England – resan som gjorde ett offer till hycklare – nr 31
nr 30 på listan, är inte en person, utan flera. Allt hände i England. Jag åkte dit i juni 2000 och de skulle komma att förändra livet, och jag har försökt att efterhärma det som hände där flera gånger, men inte lyckats.
Vad hände? Ja, lite som det där lägret. Ingen visste vem jag var, jag hade ingen relation till andra, fick liksom en ny chans. I England tog jag den. Jag började tänka på vad jag hade på mig, jag försökte fixa mig… alltså typ inte som den 15 åring som jag var borde göra, men jag gjorde ett seriöst besök och det betalade sig. Jag tog för mig! Jag var inte i ett hörn, jag var faktiskt till stor del i mitten. Jag var populär! Herregud! Jag var populär! Jag skulle kunna ljuga och säga att alla var snälla emot varandra, att det inte var som i skolan, där jag uppfattade alla som elaka, men det var inte sant. Jag råkade bara inte vara den som utsattes. Men de fanns de som gjorde det. Det fanns också de som omedelbart fick en stämpel som de där snygga, en av dem var en tjej som jag misstänker idag bör vara modell. Otroligt vacker. Men tacksamt nog var hon en av de yngsta, och hon var inte den smartaste man mött. Detta var tacksamt, snygg och korkad! Perfekt!
Hon får inget alias här, eftersom jag faktiskt inte hade någonting med henne att göra. Det var mer ett faktum att hon var snygg.
Nä, för en gångs skulle valde jag och kan ändå stå för, rätt gång. Lite estetiska, lite egna. Jag insåg att jag var en sådan och att det inte var något fel med det!
Jag fick mina första fördomar av Stockholmare här. De fanns de bra (några kommer i senare inlägg), men de fanns också två ganska vidriga typer faktiskt. Två killar som hade total koll på att de var snygga och de tog sitt utrymme som det också. j30-1, s30-1 är deras alias. De utsatte en kille, j30-2 för vidriga saker. Som att lämna honom på en buss, då han somnat och bara garva åt det. De var även personer som man ville umgås med, trots dessa drag… några, främst en som kommer i senare inlägg, stod dock på sig. Henne satte man sig inte på, hon var empatisk, snäll, snygg och gick sin väg. Henne backade dessa två för, och det roade mig. Hon vågade säga åt dem att de betedde sig som idioter, vilket de gjorde för de mesta. Det vågade inte jag, förutom en gång, då var det en händelse som slog på en öm punkt. Naturligtvis fick dessa två beundrare, varav en m30, var en tjej som jag egentligen inte umgicks så mycket med. Men vi dansade på discona (som förresten kan tolkas som mina första fester… jag vågade dansa och jag vågade släppa loss för första gången i mitt liv), och vi var trevlig så som sig bör. Hon var aningen mullig, och osäker på grund av det. Hon gjorde något jag sett förr (och ni som följer den här bloggen också känner igen), hon lät alla få veta att hon var förälskad s30-1! Hon ville nog att han skulle visa upp en helt ny sida och välja henne bland alla. Men han var inte sådan, han var det motsatta och han kallade henne något. Ärligt talat minns jag inte var, men jävlar så arg jag blev! Jag gick fram till honom och lät honom veta att han var vidrig, hemsk och ytlig! Att han inte fattar hur illa han gör folk och att han var en idiot! Det ni! Det var som om alla saker jag ville säga bara flög ut, och jag minns att jag plötsligt insåg att jag var en sån som sade till! Det hade nog aningen att göra med att jag faktiskt inte fann mig förälskad i någon av de här två själv. För första gången i mitt liv, så hjälpte inte deras goda utseende för att imponera på mig.
s30-1 och j30-1 skulle inte stoppas av något sådant dock. De fortsatte att utsätta j30-2, och jag gjorde inget. Han var annorlunda, hade ett fysiskt handikapp och hans föräldrar hade troligen sänt honom till England för att han skulle få vara egen och sig själv, för att de trodde att ingen skulle döma honom. De hade fel, men vi andra kunde faktiskt för all del ha ingripit! JAG kunde faktiskt för all del ha ingripit.
Ett annat tillfälle då jag faktiskt på grund av min egna ytlighet, var ifråga om s30-2. Han, liksom jag, hade en frihet i att vi inte åkte med en vän, vi kunde utvecklas själva. Jag gjorde det, han fick inte samma chans. Han passade inte in (usch! lyssna på mig), fann inte ett närverk som jag. Hans resa blev troligen som bäst ganska bra. Vi bodde ihop, i samma värdfamilj alltså, och jag kunde faktiskt bjudit med honom på det jag gjorde om dagarna. Men det gjorde jag inte. Jag kunde ha talat mera med honom, för jag är inte dum. Jag fattade att han ville vara med, speciellt de gångerna då jag kom hem sent och jag och han satt i trappan och talade om vad jag gjort medan han varit där hemma! Så här i efterhand ser jag det mera tydligt, men jag såg det då också. Jag blev en ytlig person som valde mitt umgänge, lämnade de som inte passade in… precis som jag hade råkat ut för själv! Idiot (jag alltså). Jag känner för honom även idag, 15 år senare. Men tankar kan inte ta tillbaka det jag gjorde då, empatiska tankar… de kan inte ta bort att jag, JAG talade om hans utseende bakom hans rygg. Jag kan känna att det är rätt åt mig att sitta här och känna mig dum och elak, känna mog som de som sårat mig så mycket… och faktiskt. Jag tycker nog det. Har funderat på att leta reda på honom och be om ursäkt. Tyckte mig se honom på tunnelbanan för några år sedan, men gick inte fram och frågade. Fegade alltså ur, precis som jag hycklade då. Skriver det här, rakt ut.. Förlåt mig, jag skäms. Du förtjänar en ursäkt bättre än anonymt på nätet, det var nämligen här mitt eget hyckleri började… jag spårade det hit. Det var här jag visade en sida som gjorde mig minst lika jävlig som de som fått mig att må dåligt, både innan och efter resan.
Det fanns en kille, en som vare sig j30-1 eller s30-1 kunde rå på! En finsk kille, alla tjejer var som galna.. besatta.. Nästan alla. Inte hon, hon som han ville ha… tjejen som jag idag anser bör vara modell. Även s30-1 ville ha henne, men hon nappade inte.
Intressant att tillägga är att av alla som satt och dregglade över denna vackra kille i vår grupp, så var det bara en person som vågade tala med honom… jag! Återigen tror jag att det berodde på att jag inte var ute efter honom, eller var rädd att göra bort mig. Han bodde i Finland, och om några veckor så skulle vi alla vara på hemmaplan igen, ingen visste vem jag var! Jag skulle glömmas, eller minnas som den jag var där för de som jag skulle komma att inte ha någon kontakt med! Så jag talade med honom.
Sedan till den kille som jag faktiskt blev lite kär i o30. En kille från södra Sverige. Jag visste inte om han kände detsamma. Irriterande nog skrev han sin mail så extremt slarvigt att det tog flera veckor innan jag skrev in rätt. Då hade han hunnit skaffa en flickvän. Jag sade aldrig något.
Men vad var så så speciellt med honom? Bara jag tycktes se hur underbar och vacker han var. Ingen annan. Betydde det att det var på riktigt? Vi delade mer än jag och j24 som aldrig sade ett ord till varann, vi pratade faktiskt med varandra. Så betydde det något eller är det att övertolka.
Att åka till England och att göra det själv var ett av de beslut som skulle ändra mig, ändra mig och få mig att inse hur det var att finnas i ett sammanhang, ha vänner… och hur lätt det är bli en hycklare.
