Min bästa vän, med vännerna – h19

Ni vet att jag ibland talar om att jag hade en vän. Det hade jag och hon räddade nog min högstadietid från att bli fullständigt påhittad.

Kommer ni ihåg att jag berättade om att jag spelade instrument? Det gjorde jag ju, och i högstadiet fortsatte jag med det, helt utan intresse. Enda gången jag hade framme instrumentet var dagen jag hade lektion, jag tränade aldrig, men vad gjorde det egentligen? Kommunala musikskola fick betalt. Undrar om mamma märkte att jag aldrig tränade? Musikläraren gjorde det dock, och ifrågasatte ofta varför jag ens höll på! Jag svarade aldrig honom ärligt. Svaret fanns i rummet bredvid, för därinne hade h19 musiklektion. Hon spelade fiol, och hon tränade minsann och var duktig. Jag spelade två instrument ett tag, men bara ett av dem passade i en orkester, därför hade jag kvar det. Samma orkester som s6 och jag varit i… fast nu var få kvar och eftersom vi alltid tränade samma låtar och jag inte var ensam klarinett så gick själva orkesterträningen och de uppträdande vi hade, bra. Ibland tror jag inte ens jag blåste med ljud i klarinetten. Jag var rädd att det skulle låta att jag spelade illa.

h19 var från samma lilla håla, också hon en bit utanför… men åt ett annat håll och mycket långt ut i skogen, det är klart att de fanns de som bodde längre in, men hon bodde långt in. Mellan våra musiklektioner och orkesterträningen fanns det några timmar, och vi började att tala. Vi var inga främlingar, men vi var ju inte heller direkt vänner. Hon var ett år yngre. Hennes familj var stor… många barn. Hon var nog den duktiga i familjen tror jag, jag får för mig det. Jag har en sak som kanske bör nämnas om hennes familj, men den här gången håller jag det för mig själv. Jag minns att jag en gång berättade det eftersom jag så gärna ville ha något att berätta. Detta var inte jag blev en extrem lögnare, en manipulativ lögnare… jag berättade för henne att jag berättat. Hon blev ju inte glad, men inte så arg som jag trodde hon skulle bli. Jag hade ingen aning hur en vän reagerar på ett svek.

Vi lämnar det. Jag och h19 började umgås under den där tiden och tillsist så struntade jag både i instrument och orkester, jag var där för att jag hade någon att prata med. Någon som jag kunde skvallra med. Om de populära. h19 var inte impopulär på något sätt.. hon hade sina vänner, och hade det nog som man skall ha det under högstadiet. Jag mindes hur vi satt och skvallrade, jag mindes också hur vi var en aning farliga ihop. Vi snattade! Japp! ungefär som alla andra tonåringar gjort någon gång i sitt liv, så gjorde vi det också!

Vi började ringa varann och då och då ta oss in till stan. Hon fick mig som sagt ur de där kläderna som jag haft ständigt och som jag redan beskrivit. Fick mig att köpa nya kläder, fick min mamma lättad tror jag. Mamma tyckte mycket om henne, jag tänkte att det var för att hon var just sådan som en tonårsdotter skall vara, dessutom bra uppfostrad… (ni vet sätta in i diskmaskinen, torka bordet och sånt som mamma gjorde för mig… japp jag var bortskämd och idag har jag det i bakhuvudet med min egen son. Jag skall försöka göra annorlunda med honom.) och jag tror nog fortfarande att hon var en sådan mamma…kanske inte ville ha,  men som hon kände igen. Som hade klädintresse, som lite lätt började sminka sig och som hade sin grupp med vänner som hon umgicks med även på fritiden. Mamma fick ju aldrig se de som jag umgicks med eftersom jag inte var kompis med dem, de bara var där! (gud vad jag gör mig själv illmående med det uttalandet) h19 fick en mobiltelefon kommer jag ihåg och nu har jag glömt numret, men det satt som en spik i huvudet. Det och hennes hemnummer. Jag ringde ofta. Jätteofta! Extremt ofta faktiskt. En gång tvingade jag min syster att ringa, för att de inte skulle höra att det var jag. Jag var noga med att instruera henne; ”Säg bara hej, är h19 hemma?Och är hon inte det, säg bara hej då!” Min syster gjorde precis som jag sade.

När jag började nian och h19 började åttan så blev nämligen h19 som vilken annan tonåring som helst. En sådan som på helgerna antingen var hemma hos sina kompisar hela tiden eller på fester. Jag minns hennes första fest… hon berättade hur det hade varit att dricka alkohol. Jag lade det på minnet. Det var ju inte så att jag inte sett berusade personer… (just det, h19 var den första som lade ordet alkohollist tillsammans med min styvfars namn), jag minns vem hon strulade med första gången hon strulade. Jag minns eftersom det var via henne jag fick den där högstadietiden. Jag tror hon visste det. Någonstans så tror jag att hon visste precis… men vi talade aldrig högt om att jag var en tönt i skolan. ALDRIG! Istället hjälpte h19 mig att försöka visa på att jag inte behövde dölja alla delar av min kropp, hon visade på att alla hade sina fel (eller hon visade vad hon ansåg vara fel på sig själv och sedan försökte vi tillsammans hitta fel på alla de där perfekta jävla tjejerna i skolan, ibland lyckades vi, men oftast inte).

 

Det är svårt för mig när det gäller h19… jag har så mycket att vara tacksam för när det gäller hennne. Hon gillade att läsa, vilket innebar att de där novellerna jag skrev var något hon ville höra. Jag läste vad jag skrivit och hon kunde ibland komma med förslag, men oftast var det något i hennes röst jag aldrig hört angående min själv, hon verkade… imponerad.

Jag ringde henne när jag var ledsen, arg eller bara ville prata. Jag insåg vilket behov man faktiskt hade att ha någon att tala med när jag väl fick någon. Vi slutade spela och vi slutade i orkestern ganska snart efter att vi blivit vänner, och där hade jag faktiskt en väldig tur, vanligtvis så tappar jag bort personer som jag inte träffar i direkt anslutning (typ om man byter jobb och så). h19 och jag sågs inte så ofta i skolan, vi gick om varann eftersom vi gick olika år. Rasterna hade vi dock alla samtidigt, inte lunchen, men andra raster. Det var då jag var så vilsen. Jag kunde leta upp h19 och hennes vänner, men jag kände inte hennes vänner… hon hade vänner utan mig, men jag hade inga (trodde jag) utan henne. Det var ett klart underläge, och jag ville inte känna mig dum och behöva inkräkta på dem. I backspegeln… nä, jag tror faktiskt jag gjorde rätt där, h19 och jag hade vårt kompisliv och sedan hade hon sina tre andra vänner från klassen.

 

Jag minns att jag ringde henne vid ett tillfälle då jag faktiskt kände mig som ett fångat djur. Konfiramationslägret i åttan… oj oj oj … där samlade vi alla igen, vi som var så trygga som klass för bara något år sedan, nu var vi främlingar, eller dom var främlingar. Jag kommer ihåg att jag anlände först, vet inte om det var bra eller dåligt. Men jag tog ett rum och insåg att man skulle dela rum. DELA! Vem skulle jag dela med? Vem utav alla dessa främlingar var också ensam och behövde någon att dela med? Egentligen ingen. Jag minns att jag delade med en tjej som egentligen skulle vara med den andra gruppen, men som var tvungen att byta av någon anledning. Den tjejen i sig var snäll, hade inget ont att säga om henne. Hon umgicks mycket med en kille (de kom senare att bli tillsammans många år tror jag), och jag fick vara med och spela kort. Man var fyra, och jag fick plats.

Jag minns att första natten var okej. Alla skulle liksom komma iordning och det var lite rörigt. Vi gick upp alla samtidigt. Alla tjejer tog med sin neccessär och gick emot rummet med alla handfat. I min neccessär fanns tre saker. En tvål, en tandborste och tandkräm. Jag såg mig om och alla skrubbade ansiktet. Jag gjorde detsamma. Men sedan plockade de upp flera saker. Smink. Jag hade inget ju. Jag funderade snabbt, hade liksom stått där för länge för att inte göra något. Jag började borsta tänderna, sade att jag var tvungen att borsta både före och efter frukost. Det lät väl ioförsig ganska okej som förklaring. Jag minns att jag kände mig så dum, med min i huvudsak tomma neccessär. Dagen gick och det var kontrllerade aktiviteter hela tiden. Alla tillsammans. Det fungerade bra, men sen… när kvällen kom så blev det en konstig stämning. En av tjejerna på lägret var nämligen tillsammans med t25, japp! Ni vet han jag jag trodde mig älska, han jag förmodligen inte ens var kär i, bara besatt. Han som h19 hade fått försöka skaka ur mig i olika samtal. Det talades om att han skulle komma dit… på moped. Helt ärligt vet jag inte hur han och hans kompis lyckades med det. Men på lördagskvällen hördes mopeder och alla fria aktiviteter blev fnissiga, alla satt i soffa och talade med någon. Jag fick fullständig panik och fick ringa h19. Vi pratade ganska länge, så pass länge att det liksom sedan var okej att gå till rummet och lägga sig.

Dagen efter hade mopedåkarna roande nog satt en ölburk på prästens bil, haha. Prästen var lite irriterad, men det tycktes mest vara för att.

Jag minns att jag kom hem och stängde in mig på rummet. Jag minns när h19 berättade om sitt läger, så verkade det mycket roligare. Alltså det som hon hade ett år senare. Det verkade mysigt och trevligt, inte alls så som mitt varit.

h19 var med på min konfirmation faktiskt. Det kändes jättebra. Jag hade en vän där, en vän att visa in släkt som alla var där. Hon och mamma hade lyckats hitta ett par vita kläder. En kjol och en munkjacka… en sån från Gina Tricot ni vet (eller så vet ni inte, vet inte om de görs längre, men det var i alla fall något av ett riktmärkes- modeplagg från den affären då)Jag ville att allt skulle bli så roligt, att alla event skulle vara som h19, var liksom alltid lite roligare. Jag minns inte om jag var på hennes konfiramasion.

 

Högstadiet gick och inte mycket blev annorlunda, kanske mer än att färre och färre pratade med mig, och att mina kläder och skor förbättrades en aning. I slutet av nian skall man ha en show, oftast där man imiterar lärarna. Man får välja i vilken del man vill finnas med. Stor eller liten roll, vill man sköta ljud, ljus eller vill man kanske skriva manus. Jag valde en stor roll, det var nämligen skådis jag var inriktad på. Känd i alla fall, och snygg… med massa vänner som h19 kunde lära känna.

Jag fick rollen som min egen klassföreståndare. Hon hade glösögon, hon hade kortare mörkt hår, och hon var framförallt ganska överviktig. De som satte rollerna måste verkligen ha sett att jag var som född.

Jag fick några repliker, ganska så många och minns att folk verkade överraskade att jag var bra (eller att jag var med kan ha varit båda). Jag hade dock annat att tänka på. Jag hade tre veckor framför mig efter skolans slut. Tre veckor där jag ensam skulle resa på språkresa… h19 skulle också det, men mycket senare på sommaren. Det var så som det kom upp. Mamma hade sparat pengar till mig på ett konto, hon tog dem och betalade resan. Jag minns att det först på flygplatsen slog mig att jag skulle åka själv, med en resväska fulla av kläder som inte h19 eller mamma fanns där att matcha.

 

Språkresan återkommer senare. Men det som var intressant var att h19:s resa var mycket mer vild, fast det gjorde inte mig något. Jag hade nämligen fått andra att ringa till.

Just det… ej att förglömma, jag hade som gymnasieval tagit teaterlinjen, medialinjen och bild och form… när sommarlovet kom så var mina betyg inte ens i närheten av att komma in. Ett tag såg det ut att bli IV-individuella linjen – dit alla som skolkat bort gymnasiet fick går och inte bry sig… eller gå och börja bry sig. Jag ville i alla fall absolut inte dit.

Någon måste dock ha tryckt på fel knapp (jag är faktiskt ganska säker på att något gick fel), ni förstår.. jag kom in på medialinjen och skulle välja textkommunikation senare… men vet faktiskt inte hur det gick till, men mina poäng var helt klart alldeles för låga), för jag kom in.

 

Nu skulle h19 och jag inte gå i samma skola längre, jag hade fått vänner i England, på språkresan och det kunde bara bli bra tills jag såg klassen. Jag minns hur jag ringde h19 och undrade hur jag skulle börja om med de här i min klass. Hon visste inte. Men det gick och vi såg mera sällan, men pratade fortfarande. Jag fick en mobiltelefon av min styvfar med abonnemang. DET var ett misstag insåg han snabbt och jag fick istället en med kontantkort.

När h19 sedan också började gymnaiset så var vi på samma skola, men i olika byggnader. Vi snackar här om enorma gymnasium, privata skolor fanns inte ännu. h19 valde att gå samhällslinjen, som många gör när man inte riktigt har bestämt sig vad man vill bli, jag vet inte om hon visste. Vi gled ifrån varann mer och mer… men det var till h19 jag gick, den dagen som jag gick ut ifrån ett behandlingshem, där jag varit i två veckor för depression. Jag hade tagits dit, och innan dess hade jag själv börjat gå hos en psykolog på BUP. Jag talade om h19 och alla andra, och han hade svårt att skilja på alla. Jag började medicinera, citalopram. En vanlig tablett, heter säkert något annat idag. Men det är oftast den man sätter in först. U1 dog, och den sessionen var så märklig. Jag minns inte om jag och h19 talade om den något… men den var märklig. Jag kom dit, jag anmälde mig… mamma som fått veta och börjat köra mig (var i en annan liten stad) och vi hade gjort det till en grej. Vi åt alltid efteråt och mamma frågade vad vi talat om, och jag berättade vissa saker. Sen kom den märkliga sessionen med U1. Jag tror jag nämner den när jag talar om henne. Men om jag inte gör det så frågade jag i alla fall om mamma fick följa med in, det hade hänt en sak. Mamma grät och grät. Hon pratade om att hon inte förstod… och grät lite till. Jag satt tyst. Som sagt, över U1 grät jag en gång, på begravningen, men aldrig efter det eller före. Ni förstår… jag förstod. Jag förstod faktiskt att man kunde vilja dö. Det gjorde inte mamma och inte h19 heller.

Sedan i gymnasiet kom en märklig period. En period jag tror mina syskon minns. Jag kunde bara ramla ihop gråtandes rätt som det var. Jag var hemma från skolan och jag minns inte riktigt.. men jag kom i alla fall en ganska sen kväll in på akuten i stad där jag gick i skola och dit jag för övrigt flyttat.

Jag gick dit. Jag satt där, och jag minns inte vad jag sade, men tydligen sade jag något oroande. Jag skickades i en taxi till ett hem för deprimerade ungdomar. Jag var klart äldst… 17, skulle det året fylla 18, så jag var ett gräns fall. Men jag var där, och minns tydligt hur jag träffade doktorn där. Hon trodde mig inte. Hon trodde mig inte. Hon var av en annan uppfattning när det gäller mig, en uppfattning om att jag var mera vanlig än jag ville vara. Det spelar ingen roll om hon hade rätt. Jag var där i två veckor. Jag ville inte åka hem första helgen. Jag stannade. Minns inte om jag ringde h19, men det gjorde jag nog. När slutet av de två veckorna närmade sig så insåg jag att jag skulle tillbaka. Jag sade att jag skulle ut på en promenad och jag stängde av min mobil. Det var till h19 jag åkte. Ingen visste vart jag var. Jag åkte dit.

Jag återgick sedan till hemmet, och skrev sedan ut. Jag och h19 gled allt mer ifrån varann. Men den dagen/natten jag förlorade oskulden. Då var det åter till henne jag ringde först. Men jag tror att det var sista gången som jag berättade något stod för henne först.

 

Hon fanns där genom allt. Hon såg mig, hon plockade upp mig… hon lärde mig.

Jag gratulerade henne för ett tag sedan. Hon tog examen efter många års pluggande. Jag kommer för anonymitetens skulle låta henne läsa detta först innan jag skriver ut vad hon idag arbetar som…

 

Ett genuint tack för allt.

Du gav mig så mycket… och jag tackar dig för det. Jag levde ibland via dina upplevelser, så jag tackar för att du delade dessa med mig.

 

Published in: 3. Lilla fröken osynlig on 28 november, 2015 at14:27 Kommentarer inaktiverade för Min bästa vän, med vännerna – h19
Tags: , , ,