”All you need is a voice, a voice speaking the words and making sense you al ready knew. Every minute of every day you have told therse exact things, but you needed someone eles to explain and to cear enought for ’em to speak directly into your heart
If you have a voice, look around there is always somebody that wants to be saved. ”
”A true wizard is somebody that can turn the most ordinary words into personal salvation” – EW 16
My heart’s frozen, however my hope is on fire by pure will. So affraid – don’t wanna fail you.
You love me – I love you more – I love you only like a mother can…
I can’t promise to always be around… but I can promise that my love will be around to protect you from the pains of the world
You shall never ever see the state I can be in!
You shall never ever come in the state I must sheild you from
– EW 2015 – dedikerad till L.W
Vi ska hoppa fram i tiden, och vi ska göra det eftersom jag är redo. Redo att skriva och hantera detta nu. Vi skall prata om r57, killen som bör betraktas som en första inblick i besvarad kärlek. Vi är någonstans i slutet av 00-talet, jag har flyttat till Stockholm, jag pluggar och jag jobbar. Jag har en vän som är den jag umgås med, och utifrån henne så fann jag mig i sammanhang där man möter andra människor. Vid ett sådant träffade jag honom.
Jag har sagt det flera gånger här, jag kan skriva. Det är min grej! Men jag tror att alla har det där ögonblicket där de inser att gränsen går. Min gräns går här. Jag har skrivit om detta en gång och det inlägget har postats på internet flera gånger, men jag vet inte om han har läst det. Jag har också skickats ett sms till honom, ett sms där det hela avslutas även för mig. Ni förstår, han älskade mig… jag älskade honom… sedan blev jag sjuk. Än en gång besatt av att desperat behålla det jag upplevt, kärlek. Till vilket pris som helst.
Jag talar om den relation där någon faktiskt visade mig kärlek, och för mig var det så ovant att jag blev sjuk när allt tog slut. Han och jag var olika, hade olika syn på mycket… en sak som var mest tydlig dock, jag var och är en hal ål. Man vet aldrig riktigt vart man har mig och det kan ibland vara en fördel… men det gör mig också instabil och även svag då och då. Han däremot, han hade principer, han vara säker i sina åsikter och han hade en diciplin som man bara kan få på en enda plats (även om jag önskar att det kunde ske i en mer pedagogisk anda), militären. Jag skulle inte passa där, jag anser exempelvis att det där med FN och fredsbevarande styrkor är en viktig del av freden. Men jag anser att man bör gå in med mindre vapen och mer empati. Man har oftast uppdrag att upprätthålla freden, och jag är inte säker på att man gör det genom att komma in med ytterligare vapen och fler folk i uniform. Har jag fel eller rätt? Spelar inte så stor roll. Hans person hade formats av att vara inom militären, och det var en sådan stabilitet som jag aldrig upplevt. Men jag kommer inte skriva något mera nytt om det… jag kommer återposta samma inlägg som jag skrev för många år sedan och den här gången skall jag se till att han läser det…jag skall skicka det till honom.
En sak bara… en enda sak som jag vill skriva till dig… Tack. En sak till, en sak om dig… Ändra dig aldrig, du hade en tickande bomb till flickvän, utan att veta om det. Du var pojkvän till någon som är svår att förstå, men Du… du är inte svår. Jag hoppas att allting är fortsatt bra och fint med dig.
“Relationer är något svårt, och för vissa svårare än andra. Jag klarar inga relationer och lyckas alltid förstöra det. Sviker folk, blir sviken, blir hatad, hatar själv, blir lämnad och sen är jag tillbaka i ett mönster igen. Numera är jag i det närmaste en eremit, och det finns en anledning. Är livrädd att det som har hänt händer igen. Är så rädd att bli överdriven att jag en gång lät mig utnyttjas och det slutade i katastrof, den relation som detta inlägg handlar om var dock annorlunda. Jag kunde inte hata honom, tro mig jag försökte, men det gick inte. Det tog sådan tid. Men idag har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har bett någon om förlåtelse, för något som hände för längesedan egentligen. Det var den där killen med stort H, han som var så där annorlunda. Han som fanns där och faktiskt älskade mig och sen… bara slutade göra det. Slutade älska mig alltså. Det är för mig fortfarande svårt att se det.. att det bara kan gå så där fort. Bara ”jag älskar inte dig längre…” det skadade mig hårt, och jag har inte litat på någon sedan dess (och det är tveksamt om jag kommer lita på någon igen), men det fanns några saker med honom som jag först nu inser att jag inte såg. För det första blev jag, som alltid, besatt och livrädd att förlora det enda trygga jag hade. Han kämpade på ett tag, det där med vänskap, börja om, bara vänner, bara umgås och så vidare.. Det är idag fullständigt tydligt att han led, men jag var som sagt ett vrak. Det gick så långt att jag inte kunde fokusera om jag inte pratat med honom. Till slut ringde bara jag.. jag blev en fullständig plåga. Naturligtvis var det också i samband med en av de värsta svackorna jag någonsin haft, så detta hjälpte inte precis. Till sist var det något som utlöste det, troligen något ärligt han sade och bröt fullständigt isär. Det kändes till och med pinsamt att för två poliser berätta att själva orsaken till att de hade kallats dit var för en kille. Men märk väl att mitt kontaktnär är snävt och under många månader hade min enda mänskliga och sociala kontakt i privatlivet varit just han. Han satt i en förfärlig sits. Han hade en före detta flickvän som blivit fullständigt psykotisk och inte såg med några andra ögon än genom besatta sådana. Under december månad tvingades jag (uppenbaligen kan det vara ett val att antingen åka hem till familjen i skogen 50 mil bort eller läggas in under tvång igen) att åka till min familj. Det borde vara något bra, att vara bland dem som älskar en. Men jag stack därifrån eftersom det bara finns just familjen där kvar. Inget annat. Inga kontakter och så är det mitt i skogen, det är en kvävande känsla att vara där. Vi höll kontakt och det gick lite mer desperat till, jag menar nu satt jag i skogen och det enda privatliv var… fortfarande han. Men så var det nyårsafton, jag skulle faktiskt på fest. Grattis! Äntligen.. På nyårsdagen ringde han och jag tryckte bort hans samtal, för första gången någonsin för att jag pratade med någon annan (första gången någonsin) , men han svarade aldrig mer. Jag blev så jävla arg. Jag försökte så jävla hårt att hata honom, men lyckades inte. Nu är det ju som bekant ett tag sedan, och idag gjorde jag det. Jag bad honom om förlåtelse, för att nu först ser jag det. Det var hårt att han klippte banden, men jag tror han gjorde det för att rädda mig… igen. Han hade funnits där de tidigare gångerna. Han gick med på att försöka igen efter att vi gjort slut, och led. Sen träffade han en ny… som han slutade träffa för att jag inte höll ihop…igen. Sen svarade han och höll ut i alla mina utbrott och svackor och besattheten att vägra släppa taget. Sen var det de där med tidpunkten. Jag blev så ledsen… jag satt där i skogen och när jag inte har en chans att göra något … då passade han på att sticka. Sen tänkte jag om igen.. vänta nu… det kan ju ha varit så att han valde att klippa kontakten eftersom han visste att jag var hos min familj, inte ensam i min lägenhet, och att jag dagen innan faktiskt hade fått komma ut bland folk på en fest? Om det är så.. hmm.. så var det nog kanske så att tidpunkten var välplanerad och den bästa av de alla, eller? Min psykolog (haha big surprise, jag går i terapi!) sade också något häromdagen.. hon sade att hon var säker på att han blev galet rädd över hur sjuk jag blev. Och han försvann troligen för att rädda mig, för i det tillståndet jag var så hade jag varit död nu. Så nu har jag gjort något jag aldrig gjort… jag har bett om förlåtelse, trots smärtan så lever jag, och det verkar vara det som folk vill att man ska göra, även om jag kanske inte håller med. “
”Modig vågar sticka ut, men rädd blir som de andra”
”Jag är den jag är, och inte den jag brukade vara. En del ändrade mig till bleka kopior av dem. Det gjorde ont och var svårt att reparera, men nu är jag mig, och ingen annans bleka kopia”
Ärligt talat, så vet jag inte så mycket om henne! Hon är från göteborg, och hon skrämde skiten ur s30-1 och många av de andra. Inte för att hon på något sätt var elak. Tvärtom, så stod hon upp för de som behövde och var inte rädd att säga ifrån.
Jag vet att hon är en de snyggaste människorna i min krets här, jag vet att hon inte dömer. Jag vet att hon har ett gäng med vänner som är där för varandra. Jag vet också att jag för många är sedan inte klarade av att för många år sedan gå med henne ut och festa. Varför? För att jag insåg att jag var omgiven av vackra människor som kallade mig söt, som hade hört talats om mig för att e28 berättat om mig.
De var rara, snälla och trevliga. De var dessutom helt ovanför min nivå, låter förresten också dumt på svenska, så låt oss ta det på engelska
“They were to high above me”
Förstår ni? Jag blev livrädd, ett gäng med människor med öppna armar som bara var redo att lita på e28:s ord om hur jag var. Inget krångel, ingenting. Bara välkomnande. Jag sprang så snabbt jag kunde, jag fixade inte det! Inte så snabbt… inte att människor faktiskt tyckte om mig innan jag hunnit se vilka de var. Visst låter det konstigt, men det är helt logiskt i mig. För snälla människor som inte har några dolda motiv… finns de?
Så jag sprang. Sprang och glömde helt min snusdosa, min plånbok och busskort. Jag satt på Nils Ericsson terminalen i Göteborg och stirrade rakt fram. Hur skulle jag lösa detta? Jag kunde knappt hitta tillbaka. Då hände det… en kille som hela kvällen haft sina ögon på e28 kom gående med mina saker. e28 hade skickat honom… för att se att jag klarade mig och för att ge mig mina saker.
e28 och jag gick aldrig mera ut efter det och jag förstår henne. Jag förstår även mig själv nu, jag var inte van vid eller ens medveten om att det fanns människor så som de jag mötte med e28. Inget dömande, och genuint intresserade av mig… mig? jag? vad?
e28 kommer att få läsa detta, hon behöver nog det, för jag har aldrig gett henne en förklaring på vad som hände den där kvällen. Är inte säker på om jag ställde till det, förstörde på något vis, i så fall … förlåt.
Nästa gång vi sågs hade jag flyttat till Stockholm, eller till i närheten av Stockholm där jag bor. Jag bodde i en lägenhet med två eller tre inneboende. Jag hade en boendes i sovrummet, jag bodde i vardagsrummet… sedan hade jag en kille boendes i klädkammaren. En jag kommer berätta om senare. Han var förresten ytterligare en sådan som såg till att jag kände viss normalitet i kaoset kallat liv. e28 frågade om hon och hennes vänner fick bo hos mig, de var på roadtripp. Det var så roligt att ha dem där… jag hade ju ioförsig något att visa, men jag hade också ett liv. Kunde inte följa med dem ut, den kväll då de gick ut… men det var ändå roligt att de kom. Kanske säger jag att e28 alltid är välkommen här. Hon blev lite av min idol. Tuff och snäll samtidigt… så som jag försökt vara i yrkeslivet och lyckats bra. Har dock inte lyckats i livet som sig självt ännu. Det är en bit kvar.
Men för alla er som undrar över e28, så träffades vi i England, och hon var en av få som kunde platta till de där två jag talade om förut. De där två killarna som fick de flesta att plötsligt få fördomar om Stockholm, hon plattade till dem via att vara rak och bara det… att de utmanandes (vilket de troligtvis inte var vana vid.. speciellt inte av en tjej), fick gruppen att bli lite mer jämn. Även om det var svårt att nå statusen de båda Stockholmskillarna hade, så tror jag inte att e28 kände av det… hade hon gjort det så hade hon sagt det.
Det var längesedan vi sågs, men jag minns mycket kring henne. Hon gjorde mig modig, gav mig självförtroendet att bli en egen person och ingens blek kopia. Jag har mer att tacka henne för än man kan tro. Vi sågs varje dag i England, vi umgicks inte jättemycket. Men vi talades vid efteråt, och sågs några gånger. Jag kan bara säga att jag hoppas att hon aldrig sig.
Tack för insikten att jag är en egen person och inte skall sträva efter att bli en kopia.
Få människor tycks numera ha fantasi. Jag har massor, så mycket att det ibland blir en överdos av allt och mina demoner tar över. Då kan både bra och dåliga saker hända. Listan exempelvis, den var jobbig och det var svårt att tänka ut vem som gjort vad emot mig och vem som jag gjort något för eller försökt att göra något för.
Ibland kommer det plötsligt till mig. Som idag på bussen, när spotify gav mig en version av John Legends “all of me”. Han har en vacker röst, men när han sjunger den är det en vacker låt. Den handlar kanske om någon för honom… den är vacker och jag jag får mycket minnen av hans röst. Men så kom den… låten sjungen av, vad som låter som (och jag har ej kollat upp) ung kvinnan. Hon heter Jasmine Thompson – och plötsligt handlade låten om något annat, hennes mycket sorgliga, hesa och ärliga stämma passade plötsligt in i något som jag länge velat förklara. Den handlade om en av demonerna jag har… borderline. Jag ska förklara mitt tolkande… ni känner nog inte likadant, men det fick mig att se något klarare i en dimmig värld.
“What would I do without your smart mouth? Drawing me in and you kicking me out
Got my head spinning, no kidding, I can’t pin you down. What’s going on in that beautiful mind?I’m on your magical mystery ride. And I’m so dizzy, don’t know what hit me, but I’ll be alright…
-Som en vanlig dag. Jag pratar, drömmer om var jag vill vara, vad jag vill göra… för att sedan kastas ut i det vi kallar verklighet.
…My head’s underwater but I’m breathing fine. You’re crazy and I’m out of my mind
’Cause all of me, loves all of you. Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections. Give your all, to me, I’ll give my all, to you
You’re my end and my beginning. Even when I lose I’m winning
’Cause I give you all, of me. And you give me all, of you. How many times do I have to tell you?
”Even when you’re crying you’re beautiful too”
The world is beating you down I’m around through every move
–Att ha detta är just som den sorgsna stämman sjunger. Som om man är under vattnet, man andas bra… tror man ena sekunden för att i nästa vara nära att drukna. Man är sina egna värsta fiende, man förlorar och tekniskt sett vinner man de dagar demonerna inte tar över.
Det där med att gråta… att vara vacker även när man gråter, är inget som bokstavligen stämmer. Men mina mediciner gör det svårt, om inte omöjligt att gråta. Ni vet lättnaden att få gråta? Jag känner den sällan eller aldrig. Allt packas bara på tills man är full av allt… det är då man druknar. Förhöjd medicinering en period, gör att man återigen kan andas..för en kort period.
Sedan har vi fobin, den för det sociala, ingen medicin kan bota ensamhet. Det är exakt det som slår ner mig igen och igen.
’Cause all of me, loves all of you/…/ Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections.
–Sen till det som är önskvärt. Jag vet att ingen älskar alla ens egenheter, och några av dem har jag lärt mig leva med. Saker som jag inte skulle vilja att de försvann. Den kärlek även en tom människa kan känna, som den till mitt barn, den till min bror och till min syster. Men mestadels skrapar mina kanter mig. Iblands skrapar jag dem själv… för att känna något. Ärren gjorde det ett tag omöjligt för mig att dölja, de var överallt. Min son såg dem inte… det var mest för honom jag dolde dem. Att andra fick se mig må dåligt var nog nyttigt, det satte igång en kedja av händelser som ledde till att man började se mig i vården igen. Att jag inte bara var ett spöke som någon gång kom och vädrade, sade nej till saker och visste alltid bättre. Jag säger inte nej till förslag för att jag vet bäst, jag säger nej för att jag då aldrig få säga det jag vill. Jag kan inte ventilera så som en hund springer apport. Så mina kanter, de är ännu för vassa…
/…/Give your all, to me, I’ll give my all, to you. You’re my end and my beginning.
/…/Cards on my table we’re both showing hearts. Risking it although it’s hard/…/
-Sedan till det svåraste… skulle jag kunna ge någon allt, riskera för att bli älskad? I det här läget? Nej. Jag skulle inte våga ge hjärtat till någon. Jag kan lova att älska dem omkring mig som älskar mig. Men skulle jag våga göra det för en partner? Nej. Och det är något jag i dagens läge sörjer enormt. Jag tror inte att jag är en ungmö i behov av en man, jag tror jag är en kvinna som vars ensamhet inte går att medicinera bort.
”It was a revelation, it was a lovely feeling… first times that you held that small, helpless boy in your arms… then I knew that you saw what I saw… you saw love and for the very first time you might have seen my first sincere smile.Thank you for making my life normal in all of it ’s crazyness.” Mela 15
hyllning ovan är vad jag såg när ni för första gången höll i mitt barn
När jag gjorde min lista, den där natten med demonerna, då försökte jag göra det så att det skulle bli en kronologisk ordning. Som om jag tog ett stadium i taget! e4 och j9, har dock en plats ingen kan ta ifrån dem, och lika mycket som jag skulle vilja skriva ut namnen på de två både u1 och p2, så vill jag skriva dessa namn.
Från början var de båda den som gjorde mig till femte hjulet. Mina två syskon, flickan och pojken som föddes och plötsligt befann jag mig i en kärnfamilj, eller i utkanten av en i alla fall. Huset, två barn – en flicka och en pojke- en mamma och en pappa… och så jag.
Min bror föddes när jag var sju, jag skulle just börja i byns skola, utan att egentligen ha lyckats knyta någon vän under en termin i förskoleklass. Så utan vänner så puttades jag rätt in i en ny skola. Sedan kom jag hem, där alla beundrade den där lilla ungen som var så söt. Och det var han… han grät sällan och han var ett snällt barn. Sedan sade det pang och plötsligt var han en extremt snabb och väldigt busig kille som aldrig kunde vara stilla, en snorunge. Mitt i denna trotsperiod så kom en annan baby, min syster. Jag skulle börja fjärde klass. Mina syskon bråkade mycket, min bror irriterade alltid min syster som i sin tur gick till pappa som skällde ilsket på min bror… och sen gick hon tillbaka för att “leka” och de bråkade igen, men de hade varandra och nära vänner som lekte mycket med varann och med massor av kompisar.
Om jag var hemma, så var jag på mitt rum… jag kom ner och åt, sedan gick jag upp och stängde dörren. Annars var jag hemma hos mormor och morfar. Jag missade mycket och har först nu insett hur nära de är, och hur viktigt de egentligen var att jag kanske lekt med dem någon gång, så som en storasyster ibland gör.
Pojken som var en liten snorunge växte upp. Han växte upp och blev en kille som jag älskar så högt, och som alltid har behandlat mig som en syster, en storasyster att fråga… aldrig någonsin har jag känt mig som en överviktig tönt. Han har också något som för mig är så intressant. Han har lojala vänner som han hänger ihop med. Han hade det svårt i skolan och gick om ett år… helt i onödan egentligen. Han hade, med rätt hjälp, klarat sig utmärkt. Med godkänt i kärnämnena valde han ett praktiskt yrke, som jag har uppfattat att han är nöjd med.
Han har valt att flytta till en lägenhet i byn och har nu ett hem, en bil , ett körkort, en sambo och en katt. Han har ett lugnt liv…om han vill och ett vilt liv om han vill. Men just som med p2 så skulle hans vänner ta hand om honom och hjälpa honom.
En händelse som förändrade honom något… eller kanske inte honom, men mig, var när han blev misshandlad av ett par killar. Hans kompis var hjälplös, men medan han var hemma och återhämtade sig, så kom de dit för att se hur han mådde och hans vän mådde oerhört dåligt över att han inte kunnat hjälpa till. Jag kände en ilska och ett hat. Jag kände;
“Varför i helvete går de på MIN bror, han som aldrig gör någon illa. Han som har ordning och som är den lugne. Varför inte ta mig, jag har ju ändå bara ett kaos!”
Min syster och jag har haft en lite krångligare väg. Hon hade under en period problem med dåliga vänner, och har fortfarande en tendens att, liksom jag hade förr, hamna i situationer där hon plötsligt är för snäll. Hon är duktig, hon är bara otroligt rastlös. Hon vill inte plugga, hon fick inga napp på jobb. Dock, trots att hon gör det för att det är ett måste så gör hon det hon skall. Hon har varit här hos mig och avlastat mig med mitt barn, och det är nog svårt för henne, då hon nu skaffat ett så pass tajt tjej-gäng, att plötsligt åka ifrån dem för att sitta isolerad i min lägenhet tills det är dags att hämta mitt barn. Hon lever mitt liv… fast bara under den tid hon är här. Jag vill så gärna hjälpa henne rätt, och hoppas i all hemlighet att hon någon gång överväger att flytta hit. Men… hon vet inte om det. Dock förvandlade hon mig från den jag var till den jag är.
Hon är också den som lärt mig. Jag har fått kläder från henne, och smink. Det var genom att titta på henne som jag lärde mig att sminka mig. Hon är ingen pedant, utan tvärtom rörig. Hon lägger saker överallt och hennes rum kan se ut som ett bombnedslag ibland. Men jag tror att hon vill flytta hemifrån. Hon är den sista som bor kvar av oss tre barn, och hon spenderar mycket tid därifrån.
Vi tre syskon kan utåt sett verkat ha vuxit upp i en helt vanlig familj, men det är något ni bör veta, något som man liksom med allt annat inte talar om. Min styvfar (mina syskons pappa) har i många år haft problem med spriten och det är vanligt att han på en ledig dag börjar dricka vodka med juice vid tolv, och sedan fortsätter det. Mamma dricker inte sprit, men hon dricker öl och vin… i mängder. Det är intressant hur några år kan spela roll. Jag kunde ibland avundas mina syskon när de var små. De såg pyntande, fredagsmys och blev hämtade och körda till vänner och träningar. Men frågan är vilket som är bäst, att ha en konstgjord värld som spricker, eller att se det förfalla. Mina syskon och jag har aldrig haft samma typ av föräldrar, de fick en mysig barndom… men nu är de vuxna och ser det ärligt och solklart…
Min bror flyttade hemifrån så fort han kunde. Min styvfar kunde ibland komma och vara med på deras fester. En gång var han så berusad att han ramlade i trappan och drog axeln ur led. De fick bära in honom i sängen. Han har somnat under bordet på puben, och vid ett tillfälle hade han min bror med sig och ramlade. Mamma sade åt min bror att komma hem, då han ringde. Han ville inte lämna sin pappa, men vad kunde han göra? Dagen efter kom han hem med en bula i pannan och blodig näsa.
Det talas mycket om barn med missbrukande föräldrar, men vi är så vana. Alla är så vana. Byn vet mycket väl hur illa det är, och jag är övertygad om att de talar om det, men vi vet. Vi vet allt för väl och jag tror min bror flydde. Han orkade inte ha sina kompisar där när han pappa vara som han är.
Det finns dock en händelse som alla i familjen delar. Något som gett oss något speciellt. Det var när mitt barn föddes.Min mamma blev genast mormor och vi bråkar ofta om uppfostran, lite som jag kan tänka mig att mor och dotter gör, när dotter fått barn. Mamma stöttade mig genom graviditeten och varnade mig för hur tufft det skulle bli. Jag väntade mig inget annat. Hon är en underbar mormor till mitt barn. Likaså är min styvfar morfar… jag gör ingen skillnad… Det är min styvfar som funnits för mig så det är han som är mitt barns morfar. Han gör det som morfädrar gör, lär ut att fiska, grillar korv och leker.
Min syster är inte vidare förtjust med barn, men jag minns att hon var livrädd att tappa hen. Hon höll mitt barn försiktigt. Min bror däremot förvandlades från en ung pojke till en kille som plötsligt höll i något han älskade. Han blev mitt barns gudfar och jag har en bild av hur han stolt håller barnet. Han passar hen, han leker och han saknar hen, just som mitt barn saknar både honom och min syster. De ses så sällan och jag önskade att de fanns närmare… jag önskar verkligen det… det kanske hade gett mig chansen till ett, visserligen ungt, men ändå befintlig bekantskapskrets.
Då mina syskon är här, så är jag normal. Helt normal. Jag har någon att prata med, jag kan laga mat och vi kan äta flera, jag blir avlastad…ungefär som jag kan tänka mig att det är i en vanlig familj. Jag blir en bättre mamma med deras stabila stöd.
Jag vill ta detta tillfälle i akt att uttrycka min kärlek efter er båda, och jag kan inte beskriva i ord hur mycket ni betyder för mig. I mina svackor är det era besök som stabiliserar mig. All kärlek till er!
Tell me here! Tell me now! Tell me why the worlds is so ill! Innocents are lost, innocents are killed… now you tell me why I am ashamed of beeing human!
rewritten Mela 2015
”Tenderly I whisper words in your ear, the most beautiful once I know! You mean everything to me, and I will forever love you above all!”
rewritten; Mela 2015
Det är något speciellt att få ett barn.
Så speciellt att man plötsligt inser styrkan som kärlek kan ha.
Jag fanns där, mitt ibland er. Jag menar inte att ingen såg mig. Jag menar inte att alla var elaka emot mig,men vad jag menar är att jag var där som en observerare. Medan ni levde ert liv, så försökte jag lära mig. Ni var många som lärde mig mycket. Både bra och dåliga saker. Ingen av er kunde veta vad som var felet, varför jag aldrig passade in. Jag visste inte själv..
Borderline, den ena diagnosen. Det har med psyket att göra och är precis de det låter som, att alltid vara på gränsen. Aldrig bra, men då och då stabilt via medicinering. Extrema dalar, och utan medicin troligen en del toppar. Men det var längesedan jag kände av dem. Numera känner jag ingenting ibland, fullständigt likgiltig och jag vet inte men det kanske är bättre att känna. Bra eller dåligt… men bara att känna något. Detta tillstånd är fruktansvärt. Därför skriver jag detta… med förhoppningen att jag kan få känna igen.
Det är dock inte slut där… det där med att jag aldrig riktigt var med, på något sätt fanns jag alltid vid er sida, visste aldrig vad jag skulle säga och gjorde mig gärna tystare än jag ville vara. Jag tror inte jag sade många ord i första klass.. och de jag sade, det sade jag så tyst att ingen hörde. Jag var rädd att säga fel och jag kände mig ensam, fullständigt ensam i ett klassrum på en skola full av folk som kände varann.
Den där rädslan… den där skräcken att inte ha en aning om hur jag skulle bete mig. Vad som var rätt och vad som var fel beteende. Det kallas Asberger syndrome, och man kan lära sig de sociala koderna för livet, men det är svårt när diagnosen kommer vid 25 års ålder. Det betyder att jag ingenting visste alla de där gångerna som jag kände mig så dum och konstig, inte alls som en av er.
Förutom min lekmannakunskap om mina egna tillstånd, så direkt (bitvis) hämtat från habilitering.se så står det;
“Aspergers syndrom liknar autism. Det är framför allt inom två områden som funktionsnedsättningen innebär svårigheter: socialt samspel och begränsade beteenden, aktiviteter och intressen. För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen/…/
/…/två huvudsakliga kriterier för att diagnostisera Aspergers syndrom:
Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel.
Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.”
Jag fick den när jag var 25 år och den förklarade mycket… men den var inte till så mycket hjälp.
Den andra diagnosen, borderline beskrivs enligt 1177.se så står det;
“Borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning är olika benämningar på samma diagnos/…/
/…/ Vid emotionellt instabil personlighetsstörning har man ett beteendemönster som stämmer överens minst fem av dessa symtom:
Denna blogg, (som förövrigt också kommer att skickas in som manuskript) skrivs under pseudonym, för att skydda dessa personer, för säkerhetsskull nämns de inte heller vid namn utan med en bokstav och en siffra (exempelvis u1, p2 och l3 som är de första jag kommer att berätta om)
Jag föddes under vintern, men inte på någon utav högtiderna och inte den 1 december eller 31 december. Jag växte inte upp i en kärnfamilj, till en början. Jag växte upp först med en ensamstående mamma, och jag har aldrig gått på vare sig dagis eller fritids. Jag växte sedan upp utanför ett samhälle eller en by som är liten, men vad större då, det fanns fler folk som passerade, fler ställen som fortfarande gick runt. Exempelvis ett bankkontor och ett postkontor… maten på skolan lagades av köket själva… ja, det var till och med så att skolan byggdes ut för att elevantalet ökade. Byns befolkning var kända för varann och att komma dit var svårt. I mitt fall, extremt svårt… så svårt att jag faktiskt aldrig lyckades.
Jag lyckades heller aldrig med konceptet kärnfamilj, för jag hamnade faktiskt i en. Mamma träffade någon och vi flyttade till ett hus. Jag hade aldrig bott i ett hus innan, och det kom sig så att jag aldrig någonsin kom över vissa saker. Exempelvis så knarrar det i hus, det knarrar, det knakar, det finns många fönster och ännu fler sätt att bryta sig in. Att det dessutom låg mitt ute i ingemansland (för inte bara var byn liten, vi bodde inte ens i den, utan utanför) Jag hade svårt att inte sova i mammas säng, det hade jag alltid gjort, men nu gick inte det. Jag skulle ligga i mitt rum och som alla andra människor så skulle lampan vara släckt (jo, jag trodde verkligen att jag var den enda som var mörkrädd). Rädslan övervann så klart och jag sov alla nätter då och nu (med få undantag) med lampan tänd.
I huset fick jag ett rum, nytapetserat. Huset renoverades för en familj och så kom min lillebror. Han kom just då jag började skolan och på skolan var jag tyst och jag var rädd. Jag var blyg, jag kunde inte rita och jag undrar faktiskt hur jag tog mig igenom första klass. Anledningen är att jag idag har svårt att läsa texter, ta in och minnas information. Jag stavar dessutom fruktasvärt dåligt. Men jag minns bara en sak… jag var fullständigt livrädd. Jag trodde mig ha någon, så som alla andra. De flesta hade ett syskon, en kusin, en kompis de växt upp med… jag hade något liknande. Mannen som faktiskt fortfarande är min styvpappa hade syskon, som hade ett barn i skolan, som alltså då skulle kunnat vara min kusin.
