här jag visade en sida som gjorde mig minst lika jävlig som de som fått mig att må dåligt, både innan och efter resan.  

Det fanns en kille, en som vare sig j30-1 eller s30-1 kunde rå på! En finsk kille, alla tjejer var som galna.. besatta.. Nästan alla. Inte hon, hon som han ville ha… tjejen som jag idag anser bör vara modell. Även s30-1 ville ha henne, men hon nappade inte.

Intressant att tillägga är att av alla som satt och dregglade över denna vackra kille i vår grupp, så var det bara en person som vågade tala med honom… jag! Återigen tror jag att det berodde på att jag inte var ute efter honom, eller var rädd att göra bort mig. Han bodde i Finland, och om några veckor så skulle vi alla vara på hemmaplan igen, ingen visste vem jag var! Jag skulle glömmas, eller minnas som den jag var där för de som jag skulle komma att inte ha någon kontakt med! Så jag talade med honom.

Sedan till den kille som jag faktiskt blev lite kär i o30. En kille från södra Sverige. Jag visste inte om han kände detsamma. Irriterande nog skrev han sin mail så extremt slarvigt att det tog flera veckor innan jag skrev in rätt. Då hade han hunnit skaffa en flickvän. Jag sade aldrig något.

Men vad var så så speciellt med honom? Bara jag tycktes se hur underbar och vacker han var. Ingen annan. Betydde det att det var på riktigt? Vi delade mer än jag och j24 som aldrig sade ett ord till varann, vi pratade faktiskt med varandra. Så betydde det något eller är det att övertolka.

Att åka till England och att göra det själv var ett av de beslut som skulle ändra mig, ändra mig och få mig att inse hur det var att finnas i ett sammanhang, ha vänner… och hur lätt det är bli en hycklare.

Min högstadietid innehöll allt som era troligen gör eller gjorde, men jag var inte alltid där – på plats, med i sammanhanget.

På vår skola (precis som på alla andra skolor, vad de än mår säga), hade vi de som utsatte och de som utsattes, vi hade de populära och vi hade de mobbade. Men ofta krävs det mycket för att nå någon av dessa två. De allra flesta av oss går igenom en skoltid, med en upplevelse att vara utsatt eller en upplevelse att inte vara något alls, att ha sina vänner och vara nöjd med detta. Vad var jag? Jag var en av de som var lite svår. Jag sökte uppmärksamheten, vann den ibland och för det mesta handlade det då om någon sorts förnedring, eller situation som jag själv skapat.

Det finns fruktansvärda historier som många av er där ute har varit med om och jag är genuint ledsen för er. Jag hoppas att ni känner att det handlade om tre år av ert liv, tre år… i en land med mycket hög medelålder. Några få av er har fått upprättelse, pengar i form av skadestånd. De är ni värda. Däremot hör man sällan eller aldrig något från den andra sidan. Från de som utsatte. Folk undrar kanske hur det är möjligt för barn att vara så onda, om det ens är möjligt. Tro mig, det är möjligt. Alla mammor och pappor där ute… det finns onda barn och skulle ni någon gång få höra en historia kring ert barn, från en pedagog… en psykolog, någon med ett tränat öga.. skulle ni få höra något som tyder på att era barn har något oroande. Det behöver inte vara ert fel, men ni måste då ta den hjälp som finns. Jag jobbar med barn, och jag har sett onda barn.

Svårare är det med de barn som nödvändigtvis inte är onda, utan istället är lättmanipulerade. Som vuxen, tränad att arbeta med barn så händer det att jag manipulerar för den goda sakens skull… det vill säga, jag lurar era barn in på rätt bana, och det måste jag tillåtas att göra. Ni föräldrar därute har tagit er ett mandat över skolan, där ni liksom tror er veta bäst. Det gör ni inte, jag vill påstå att vi som är utbildade eller som länge jobbat med barn, vi vet bäst! Ni måste lyssna, vi kan för all del ha fel, men det kan faktiskt ni också ha!

Att barn kan vara onda, gör ont att höra, men än värre kanske är att vuxna kan vara svaga och rädda för barn. Det gör ännu mer ont att att höra, att de vuxna dessutom kan vara de jag just talat om, alltså utbildade att ha hand om barn. Idag plockar skolor in billigaste möjliga arbetskraft. Kan ni tänka er om sjukhuset gjorde det? Ursäkten; “Ja, men vikarierna har ju gått i skolan.”

Duh… ja, men det betyder inget. Jag hade aldrig kunnat klara av att ta kontroll över en grupp starka barn som ung och outbildad. Jag blev en gång inplockad som vikarie och kommer ihåg att jag lämnade den skolan ganska nöjd med mig själv. Men jag hade inte sett eller gjort det jag skulle göra. Jag hade istället format band med de populära, de som nu var det jag aldrig blev. Det är en miss man ofta gör.

Det låter helt sjukt, att en vuxen människas mandat kan tas över av barn, men så är det! Och då måste de få hjälp, och själva såklart erkänna att de är i behov av hjälp (vilket kan vara svårt, men snarare tyder på att man är stark och inte har en svaghet).

Sorgligt, ledsamt… kalla det vad ni vill! Måste utsätts för fruktansvärda övergrepp av andra som sedan blir helt vanliga människor, med helt vanliga familjer som lever ett helt vanligt liv. Vissa kanske helt ovetandes om att det har förstört en annans liv… eller i alla fall lämnat ärr. Det förstår inte jag. Er känner jag vare sig förståelse för eller att jag kan förlåta er, även om det inte var mig ni utsatte.

m22, har många gånger sagt till mig att hon inte ångrar någonting som hon gjorde i högstadiet. Jag har haft möjligheten genom åren att fundera på om hon var ond. Jag har prisat henne som vän, att hon är av den allra bästa sorten. En vän jag borde tagit vara på. Men på högstadiet var vi inte vänner, vi var långt ifrån varandra i skalan – men vi gick i samma klass, så det var inte så att vi aldrig sade ett ord till varandra. Jag hade chansen att se hur hon som populära tycktes ha det, och jag var avundsjuk. Hon var populära, och ofta är de onda. Var m22 ond? Nej. Jag såg henne aldrig vara det, så det hon säger kan för all del vara helt rätt. Hon har ingenting hon behöver ångra. Hon kunde vara skitjobbig, och som lärare hade jag inte velat ha henne… men hon var inte ond emot någon. Skitjobbig sägs det att man skall vara i den åldern, så hon har rätt… jag hade fel och medger det. Hon behöver inte ångra något. Jag trodde det i många år, jag trodde verkligen inte på henne när hon sade att hon inget ångrade. Men idag är det nog jag som sitter med ångern i halsen och alla “jag borde ju ha”… inte hon. Hon var bara som man skulle vara.

e15, han som bad om ursäkt i den välformade brevet— han har också idag (alltså många år senare) förklarat sitt agerande som “rastlöshet” och det hade varit en ursäkt som jag inte godtagit för några år sedan. Men idag ser jag det, idag kan jag se med hans ögon. Han har idag fått diagnosen ADHD och jag har sett många barn med olika typer av ADHD. Några går inte att omedicinerade kontrollera, och blir sedan abnormala zombies med fel eller för hög dos medicin. Andra behöver inte medicin, men de behöver växa upp. e15, jag har inte frågat honom om han tar någon medicin. Det behövs inte. För e15 var högstadiet troligen som att sitta i en bur. Buren var skolplikten, att han tvingades vara där, bland människor som drogs till honom eftersom han (som aldrig var rädd att vara annorlunda), via olika stilar försökte hitta sig själv. Därför bytte han ofta skepnad. Jag har ofta undrat om hans föräldrar var toleranta… om de trodde de var något som skulle gå över eller om de accepterade läget. e15 blev allt mer ombytlig i gymnasiet. Han var min stabile klippa, men kameleonten fortsatte att ändra stil, och att ändra vad han var eller trodde på. Jag såg det inte så. Jag såg hans sätt att byta som om han var trygg och stabil. Det var nog tvärtom, och han förklarade för mig att det var när han hoppade av skolan som det började gå bättre. Och det har gått mycket bra för honom.

Inget av detta gör vare sig m22 eller e15 till onda. De gör dem till vad högstadiet och gymnasiet är till för… mogna. Finna sig själv. Båda två lyckades med det, en tog studenten och en gjorde det inte. Idag är de dock de som det var meningen att de skulle bli, ingen av dem är heller onda nu.

Jag måste medge att jag aldrig utsatte för onda barn. Man kanske till och med kan säga att jag inte utsattes alls. Men det är upplevelsen som spelar roll. Upplevelsen av hur man känner att man blivit behandlad. Det är nog det som i detta läge spelar roll, min upplevelsen… hur ska man beskriva den? Jag lämnade högstadiet med en känsla av att jag var annorlunda. Sen till den hittills oskrivna sanningen, jag var vilsen men önskade så klart att jag var populär. Men jag visste inte hur jag skulle göra , varför var alla andra så vackra? Varför såg inte jag ut som dem? Varför gjorde jag inget försök… eller det gjorde jag visst. Idag är jag fåfäng, extremt fåfäng. Skulle aldrig visa mig bland folk osminkad och i kläder som skulle få mig att se tjock ut. En försenad reaktion kanske. Det enda jag gjorde som kunde uppfattas som fåfängt då? Jag använde inte mina glasögon, DET var töntigt, det hade man ju sett på tv. Alla töntiga människor hade ju glasögon, det som betecknade en tönt eller nörd var glasögon. Det var inget modernt som det blev idag. Så jag använde inte glasögonen i skolan, eller någon annanstans där folk kunde se mig. Mamma visste inte det, och jag var livrädd att hon skulle få veta. Jag minns hur jag låg sömnlös över hur jag skulle lösa det där med “föräldradagen” i skolan. I sjunde klass så skulle alla föräldrar besöka vår klass. Det löste sig av sig själv kan man säga. Min styvfar följde med, och jag trodde att han inte brydde sig, så var det nog inte. Istället var det att han inte frågade för att han fattade.

Idag är det som sagt på annat sätt. Egna rutiner och måsten, om jag inte får promenera, ingen mat! Inga mediciner som kan få mig att gå upp i vikt. Varje morgon för att kunna gå till jobbet, klädval… smink så mycket att man knappt ser mig längre. Jag kommer hellre försent än att ha fel kläder och ofärdigt smink.

Min högstadietid kantades inte av fysiska påhopp, inte heller av psykiska påhopp… eller ja, en och annan kommentar kring mitt namn, exempelvis. Men ingen jag kom i kontakt med var ond… ond på riktigt. Inte ens s6. Hon ja… vi kom dit som “bästa vänner”, men lämnade som främlingar.

Det hade kunnat vara över där, men det var det inte. Jag funderade, skulle jag gå på balen eller inte? Jag menar, vi har inte vilken byggnad som helst att ha bal i, vi har ett riktigt slott! Ibland ville jag, ibland inte. h19 och mamma tyckte jag skulle gå och tillsist gjorde jag det. I sista ögonblicket fann jag en klänning att hyra, den var blå, mörkblå. Jag fick låna min mosters brudhandskar, vita. Mamma gjorde i ordning mitt hår.

Jag gick tillsammans med m18, hon skulle dit och det var hon som fixade transport. Allt fixades för mig. Väl på balen fick man en bit av en kortlek, sen skulle man hitta den med andra delen av kortet. Där kommer jag att avsluta beskrivningen av min högstadietid. Blicken av besvikelse i ögonen på den som fick andra delen av kortet. sex månader senare hörde jag honom även beskriva upplevelsen. På tåget, han visste inte att jag satt där.

“Vem fick du gå med då?” frågade någon “Hon den dära —–”

Hon den dära ja… det var jag. Räddningen den kvällen var en av de där vanliga killarna jag beskrivit, de som hängde med. Vi hade en sån i klassen, men de fanns fler. En av dem hamnade vid vårt bord. Jag glömmer aldrig kommentaren som räddade min kväll;

“Vad är det här för jävla träd?”…

Trädet kallas även broccolli, men på hans tallrik med kött, potatis och sås, så passade de sig inte med det där gröna trädet.

Ni vet att jag ibland talar om att jag hade en vän. Det hade jag och hon räddade nog min högstadietid från att bli fullständigt påhittad.

Kommer ni ihåg att jag berättade om att jag spelade instrument? Det gjorde jag ju, och i högstadiet fortsatte jag med det, helt utan intresse. Enda gången jag hade framme instrumentet var dagen jag hade lektion, jag tränade aldrig, men vad gjorde det egentligen? Kommunala musikskola fick betalt. Undrar om mamma märkte att jag aldrig tränade? Musikläraren gjorde det dock, och ifrågasatte ofta varför jag ens höll på! Jag svarade aldrig honom ärligt. Svaret fanns i rummet bredvid, för därinne hade h19 musiklektion. Hon spelade fiol, och hon tränade minsann och var duktig. Jag spelade två instrument ett tag, men bara ett av dem passade i en orkester, därför hade jag kvar det. Samma orkester som s6 och jag varit i… fast nu var få kvar och eftersom vi alltid tränade samma låtar och jag inte var ensam klarinett så gick själva orkesterträningen och de uppträdande vi hade, bra. Ibland tror jag inte ens jag blåste med ljud i klarinetten. Jag var rädd att det skulle låta att jag spelade illa.

h19 var från samma lilla håla, också hon en bit utanför… men åt ett annat håll och mycket långt ut i skogen, det är klart att de fanns de som bodde längre in, men hon bodde långt in. Mellan våra musiklektioner och orkesterträningen fanns det några timmar, och vi började att tala. Vi var inga främlingar, men vi var ju inte heller direkt vänner. Hon var ett år yngre. Hennes familj var stor… många barn. Hon var nog den duktiga i familjen tror jag, jag får för mig det. Jag har en sak som kanske bör nämnas om hennes familj, men den här gången håller jag det för mig själv. Jag minns att jag en gång berättade det eftersom jag så gärna ville ha något att berätta. Detta var inte jag blev en extrem lögnare, en manipulativ lögnare… jag berättade för henne att jag berättat. Hon blev ju inte glad, men inte så arg som jag trodde hon skulle bli. Jag hade ingen aning hur en vän reagerar på ett svek.

Vi lämnar det. Jag och h19 började umgås under den där tiden och tillsist så struntade jag både i instrument och orkester, jag var där för att jag hade någon att prata med. Någon som jag kunde skvallra med. Om de populära. h19 var inte impopulär på något sätt.. hon hade sina vänner, och hade det nog som man skall ha det under högstadiet. Jag mindes hur vi satt och skvallrade, jag mindes också hur vi var en aning farliga ihop. Vi snattade! Japp! ungefär som alla andra tonåringar gjort någon gång i sitt liv, så gjorde vi det också!

Vi började ringa varann och då och då ta oss in till stan. Hon fick mig som sagt ur de där kläderna som jag haft ständigt och som jag redan beskrivit. Fick mig att köpa nya kläder, fick min mamma lättad tror jag. Mamma tyckte mycket om henne, jag tänkte att det var för att hon var just sådan som en tonårsdotter skall vara, dessutom bra uppfostrad… (ni vet sätta in i diskmaskinen, torka bordet och sånt som mamma gjorde för mig… japp jag var bortskämd och idag har jag det i bakhuvudet med min egen son. Jag skall försöka göra annorlunda med honom.) och jag tror nog fortfarande att hon var en sådan mamma…kanske inte ville ha,  men som hon kände igen. Som hade klädintresse, som lite lätt började sminka sig och som hade sin grupp med vänner som hon umgicks med även på fritiden. Mamma fick ju aldrig se de som jag umgicks med eftersom jag inte var kompis med dem, de bara var där! (gud vad jag gör mig själv illmående med det uttalandet) h19 fick en mobiltelefon kommer jag ihåg och nu har jag glömt numret, men det satt som en spik i huvudet. Det och hennes hemnummer. Jag ringde ofta. Jätteofta! Extremt ofta faktiskt. En gång tvingade jag min syster att ringa, för att de inte skulle höra att det var jag. Jag var noga med att instruera henne; ”Säg bara hej, är h19 hemma?Och är hon inte det, säg bara hej då!” Min syster gjorde precis som jag sade.

När jag började nian och h19 började åttan så blev nämligen h19 som vilken annan tonåring som helst. En sådan som på helgerna antingen var hemma hos sina kompisar hela tiden eller på fester. Jag minns hennes första fest… hon berättade hur det hade varit att dricka alkohol. Jag lade det på minnet. Det var ju inte så att jag inte sett berusade personer… (just det, h19 var den första som lade ordet alkohollist tillsammans med min styvfars namn), jag minns vem hon strulade med första gången hon strulade. Jag minns eftersom det var via henne jag fick den där högstadietiden. Jag tror hon visste det. Någonstans så tror jag att hon visste precis… men vi talade aldrig högt om att jag var en tönt i skolan. ALDRIG! Istället hjälpte h19 mig att försöka visa på att jag inte behövde dölja alla delar av min kropp, hon visade på att alla hade sina fel (eller hon visade vad hon ansåg vara fel på sig själv och sedan försökte vi tillsammans hitta fel på alla de där perfekta jävla tjejerna i skolan, ibland lyckades vi, men oftast inte).

Det är svårt för mig när det gäller h19… jag har så mycket att vara tacksam för när det gäller hennne. Hon gillade att läsa, vilket innebar att de där novellerna jag skrev var något hon ville höra. Jag läste vad jag skrivit och hon kunde ibland komma med förslag, men oftast var det något i hennes röst jag aldrig hört angående min själv, hon verkade… imponerad.

Jag ringde henne när jag var ledsen, arg eller bara ville prata. Jag insåg vilket behov man faktiskt hade att ha någon att tala med när jag väl fick någon. Vi slutade spela och vi slutade i orkestern ganska snart efter att vi blivit vänner, och där hade jag faktiskt en väldig tur, vanligtvis så tappar jag bort personer som jag inte träffar i direkt anslutning (typ om man byter jobb och så). h19 och jag sågs inte så ofta i skolan, vi gick om varann eftersom vi gick olika år. Rasterna hade vi dock alla samtidigt, inte lunchen, men andra raster. Det var då jag var så vilsen. Jag kunde leta upp h19 och hennes vänner, men jag kände inte hennes vänner… hon hade vänner utan mig, men jag hade inga (trodde jag) utan henne. Det var ett klart underläge, och jag ville inte känna mig dum och behöva inkräkta på dem. I backspegeln… nä, jag tror faktiskt jag gjorde rätt där, h19 och jag hade vårt kompisliv och sedan hade hon sina tre andra vänner från klassen.

Jag minns att jag ringde henne vid ett tillfälle då jag faktiskt kände mig som ett fångat djur. Konfiramationslägret i åttan… oj oj oj … där samlade vi alla igen, vi som var så trygga som klass för bara något år sedan, nu var vi främlingar, eller dom var främlingar. Jag kommer ihåg att jag anlände först, vet inte om det var bra eller dåligt. Men jag tog ett rum och insåg att man skulle dela rum. DELA! Vem skulle jag dela med? Vem utav alla dessa främlingar var också ensam och behövde någon att dela med? Egentligen ingen. Jag minns att jag delade med en tjej som egentligen skulle vara med den andra gruppen, men som var tvungen att byta av någon anledning. Den tjejen i sig var snäll, hade inget ont att säga om henne. Hon umgicks mycket med en kille (de kom senare att bli tillsammans många år tror jag), och jag fick vara med och spela kort. Man var fyra, och jag fick plats.

Jag minns att första natten var okej. Alla skulle liksom komma iordning och det var lite rörigt. Vi gick upp alla samtidigt. Alla tjejer tog med sin neccessär och gick emot rummet med alla handfat. I min neccessär fanns tre saker. En tvål, en tandborste och tandkräm. Jag såg mig om och alla skrubbade ansiktet. Jag gjorde detsamma. Men sedan plockade de upp flera saker. Smink. Jag hade inget ju. Jag funderade snabbt, hade liksom stått där för länge för att inte göra något. Jag började borsta tänderna, sade att jag var tvungen att borsta både före och efter frukost. Det lät väl ioförsig ganska okej som förklaring. Jag minns att jag kände mig så dum, med min i huvudsak tomma neccessär. Dagen gick och det var kontrllerade aktiviteter hela tiden. Alla tillsammans. Det fungerade bra, men sen… när kvällen kom så blev det en konstig stämning. En av tjejerna på lägret var nämligen tillsammans med t25, japp! Ni vet han jag jag trodde mig älska, han jag förmodligen inte ens var kär i, bara besatt. Han som h19 hade fått försöka skaka ur mig i olika samtal. Det talades om att han skulle komma dit… på moped. Helt ärligt vet jag inte hur han och hans kompis lyckades med det. Men på lördagskvällen hördes mopeder och alla fria aktiviteter blev fnissiga, alla satt i soffa och talade med någon. Jag fick fullständig panik och fick ringa h19. Vi pratade ganska länge, så pass länge att det liksom sedan var okej att gå till rummet och lägga sig.

Dagen efter hade mopedåkarna roande nog satt en ölburk på prästens bil, haha. Prästen var lite irriterad, men det tycktes mest vara för att.

Jag minns att jag kom hem och stängde in mig på rummet. Jag minns när h19 berättade om sitt läger, så verkade det mycket roligare. Alltså det som hon hade ett år senare. Det verkade mysigt och trevligt, inte alls så som mitt varit.

h19 var med på min konfirmation faktiskt. Det kändes jättebra. Jag hade en vän där, en vän att visa in släkt som alla var där. Hon och mamma hade lyckats hitta ett par vita kläder. En kjol och en munkjacka… en sån från Gina Tricot ni vet (eller så vet ni inte, vet inte om de görs längre, men det var i alla fall något av ett riktmärkes- modeplagg från den affären då)Jag ville att allt skulle bli så roligt, att alla event skulle vara som h19, var liksom alltid lite roligare. Jag minns inte om jag var på hennes konfiramasion.

Högstadiet gick och inte mycket blev annorlunda, kanske mer än att färre och färre pratade med mig, och att mina kläder och skor förbättrades en aning. I slutet av nian skall man ha en show, oftast där man imiterar lärarna. Man får välja i vilken del man vill finnas med. Stor eller liten roll, vill man sköta ljud, ljus eller vill man kanske skriva manus. Jag valde en stor roll, det var nämligen skådis jag var inriktad på. Känd i alla fall, och snygg… med massa vänner som h19 kunde lära känna.

Jag fick rollen som min egen klassföreståndare. Hon hade glösögon, hon hade kortare mörkt hår, och hon var framförallt ganska överviktig. De som satte rollerna måste verkligen ha sett att jag var som född.

Jag fick några repliker, ganska så många och minns att folk verkade överraskade att jag var bra (eller att jag var med kan ha varit båda). Jag hade dock annat att tänka på. Jag hade tre veckor framför mig efter skolans slut. Tre veckor där jag ensam skulle resa på språkresa… h19 skulle också det, men mycket senare på sommaren. Det var så som det kom upp. Mamma hade sparat pengar till mig på ett konto, hon tog dem och betalade resan. Jag minns att det först på flygplatsen slog mig att jag skulle åka själv, med en resväska fulla av kläder som inte h19 eller mamma fanns där att matcha.

Språkresan återkommer senare. Men det som var intressant var att h19:s resa var mycket mer vild, fast det gjorde inte mig något. Jag hade nämligen fått andra att ringa till.

Just det… ej att förglömma, jag hade som gymnasieval tagit teaterlinjen, medialinjen och bild och form… när sommarlovet kom så var mina betyg inte ens i närheten av att komma in. Ett tag såg det ut att bli IV-individuella linjen – dit alla som skolkat bort gymnasiet fick går och inte bry sig… eller gå och börja bry sig. Jag ville i alla fall absolut inte dit.

Någon måste dock ha tryckt på fel knapp (jag är faktiskt ganska säker på att något gick fel), ni förstår.. jag kom in på medialinjen och skulle välja textkommunikation senare… men vet faktiskt inte hur det gick till, men mina poäng var helt klart alldeles för låga), för jag kom in.

Nu skulle h19 och jag inte gå i samma skola längre, jag hade fått vänner i England, på språkresan och det kunde bara bli bra tills jag såg klassen. Jag minns hur jag ringde h19 och undrade hur jag skulle börja om med de här i min klass. Hon visste inte. Men det gick och vi såg mera sällan, men pratade fortfarande. Jag fick en mobiltelefon av min styvfar med abonnemang. DET var ett misstag insåg han snabbt och jag fick istället en med kontantkort.

När h19 sedan också började gymnaiset så var vi på samma skola, men i olika byggnader. Vi snackar här om enorma gymnasium, privata skolor fanns inte ännu. h19 valde att gå samhällslinjen, som många gör när man inte riktigt har bestämt sig vad man vill bli, jag vet inte om hon visste. Vi gled ifrån varann mer och mer… men det var till h19 jag gick, den dagen som jag gick ut ifrån ett behandlingshem, där jag varit i två veckor för depression. Jag hade tagits dit, och innan dess hade jag själv börjat gå hos en psykolog på BUP. Jag talade om h19 och alla andra, och han hade svårt att skilja på alla. Jag började medicinera, citalopram. En vanlig tablett, heter säkert något annat idag. Men det är oftast den man sätter in först. U1 dog, och den sessionen var så märklig. Jag minns inte om jag och h19 talade om den något… men den var märklig. Jag kom dit, jag anmälde mig… mamma som fått veta och börjat köra mig (var i en annan liten stad) och vi hade gjort det till en grej. Vi åt alltid efteråt och mamma frågade vad vi talat om, och jag berättade vissa saker. Sen kom den märkliga sessionen med U1. Jag tror jag nämner den när jag talar om henne. Men om jag inte gör det så frågade jag i alla fall om mamma fick följa med in, det hade hänt en sak. Mamma grät och grät. Hon pratade om att hon inte förstod… och grät lite till. Jag satt tyst. Som sagt, över U1 grät jag en gång, på begravningen, men aldrig efter det eller före. Ni förstår… jag förstod. Jag förstod faktiskt att man kunde vilja dö. Det gjorde inte mamma och inte h19 heller.

Sedan i gymnasiet kom en märklig period. En period jag tror mina syskon minns. Jag kunde bara ramla ihop gråtandes rätt som det var. Jag var hemma från skolan och jag minns inte riktigt.. men jag kom i alla fall en ganska sen kväll in på akuten i stad där jag gick i skola och dit jag för övrigt flyttat.

Jag gick dit. Jag satt där, och jag minns inte vad jag sade, men tydligen sade jag något oroande. Jag skickades i en taxi till ett hem för deprimerade ungdomar. Jag var klart äldst… 17, skulle det året fylla 18, så jag var ett gräns fall. Men jag var där, och minns tydligt hur jag träffade doktorn där. Hon trodde mig inte. Hon trodde mig inte. Hon var av en annan uppfattning när det gäller mig, en uppfattning om att jag var mera vanlig än jag ville vara. Det spelar ingen roll om hon hade rätt. Jag var där i två veckor. Jag ville inte åka hem första helgen. Jag stannade. Minns inte om jag ringde h19, men det gjorde jag nog. När slutet av de två veckorna närmade sig så insåg jag att jag skulle tillbaka. Jag sade att jag skulle ut på en promenad och jag stängde av min mobil. Det var till h19 jag åkte. Ingen visste vart jag var. Jag åkte dit.

Jag återgick sedan till hemmet, och skrev sedan ut. Jag och h19 gled allt mer ifrån varann. Men den dagen/natten jag förlorade oskulden. Då var det åter till henne jag ringde först. Men jag tror att det var sista gången som jag berättade något stod för henne först.

Hon fanns där genom allt. Hon såg mig, hon plockade upp mig… hon lärde mig.

Jag gratulerade henne för ett tag sedan. Hon tog examen efter många års pluggande. Jag kommer för anonymitetens skulle låta henne läsa detta först innan jag skriver ut vad hon idag arbetar som…

Ett genuint tack för allt.

Du gav mig så mycket… och jag tackar dig för det. Jag levde ibland via dina upplevelser, så jag tackar för att du delade dessa med mig.