Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

Nu blir det djupa känslor! Märk väl att detta inte handlar om två människor som är rädda för eller som har svårt till känslor! Kanske tvärtom egentligen, man kanske kan säga att dessa båda vet hur man använder känslor utan att det blir ett hinder!

En av mina mesta irriterande sidor är att jag tar allt så allvarligt& jag analyserar allting. Måste finna ett syfte bakom allt och det blir ofta de mer negativa sidorna. Sådan är jag -skitrolig!

En av de värsta fraserna jag vet är just; ”ta det lugnt” eller ”det löser sig”. Det låter som om man inte har någon kontroll, utan istället lämnar över framtidens händelser till när de sker, till nuet eller kanske ödet… Wtf! Bara att skriva så där gör mig stressad, men det är detta som h och l delar, förmågan att inte ta allting så allvarligt! Jag var övertygad om att ett sånt synsätt skulle innebära en katastrof för dem. Men… Jag har fel då och då och det står jag för! Både h37 och l37 har det jag inte egentligen vill erkänna att jag vill ha, men ändå verkligen önskar. Ett stabilt familjeliv! Jag då? Ja, så här långt har det inte gått speciellt bra… Jag har utgått från att jag är hopplös och inte kan ha eller behålla relationer, det är lättare att säga så.

Både h37 och l37 bor i Sthlm, och om jag bara hade någon procent av deras förmåga så skulle jag kanske återuppta relationen, gå ut och ta en öl… Något! Jag fegar och skriver det här.

När s26 läste vad jag skrivit om honom så förstod han inte syftet, vad skulle jag in i det förflutna och röra i? Det kunde jag ju inte göra något åt. Mycket möjligt är att l och h håller med, men nu är jag där och rotar… Och jag säger det redan nu, håll i er, det kommer bli djupt och mycket allvar! Det skrivs ju av mig.

Jag har hoppat lite fram och tillbaka i tiden och detta blir lite som att gå både framåt och bakåt. Jag känner L37 och h37 sedan ganska länge. De båda träffades troligen då vi bodde i en nedslitet hyreshus som det lokala hyresbolaget genialt nog kom på att man kunde hyra ut till gymnasielever istället för att riva eller renovera. Så ett helt hus av antingen människor, aningen vilsna eller också gymnasielever i första bostaden. Kommer fler berättelser därifrån senare.

h37 och l37 delar många saker, namn är en sak. De delar också att ingen av dem kallar dem vid deras namn utan de har så pass etablerade smeknamn att det vore konstigt för mig att använda deras riktiga namn. Deras familjer, de som de kommer ifrån, är splittrade i olika hög grad. Sedan är det de där draget att de alltid löser sig.

• Vi börjar med den jag känt längst, h37. Han kommer faktiskt från hålan från början och mitt tidigaste minne av honom är att jag och flera andra av någon anledning byggde en snöborg till honom. Detta måste ha varit i typ åk 2 eller 3. Han är ett år yngre. Sedan dröjer det innan jag minns något specifikt om honom. Vi gick i samma skola i håla och fortsatte att gå i samma skola i högstadiet. Vi pratade inte med varann, eller umgicks (vilket jag inte gjorde alls under den tiden). Sen kom gymnasiet och i andra ring flyttade jag in i rucklet till hyreshus och antingen flyttade han in lite senare eller också var han redan där. Han bodde i lägenheten bredvid min. Vi pratade lite då och då, men fortfarande inte speciellt ofta.

h37 och jag kom några år senare att flytta till Stockholm och vi började prata på nätet först, och sedan beslutade vi också för att ses och se på film ihop, skräckfilm! Jag vet inte varför jag gick med på det… kanske för att det inte var någon fara då han var där (även om det troligen var roande att se mig skrämmas till halvdöds! Vi gjorde det några gånger, och vi gick ut drack öl ibland. Det jag kommer att säga är att han alltid var stabil och lugn. Jag kände mig trygg och säker i hans sällskap. Minns att jag utan minsta tvekan lät honom ta hans om en väns berusade syster. Jag minns också att jag inte behövde förklara så mycket, eller att jag inte behövde vara annorlunda. h37 är snäll, omtänksam, extremt bra på att laga mat och jag minns att vi kom varann mycket nära… minns inte varför det slutade… det fanns något där. Jag kan gissa att jag blev rädd och drog mig bort, det brukar vara så när man försöker närma sig mig.

Idag är han lycklig, troligen en lika stabil sambo (som inte har upp och ner kaosartade känslor) och en dotter. Troligen lugnt och skönt… eller jag våra barn är typ lika gamla så lugnt och skönt är kanske att ta i… Men jag är glad för hans skull, glad att det gick bra… vi borde ses igen, det kan väl inte vara hemskt att fråga… Vi får se. Denna blogg handlar ju om vilka i mitt liv som betytt mycket. Han är det på grund av att han kunde hantera den där hjärnan jag bär på innanför pannbenet. Där var allt allvarligt och allt skulle förklaras, men hjärnan fick vila, jag fick slappna av med honom. Det blev lite mer kaos när han “försvann”… för han försvann inte. Vi tappade kontakten, som vanligt när det gäller mig. Detta kommer han att få läsa dock, djupt eller ej.

• l37 och jag träffades på rucklet, han bodde i den andra lägenheten brevid. Jag minns att jag ibörjan var reserverad emot honom. Alla pratade om honom och om hur snäll han var. Jag behöver se sånt själv. Vi fick egentligen inte någon närmare kontakt fören några år efter rucklet. Han lyckades med en sådan sak som man inte borde lyckas med. Han lyckades flytta till Stockholm och fann ett hus att hyra. Tillsammans med några andra…vem  hittar ett helt hus att hyra? Han startade sedan ett bolag och som jag minns det en årlig fest, som idag är en festival. Jag gick dit de där första åren, då den var i trädgården vid villan. Kände mig säker där och hade gärna flyttat dit. Men frågade aldrig om det. Men jag åkte ofta upp och fann mig själv där.

Sedan när jag väl flyttat dit så gick vi ut då och då… det var så skönt, avslappnat och rätt som det var helt nya människor att hälsa på. Och jag hade ju ett samtalsämne, att vi hade en historia, med flera andra. Med honom kunde jag plötsligt prata med folk och var inte lite reserverad. l37 döljer inget, är sig själv och lyckas med det mesta, förmodligen för att han tar det lugnt, inte hetsar upp sig och framförallt inte på något sätt är hispig. Han var den som fick säga till mig att, inte ta saker så personligt eller allvarligt och att inte vara så hispig.

Idag har han en egen familj och det är enkelt att ta upp kontakten med honom, vilket jag ska. Han skall också få läsa igenom detta allvarsamma och djupa. Han betydde nämligen stabilitet. Om jag inte visste hur något skulle fixas, då kunde jag alltid ringa honom, alltid! Han fanns där, han ställde upp.

Men sedan när han fick barn och när hans festival förvandlats från en lite trädgårdfest till en riktig festival… då blev jag rädd. Jag vågade inte prata med honom, var rädd att jag skulle förstöra något (vet inte varför). Jag är ledsen för att jag inte hört av mig, l37 är den första människan som fick mig att tänka på att jag inte alls är ensam… men däremot låter jag mig själv vara det. Vi är olika, men med l37 är det mycket “ja men, det är väl bara att…” antar att detta är liten förklaring, tyvärr är det nog lite mer komplicerat i mitt fall. Men jag jobbar på det. Finns mycket jag kan tacka l37 för. Han fanns där när jag först flyttade hit, han hjälpte mig att första få en krets av vänner, och jag lyckades en kort period med det. Ibland saknar jag att bara sitta och prata med honom, eller att han lägger armen om mig och säger att det ordnar sig eftersom det gör det. Även för mig. Han är en sådan som troligen skulle kunna nå max antal vänner på facebook eftersom han drar till sig människor. Det finns en anledning till det… han är en bra människa. Tack för att du tog hand om mig alla gånger som jag trodde världen skulle gå under.