Att hitta ett hem – s60 och b60
Jag flyttade till Stockholm, lämnade allting bakom mig… typ. De första åren stod jag med ena foten på västkusten och andra på östkusten. Kunde inte rota mig. Därför började en välkänd spiral för mig. Jag klarade inte av att tillåta människor att se mig, jag var ändå inte så intressant. Men flickan/tjejen/kvinnan jag spelade rollen som… hon var mycket intressant. Det var en blandning av dröm och verklighet, det var så lätt att ljuga. Jag insåg hur mycket som jag ville med livet, men som jag inte skulle få uppleva eller inte skulle klara av att genomföra. Ibland tänkte jag även att det inte var värt kampen. Det intressanta karaktären blev som ett virus, och jag blev inte av med henne. Lögnerna blev värre, alkoholintag större, vikten bara exploderade.. ni fattar och ni kommer få läsa mer om detta senare.
Ikväll vill jag gå till listans två sista namn. De är sist av den enkla anledningen att de är de jag träffade senast, men de är också de som fick mig att hitta en liten “mig”, ett framsteg. Jag fick se vem jag var, kunde vara, borde vara… Hon var en ganska bra människa. Ensam, men bra. Ensamhet är som en röd tråd genom hela mitt levene… det definerar mig ibland och det är då och då desperationen, rädslan att bli alldeles ensam som gjort mig farlig och desperat.
s60 och b60! Jag skriver till er båda direkt här på eftersom jag vet att ni kommer läsa. Det kanske kommer att vara helt obetydligt för ert mående, men jag tror inte det.
Vi arbetade ihop alla tre, och vi hade en extremt liknande syn på världen. Åsisktsmässigt, men vi visste också hur ond världen kunde vara, hur onda människor det fanns.
s60 fångade mitt intresse första stora mötet, hon kom fram till mig och gav mig en komplimang, för att jag hade sagt vettiga saker (inga nyheter troligen, men vettiga). Jag var ny på skolan, skulle få en stökig klass och jag var beredd. Var inte beredd på hur det skulle bli för mig. b60 skrämde mig en aning i början, jag kände att han inte trodde att jag skulle klara av klassen, tror kanske inte det var det han ville utstråla, men tolkning är ju inte min starka sida!
b60 och jag fick i alla fall jobba i samma klass, och som vi fick jobba. Jag tyckte det var givande, roligt och jag tyckte om de flesta barnen. Sedan finns de… vi vill inte tänka på dem, de fanns när jag var liten, när du var liten och när din mamma var liten, onda barn! Föds de onda? Svårt att säga, men s60,b60 och jag hade varit med förut. Vi hade sett dem. Jag hade dock mest sett föräldrar till onda barn och hur de formade sina barn till kopior av dem. Lärde dem att inte respektera vuxna, utan stå för att de hade rätt, och med rätt maktmedel så fick de rätt också… världen är inte rättvis. ‘
Jag hade lovat mig själv att gå in för det här jobbet och den här gången inte förvandlas till det jag blivit på förra stället. Jag hade låtit andra styra mig, och nu vägrade jag. Jobb eller inte.
Inför skolårets slut så hade alla förutsättningar ändrats. Vi hade inga jobb längre, och för sådana som oss tre betyder jobbet stabilitet och trygghet. Ett ställe där man kan ha kontroll och där man varje dag kan få umgås med likasinnande (och en del andra), där man kunde få uppleva sig själv som bäst. Något man var bra på.
Under året hade jag fått ett par utbrott som skapat en del problem, mitt humör klarar ibland inte ritkigt att hålla emot att ta emot orättvisor.
b60 råkade ut för en sådan orättvisa och jag kunde inte hjälpa honom då, han fick skuld för något som han gjort rätt, det vill säga, han hade gjort det som jobbet krävde, även om det inte för professorer i pedagogik må se bra ut, så kan det fortfarande vara pedagogiskt. Och s60… att jag inte lyssnade. Hon hade en gång gått in i väggen för den där skolan och som tack fått… ingenting. s60 och b60 har stöd i varandra, och det behöver man, ingen ensam är starkast. Det betyder dock inte att ensam inte kan vara stark, speciellt inte när någon eller något jag hotas är i fara eller på annat rätt råkar illa ut.
… det var då det började, texten som jag än idag står för. Som jag skulle kunna dela mången gånger och som förmodligen gjorde att man behövde göra sig av med mig snabbt utifrån kommunen sett. Mitt humör hade gett mig problem och var ett känt faktum, nu var jag dessutom riktigt arg. Jag hängde ut folk, jag var faktiskt riktigt jävla opedagogisk… skulle jag göra det igen? Med facit i hand alltså? Ja. Och den här gången skulle jag ta i och slåss mycket hårdare.
Ni förstår, jag föddes på den där skolan. Drag jag inte tidigare sett kom fram… sätt jag inte tidigare hade haft kom fram och jag vågade äntligen släppa inte några. Det är fortfarande ett arbete under kostruktion, men jag har aldrig tidigare vågat visa mitt ansikte så som jag vågade för dem. Jag vågade berätta saker som man egentligen inte får säga. Sådant som gjort att jag sitter illa till idag.
Jag kom på att jag ville skriva om dessa två just ikväll, för att en av dem mår dåligt. Jag gör det jag kan bäst då, skriva.
En allvarlig tanke om att ringa dem då och då har kommit. Jag lovar att försöka mera, framförallt får jag inte tappa bort mig igen. Aldrig mera. Det är lätt att spela en roll, svårare att spela flera i samma, men omöjligt att vara någon man inte är dagligen.
s60, hon är en överlevare… som mig. Jag har aningen vassare kanter och jag kör med mycket fulare metoder, men å andra sida… om de slipade handtagen inte lyssnas på, om de som har de belästa beläggen inte lyssnas på, vad gör man? Då kommer jag in.
All kärlek till er båda. Ni är livskamrater och jag är glad för er.
