Högstadiet – eran alla bör vara jobbiga – nr 30
Min högstadietid innehöll allt som era troligen gör eller gjorde, men jag var inte alltid där – på plats, med i sammanhanget.
På vår skola (precis som på alla andra skolor, vad de än mår säga), hade vi de som utsatte och de som utsattes, vi hade de populära och vi hade de mobbade. Men ofta krävs det mycket för att nå någon av dessa två. De allra flesta av oss går igenom en skoltid, med en upplevelse att vara utsatt eller en upplevelse att inte vara något alls, att ha sina vänner och vara nöjd med detta. Vad var jag? Jag var en av de som var lite svår. Jag sökte uppmärksamheten, vann den ibland och för det mesta handlade det då om någon sorts förnedring, eller situation som jag själv skapat.
Det finns fruktansvärda historier som många av er där ute har varit med om och jag är genuint ledsen för er. Jag hoppas att ni känner att det handlade om tre år av ert liv, tre år… i en land med mycket hög medelålder. Några få av er har fått upprättelse, pengar i form av skadestånd. De är ni värda. Däremot hör man sällan eller aldrig något från den andra sidan. Från de som utsatte. Folk undrar kanske hur det är möjligt för barn att vara så onda, om det ens är möjligt. Tro mig, det är möjligt. Alla mammor och pappor där ute… det finns onda barn och skulle ni någon gång få höra en historia kring ert barn, från en pedagog… en psykolog, någon med ett tränat öga.. skulle ni få höra något som tyder på att era barn har något oroande. Det behöver inte vara ert fel, men ni måste då ta den hjälp som finns. Jag jobbar med barn, och jag har sett onda barn.
Svårare är det med de barn som nödvändigtvis inte är onda, utan istället är lättmanipulerade. Som vuxen, tränad att arbeta med barn så händer det att jag manipulerar för den goda sakens skull… det vill säga, jag lurar era barn in på rätt bana, och det måste jag tillåtas att göra. Ni föräldrar därute har tagit er ett mandat över skolan, där ni liksom tror er veta bäst. Det gör ni inte, jag vill påstå att vi som är utbildade eller som länge jobbat med barn, vi vet bäst! Ni måste lyssna, vi kan för all del ha fel, men det kan faktiskt ni också ha!
Att barn kan vara onda, gör ont att höra, men än värre kanske är att vuxna kan vara svaga och rädda för barn. Det gör ännu mer ont att att höra, att de vuxna dessutom kan vara de jag just talat om, alltså utbildade att ha hand om barn. Idag plockar skolor in billigaste möjliga arbetskraft. Kan ni tänka er om sjukhuset gjorde det? Ursäkten; “Ja, men vikarierna har ju gått i skolan.”
Duh… ja, men det betyder inget. Jag hade aldrig kunnat klara av att ta kontroll över en grupp starka barn som ung och outbildad. Jag blev en gång inplockad som vikarie och kommer ihåg att jag lämnade den skolan ganska nöjd med mig själv. Men jag hade inte sett eller gjort det jag skulle göra. Jag hade istället format band med de populära, de som nu var det jag aldrig blev. Det är en miss man ofta gör.
Det låter helt sjukt, att en vuxen människas mandat kan tas över av barn, men så är det! Och då måste de få hjälp, och själva såklart erkänna att de är i behov av hjälp (vilket kan vara svårt, men snarare tyder på att man är stark och inte har en svaghet).
Sorgligt, ledsamt… kalla det vad ni vill! Måste utsätts för fruktansvärda övergrepp av andra som sedan blir helt vanliga människor, med helt vanliga familjer som lever ett helt vanligt liv. Vissa kanske helt ovetandes om att det har förstört en annans liv… eller i alla fall lämnat ärr. Det förstår inte jag. Er känner jag vare sig förståelse för eller att jag kan förlåta er, även om det inte var mig ni utsatte.
m22, har många gånger sagt till mig att hon inte ångrar någonting som hon gjorde i högstadiet. Jag har haft möjligheten genom åren att fundera på om hon var ond. Jag har prisat henne som vän, att hon är av den allra bästa sorten. En vän jag borde tagit vara på. Men på högstadiet var vi inte vänner, vi var långt ifrån varandra i skalan – men vi gick i samma klass, så det var inte så att vi aldrig sade ett ord till varandra. Jag hade chansen att se hur hon som populära tycktes ha det, och jag var avundsjuk. Hon var populära, och ofta är de onda. Var m22 ond? Nej. Jag såg henne aldrig vara det, så det hon säger kan för all del vara helt rätt. Hon har ingenting hon behöver ångra. Hon kunde vara skitjobbig, och som lärare hade jag inte velat ha henne… men hon var inte ond emot någon. Skitjobbig sägs det att man skall vara i den åldern, så hon har rätt… jag hade fel och medger det. Hon behöver inte ångra något. Jag trodde det i många år, jag trodde verkligen inte på henne när hon sade att hon inget ångrade. Men idag är det nog jag som sitter med ångern i halsen och alla “jag borde ju ha”… inte hon. Hon var bara som man skulle vara.
e15, han som bad om ursäkt i den välformade brevet— han har också idag (alltså många år senare) förklarat sitt agerande som “rastlöshet” och det hade varit en ursäkt som jag inte godtagit för några år sedan. Men idag ser jag det, idag kan jag se med hans ögon. Han har idag fått diagnosen ADHD och jag har sett många barn med olika typer av ADHD. Några går inte att omedicinerade kontrollera, och blir sedan abnormala zombies med fel eller för hög dos medicin. Andra behöver inte medicin, men de behöver växa upp. e15, jag har inte frågat honom om han tar någon medicin. Det behövs inte. För e15 var högstadiet troligen som att sitta i en bur. Buren var skolplikten, att han tvingades vara där, bland människor som drogs till honom eftersom han (som aldrig var rädd att vara annorlunda), via olika stilar försökte hitta sig själv. Därför bytte han ofta skepnad. Jag har ofta undrat om hans föräldrar var toleranta… om de trodde de var något som skulle gå över eller om de accepterade läget. e15 blev allt mer ombytlig i gymnasiet. Han var min stabile klippa, men kameleonten fortsatte att ändra stil, och att ändra vad han var eller trodde på. Jag såg det inte så. Jag såg hans sätt att byta som om han var trygg och stabil. Det var nog tvärtom, och han förklarade för mig att det var när han hoppade av skolan som det började gå bättre. Och det har gått mycket bra för honom.
Inget av detta gör vare sig m22 eller e15 till onda. De gör dem till vad högstadiet och gymnasiet är till för… mogna. Finna sig själv. Båda två lyckades med det, en tog studenten och en gjorde det inte. Idag är de dock de som det var meningen att de skulle bli, ingen av dem är heller onda nu.
Jag måste medge att jag aldrig utsatte för onda barn. Man kanske till och med kan säga att jag inte utsattes alls. Men det är upplevelsen som spelar roll. Upplevelsen av hur man känner att man blivit behandlad. Det är nog det som i detta läge spelar roll, min upplevelsen… hur ska man beskriva den? Jag lämnade högstadiet med en känsla av att jag var annorlunda. Sen till den hittills oskrivna sanningen, jag var vilsen men önskade så klart att jag var populär. Men jag visste inte hur jag skulle göra , varför var alla andra så vackra? Varför såg inte jag ut som dem? Varför gjorde jag inget försök… eller det gjorde jag visst. Idag är jag fåfäng, extremt fåfäng. Skulle aldrig visa mig bland folk osminkad och i kläder som skulle få mig att se tjock ut. En försenad reaktion kanske. Det enda jag gjorde som kunde uppfattas som fåfängt då? Jag använde inte mina glasögon, DET var töntigt, det hade man ju sett på tv. Alla töntiga människor hade ju glasögon, det som betecknade en tönt eller nörd var glasögon. Det var inget modernt som det blev idag. Så jag använde inte glasögonen i skolan, eller någon annanstans där folk kunde se mig. Mamma visste inte det, och jag var livrädd att hon skulle få veta. Jag minns hur jag låg sömnlös över hur jag skulle lösa det där med “föräldradagen” i skolan. I sjunde klass så skulle alla föräldrar besöka vår klass. Det löste sig av sig själv kan man säga. Min styvfar följde med, och jag trodde att han inte brydde sig, så var det nog inte. Istället var det att han inte frågade för att han fattade.
Idag är det som sagt på annat sätt. Egna rutiner och måsten, om jag inte får promenera, ingen mat! Inga mediciner som kan få mig att gå upp i vikt. Varje morgon för att kunna gå till jobbet, klädval… smink så mycket att man knappt ser mig längre. Jag kommer hellre försent än att ha fel kläder och ofärdigt smink.
Min högstadietid kantades inte av fysiska påhopp, inte heller av psykiska påhopp… eller ja, en och annan kommentar kring mitt namn, exempelvis. Men ingen jag kom i kontakt med var ond… ond på riktigt. Inte ens s6. Hon ja… vi kom dit som “bästa vänner”, men lämnade som främlingar.
Det hade kunnat vara över där, men det var det inte. Jag funderade, skulle jag gå på balen eller inte? Jag menar, vi har inte vilken byggnad som helst att ha bal i, vi har ett riktigt slott! Ibland ville jag, ibland inte. h19 och mamma tyckte jag skulle gå och tillsist gjorde jag det. I sista ögonblicket fann jag en klänning att hyra, den var blå, mörkblå. Jag fick låna min mosters brudhandskar, vita. Mamma gjorde i ordning mitt hår.
Jag gick tillsammans med m18, hon skulle dit och det var hon som fixade transport. Allt fixades för mig. Väl på balen fick man en bit av en kortlek, sen skulle man hitta den med andra delen av kortet. Där kommer jag att avsluta beskrivningen av min högstadietid. Blicken av besvikelse i ögonen på den som fick andra delen av kortet. sex månader senare hörde jag honom även beskriva upplevelsen. På tåget, han visste inte att jag satt där.
“Vem fick du gå med då?” frågade någon “Hon den dära —–”
Hon den dära ja… det var jag. Räddningen den kvällen var en av de där vanliga killarna jag beskrivit, de som hängde med. Vi hade en sån i klassen, men de fanns fler. En av dem hamnade vid vårt bord. Jag glömmer aldrig kommentaren som räddade min kväll;
“Vad är det här för jävla träd?”…
Trädet kallas även broccolli, men på hans tallrik med kött, potatis och sås, så passade de sig inte med det där gröna trädet.
