no 4

”All you need is a voice, a voice speaking the words and making sense you al ready knew. Every minute of every day you have told therse exact things, but you needed someone eles to explain and to cear enought for  ’em to speak directly into your heart

If you have a voice, look around there is always somebody that wants to be saved. ”

IMG_1206

 

 

Published in: 8. The poet in me on 22 februari, 2016 at10:58 Kommentarer inaktiverade för no 4

No 3 – Magic

”A true wizard is somebody that can turn the most ordinary words into personal salvation” – EW 16cropped-cropped-IMG_1019.jpg

Published in: 8. The poet in me on at10:43 Kommentarer inaktiverade för No 3 – Magic

Individ-nivå

Ibland gör man missar och tänker sig inte för. Exempelvis är det ju onödigt att gå in i politiska diskussioner med de som man redan vet inte kommer att ändra åsikt, speciellt när det är laddat!

Men jag skall försiktigt ta er igenom mitt tänk kring de frågor som diskuterades (eller två envisa personer ansåg sig ha rätt som det mera var snarare än en diskussion).
Vi började med flyktingmottagandet. Skall och bör vi ta emot de som kommer? Ja! Och varför? Därför ifall du tvingades lämna ditt land och ingen lösning tycktes vara nära, ja då har du inget val. Din mänskliga rättighet är att leva i säkerhet, och du behöver veta att det inte stängs några dörrar för dig.

Tycker jag att det sköts bra? Nej! Jag ser det så här, äntligen har EU en chans att visa framfötterna. Att genom samarbete och god organisatorisk känsla, hjälpa och hjälpa rätt! Så snälla EU korrespondenter och ledamöter gör om och gör rätt. Visa att Europa är starkt och empatiskt.
En synpunkt som kom upp var att man väljer att komma till Sverige för bidrag, och jag vet inte om det är sant eller ej, men låt oss ponera att det är så! Låt oss låtsas att man som rädd flykting sitter i sina sönderbombade hus och läser på vilka länder som är bäst att fly till (ni fattar att jag överdriver, hoppas jag)!Vad skulle du själv då välja? Hur skulle du tänka? Min tanke hade i ärlighetens namn varit en sak, överlevnad för mig och mina nära och kära! Överlevnad, och för överlevnad så hade jag sprungit… flytt och där jag kom in, där skulle jag stanna och hoppas att man värderade mig som man själv skulle vilja bli bemött! Och återigen, EU … Samla era krafter och hjälp till! Hjälp de vuxna och barn som tvingats hemifrån och som sett saker ingen skall behöva se eller vara med om. Hjälp till så att man inte behöver fly, för vem tror ni lämnar sina liv frivilligt?
Vi nådde därefter en lite konstig del i vår ”diskussion”, för plötsligt lät det;

”Ja, jo det finns ju dom som flyr från krig, och dom har säkert sett och varit med om hemska saker!”

Återigen blev jag fundersam, och återigen försökte jag sätta mig själv in i ett scenario. Så man skall vänta med att fly tills man varit med om något hemskt? Man skall inte omedelbart packa och springa? Det hade jag gjort! Då vart vi återigen oense, för det där med när man flyr var också något vi tänkte olika kring. Jag tänker att det där med natonalism inte är för mig! Jag har ingen lojalitet till något land…, jag hade flytt. Men han jag diskuterade med tänkte annorlunda;

”Nej men det är klart att jag hade stannat och slagits!”

Okej tänkte jag… Jag råkar veta att han inte ens gjort lumpen, så först och främst så vet jag inte hur hjälpsam han hade varit! Men det var väl nobelt antar jag. Jag sade sedan att de som flyr från Syrien, de är oftast och mest vanliga människor, inga med mandat. De har inget med beslutsfattandet att göra, så de hamnar i kläm. Skulle han stanna och slåss om anledningen till kriget var en sak han själv inte höll med om, eller där ena sidan var fundamentalister och andra sidan var politikerna? Näpp. Då skulle han plötsligt inte alls stanna. Så det gällde alltså bara om en ”dum och elak främmande makt” slog till? Japp tydligen.

Vi fortsatte till det där med språk och kultur. Och återigen… vi förstod inte varann, vilket är intressant eftersom han krävde att man skulle anpassa sig till det svenska samhället totalt. Jag håller inte med. Dels ändrar sig samhället hela tiden, dels så är stämningen just nu för hård och kall och dels så talar vi igen om människor som flytt utan något val. Väljer man aktivt att flytta till ett annat namn, ja då är det klart att man skall anpassa sig totalt… men om det man har tas ifrån en då? Om din vardag och din kultur togs ifrån dig… skulle du då kasta bort den helt? Ditt språk, din matkultur… allt… Jag menar visst kommer man till ett land är språket viktigt, att man lär sig det.. men har vi inte lite väl höga krav på hur snabbt det skall gå? Om jag kom till ett land med arabiska som huvudspråk, så skulle det ta mig oerhört lång tid och om klimatet var som det är här så skulle jag bli stressad över att man förväntade sig att jag skulle lära mig ett helt nytt skriftspråk, ett helt nytt språk, till och med att läsa från andra hållet.

Menar jag att det inte är nödvändigt att de lär sig svenska? Jo så klart och det tror jag de flesta vill. Men vi måste vara lite aktsamma och tänka på vad de har bestulits på!

Vid det här laget kanske man tror att vi skulle sluta. Men nej, vi fortsatte.

Vi kom in på de som sitter dagarna i ända för att få pengar… Är de ivägen och stör mig så att jag inte kan leva? Nej, men de är däremot ett bevis på att fattigdom finns även mitt i Europa. Ett bevis på att man återigen måste se till att bli mer human. För vet ni vad jag tror att man lätt hamnar i ”de där”, alltså att man klumpar ihop flyktingarna, och de som sitter under en hel dag och vädjar om dina kronor till en klump… Men backa bort från den tanken, inser ni att det är individer som sitter där? En kvinna, en man… osv, det är en man, en kvinna, ett barn som kommer hit från kriget.

Tiggarna är ett bevis på att man inte bara kan ge bistånd till ett land utan att se till att det spelar roll för varje enskild individ. Makten måste skifta så att inte bara de som har får mer, utan att alla får. Det spelar ingen roll hur mycket man än skickar ifall pengarna fastnar på toppen, så att de som har får mera! Det är inte rätt att folk idag (eller någonsin) skall sitta och tigga, man skall inte behöva förnedra sig. De flesta av dem har dessutom lärt sig lite svenska, några få ord… men ändå… jag hade varit så arg om jag tvingats sitta i ett annat land, stå ut med dömande blickar och fnysande människor som handlar mera mat en vardag än vad jag fick ihop pengamässigt under en månad.

Det talas om en del organiserade ligor som kommer hit, som inte har det såg katastrofalt dåligt, finns de? Jag vet inte, kanske. Men det gäller inte alla. Vi måste egentligen veta mer om de vi ger till, därför bör det ske något högre upp. Jag överlever utan några kronor och har inga besvär att ge bort det. Men det smärtar mig att jag inte kan hjälpa dem alla. Det smärtar mig att de vars historia som går att läsa på lappar, att den i många fall är sann.

Vi var inte överens här heller, tydligen ljög alla enligt honom.. men han ah.. Eller är jade aldrig varit i Rumänien så han visste ju inte hur man levde där. Så kunde åtminstone en och annan av deras historier vara sann? Ja det kunde den enligt honom, men han tyckte inte det smärtade i sitt bröst.

”Vad fan, man kan ju inte hjälpa alla!”

Det har han rätt i. Jag som person kan inte hjälpa dem alla som individer, därför är det ännu viktigare att man gör om och gör rätt! Eller är jag orimlig nu? Jag vet att jag i alla fall inte begär för mycket när jag ber er att titta på människor utifrån en individ-nivå.

Published in: 7. Political Junkie on 10 februari, 2016 at07:03 Kommentarer inaktiverade för Individ-nivå
Tags: , , , , , , , , ,

Vännen som lärde mig om vänskap – v49

V49 är svår att skriva om, precis som a52 och n56. Det måste bli rätt och det måste bli så att man förstår. Jag är skyldig henne mycket och det främsta är att hon ser på mig som samma typ av vän som alla andra och i detta fall är det bra. V46 är vännen som tagit hand om mig berusad, som hälsade på mig när jag var sjukskriven, hemma hos mig, trots att hon behövde ta med sitt barn, och hon hade med kaffebröd. Hon är också vännen som hälsade på mig på sjukhuset och hade med tidningar till mig. Hon är en vän, vars värme har gett hopp. Hon försåg mig med leksaker och kläder till mitt barn, och hon skulle aldrig svika en vän. Hon har två barn idag och jag säger åter tack till det personliga julkortet, det värmde så. Jag vill så gärna skriva ut hennes namn så att hon förstår sin betydelse. Hon bjöd sig på sitt livs händelse, sitt bröllop och jag ville gå, men det blev för mycket. Hon försökte in i det längsta att få mig dit, gav mig extra tid och erbjöd mig att få ta med mitt barn! Jag är så ledsen att jag inte vågade, förlåt mig. Jag har dock hennes present och den skall hon få! Trots min feghet så fick jag en personlig hälsning med vackra bilder från bröllopet!
Man kan säga så här, v49 finns alltid där, jag kan fråga henne om sociala koder jag inte förstår eller känner till. Hon har lärt mig att bli en socialt fungerande vän, och en liten text som denna känns futtig! Hon har gett så mycket och jag hoppas att min tacksamhet för hennes verkligen syns, att hon förstår den enorma betydelse hon haft på mitt liv. Jag vill uttrycka att jag finns för dig… Jag gör det!
Tack!

Published in: 3. Lilla fröken osynlig on 11 januari, 2016 at13:49 Kommentarer inaktiverade för Vännen som lärde mig om vänskap – v49

Ett sinne utan känsla

Vad sysslar jag med? Eller jag vet exakt vad jag sysslar med. Det kom till mig nu när jag lyssnade på en låt, en låt som mycket lägligt är döpt till just ”Lost”. 

“….Buried alive! I am burning the brigdes, there’s no return…”

Förstår ni?

Jag skriver ofta att verkligheten kan kväva mig, och den gör det. I alla fall just nu. Är det därför som jag helt plötsligt sysslar med sånt jag inte skall göra? Balanserar på gränsen till vansinne, tar beslut som jag annars inte skulle ta? Är det därför eller börjar jag bli galen? Känner jag kanske att det är som om man börjar gräva igen det hål man stoppat mig i? Är det därför jag är så stressad? Stressad att bli bra eller bli något. Denna balansgång mellan ett sinne och vansinne kommer att göra mig galen!

Jag struntar snart i om det går att rädda mig eller ej, jag vill bara bli någonting. Bättre, sämre… vad som helst. Men jag kan inte vara kvar i detta vansinne kallat verkligheten.  

Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna on at05:49 Kommentarer inaktiverade för Ett sinne utan känsla

Chansen jag borde tagit – r47

Det var en gång en flicka med dåligt självförtroende…

så är det för många.

Det finns dock de som hävdar att det fanns en tid då de inte sett mig så stabil. Det var med honom, r47, han gjorde mig stabil och han kunde hantera mig. Han tänkte på mitt bästa. 

Han bodde ett tag med mig och sedan med mig och mitt barn. Jag ville inte att han skulle försvinna..alltså flytta. Jag hade aldrig varit så nära att ha en familj. Det var tryggt och det var skönt. Han bodde på min soffa, betalade för en plats i mitt vardagsrum, det var lättare än jag trott att ha någon i lägenheten under de mest demoniska av perioder. Det kanske rent av var det som räddade mig många gånger, att veta att jag inte var ensam. Att någon fanns där utifall något skulle hända. 

Jag har aldrig sagt något, till någon men nu gör jag det, han får mitt inlägg och kan reagera som han vill. Men jag borde ha satsat och gjorde det inte. Kanske är han lycklig nu och det sätter punkt. Kanske inte. Jag ville bara, med så mycket annat här inne vara ärlig.

 

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 6. Förälskelser on 10 januari, 2016 at20:30 Kommentarer inaktiverade för Chansen jag borde tagit – r47

till dem det berör – del två

Att fira julen i Belfast, är som att vara fast i en annan verklighet. Jag satt i en hotell lounge och stirrade på hur familj efter familj gick in till ett julbord.

Är alla familjer i Belfast tillsammans? Nej. Finns ensamma människor där också? naturligtvis… men jag fick se något jag inte trodde på, julglädje. Här, mitt framför mina ögon, utspelade sig något så fantastiskt som att få se människor träffas, att se dem uttrycka glädje över att ses, glädje över att få dela dagen tillsammans. Barnen tjatar inte om julklappar, de är istället så som barn är på speciella dagar, spralliga. Alla tar något att dricka, men har man barn så nöjer man sig med att unna sig ett glas, istället låter man den äldre generationen få släppa loss och dricka.

 

Hade jag inte åkt, så hade jag alltid undrat? Hade jag inte åkt, så hade jag varit död. Hade resan gått så som jag trodde den skulle gå, ja då hade jag också varit död.

Men kärleken räddade mig. Inte den där magiska kärleken, där jag som socialt inkompetent möter någon och plötsligt blir jag kompetent. Nej, jag är fortsatt socialt inkompetent och de var inte heller jag som fick den egentliga kärleken, det var alla runt omkring mig. Alla jag mötte. Från mannen som artigt min första kväll bjöd på en öl utan att ha något annat än någon att tala med i tankarna, till bartendern som efter en kväll omedelbart kom ihåg vad jag drack, till barägaren som min sista kväll bad mig sitta ner vid “mitt bord”, till hotellpersonalen som utan att fjäska använda en vanlig vänlighet och nästan tycktes förvånade över att de inte fick jobba hårdare… och så vidare. Jag var osynlig i den mening att jag inte vågade tala med någon, men jag syntes i alla fall i konturerna. Jag fann mig i situationer där jag upplevde empati… jag var inte ivägen utan jag var där. Det var inte oproblematiskt och det ställde till det, som om jag inte fick nog av empatin… jag ville ha mer, jag ville uppleva och leva det som man gjorde runt omkring mig, så det gjorde ont.

Det svåraste är att vara här igen. Att veta att vissa människor behövde nästan slita ihjäl sig för att jag skulle kunna göra denna resa, att veta vilket beskymer allting var, till att se att människor nu tror att jag varit på semester, att allt jag behövde var detta. Att det kommer bli bra nu. Jag har ju varit där, vad kan jag ha att gnälla för nu.

Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 2. Inledning, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna on 30 december, 2015 at18:39 Kommentarer inaktiverade för till dem det berör – del två

till dem det berör…

Jag funderade länge på om jag skulle skriva detta. Ni förstår, det gör ganska ont just nu.

Jag är här! I staden jag så länge velat besöka.

Vad händer? Jag är densamma. Sitter och tittar på folk, osynlig. Människor runt om mig skrattar, men de håller sig borta ifrån mig.

Jag önskar att det var annorlunda. Jag funderade att på att komma hit och dö…Det gör så ont.

Published in: 4. Demonerna on 27 december, 2015 at04:41 Kommentarer inaktiverade för till dem det berör…

Människan som den var tänkt – n56

Det kom ett sms bara sådär… Någon jag kallar n56 hörde av sig och undrade om jag ville ta en fika, hon var som jag ensam mamma.

Vi tog fikan och under den skulle det visa sig att vi är raka motsatser till varann. N56 är en av de mest sociala människor jag någonsin träffat. Hon skrämmer mig ibland, eftersom hon frågar saker, säger saker… hon kan prata med vem som helst om vad som helst.

Det är ingen tillfällighet att jag väljer att skriva om henne nu, jag befinner mig den mest sociala staden jag varit i. Och vänligaste, den är lite som n56 faktiskt – social och full av liv.

På väg från flygplatsen sade taxichauffören att i den här staden dricker ingen ensam, man hittar alltid någon och så verkar det vara… fast inte om man är mig, utan om jag varit som honom eller som n56. Staden skrämmer mig som hon gjorde och jag vet att det låter konstigt, det kan även låta komiskt…. att städer och människor kan skrämmas via sin sociala kompetens. Men det är inte komiskt, det är hemskt! Tänk er att se människor som svåra att inte vet hur man skall börja prata med någon, vad man ska säga, att så gärna vilja … så gärna.

Jag menar inte att jämföra n56 och staden så, men kanske förklara mig. I den här staden är man vänlig för ingenting, man säger tack så mycket både som artighetsfras och som tacksamhetsfras. När jag byter till ett mindre bord för att jag bara är mig. Det är faktiskt ett bra exempel. Det där lilla tacket som den stora familjen visade och sade då jag, den ensamma flyttade mig, det gjorde min dag. Det var min sociala handling för dagen, där människor interagerar med mig. Tänk er att känna lycka över att få göra en handling där någon annan blev glad och där någon annan såg dig… visst är det svårt? Men så är varje dag för mig. Jag önskar att jag hade n56 med mig överallt, varje dag. Jag beundrar henne, liksom a52, men jag förstår dem inte riktigt… hur de gör… Ibland behöver dock sådana som jag utrymme att tänka och analysera och det är inget fel med det. Men kanske borde jag lyssna till när n56 (och a 52) ber mig att komma ut. Ber mig komma på middag eller bara en kort fika. Ibland är det för tidigt, ibland är det kanske i för stor skala… men kanske måste vi båda ibland kompromissa. Kanske måste jag ibland gå lite framåt, medan hon kanske får hålla ut, jag lovar att jag varje gång alltid försöker, och den här resan har lärt mig att jag verkligen måste om jag skall överleva. Jag har hamnat i ett ingemansland där jag osynligt står brevid, där jag kan analysera varje människa i rummet.

 

Det där ingemanslandet kan dock visa saker ibland, saker som jag inte sett här… saker som jag dock sett n56 råka ut för, sidan av människor som är så avundsjuk att de fördummar och förminskar människor som vågar sådana som henne. Jag har sett henne råka ut för det flera gånger och jag har insett att det kanske är på det sättet jag har överlevt hittills. Som en parasit som lever via att tala illa om de som vågar! Det händer inte mig, jag är alldeles för feg och misstänksam, men när jag sett någon råka ut för det så blev det annorlunda. Jag fick se hur nasty folk kan vara, hur illa de medvetet faktiskt utsätter en annan. Jag har fått se den andra sidan och det var nyttigt! Jag vet att n56 är stark, men jag kan inte ta för givet att hon skall klara av allt. De få gånger avundsjuka människor har drabbat mig, så har jag bara ryckt på axlarna, jag vet att min sits inte är en drömsits och om någon är avundsjuk… tja… ni läser ju själva hur varje dag är här. Jag kan trycka till de som visar mig avundsjuka, men kan inte prata med någon utan hjälp? Det finns så många fel med världen och samhället, men n56 är ett bevis, precis som den här staden är, på hur det nog var meningen att de skulle vara. Människor skulle träffas, prata, ha trevligt och de skulle ha genuint trevligt och inte bara rota sig i sin egen avundsjuka.

 

Published in: 3. Lilla fröken osynlig on at04:28 Kommentarer inaktiverade för Människan som den var tänkt – n56

En ledare – a 52

En pedagogisk klippa, tycker du att det låter tråkigt? I så fall har du en ensidig bild av ordet pedagogisk. Det kan nämligen betyda massor av saker, men ofta sätter man samman det med lärare, kunskap och skola, men det kan även betyda att man är duktig och skicklig på att ta människor, på att finna en människas innersta känslor – lyssna, lösa problem, ta saker och folk behov i beräkningar samt framförallt värna om folks personliga integritet. Ingenting du vill skall komma vidare, gör det. Ingenting!

Denna människa kan och har burit en skola på sina axlar och ridit ut dess stormar, ändå är hon chefen som glömde gå chefskursen, hon är nämligen på golvet och inte bara på ett kontor, förglömandes hur det var att arbeta på golvet.

 

Hon är också en nära vän, en sådan jag själviskt nog behöver, den som envetet ringer tills jag svarar och den som förklarar saker, ibland även hjälper mig att tolka saker, saker jagg annars inte skulle ha förstått. Hon är den man kan gå ut med, som ändå ser dig oavsett antalet människor du är ute med. Hon lägger märke till saker, och kan konsten att se alla. Men … hon har också en gräns och jag har genom åren verkligen lärt mig hur viktigt det faktiskt är. Gränsen att kunna stoppa i rätt tid. Den blir viktigare ju äldre man blir… jag vet det nu. Och jag vet det via andras misstag som vi talat om och som jag lärt mig av.

 

Men jag kan hylla henne i evighet, hon är också en människa som;

“…is living the life – told by an idiot…”  

Hennes senaste månader har varit ett helvete, det har inneburit att hon behöver vännen hon oftast är. Hon har behövt mig som vän, någon som stöttar henne. Jag vill säga att jag har gjort mitt bästa och fortfarande lär mig.

Jag tänker inte berätta om hennes prövningar, om hennes helvete. Det vore att missbruka hennes integritet. Jag kan dock tolka, rätt eller fel.. jag tolkar det som en hedran att få veta vissa saker före andra. Det tyder någonstans för mig på att jag har en speciell plats hos henne. Eller så betyder det inte det.
Jag har varit rädd att skriva detta, många av de jag har kvar är antingen hyllningar … eller det motsatta… jag är rädd att missa något viktigt, någon egenskap något jag borde skrivit, eller att jag skriver något som gör henne ledsen eller upprörd. Det vore faktiskt förödande.

Published in: 3. Lilla fröken osynlig on 26 december, 2015 at19:56 Kommentarer inaktiverade för En ledare – a 52