Att vara min chef – nr 61
Nr 61- Att vara min chef
Det är svårt att vara chef, jag skulle själv vare sig klara av det eller vilja vara det. Att vara min chef är dessutom näst intill omöjligt. Jag har på en ganska kort period haft tre mycket olika chefer på tre mycket olika skolor. För om jag inte avslöjat det innan så är jag lärare.
Den första, k61-1, var rektor på en mindre skola med en speciell egensinnig inriktning som gjorde den värd att utforska. k61-1 kan beskrivas som konflikträdd utan att överdriva. Jag tror och kan sakna hennes sätt att administrativt kräva dokumentation och hålla ordning på ekonomin, men hon gillade inte konfrontationer. Detta kunde ha fungerat på en annan av de skola, vars rektor jag skall prata om, men det var inte ultimat här. På somliga ställen har det nämligen skapats en ytterligare skolledning… elevernas föräldrar (så tänk efter hur du är), de vill naturligtvis sitt barns bästa, de kan bara inte lita på att vi också vill det, eller att vi som instutition inte bara kan lägga fokus kring ett barn.
k61-1 skulle i alla fall under min tid ställas inför en hel del saker som krävde sin bestämda chef. Jag blev en tonåring igen under hennes styrning. Ett trotsbarn som mest gick emot hennes beslut när än jag kunde eller kritiserade hennes beslut när helst jag kunde. Jag hade dock problem att stå upp till henne. Hon var extremt svårt att som anställd tala med. Hon lyckades alltid ha sitt mandat som rektor högre upp. Jag kände mig alltid pytteliten och ovärdig i hennes sällskap. Man kan kanske diskutera detta, jag medger att jag inte hanterade mitt eget uppförande korrekt, men det gjorde faktiskt inte hon heller. Hon hade en tendens att lyssna på de som betydde något och sätta dövörat till åt oss andra som inte hade något mandat. Jag fick ta hjälp av a52 många gånger, och hon fick nästan då och då föra min talan. Hur eller om hon lyckades rida ur skandaler och klara ut de problem som rådde får vi aldrig veta. Hon har tyvärr gått bort. Hur känner då jag inför det? Jag är naturligtvis ledsen för hennes nära och kära, de som kände och älskade henne. Jag kände henne inte tillräckligt bra för att ha en sorgeperiod, men sättet hon fick avsluta på är inget jag anser någon värdig. Så ska ingen å bort. Står jag då för mitt eget handlande och det jag har sagt om henne, samt skulle jag trots omoget och inkorrekt, hantera henne på annat sätt än jag gjorde? Nej. Vi passade aldrig för varann, hon gillade inte mig heller tror jag och det passade ju rätt bra. Man kan inte tycka om alla och hade troligen en besvarad benägenhet att inte tycka om varann.
Sedan har vi den hårda, icke-konflikträdda men stressade k61-2. Hon var rektor på den minsta skola jag har jobbat för, och jag måste medge att jag nog inte riktigt har gått igenom alla intryck från denna tid totalt ännu. Men… jag förstod först och främst aldrig vilka beslut som var hennes och vilka som var någon annans. Här handlade det om en rektor som satte sitt hopp till sin personal och hon kunde i katastrofer finnas till hands, men oftast inte. Precis som vi var helt överrösta med jobb, så var hon det också.
Hon ursäktade i alla fall beslutet att inte låta mig vara kvar. Att det inte var något personligt och jag förstår jag naturligtvis. Men jag hade nog önskat att hon slagits mer för min skull. Jag upplevde nämligen att avskedet bara raderade mig. Det fanns inget kvar av mig där och man verkade aldrig mera vilja prata om mig, detta enligt en före detta kollega. Jag tänker att de antingen skrämdes eller skämdes eller kanske både och. Jag var utbränd, utmattad och mådde fruktansvärt fysiskt dåligt. Jag hade självskador som var tydliga eftersom jag ett tag tvingades att gå med bandage runt armarna. Elever oroade sig över mig (även föräldrar, något jag aldrig hade varit med om förr), så jag insåg att oavsett ens åsikter kring självskador, så måste jag dölja dem. Jag började skada mig på ställen ingen såg… men det var försent. Jag var så nedgången att jag knappt kunde stava mitt eget namn. Jag lyssnade inte på kroppen som visade fler och fler tecken. Varför? För att jobbet var min plats att vara normal, egen… visa att jag var bra på något, göra något som gladde mig. Jag hanterade min egen utmattning och depression fel och borde såklart tidigare ha lyssnat. Vet inte om det gjorde att jag fått behålla jobbet, men jag vet att jag gjorde ett bra jobb. Hyser jag agg? Vet inte… jag känner mig så klart ledsen över jobbets radering av mig, att ingen verkade vilja slåss för mig då jag inte kunde. Men om jag hyser agg är för tidigt att säga. Som sagt, en chefsposition är inget jag någonsin vill ha, för saken är att jag tvingades sjukskrivas, och kostade då extra pengar att täckas upp för. I det läget, med två veckor kvar av en provanställning, så hade jag själv nog tvingats fatta samma beslut. Så jag vet inte. Jag kanske återkommer.
Den tredje chefen är den oerfarna och här kommer det rivas upp en del sår, men de behövas också förklaras, vilket de aldrig gjorde. Vi hade till en början ett likvärdigt tänkande, men gled ifrån varandras meningar mer och mer. Men så länge hon stod bakom mig så kom vi överens. Min tjurskallighet och ilskenhet gör att jag är svårt att gå emot som ledare och ledning. Jag valde att publicera ett brev, ett elakt och extremt sarkastiskt brev. Det var ämnat åt de med mandat att göra något – de som kunde ändra saker och ting – den högsta av ledning. Men det gjorde att m61 fick ta en smäll, då hon hade mandat över mig. Jag kallade henne för marionett, och menade på att hon satts på position av ledning så att dessa kunde ta beslut snabbt och lätt bakom folks ryggar. Jag påstod aldrig att m61 var en del i det hela, snarare tvärtom, alltså därav att jag kallade henne marionett. Detta brev skakade inte om någonting, eftersom jag inte har något mandat alls, men det smutskastade en del och avslöjade en del som man annars kanske inte skulle fått ta del av som förälder, eller invånare i specifika kommunen. Men det betydde inte att jag inte skulle straffas, och jag tog smällen. Fick ett skambud då man skulle placera mig och lämnade då kommunen. Man vill bli av med mig och det blev man. Inte för att jag utgjorde en fara, utan för att jag orsakade en del oroligheter, onödiga sådana. Jag ville inte åt m61, utan jag var intressera av de högst upp, men jag påstod ändå att det skett en viss konpirering. Att man satt henne på positionen som en marionett och sedan lockade henne med en bra position, och jag står för det. Elakt, ja… men inte mindre sant för det. Jag sade att detta nog skulle riva upp saker, det gör det nog… men lovade också förklara mig, något jag faktiskt aldrig gjort. Anledningen till det är enkel. Jag är ingen och genom mina ords brist på effekt gentemot de som man siktade emot så bevisas det. Oavsett mitt arbete, vars uppgifter jag menar på att jag skötte bra. Jag kan mitt jobb, är bra på det. Jag är ilsk och tjurskallig och väljer ett raseriutbrott framför en lugn diskussion, varför? Det finns inte tid för diskussioner, elever och klasser har inte tiden att vänta. Man måste förlita sig på att vi som är dem närmast varje dag kan vårt jobb. Hade jag gjort detta igen? Ja. Jag är ingen robot man kan styra eller som rättar sig efter normen, jag har däremot en passion som få till mitt arbete och älskar det. Jag hoppas en dag finna en chef som kan uppskatta detta hos mig.
