Många år senare… då kom du! – r57
Vi ska hoppa fram i tiden, och vi ska göra det eftersom jag är redo. Redo att skriva och hantera detta nu. Vi skall prata om r57, killen som bör betraktas som en första inblick i besvarad kärlek. Vi är någonstans i slutet av 00-talet, jag har flyttat till Stockholm, jag pluggar och jag jobbar. Jag har en vän som är den jag umgås med, och utifrån henne så fann jag mig i sammanhang där man möter andra människor. Vid ett sådant träffade jag honom.
Jag har sagt det flera gånger här, jag kan skriva. Det är min grej! Men jag tror att alla har det där ögonblicket där de inser att gränsen går. Min gräns går här. Jag har skrivit om detta en gång och det inlägget har postats på internet flera gånger, men jag vet inte om han har läst det. Jag har också skickats ett sms till honom, ett sms där det hela avslutas även för mig. Ni förstår, han älskade mig… jag älskade honom… sedan blev jag sjuk. Än en gång besatt av att desperat behålla det jag upplevt, kärlek. Till vilket pris som helst.
Jag talar om den relation där någon faktiskt visade mig kärlek, och för mig var det så ovant att jag blev sjuk när allt tog slut. Han och jag var olika, hade olika syn på mycket… en sak som var mest tydlig dock, jag var och är en hal ål. Man vet aldrig riktigt vart man har mig och det kan ibland vara en fördel… men det gör mig också instabil och även svag då och då. Han däremot, han hade principer, han vara säker i sina åsikter och han hade en diciplin som man bara kan få på en enda plats (även om jag önskar att det kunde ske i en mer pedagogisk anda), militären. Jag skulle inte passa där, jag anser exempelvis att det där med FN och fredsbevarande styrkor är en viktig del av freden. Men jag anser att man bör gå in med mindre vapen och mer empati. Man har oftast uppdrag att upprätthålla freden, och jag är inte säker på att man gör det genom att komma in med ytterligare vapen och fler folk i uniform. Har jag fel eller rätt? Spelar inte så stor roll. Hans person hade formats av att vara inom militären, och det var en sådan stabilitet som jag aldrig upplevt. Men jag kommer inte skriva något mera nytt om det… jag kommer återposta samma inlägg som jag skrev för många år sedan och den här gången skall jag se till att han läser det…jag skall skicka det till honom.
En sak bara… en enda sak som jag vill skriva till dig… Tack. En sak till, en sak om dig… Ändra dig aldrig, du hade en tickande bomb till flickvän, utan att veta om det. Du var pojkvän till någon som är svår att förstå, men Du… du är inte svår. Jag hoppas att allting är fortsatt bra och fint med dig.
“Relationer är något svårt, och för vissa svårare än andra. Jag klarar inga relationer och lyckas alltid förstöra det. Sviker folk, blir sviken, blir hatad, hatar själv, blir lämnad och sen är jag tillbaka i ett mönster igen. Numera är jag i det närmaste en eremit, och det finns en anledning. Är livrädd att det som har hänt händer igen. Är så rädd att bli överdriven att jag en gång lät mig utnyttjas och det slutade i katastrof, den relation som detta inlägg handlar om var dock annorlunda. Jag kunde inte hata honom, tro mig jag försökte, men det gick inte. Det tog sådan tid. Men idag har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har bett någon om förlåtelse, för något som hände för längesedan egentligen. Det var den där killen med stort H, han som var så där annorlunda. Han som fanns där och faktiskt älskade mig och sen… bara slutade göra det. Slutade älska mig alltså. Det är för mig fortfarande svårt att se det.. att det bara kan gå så där fort. Bara ”jag älskar inte dig längre…” det skadade mig hårt, och jag har inte litat på någon sedan dess (och det är tveksamt om jag kommer lita på någon igen), men det fanns några saker med honom som jag först nu inser att jag inte såg. För det första blev jag, som alltid, besatt och livrädd att förlora det enda trygga jag hade. Han kämpade på ett tag, det där med vänskap, börja om, bara vänner, bara umgås och så vidare.. Det är idag fullständigt tydligt att han led, men jag var som sagt ett vrak. Det gick så långt att jag inte kunde fokusera om jag inte pratat med honom. Till slut ringde bara jag.. jag blev en fullständig plåga. Naturligtvis var det också i samband med en av de värsta svackorna jag någonsin haft, så detta hjälpte inte precis. Till sist var det något som utlöste det, troligen något ärligt han sade och bröt fullständigt isär. Det kändes till och med pinsamt att för två poliser berätta att själva orsaken till att de hade kallats dit var för en kille. Men märk väl att mitt kontaktnär är snävt och under många månader hade min enda mänskliga och sociala kontakt i privatlivet varit just han. Han satt i en förfärlig sits. Han hade en före detta flickvän som blivit fullständigt psykotisk och inte såg med några andra ögon än genom besatta sådana. Under december månad tvingades jag (uppenbaligen kan det vara ett val att antingen åka hem till familjen i skogen 50 mil bort eller läggas in under tvång igen) att åka till min familj. Det borde vara något bra, att vara bland dem som älskar en. Men jag stack därifrån eftersom det bara finns just familjen där kvar. Inget annat. Inga kontakter och så är det mitt i skogen, det är en kvävande känsla att vara där. Vi höll kontakt och det gick lite mer desperat till, jag menar nu satt jag i skogen och det enda privatliv var… fortfarande han. Men så var det nyårsafton, jag skulle faktiskt på fest. Grattis! Äntligen.. På nyårsdagen ringde han och jag tryckte bort hans samtal, för första gången någonsin för att jag pratade med någon annan (första gången någonsin) , men han svarade aldrig mer. Jag blev så jävla arg. Jag försökte så jävla hårt att hata honom, men lyckades inte. Nu är det ju som bekant ett tag sedan, och idag gjorde jag det. Jag bad honom om förlåtelse, för att nu först ser jag det. Det var hårt att han klippte banden, men jag tror han gjorde det för att rädda mig… igen. Han hade funnits där de tidigare gångerna. Han gick med på att försöka igen efter att vi gjort slut, och led. Sen träffade han en ny… som han slutade träffa för att jag inte höll ihop…igen. Sen svarade han och höll ut i alla mina utbrott och svackor och besattheten att vägra släppa taget. Sen var det de där med tidpunkten. Jag blev så ledsen… jag satt där i skogen och när jag inte har en chans att göra något … då passade han på att sticka. Sen tänkte jag om igen.. vänta nu… det kan ju ha varit så att han valde att klippa kontakten eftersom han visste att jag var hos min familj, inte ensam i min lägenhet, och att jag dagen innan faktiskt hade fått komma ut bland folk på en fest? Om det är så.. hmm.. så var det nog kanske så att tidpunkten var välplanerad och den bästa av de alla, eller? Min psykolog (haha big surprise, jag går i terapi!) sade också något häromdagen.. hon sade att hon var säker på att han blev galet rädd över hur sjuk jag blev. Och han försvann troligen för att rädda mig, för i det tillståndet jag var så hade jag varit död nu. Så nu har jag gjort något jag aldrig gjort… jag har bett om förlåtelse, trots smärtan så lever jag, och det verkar vara det som folk vill att man ska göra, även om jag kanske inte håller med. “
