Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

This blog has been of for a long time. I only have one explanation, writer’ s cramp. It has been really bad, but now I will try to make for time lost. I have also seen that most of you readers come from outside of Sweden, so from now on all the posts will be in english.

Det hände…

Kroppen tog slut. Allting tog slut.

Jag minns inte speciellt mycket, bara att jag tog ett beslut om att inte åka hem. Efter det är allting till mesta delen svart…

Jag kollapsade någonstans.

Jag minns hur någon försöker få kontakt med mig, men jag hade inte krafter att ta någon kontakt. Jag minns hur det ställdes frågor, vad var mitt namn? personen visste inte. Var kom jag ifrån? personen visste inte… han… för det var en han fick jag veta senare, han visste absolut ingenting om mig. Han hade stannat för att en kvinna kollapsat och han hade följt med henne i ambulansen, tagit hand om hennes saker. Men han hade ingen aning om vem jag var, vad jag hette, vart jag skulle eller vart jag kom ifrån. Han visste inte heller vad jag fått i mig… Allt han visste var att väska han bar på var min.

Jag fann min legitimation i ytterfacket av väskan, så fick de veta mitt namn och personnummer. Personen som räddat mitt liv lämnade mig på akuten i trygga händer. Jag fick en fråga om jag hade haft sällskap med någon och jag skakade på huvudet. De sade att jag hade haft tur. Jag hade hamnat i armarna på någon som var en bra människa.

Sedan kom frågorna man inte vill ha, har jag missbruksproblem? har jag någon de kan ringa? Hur hamnade jag där jag hamnade? Jag hade inget svar. De sade att så som mina prover såg ut, så tydde det på att jag inte tog hand om mig själv bra. Jag varnades när man förstod att jag faktiskt hade en kontakt inom psykiatrin och en diagnos som inte togs om hand av den enda personen som skall göra det, jag själv! De ville ringa efter någon som kunde hämta mig, men jag kunde inte med att ge något nummer. Jag skämdes för mycket. Jag skäms fortfarande, men jag är samtidigt så fruktansvärt rädd för vad som skall hända nu… jag har alltid haft kontroll på allting. Jag har alltid vetat hur saker och ting kan sluta om jag gör på en specifikt sätt, men aldrig någonsin har jag så fullständigt tagit slut och gått sönder.

De senaste dagarna har jag spenderat i sängen och tänkt. Jag är fortfarande inte färdig och det finns bara ett fåtal människor som fått fragment av det som hände. Om du läser det här så har du hamnat här inne på något sätt. Antingen är du här ibland och tittar eller också hamnade du bara här. Att du läser mina ord känns bra dock, precis som den okände personen som tog hand om mig, som räddade någon han inte ens kände.

Jag antar att mitt syfte för detta inlägg är att tacka dig som fanns där när jag slutade att fungera.

Vad sysslar jag med? Eller jag vet exakt vad jag sysslar med. Det kom till mig nu när jag lyssnade på en låt, en låt som mycket lägligt är döpt till just ”Lost”. 

“….Buried alive! I am burning the brigdes, there’s no return…”

Förstår ni?

Jag skriver ofta att verkligheten kan kväva mig, och den gör det. I alla fall just nu. Är det därför som jag helt plötsligt sysslar med sånt jag inte skall göra? Balanserar på gränsen till vansinne, tar beslut som jag annars inte skulle ta? Är det därför eller börjar jag bli galen? Känner jag kanske att det är som om man börjar gräva igen det hål man stoppat mig i? Är det därför jag är så stressad? Stressad att bli bra eller bli något. Denna balansgång mellan ett sinne och vansinne kommer att göra mig galen!

Jag struntar snart i om det går att rädda mig eller ej, jag vill bara bli någonting. Bättre, sämre… vad som helst. Men jag kan inte vara kvar i detta vansinne kallat verkligheten.  

Att fira julen i Belfast, är som att vara fast i en annan verklighet. Jag satt i en hotell lounge och stirrade på hur familj efter familj gick in till ett julbord.

Är alla familjer i Belfast tillsammans? Nej. Finns ensamma människor där också? naturligtvis… men jag fick se något jag inte trodde på, julglädje. Här, mitt framför mina ögon, utspelade sig något så fantastiskt som att få se människor träffas, att se dem uttrycka glädje över att ses, glädje över att få dela dagen tillsammans. Barnen tjatar inte om julklappar, de är istället så som barn är på speciella dagar, spralliga. Alla tar något att dricka, men har man barn så nöjer man sig med att unna sig ett glas, istället låter man den äldre generationen få släppa loss och dricka.

Hade jag inte åkt, så hade jag alltid undrat? Hade jag inte åkt, så hade jag varit död. Hade resan gått så som jag trodde den skulle gå, ja då hade jag också varit död.

Men kärleken räddade mig. Inte den där magiska kärleken, där jag som socialt inkompetent möter någon och plötsligt blir jag kompetent. Nej, jag är fortsatt socialt inkompetent och de var inte heller jag som fick den egentliga kärleken, det var alla runt omkring mig. Alla jag mötte. Från mannen som artigt min första kväll bjöd på en öl utan att ha något annat än någon att tala med i tankarna, till bartendern som efter en kväll omedelbart kom ihåg vad jag drack, till barägaren som min sista kväll bad mig sitta ner vid “mitt bord”, till hotellpersonalen som utan att fjäska använda en vanlig vänlighet och nästan tycktes förvånade över att de inte fick jobba hårdare… och så vidare. Jag var osynlig i den mening att jag inte vågade tala med någon, men jag syntes i alla fall i konturerna. Jag fann mig i situationer där jag upplevde empati… jag var inte ivägen utan jag var där. Det var inte oproblematiskt och det ställde till det, som om jag inte fick nog av empatin… jag ville ha mer, jag ville uppleva och leva det som man gjorde runt omkring mig, så det gjorde ont.

Det svåraste är att vara här igen. Att veta att vissa människor behövde nästan slita ihjäl sig för att jag skulle kunna göra denna resa, att veta vilket beskymer allting var, till att se att människor nu tror att jag varit på semester, att allt jag behövde var detta. Att det kommer bli bra nu. Jag har ju varit där, vad kan jag ha att gnälla för nu.

missinvisiable@gmail.com

Få människor tycks numera ha fantasi. Jag har massor, så mycket att det ibland blir en överdos av allt och mina demoner tar över. Då kan både bra och dåliga saker hända. Listan exempelvis, den var jobbig och det var svårt att tänka ut vem som gjort vad emot mig och vem som jag gjort något för eller försökt att göra något för.

Ibland kommer det plötsligt till mig. Som idag på bussen, när spotify gav mig en version av John Legends “all of me”. Han har en vacker röst, men när han sjunger den är det en vacker låt. Den handlar kanske om någon för honom… den är vacker och jag jag får mycket minnen av hans röst. Men så kom den… låten sjungen av, vad som låter som (och jag har ej kollat upp) ung kvinnan. Hon heter Jasmine Thompson – och plötsligt handlade låten om något annat, hennes mycket sorgliga, hesa och ärliga stämma passade plötsligt in i något som jag länge velat förklara. Den handlade om en av demonerna jag har… borderline. Jag ska förklara mitt tolkande… ni känner nog inte likadant, men det fick mig att se något klarare i en dimmig värld.

“What would I do without your smart mouth? Drawing me in and you kicking me out

Got my head spinning, no kidding, I can’t pin you down. What’s going on in that beautiful mind?I’m on your magical mystery ride. And I’m so dizzy, don’t know what hit me, but I’ll be alright…

-Som en vanlig dag. Jag pratar, drömmer om var jag vill vara, vad jag vill göra… för att sedan kastas ut i det vi kallar verklighet.

…My head’s underwater but I’m breathing fine. You’re crazy and I’m out of my mind

’Cause all of me, loves all of you. Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections. Give your all, to me, I’ll give my all, to you

You’re my end and my beginning. Even when I lose I’m winning

’Cause I give you all, of me. And you give me all, of you. How many times do I have to tell you?

”Even when you’re crying you’re beautiful too”

The world is beating you down I’m around through every move

–Att ha detta är just som den sorgsna stämman sjunger. Som om man är under vattnet, man andas bra… tror man ena sekunden för att i nästa vara nära att drukna. Man är sina egna värsta fiende, man förlorar och tekniskt sett vinner man de dagar demonerna inte tar över.

Det där med att gråta… att vara vacker även när man gråter, är inget som bokstavligen stämmer. Men mina mediciner gör det svårt, om inte omöjligt att gråta. Ni vet lättnaden att få gråta? Jag känner den sällan eller aldrig. Allt packas bara på tills man är full av allt… det är då man druknar. Förhöjd medicinering en period, gör att man återigen kan andas..för en kort period.

Sedan har vi fobin, den för det sociala, ingen medicin kan bota ensamhet. Det är exakt det som slår ner mig igen och igen.

’Cause all of me, loves all of you/…/ Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections.

–Sen till det som är önskvärt. Jag vet att ingen älskar alla ens egenheter, och några av dem har jag lärt mig leva med. Saker som jag inte skulle vilja att de försvann. Den kärlek även en tom människa kan känna, som den till mitt barn, den till min bror och till min syster. Men mestadels skrapar mina kanter mig. Iblands skrapar jag dem själv… för att känna något. Ärren gjorde det ett tag omöjligt för mig att dölja, de var överallt. Min son såg dem inte… det var mest för honom jag dolde dem. Att andra fick se mig må dåligt var nog nyttigt, det satte igång en kedja av händelser som ledde till att man började se mig i vården igen. Att jag inte bara var ett spöke som någon gång kom och vädrade, sade nej till  saker och visste alltid bättre. Jag säger inte nej till förslag för att jag vet bäst, jag säger nej för att jag då aldrig få säga det jag vill. Jag kan inte ventilera så som en hund springer apport. Så mina kanter, de är ännu för vassa…

/…/Give your all, to me, I’ll give my all, to you. You’re my end and my beginning.

/…/Cards on my table we’re both showing hearts. Risking it although it’s hard/…/

-Sedan till det svåraste… skulle jag kunna ge någon allt, riskera för att bli älskad? I det här läget? Nej. Jag skulle inte våga ge hjärtat till någon. Jag kan lova att älska dem omkring mig som älskar mig. Men skulle jag våga göra det för en partner? Nej. Och det är något jag i dagens läge sörjer enormt. Jag tror inte att jag är en ungmö i behov av en man, jag tror jag är en kvinna som vars ensamhet inte går att medicinera bort.

glad-ledsen-självmordsbenägen-glad-KAOS

Så är det ungefär. Jag skulle kunna välja bort medicin för att känna mera lycka, mer känsla.. men det skulle då också gälla de negativa känslorna.

Så jag medicinerar, vilket innebär just vad det låter som… på gränsen till… men inte riktigt.

En social fobisk känsla för människor finns också…

Men skriva, det kan jag!

Den här bloggen handlar om en lista av människor som skapat mig. Jag skrev den och det berättas för det mesta kronologiskt, så inom kategorin ”Lilla fröken osynlig”, är det klokt att börja från början.

Jag finner en bekvämlighet med mitt skrivande och skulle gärna inte skriva under pseudonym, men nästan ingen på listan vet att deras personligheter eller deras gärningar som yngre  finns återberättade här. Och några har blivit riktigt vettiga… vad jag vet.

Det var ju så det började. En natt när demonerna vägrade försvinna så började jag också tänka på vad och vem som format mig, jag har ju ändå levt ett par år nu. Jag är inte längre en flickan, inte heller en tjej – utan jag är en kvinna.

Jag upprepar att namnen på personerna har ersatts med en bokstav och en siffra. Vissa personer återkommer i olika skepnader, andra personer är två eller flera, fast de har samma nummer. Det beror inte på att de är samma person med samma syfte. Det beror oftast på att de enskilt inte lärt mig lika mycket som dem tillsammans.

Sedan tillkommer det människor som jag efter hand inser hade mer värde än jag trodde. Jag hade publicerat listan här först, men tog bort den, det blir bara rörigt om den sedan inte stämmer.

Alla dessa personer har lärt  mig något. Vissa utan att ens veta om det. Några… som till exempel ”m22”, hon ändrade sig själv och utvecklades, vilket gjorde att jag också gjorde det. Just m22 var svår att skriva om eftersom hennes värde för mig ändrades, och har framförallt ändrats nu när jag fått perspektiv på livet.

Även händelser, viktiga för mig och min person, är med på listan. Det står vad det är (tex ett läger), men nämner inga namn på platser.

Jag fanns där, mitt ibland er. Jag menar inte att ingen såg mig. Jag menar inte att alla var elaka emot mig,men vad jag menar är att jag var där som en observerare. Medan ni levde ert liv, så försökte jag lära mig. Ni var många som lärde mig mycket. Både bra och dåliga saker. Ingen av er kunde veta vad som var felet, varför jag aldrig passade in. Jag visste inte själv..

Borderline, den ena diagnosen. Det har med psyket att göra och är precis de det låter som, att alltid vara på gränsen. Aldrig bra, men då och då stabilt via medicinering. Extrema dalar, och utan medicin troligen en del toppar. Men det var längesedan jag kände av dem. Numera känner jag ingenting ibland, fullständigt likgiltig och jag vet inte men det kanske är bättre att känna. Bra eller dåligt… men bara att känna något. Detta tillstånd är fruktansvärt. Därför skriver jag detta… med förhoppningen att jag kan få känna igen.

Det är dock inte slut där… det där med att jag aldrig riktigt var med, på något sätt fanns jag alltid vid er sida, visste aldrig vad jag skulle säga och gjorde mig gärna tystare än jag ville vara. Jag tror inte jag sade många ord i första klass.. och de jag sade, det sade jag så tyst att ingen hörde. Jag var rädd att säga fel och jag kände mig ensam, fullständigt ensam i ett klassrum på en skola full av folk som kände varann.

Den där rädslan… den där skräcken att inte ha en aning om hur jag skulle bete mig. Vad som var rätt och vad som var fel beteende. Det kallas Asberger syndrome, och man kan lära sig de sociala koderna för livet, men det är svårt när diagnosen kommer vid 25 års ålder. Det betyder att jag ingenting visste alla de där gångerna som jag kände mig så dum och konstig, inte alls som en av er.

Förutom min lekmannakunskap om mina egna tillstånd, så direkt (bitvis) hämtat från habilitering.se så står det;

“Aspergers syndrom liknar autism. Det är framför allt inom två områden som funktionsnedsättningen innebär svårigheter: socialt samspel och begränsade beteenden, aktiviteter och intressen. För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen/…/

 

/…/två huvudsakliga kriterier för att diagnostisera Aspergers syndrom:

1. Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel.

2. Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.”

Jag fick den när jag var 25 år och den förklarade mycket… men den var inte till så mycket hjälp.

Den andra diagnosen, borderline beskrivs enligt 1177.se så står det;

“Borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning är olika benämningar på samma diagnos/…/

/…/ Vid emotionellt instabil personlighetsstörning har man ett beteendemönster som stämmer överens minst fem av dessa symtom:

• Stark rädsla att bli övergiven.

• Störd, förvriden eller instabil självbild.

• Återkommande känsla av tomhet.

• Kraftig pendling mellan olika känslolägen.

• Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.

• Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.

• Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

• Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.”

Denna blogg, (som förövrigt också kommer att skickas in som manuskript) skrivs under pseudonym, för att skydda dessa personer, för säkerhetsskull nämns de inte heller vid namn utan med en bokstav och en siffra (exempelvis u1, p2 och l3 som är de första jag kommer att berätta om)

Jag föddes under vintern, men inte på någon utav högtiderna och inte den 1 december eller 31 december. Jag växte inte upp i en kärnfamilj, till en början. Jag växte upp först med en ensamstående mamma, och jag har aldrig gått på vare sig dagis eller fritids. Jag växte sedan upp utanför ett samhälle eller en by som är liten, men vad större då, det fanns fler folk som passerade, fler ställen som fortfarande gick runt. Exempelvis ett bankkontor och ett postkontor… maten på skolan lagades av köket själva… ja, det var till och med så att skolan byggdes ut för att elevantalet ökade. Byns befolkning var kända för varann och att komma dit var svårt. I mitt fall, extremt svårt… så svårt att jag faktiskt aldrig lyckades.

Jag lyckades heller aldrig med konceptet kärnfamilj, för jag hamnade faktiskt i en. Mamma träffade någon och vi flyttade till ett hus. Jag hade aldrig bott i ett hus innan, och det kom sig så att jag aldrig någonsin kom över vissa saker. Exempelvis så knarrar det i hus, det knarrar, det knakar, det finns många fönster och ännu fler sätt att bryta sig in. Att det dessutom låg mitt ute i ingemansland (för inte bara var byn liten, vi bodde inte ens i den, utan utanför) Jag hade svårt att inte sova i mammas säng, det hade jag alltid gjort, men nu gick inte det. Jag skulle ligga i mitt rum och som alla andra människor så skulle lampan vara släckt (jo, jag trodde verkligen att jag var den enda som var mörkrädd). Rädslan övervann så klart och jag sov alla nätter då och nu (med få undantag) med lampan tänd.
I huset fick jag ett rum, nytapetserat. Huset renoverades för en familj och så kom min lillebror. Han kom  just då jag började skolan och på skolan var jag tyst och jag var rädd. Jag var blyg, jag kunde inte rita och jag undrar faktiskt hur jag tog mig igenom första klass. Anledningen är att jag idag har svårt att läsa texter, ta in och minnas information. Jag stavar dessutom fruktasvärt dåligt. Men jag minns bara en sak… jag var fullständigt livrädd. Jag trodde mig ha någon, så som alla andra. De flesta hade ett syskon, en kusin, en kompis de växt upp med… jag hade något liknande. Mannen som faktiskt fortfarande är min styvpappa hade syskon, som hade ett barn i skolan, som alltså då skulle kunnat vara min kusin.