Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

So I’m not good enough right. Not as a private person. I’m not looking like people do. I have nothing to offer. See, like everyone else I look for confirmation, I look for it mostly from men. But it is all in vain, I’m just not good enough. I should be able to think it doesn’t matter. Who cares? Why care? It is their fault. But is it? Is it there fault that I look bad, not good for anything. I wish I was the one I’am at work (almost all of the time), confident, happy and in charge! I know what I’m doing. People like me, my students are safe with me. But inside, it is such a mess. Just a big mess. I feel so empty, so alone, so shattered. I look around me sometimes, I do it when people don’t see. I read their body language, and I see it. I see they do respect me at my job, I see them finding my jokes funny, but after hours, I really am not good enough. I say it, I’am impossible to live with, I don’t know if I’m or not. I hide, because I just can’t find anyone that would put up. I fall in love, I do. But I hide so deep and just wait for it to go away. Mostly it is men already taken, so it is easy to just ignore. Sometimes I also try to find confirmation for a night or two, and that works, but I’m so easy to go from the other woman to the third or ever further down. I don’t blame people for that, I would have to. I pretend to be this carefree person. But inside I’m dying. Slowly, but surely. I die. Nothing is really left. I do have this much love within me, I just never show it. I feel it makes me to vulnerable Is there any idea to get help, should I walk away from my job, and die in peace or should I remain because it is the only place I do get some caring.

It has been a while since I wrote, quite wrong. I have been feeling pretty good. But now that seems so far gone. Now it only hurts, and it hurts a lot. I have a crush, should be something good, but it is not. Not to me, it never is. It only brings me pain. I can’t concentrate, and that is why I allowed myself to fall for somebody, usually I don’t.

I have been have these thought lately. I feel so ugly and so insufficient. It doesn’t matter. Nothing matter, I just want to give up, don’t want to live anymore. I feel so tired all the time, I feel so much, yet so little. I can’t cry, I can’t cry! I feel like I need the tears, yet they don’t come. Right now I want to die. I dream of it you know, about dieing, all of the time I dream of it. It makes no difference if I’m good at work, no difference if I do my best as a mother… I still feel like I don’t look good enough. I want love I think. But I feel I’m not good enough for that. Who can ever love this? Who can ever sink to this level? Why would anyone?

Some are from the old list. But it has been a few new people that have crossed my way during this last year. This is some from the past and more from the present, but just a presentation.

One of them is my self. I wrote this story, I started writing it when I came back from a trip that was suppose to end diffrently. See I had made up my mind. I would go to a place I had always wanted to go, and would not come back. It was all a plan. I would go there, and I would die there. Leaving my son in the care of those who love me the most. It was all so dramatic, and all so planned. I had lost my job in november and I got my last paycheck the 23 of december that year. The trip was suppose to take place from the 24 of december and I had not decided whether I was going to die on my birthday (december 28 th) or the day I was going to go home (december 30 th). It all depended on how much I liked Belfast (the city I was going to). However, I landed safely on december 30 th. I went home, meet my family and meet my son. I was safe and from that day, it has been so much more light in the life. Like I made a choice I am really proud of. If you want to read the story, contact the email under contacs.

I will tell you it is quite a story to understand that you were saved by nothing more than unknown peoples caring hearts.

Lets move on though. There are other people, and I will only mention some of them here (they will of course have their own posts here too.

First off is a ghost from the past in a way;

KAeng1: She was the one that listen to me, the one who made me understand that I mattered. I have some regrets about this relationship. See, I lied to her, and I did it because I was not ready to face any diagnosis. So all those hours she spent on me, well some were just me not knowing what to do, or not willing to admit the truths. She never doubted me as a mother though, even defended me in times I could not.

Then we have the starts of something new.

UPeng2, LTeng3, VAeng4 and LNeng5, these four I work with, and they have all learned stuff about me they either needed to know or got to know. One is a boss, one is the one I work with on a dayly basis and two of them are people at my workplace. Three of them have a common thing, they are not swedish. It makes it easier to talk to them since they are not bound by the same swedish limits we otherwise have. That last peice of a pie, they take it. That thing where we don’t talk about feelings, they do it. One of them is swedish, and also somebody that I hope saw something in me. I came in for my jobinterview, I had not been working for mounths. I was pretty torned and not committed to anything. I still got the job. Then, 3 weeks into it I needed to go down in hours because it was to much, I still got to keep the job. Then the summer came and I was welcomed back, I needed to go down even more in hours and it was not a problem. Then I needed one day off, and I still could keep the job. It is crazy when I see it all infront of me, but there it is. People, new people came in…. and suddenly I was cared for.

Det var en gång en flicka med dåligt självförtroende…

så är det för många.

Det finns dock de som hävdar att det fanns en tid då de inte sett mig så stabil. Det var med honom, r47, han gjorde mig stabil och han kunde hantera mig. Han tänkte på mitt bästa. 

Han bodde ett tag med mig och sedan med mig och mitt barn. Jag ville inte att han skulle försvinna..alltså flytta. Jag hade aldrig varit så nära att ha en familj. Det var tryggt och det var skönt. Han bodde på min soffa, betalade för en plats i mitt vardagsrum, det var lättare än jag trott att ha någon i lägenheten under de mest demoniska av perioder. Det kanske rent av var det som räddade mig många gånger, att veta att jag inte var ensam. Att någon fanns där utifall något skulle hända. 

Jag har aldrig sagt något, till någon men nu gör jag det, han får mitt inlägg och kan reagera som han vill. Men jag borde ha satsat och gjorde det inte. Kanske är han lycklig nu och det sätter punkt. Kanske inte. Jag ville bara, med så mycket annat här inne vara ärlig.

Nu blir det djupa känslor! Märk väl att detta inte handlar om två människor som är rädda för eller som har svårt till känslor! Kanske tvärtom egentligen, man kanske kan säga att dessa båda vet hur man använder känslor utan att det blir ett hinder!

En av mina mesta irriterande sidor är att jag tar allt så allvarligt& jag analyserar allting. Måste finna ett syfte bakom allt och det blir ofta de mer negativa sidorna. Sådan är jag -skitrolig!

En av de värsta fraserna jag vet är just; ”ta det lugnt” eller ”det löser sig”. Det låter som om man inte har någon kontroll, utan istället lämnar över framtidens händelser till när de sker, till nuet eller kanske ödet… Wtf! Bara att skriva så där gör mig stressad, men det är detta som h och l delar, förmågan att inte ta allting så allvarligt! Jag var övertygad om att ett sånt synsätt skulle innebära en katastrof för dem. Men… Jag har fel då och då och det står jag för! Både h37 och l37 har det jag inte egentligen vill erkänna att jag vill ha, men ändå verkligen önskar. Ett stabilt familjeliv! Jag då? Ja, så här långt har det inte gått speciellt bra… Jag har utgått från att jag är hopplös och inte kan ha eller behålla relationer, det är lättare att säga så.

Både h37 och l37 bor i Sthlm, och om jag bara hade någon procent av deras förmåga så skulle jag kanske återuppta relationen, gå ut och ta en öl… Något! Jag fegar och skriver det här.

När s26 läste vad jag skrivit om honom så förstod han inte syftet, vad skulle jag in i det förflutna och röra i? Det kunde jag ju inte göra något åt. Mycket möjligt är att l och h håller med, men nu är jag där och rotar… Och jag säger det redan nu, håll i er, det kommer bli djupt och mycket allvar! Det skrivs ju av mig.

Jag har hoppat lite fram och tillbaka i tiden och detta blir lite som att gå både framåt och bakåt. Jag känner L37 och h37 sedan ganska länge. De båda träffades troligen då vi bodde i en nedslitet hyreshus som det lokala hyresbolaget genialt nog kom på att man kunde hyra ut till gymnasielever istället för att riva eller renovera. Så ett helt hus av antingen människor, aningen vilsna eller också gymnasielever i första bostaden. Kommer fler berättelser därifrån senare.

h37 och l37 delar många saker, namn är en sak. De delar också att ingen av dem kallar dem vid deras namn utan de har så pass etablerade smeknamn att det vore konstigt för mig att använda deras riktiga namn. Deras familjer, de som de kommer ifrån, är splittrade i olika hög grad. Sedan är det de där draget att de alltid löser sig.

• Vi börjar med den jag känt längst, h37. Han kommer faktiskt från hålan från början och mitt tidigaste minne av honom är att jag och flera andra av någon anledning byggde en snöborg till honom. Detta måste ha varit i typ åk 2 eller 3. Han är ett år yngre. Sedan dröjer det innan jag minns något specifikt om honom. Vi gick i samma skola i håla och fortsatte att gå i samma skola i högstadiet. Vi pratade inte med varann, eller umgicks (vilket jag inte gjorde alls under den tiden). Sen kom gymnasiet och i andra ring flyttade jag in i rucklet till hyreshus och antingen flyttade han in lite senare eller också var han redan där. Han bodde i lägenheten bredvid min. Vi pratade lite då och då, men fortfarande inte speciellt ofta.

h37 och jag kom några år senare att flytta till Stockholm och vi började prata på nätet först, och sedan beslutade vi också för att ses och se på film ihop, skräckfilm! Jag vet inte varför jag gick med på det… kanske för att det inte var någon fara då han var där (även om det troligen var roande att se mig skrämmas till halvdöds! Vi gjorde det några gånger, och vi gick ut drack öl ibland. Det jag kommer att säga är att han alltid var stabil och lugn. Jag kände mig trygg och säker i hans sällskap. Minns att jag utan minsta tvekan lät honom ta hans om en väns berusade syster. Jag minns också att jag inte behövde förklara så mycket, eller att jag inte behövde vara annorlunda. h37 är snäll, omtänksam, extremt bra på att laga mat och jag minns att vi kom varann mycket nära… minns inte varför det slutade… det fanns något där. Jag kan gissa att jag blev rädd och drog mig bort, det brukar vara så när man försöker närma sig mig.

Idag är han lycklig, troligen en lika stabil sambo (som inte har upp och ner kaosartade känslor) och en dotter. Troligen lugnt och skönt… eller jag våra barn är typ lika gamla så lugnt och skönt är kanske att ta i… Men jag är glad för hans skull, glad att det gick bra… vi borde ses igen, det kan väl inte vara hemskt att fråga… Vi får se. Denna blogg handlar ju om vilka i mitt liv som betytt mycket. Han är det på grund av att han kunde hantera den där hjärnan jag bär på innanför pannbenet. Där var allt allvarligt och allt skulle förklaras, men hjärnan fick vila, jag fick slappna av med honom. Det blev lite mer kaos när han “försvann”… för han försvann inte. Vi tappade kontakten, som vanligt när det gäller mig. Detta kommer han att få läsa dock, djupt eller ej.

• l37 och jag träffades på rucklet, han bodde i den andra lägenheten brevid. Jag minns att jag ibörjan var reserverad emot honom. Alla pratade om honom och om hur snäll han var. Jag behöver se sånt själv. Vi fick egentligen inte någon närmare kontakt fören några år efter rucklet. Han lyckades med en sådan sak som man inte borde lyckas med. Han lyckades flytta till Stockholm och fann ett hus att hyra. Tillsammans med några andra…vem  hittar ett helt hus att hyra? Han startade sedan ett bolag och som jag minns det en årlig fest, som idag är en festival. Jag gick dit de där första åren, då den var i trädgården vid villan. Kände mig säker där och hade gärna flyttat dit. Men frågade aldrig om det. Men jag åkte ofta upp och fann mig själv där.

Sedan när jag väl flyttat dit så gick vi ut då och då… det var så skönt, avslappnat och rätt som det var helt nya människor att hälsa på. Och jag hade ju ett samtalsämne, att vi hade en historia, med flera andra. Med honom kunde jag plötsligt prata med folk och var inte lite reserverad. l37 döljer inget, är sig själv och lyckas med det mesta, förmodligen för att han tar det lugnt, inte hetsar upp sig och framförallt inte på något sätt är hispig. Han var den som fick säga till mig att, inte ta saker så personligt eller allvarligt och att inte vara så hispig.

Idag har han en egen familj och det är enkelt att ta upp kontakten med honom, vilket jag ska. Han skall också få läsa igenom detta allvarsamma och djupa. Han betydde nämligen stabilitet. Om jag inte visste hur något skulle fixas, då kunde jag alltid ringa honom, alltid! Han fanns där, han ställde upp.

Men sedan när han fick barn och när hans festival förvandlats från en lite trädgårdfest till en riktig festival… då blev jag rädd. Jag vågade inte prata med honom, var rädd att jag skulle förstöra något (vet inte varför). Jag är ledsen för att jag inte hört av mig, l37 är den första människan som fick mig att tänka på att jag inte alls är ensam… men däremot låter jag mig själv vara det. Vi är olika, men med l37 är det mycket “ja men, det är väl bara att…” antar att detta är liten förklaring, tyvärr är det nog lite mer komplicerat i mitt fall. Men jag jobbar på det. Finns mycket jag kan tacka l37 för. Han fanns där när jag först flyttade hit, han hjälpte mig att första få en krets av vänner, och jag lyckades en kort period med det. Ibland saknar jag att bara sitta och prata med honom, eller att han lägger armen om mig och säger att det ordnar sig eftersom det gör det. Även för mig. Han är en sådan som troligen skulle kunna nå max antal vänner på facebook eftersom han drar till sig människor. Det finns en anledning till det… han är en bra människa. Tack för att du tog hand om mig alla gånger som jag trodde världen skulle gå under.

Vi ska hoppa fram i tiden, och vi ska göra det eftersom jag är redo. Redo att skriva och hantera detta nu. Vi skall prata om r57, killen som bör betraktas som en första inblick i besvarad kärlek. Vi är någonstans i slutet av 00-talet, jag har flyttat till Stockholm, jag pluggar och jag jobbar. Jag har en vän som är den jag umgås med, och utifrån henne så fann jag mig i sammanhang där man möter andra människor. Vid ett sådant träffade jag honom.

Jag har sagt det flera gånger här, jag kan skriva. Det är min grej! Men jag tror att alla har det där ögonblicket där de inser att gränsen går. Min gräns går här. Jag har skrivit om detta en gång och det inlägget har postats på internet flera gånger, men jag vet inte om han har läst det. Jag har också skickats ett sms till honom, ett sms där det hela avslutas även för mig. Ni förstår, han älskade mig… jag älskade honom… sedan blev jag sjuk. Än en gång besatt av att desperat behålla det jag upplevt, kärlek. Till vilket pris som helst.

Jag talar om den relation där någon faktiskt visade mig kärlek, och för mig var det så ovant att jag blev sjuk när allt tog slut. Han och jag var olika, hade olika syn på mycket… en sak som var mest tydlig dock, jag var och är en hal ål. Man vet aldrig riktigt vart man har mig och det kan ibland vara en fördel… men det gör mig också instabil och även svag då och då. Han däremot, han hade principer, han vara säker i sina åsikter och han hade en diciplin som man bara kan få på en enda plats (även om jag önskar att det kunde ske i en mer pedagogisk anda), militären. Jag skulle inte passa där, jag anser exempelvis att det där med FN och fredsbevarande styrkor är en viktig del av freden. Men jag anser att man bör gå in med mindre vapen och mer empati. Man har oftast uppdrag att upprätthålla freden, och jag är inte säker på att man gör det genom att komma in med ytterligare vapen och fler folk i uniform. Har jag fel eller rätt? Spelar inte så stor roll. Hans person hade formats av att vara inom militären, och det var en sådan stabilitet som jag aldrig upplevt. Men jag kommer inte skriva något mera nytt om det… jag kommer återposta samma inlägg som jag skrev för många år sedan och den här gången skall jag se till att han läser det…jag skall skicka det till honom.

En sak bara… en enda sak som jag vill skriva till dig… Tack. En sak till, en sak om dig… Ändra dig aldrig, du hade en tickande bomb till flickvän, utan att veta om det. Du var pojkvän till någon som är svår att förstå, men Du… du är inte svår. Jag hoppas att allting är fortsatt bra och fint med dig.

“Relationer är något svårt, och för vissa svårare än andra. Jag klarar inga relationer och lyckas alltid förstöra det. Sviker folk, blir sviken, blir hatad, hatar själv, blir lämnad och sen är jag tillbaka i ett mönster igen. Numera är jag i det närmaste en eremit, och det finns en anledning. Är livrädd att det som har hänt händer igen. Är så rädd att bli överdriven att jag en gång lät mig utnyttjas och det slutade i katastrof, den relation som detta inlägg handlar om var dock annorlunda. Jag kunde inte hata honom, tro mig jag försökte, men det gick inte. Det tog sådan tid. Men idag har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har bett någon om förlåtelse, för något som hände för längesedan egentligen. Det var den där killen med stort H, han som var så där annorlunda. Han som fanns där och faktiskt älskade mig och sen… bara slutade göra det. Slutade älska mig alltså. Det är för mig fortfarande svårt att se det.. att det bara kan gå så där fort. Bara ”jag älskar inte dig längre…” det skadade mig hårt, och jag har inte litat på någon sedan dess (och det är tveksamt om jag kommer lita på någon igen), men det fanns några saker med honom som jag först nu inser att jag inte såg. För det första blev jag, som alltid, besatt och livrädd att förlora det enda trygga jag hade. Han kämpade på ett tag, det där med vänskap, börja om, bara vänner, bara umgås och så vidare.. Det är idag fullständigt tydligt att han led, men jag var som sagt ett vrak. Det gick så långt att jag inte kunde fokusera om jag inte pratat med honom. Till slut ringde bara jag.. jag blev en fullständig plåga. Naturligtvis var det också i samband med en av de värsta svackorna jag någonsin haft, så detta hjälpte inte precis. Till sist var det något som utlöste det, troligen något ärligt han sade och bröt fullständigt isär. Det kändes till och med pinsamt att för två poliser berätta att själva orsaken till att de hade kallats dit var för en kille. Men märk väl att mitt kontaktnär är snävt och under många månader hade min enda mänskliga och sociala kontakt i privatlivet varit just han. Han satt i en förfärlig sits. Han hade en före detta flickvän som blivit fullständigt psykotisk och inte såg med några andra ögon än genom besatta sådana. Under december månad tvingades jag (uppenbaligen kan det vara ett val att antingen åka hem till familjen i skogen 50 mil bort eller läggas in under tvång igen) att åka till min familj. Det borde vara något bra, att vara bland dem som älskar en. Men jag stack därifrån eftersom det bara finns just familjen där kvar. Inget annat. Inga kontakter och så är det mitt i skogen, det är en kvävande känsla att vara där. Vi höll kontakt och det gick lite mer desperat till, jag menar nu satt jag i skogen och det enda privatliv var… fortfarande han. Men så var det nyårsafton, jag skulle faktiskt på fest. Grattis! Äntligen.. På nyårsdagen ringde han och jag tryckte bort hans samtal, för första gången någonsin för att jag pratade med någon annan (första gången någonsin) , men han svarade aldrig mer. Jag blev så jävla arg. Jag försökte så jävla hårt att hata honom, men lyckades inte. Nu är det ju som bekant ett tag sedan, och idag gjorde jag det. Jag bad honom om förlåtelse, för att nu först ser jag det. Det var hårt att han klippte banden, men jag tror han gjorde det för att rädda mig… igen. Han hade funnits där de tidigare gångerna. Han gick med på att försöka igen efter att vi gjort slut, och led. Sen träffade han en ny… som han slutade träffa för att jag inte höll ihop…igen. Sen svarade han och höll ut i alla mina utbrott och svackor och besattheten att vägra släppa taget. Sen var det de där med tidpunkten. Jag blev så ledsen… jag satt där i skogen och när jag inte har en chans att göra något … då passade han på att sticka. Sen tänkte jag om igen.. vänta nu… det kan ju ha varit så att han valde att klippa kontakten eftersom han visste att jag var hos min familj, inte ensam i min lägenhet, och att jag dagen innan faktiskt hade fått komma ut bland folk på en fest? Om det är så.. hmm.. så var det nog kanske så att tidpunkten var välplanerad och den bästa av de alla, eller? Min psykolog (haha big surprise, jag går i terapi!) sade också något häromdagen.. hon sade att hon var säker på att han blev galet rädd över hur sjuk jag blev. Och han försvann troligen för att rädda mig, för i det tillståndet jag var så hade jag varit död nu. Så nu har jag gjort något jag aldrig gjort… jag har bett om förlåtelse, trots smärtan så lever jag, och det verkar vara det som folk vill att man ska göra, även om jag kanske inte håller med. “

nr 30 på listan, är inte en person, utan flera. Allt hände i England. Jag åkte dit i juni 2000 och de skulle komma att förändra livet, och jag har försökt att efterhärma det som hände där flera gånger, men inte lyckats.

Vad hände? Ja, lite som det där lägret. Ingen visste vem jag var, jag hade ingen relation till andra, fick liksom en ny chans. I England tog jag den. Jag började tänka på vad jag hade på mig, jag försökte fixa mig… alltså typ inte som den 15 åring som jag var borde göra, men jag gjorde ett seriöst besök och det betalade sig. Jag tog för mig! Jag var inte i ett hörn, jag var faktiskt till stor del i mitten. Jag var populär! Herregud! Jag var populär! Jag skulle kunna ljuga och säga att alla var snälla emot varandra, att det inte var som i skolan, där jag uppfattade alla som elaka, men det var inte sant. Jag råkade bara inte vara den som utsattes. Men de fanns de som gjorde det. Det fanns också de som omedelbart fick en stämpel som de där snygga, en av dem var en tjej som jag misstänker idag bör vara modell. Otroligt vacker. Men tacksamt nog var hon en av de yngsta, och hon var inte den smartaste man mött. Detta var tacksamt, snygg och korkad! Perfekt!

Hon får inget alias här, eftersom jag faktiskt inte hade någonting med henne att göra. Det var mer ett faktum att hon var snygg.

Nä, för en gångs skulle valde jag och kan ändå stå för, rätt gång. Lite estetiska, lite egna. Jag insåg att jag var en sådan och att det inte var något fel med det!

Jag fick mina första fördomar av Stockholmare här. De fanns de bra (några kommer i senare inlägg), men de fanns också två ganska vidriga typer faktiskt. Två killar som hade total koll på att de var snygga och de tog sitt utrymme som det också. j30-1, s30-1 är deras alias. De utsatte en kille, j30-2 för vidriga saker. Som att lämna honom på en buss, då han somnat och bara garva åt det. De var även personer som man ville umgås med, trots dessa drag… några, främst en som kommer i senare inlägg, stod dock på sig. Henne satte man sig inte på, hon var empatisk, snäll, snygg och gick sin väg. Henne backade dessa två för, och det roade mig. Hon vågade säga åt dem att de betedde sig som idioter, vilket de gjorde för de mesta. Det vågade inte jag, förutom en gång, då var det en händelse som slog på en öm punkt. Naturligtvis fick dessa två beundrare, varav en m30, var en tjej som jag egentligen inte umgicks så mycket med. Men vi dansade på discona (som förresten kan tolkas som mina första fester… jag vågade dansa och jag vågade släppa loss för första gången i mitt liv), och vi var trevlig så som sig bör. Hon var aningen mullig, och osäker på grund av det. Hon gjorde något jag sett förr (och ni som följer den här bloggen också känner igen), hon lät alla få veta att hon var förälskad s30-1! Hon ville nog att han skulle visa upp en helt ny sida och välja henne bland alla. Men han var inte sådan, han var det motsatta och han kallade henne något. Ärligt talat minns jag inte var, men jävlar så arg jag blev! Jag gick fram till honom och lät honom veta att han var vidrig, hemsk och ytlig! Att han inte fattar hur illa han gör folk och att han var en idiot! Det ni! Det var som om alla saker jag ville säga bara flög ut, och jag minns att jag plötsligt insåg att jag var en sån som sade till! Det hade nog aningen att göra med att jag faktiskt inte fann mig förälskad i någon av de här två själv. För första gången i mitt liv, så hjälpte inte deras goda utseende för att imponera på mig.

s30-1 och j30-1 skulle inte stoppas av något sådant dock. De fortsatte att utsätta j30-2, och jag gjorde inget. Han var annorlunda, hade ett fysiskt handikapp och hans föräldrar hade troligen sänt honom till England för att han skulle få vara egen och sig själv, för att de trodde att ingen skulle döma honom. De hade fel, men vi andra kunde faktiskt för all del ha ingripit! JAG kunde faktiskt för all del ha ingripit.

Ett annat tillfälle då jag faktiskt på grund av min egna ytlighet, var ifråga om s30-2. Han, liksom jag, hade en frihet i att vi inte åkte med en vän, vi kunde utvecklas själva. Jag gjorde det, han fick inte samma chans. Han passade inte in (usch! lyssna på mig), fann inte ett närverk som jag. Hans resa blev troligen som bäst ganska bra. Vi bodde ihop, i samma värdfamilj alltså, och jag kunde faktiskt bjudit med honom på det jag gjorde om dagarna. Men det gjorde jag inte. Jag kunde ha talat mera med honom, för jag är inte dum. Jag fattade att han ville vara med, speciellt de gångerna då jag kom hem sent och jag och han satt i trappan och talade om vad jag gjort medan han varit där hemma! Så här i efterhand ser jag det mera tydligt, men jag såg det då också. Jag blev en ytlig person som valde mitt umgänge, lämnade de som inte passade in… precis som jag hade råkat ut för själv! Idiot (jag alltså). Jag känner för honom även idag, 15 år senare. Men tankar kan inte ta tillbaka det jag gjorde då, empatiska tankar… de kan inte ta bort att jag, JAG talade om hans utseende bakom hans rygg. Jag kan känna att det är rätt åt mig att sitta här och känna mig dum och elak, känna mog som de som sårat mig så mycket… och faktiskt. Jag tycker nog det. Har funderat på att leta reda på honom och be om ursäkt. Tyckte mig se honom på tunnelbanan för några år sedan, men gick inte fram och frågade. Fegade alltså ur, precis som jag hycklade då. Skriver det här, rakt ut.. Förlåt mig, jag skäms. Du förtjänar en ursäkt bättre än anonymt på nätet, det var nämligen här mitt eget hyckleri började… jag spårade det hit. Det var här jag visade en sida som gjorde mig minst lika jävlig som de som fått mig att må dåligt, både innan och efter resan.  

Det fanns en kille, en som vare sig j30-1 eller s30-1 kunde rå på! En finsk kille, alla tjejer var som galna.. besatta.. Nästan alla. Inte hon, hon som han ville ha… tjejen som jag idag anser bör vara modell. Även s30-1 ville ha henne, men hon nappade inte.

Intressant att tillägga är att av alla som satt och dregglade över denna vackra kille i vår grupp, så var det bara en person som vågade tala med honom… jag! Återigen tror jag att det berodde på att jag inte var ute efter honom, eller var rädd att göra bort mig. Han bodde i Finland, och om några veckor så skulle vi alla vara på hemmaplan igen, ingen visste vem jag var! Jag skulle glömmas, eller minnas som den jag var där för de som jag skulle komma att inte ha någon kontakt med! Så jag talade med honom.

Sedan till den kille som jag faktiskt blev lite kär i o30. En kille från södra Sverige. Jag visste inte om han kände detsamma. Irriterande nog skrev han sin mail så extremt slarvigt att det tog flera veckor innan jag skrev in rätt. Då hade han hunnit skaffa en flickvän. Jag sade aldrig något.

Men vad var så så speciellt med honom? Bara jag tycktes se hur underbar och vacker han var. Ingen annan. Betydde det att det var på riktigt? Vi delade mer än jag och j24 som aldrig sade ett ord till varann, vi pratade faktiskt med varandra. Så betydde det något eller är det att övertolka.

Att åka till England och att göra det själv var ett av de beslut som skulle ändra mig, ändra mig och få mig att inse hur det var att finnas i ett sammanhang, ha vänner… och hur lätt det är bli en hycklare.

Jag erkänner här och nu att j24 och jag aldrig har talat med varandra. Inte ett ord, (om vi inte räknar den gången han kom till mitt jobb jag hade en gång och jag sade

“Det blir tjugo kronor!” han gav mig jämna pengar och jag sade “tack!”)

han är ett år äldre än honom och det är mer än 12 år sedan som jag såg honom sist, och det var just den gången han kom till det där jobbet och vi hade hade vår monolog. Jag tänkte på honom och att han var någon jag var kär i, jag funderade över den förälskelsen. Den var inte så dum, han var nog inte så dum.

Det var en händelse i skolans bibliotek som fick mig att se honom. Han var annars en vanlig kille, hockeykille om jag inte minns fel. 

Han var vanlig, mycket vanlig. Den sorters vanlig som jag vill att min son skall bli, speciellt i den åldern. Vad var det då för en händelse som fick mig att tappa hakan och få en känsla av att alla människor kanske inte dömda. Det hela var mycket enkelt, en pettitess. Ni förstår, två andra killar befann sig också i biblioteket med mig och j24. Den ene, ganska liten växten, medan den andre var si så där normalbyggd. Den större killen gick på den mindre och j24 reste sig upp:

”Ska vi se hur du reagerar om någon starkare än dig går på dig?”

sade han och gjorde en urfallande rörelse emot den större av killarna, som då backade som rädd liten råtta i ett hörn.

”Där ser du! Nu var du inte så tuff!”

sade han och satte sig sedan ner igen. Den mindre av killen återgick till vad han hade hållt på med, men den större lämnade biblioteket, röd om kinderna. Dettta är en fantastisk ”saga/berättelse” att återge då man talar om mod i skolan, att våga försvara de som är yngre och mindre. Vi vet ju att det tyvärr ofta blir helt fel där, att de med styrkan använder den fel och därmed visserligen får en viss respekt… men det får också ettiketten mobbare, välförtjänt eller ej!

Jag har aldrig riktigt förstått vad som hände den där dagen, men det var den dagen då jag såg j24 som någon annan än vem som helst, för mig hade han plötsligt blivit någon. Jag vet att de få som visste, förvånades, ryckte på ögonbrynen och granskade honom från topp till tå. De som visste hade dessutom gått tillsammans med honom innan högstadiet, ändå visste de inget om honom. Han var ju en  helt vanlig kille, vem som helst för dem. Såg inte överdrivet bra ut… inte så att det syntes, han såg inte heller dålig ut på något sätt.  Han befann sig i mittenfacket och med det menar jag att man inte kunde sätta honom vare sig bland de populära eller de som var bottenskrapet (typ jag). Han var med sina vänner (vilka jag aldrig tänkte på vilka de var förresten), han befann sig aldrig i närheten av någon rökruta, och han tycktes inte heller ha någon önskan om att vara där. Han hade nämligen en av de där tjejerna i klassen, ni vet en sån som vi hade, fast ändå inte. Våra ”sån där” – tjej var präktig och behövde inget mera. I hans klass gick en tjej som inte var präktig. Hon var snygg, populär och inte präktig… en sådan tjej kan vara livsfarlig eftersom vi andra gärna ser henne som idealet och därmed aldrig någonsin ens kommer halvvägs. Hon är inte idealet, hon är det som idealet skapas runt.. rätt eller fel? Fel enligt mig idag, men då tyckte jag det inte.

Tillbaka till j24… jag såg aldrig att han visade just henne någon uppmärkamhet, som övriga killar i den klassen … å andra sidan så hade han ju inte en aning om att jag fanns där jag fanns och kände det jag kände. 

Så här i efterhand då, var jag förälskad i j24 eller var jag förälskad i den händelse i vilken han troligtvis hade glömt dagen efter, men jag fortfarande bär med mig? Troligen har jag med åren gjort honom till någon form av helgon. Jag vet ju inte ens vem han var och jag vet fortfarande inte vem han är. Jag letade faktiskt efter honom på facebook, men fann honom inte… Det allra sista jag såg eller hörde kring honom var att han hade ett band om vilket lokaltidningen skrev om.

Jag kan tycka det är synd. Trots att min tonåriga-hormonella kropp trodde sig bli vrålkär av vad han gjorde i biblioteket, så vidhåller jag att j24 faktiskt var en sund förälskelse. Andleningen är just andras oförstående att inte se vad jag såg… de såg en kille, men i mina ögon vad han så där snygg som en individuell förälskelse skall vara, eller? Jag vet inte! Trots att jag är aldrig så förstår jag det fortfarande inte, men om jag har förstått det hela rätt, så finns det vackra människor, som bara är vackra. Sedan finns de dom som är vackra för dig, och det är så kärlek uppstår… om man skall bryta ner det vackra med kärlek i beståndsdelar så handlar det om att två människor som ser detsamma i varandra och i det är det just den individen som är vackrast för dig. Om jag har fel, så har jag helt enkelt det, men det är så jag har förstått det. j24 är en blandning av förälskelse och hjälte. För hade jag lagt märke till honom om jag inte just den där dagen, vid just den där tiden befann mig i biblioteket? Tråkigt nog, så hade jag nog inte gjort det.