Archive for 5. Sammanfattningarna

LTeng3

There is things you have done in the past that makes you feel regret. But that is a part of growing up. Another feeling you often have is that you realise that you could always be a better person. I always thought that I had reach my maximum when it came to being a better person, however it turned out I had not. I am a colleague of LTeng3, and I have learned that kindness is a key to get anything you set your goals to. She is one of those people I generally become happy for whenever something good happens, and she is also one I get sad for when something bad happens. She care about the people around her in a way I could not understand. It was hard at first, but as time went by I learned. There are sometimes small gestures and sometimes bigger. Somebody I can listen to, and somebody that listens to me. Somebody that takes advice from me and not pretend to know everything. This is something I wish in my heart I could do better. I also wish that I could project the kindness she shows. It is a pleasure to come to work, knowing she is there, somebody to talk to, somebody that takes an interest in people’s lives. If all people were like her, I do not think the world would be that dark place it sometimes is. I don’t feel so invisible around her.

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 5. Sammanfattningarna on 16 augusti, 2017 at11:17 Kommentarer inaktiverade för LTeng3
Tags:

England – resan som gjorde ett offer till hycklare – nr 31

nr 30 på listan, är inte en person, utan flera. Allt hände i England. Jag åkte dit i juni 2000 och de skulle komma att förändra livet, och jag har försökt att efterhärma det som hände där flera gånger, men inte lyckats.

Vad hände? Ja, lite som det där lägret. Ingen visste vem jag var, jag hade ingen relation till andra, fick liksom en ny chans. I England tog jag den. Jag började tänka på vad jag hade på mig, jag försökte fixa mig… alltså typ inte som den 15 åring som jag var borde göra, men jag gjorde ett seriöst besök och det betalade sig. Jag tog för mig! Jag var inte i ett hörn, jag var faktiskt till stor del i mitten. Jag var populär! Herregud! Jag var populär! Jag skulle kunna ljuga och säga att alla var snälla emot varandra, att det inte var som i skolan, där jag uppfattade alla som elaka, men det var inte sant. Jag råkade bara inte vara den som utsattes. Men de fanns de som gjorde det. Det fanns också de som omedelbart fick en stämpel som de där snygga, en av dem var en tjej som jag misstänker idag bör vara modell. Otroligt vacker. Men tacksamt nog var hon en av de yngsta, och hon var inte den smartaste man mött. Detta var tacksamt, snygg och korkad! Perfekt!

Hon får inget alias här, eftersom jag faktiskt inte hade någonting med henne att göra. Det var mer ett faktum att hon var snygg.

Nä, för en gångs skulle valde jag och kan ändå stå för, rätt gång. Lite estetiska, lite egna. Jag insåg att jag var en sådan och att det inte var något fel med det!

 

Jag fick mina första fördomar av Stockholmare här. De fanns de bra (några kommer i senare inlägg), men de fanns också två ganska vidriga typer faktiskt. Två killar som hade total koll på att de var snygga och de tog sitt utrymme som det också. j30-1, s30-1 är deras alias. De utsatte en kille, j30-2 för vidriga saker. Som att lämna honom på en buss, då han somnat och bara garva åt det. De var även personer som man ville umgås med, trots dessa drag… några, främst en som kommer i senare inlägg, stod dock på sig. Henne satte man sig inte på, hon var empatisk, snäll, snygg och gick sin väg. Henne backade dessa två för, och det roade mig. Hon vågade säga åt dem att de betedde sig som idioter, vilket de gjorde för de mesta. Det vågade inte jag, förutom en gång, då var det en händelse som slog på en öm punkt. Naturligtvis fick dessa två beundrare, varav en m30, var en tjej som jag egentligen inte umgicks så mycket med. Men vi dansade på discona (som förresten kan tolkas som mina första fester… jag vågade dansa och jag vågade släppa loss för första gången i mitt liv), och vi var trevlig så som sig bör. Hon var aningen mullig, och osäker på grund av det. Hon gjorde något jag sett förr (och ni som följer den här bloggen också känner igen), hon lät alla få veta att hon var förälskad s30-1! Hon ville nog att han skulle visa upp en helt ny sida och välja henne bland alla. Men han var inte sådan, han var det motsatta och han kallade henne något. Ärligt talat minns jag inte var, men jävlar så arg jag blev! Jag gick fram till honom och lät honom veta att han var vidrig, hemsk och ytlig! Att han inte fattar hur illa han gör folk och att han var en idiot! Det ni! Det var som om alla saker jag ville säga bara flög ut, och jag minns att jag plötsligt insåg att jag var en sån som sade till! Det hade nog aningen att göra med att jag faktiskt inte fann mig förälskad i någon av de här två själv. För första gången i mitt liv, så hjälpte inte deras goda utseende för att imponera på mig.

s30-1 och j30-1 skulle inte stoppas av något sådant dock. De fortsatte att utsätta j30-2, och jag gjorde inget. Han var annorlunda, hade ett fysiskt handikapp och hans föräldrar hade troligen sänt honom till England för att han skulle få vara egen och sig själv, för att de trodde att ingen skulle döma honom. De hade fel, men vi andra kunde faktiskt för all del ha ingripit! JAG kunde faktiskt för all del ha ingripit.

 

Ett annat tillfälle då jag faktiskt på grund av min egna ytlighet, var ifråga om s30-2. Han, liksom jag, hade en frihet i att vi inte åkte med en vän, vi kunde utvecklas själva. Jag gjorde det, han fick inte samma chans. Han passade inte in (usch! lyssna på mig), fann inte ett närverk som jag. Hans resa blev troligen som bäst ganska bra. Vi bodde ihop, i samma värdfamilj alltså, och jag kunde faktiskt bjudit med honom på det jag gjorde om dagarna. Men det gjorde jag inte. Jag kunde ha talat mera med honom, för jag är inte dum. Jag fattade att han ville vara med, speciellt de gångerna då jag kom hem sent och jag och han satt i trappan och talade om vad jag gjort medan han varit där hemma! Så här i efterhand ser jag det mera tydligt, men jag såg det då också. Jag blev en ytlig person som valde mitt umgänge, lämnade de som inte passade in… precis som jag hade råkat ut för själv! Idiot (jag alltså). Jag känner för honom även idag, 15 år senare. Men tankar kan inte ta tillbaka det jag gjorde då, empatiska tankar… de kan inte ta bort att jag, JAG talade om hans utseende bakom hans rygg. Jag kan känna att det är rätt åt mig att sitta här och känna mig dum och elak, känna mog som de som sårat mig så mycket… och faktiskt. Jag tycker nog det. Har funderat på att leta reda på honom och be om ursäkt. Tyckte mig se honom på tunnelbanan för några år sedan, men gick inte fram och frågade. Fegade alltså ur, precis som jag hycklade då. Skriver det här, rakt ut.. Förlåt mig, jag skäms. Du förtjänar en ursäkt bättre än anonymt på nätet, det var nämligen här mitt eget hyckleri började… jag spårade det hit. Det var här jag visade en sida som gjorde mig minst lika jävlig som de som fått mig att må dåligt, både innan och efter resan.  

 

Det fanns en kille, en som vare sig j30-1 eller s30-1 kunde rå på! En finsk kille, alla tjejer var som galna.. besatta.. Nästan alla. Inte hon, hon som han ville ha… tjejen som jag idag anser bör vara modell. Även s30-1 ville ha henne, men hon nappade inte.

Intressant att tillägga är att av alla som satt och dregglade över denna vackra kille i vår grupp, så var det bara en person som vågade tala med honom… jag! Återigen tror jag att det berodde på att jag inte var ute efter honom, eller var rädd att göra bort mig. Han bodde i Finland, och om några veckor så skulle vi alla vara på hemmaplan igen, ingen visste vem jag var! Jag skulle glömmas, eller minnas som den jag var där för de som jag skulle komma att inte ha någon kontakt med! Så jag talade med honom.

 

Sedan till den kille som jag faktiskt blev lite kär i o30. En kille från södra Sverige. Jag visste inte om han kände detsamma. Irriterande nog skrev han sin mail så extremt slarvigt att det tog flera veckor innan jag skrev in rätt. Då hade han hunnit skaffa en flickvän. Jag sade aldrig något.

Men vad var så så speciellt med honom? Bara jag tycktes se hur underbar och vacker han var. Ingen annan. Betydde det att det var på riktigt? Vi delade mer än jag och j24 som aldrig sade ett ord till varann, vi pratade faktiskt med varandra. Så betydde det något eller är det att övertolka.

 

Att åka till England och att göra det själv var ett av de beslut som skulle ändra mig, ändra mig och få mig att inse hur det var att finnas i ett sammanhang, ha vänner… och hur lätt det är bli en hycklare.

 

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 5. Sammanfattningarna, 6. Förälskelser on 7 december, 2015 at18:18 Kommentarer inaktiverade för England – resan som gjorde ett offer till hycklare – nr 31
Tags: , , , , ,

Högstadiet – eran alla bör vara jobbiga – nr 30

Min högstadietid innehöll allt som era troligen gör eller gjorde, men jag var inte alltid där – på plats, med i sammanhanget.

På vår skola (precis som på alla andra skolor, vad de än mår säga), hade vi de som utsatte och de som utsattes, vi hade de populära och vi hade de mobbade. Men ofta krävs det mycket för att nå någon av dessa två. De allra flesta av oss går igenom en skoltid, med en upplevelse att vara utsatt eller en upplevelse att inte vara något alls, att ha sina vänner och vara nöjd med detta. Vad var jag? Jag var en av de som var lite svår. Jag sökte uppmärksamheten, vann den ibland och för det mesta handlade det då om någon sorts förnedring, eller situation som jag själv skapat.

 

Det finns fruktansvärda historier som många av er där ute har varit med om och jag är genuint ledsen för er. Jag hoppas att ni känner att det handlade om tre år av ert liv, tre år… i en land med mycket hög medelålder. Några få av er har fått upprättelse, pengar i form av skadestånd. De är ni värda. Däremot hör man sällan eller aldrig något från den andra sidan. Från de som utsatte. Folk undrar kanske hur det är möjligt för barn att vara så onda, om det ens är möjligt. Tro mig, det är möjligt. Alla mammor och pappor där ute… det finns onda barn och skulle ni någon gång få höra en historia kring ert barn, från en pedagog… en psykolog, någon med ett tränat öga.. skulle ni få höra något som tyder på att era barn har något oroande. Det behöver inte vara ert fel, men ni måste då ta den hjälp som finns. Jag jobbar med barn, och jag har sett onda barn.

Svårare är det med de barn som nödvändigtvis inte är onda, utan istället är lättmanipulerade. Som vuxen, tränad att arbeta med barn så händer det att jag manipulerar för den goda sakens skull… det vill säga, jag lurar era barn in på rätt bana, och det måste jag tillåtas att göra. Ni föräldrar därute har tagit er ett mandat över skolan, där ni liksom tror er veta bäst. Det gör ni inte, jag vill påstå att vi som är utbildade eller som länge jobbat med barn, vi vet bäst! Ni måste lyssna, vi kan för all del ha fel, men det kan faktiskt ni också ha!

Att barn kan vara onda, gör ont att höra, men än värre kanske är att vuxna kan vara svaga och rädda för barn. Det gör ännu mer ont att att höra, att de vuxna dessutom kan vara de jag just talat om, alltså utbildade att ha hand om barn. Idag plockar skolor in billigaste möjliga arbetskraft. Kan ni tänka er om sjukhuset gjorde det? Ursäkten; “Ja, men vikarierna har ju gått i skolan.”

Duh… ja, men det betyder inget. Jag hade aldrig kunnat klara av att ta kontroll över en grupp starka barn som ung och outbildad. Jag blev en gång inplockad som vikarie och kommer ihåg att jag lämnade den skolan ganska nöjd med mig själv. Men jag hade inte sett eller gjort det jag skulle göra. Jag hade istället format band med de populära, de som nu var det jag aldrig blev. Det är en miss man ofta gör.

Det låter helt sjukt, att en vuxen människas mandat kan tas över av barn, men så är det! Och då måste de få hjälp, och själva såklart erkänna att de är i behov av hjälp (vilket kan vara svårt, men snarare tyder på att man är stark och inte har en svaghet).

 

Sorgligt, ledsamt… kalla det vad ni vill! Måste utsätts för fruktansvärda övergrepp av andra som sedan blir helt vanliga människor, med helt vanliga familjer som lever ett helt vanligt liv. Vissa kanske helt ovetandes om att det har förstört en annans liv… eller i alla fall lämnat ärr. Det förstår inte jag. Er känner jag vare sig förståelse för eller att jag kan förlåta er, även om det inte var mig ni utsatte.

m22, har många gånger sagt till mig att hon inte ångrar någonting som hon gjorde i högstadiet. Jag har haft möjligheten genom åren att fundera på om hon var ond. Jag har prisat henne som vän, att hon är av den allra bästa sorten. En vän jag borde tagit vara på. Men på högstadiet var vi inte vänner, vi var långt ifrån varandra i skalan – men vi gick i samma klass, så det var inte så att vi aldrig sade ett ord till varandra. Jag hade chansen att se hur hon som populära tycktes ha det, och jag var avundsjuk. Hon var populära, och ofta är de onda. Var m22 ond? Nej. Jag såg henne aldrig vara det, så det hon säger kan för all del vara helt rätt. Hon har ingenting hon behöver ångra. Hon kunde vara skitjobbig, och som lärare hade jag inte velat ha henne… men hon var inte ond emot någon. Skitjobbig sägs det att man skall vara i den åldern, så hon har rätt… jag hade fel och medger det. Hon behöver inte ångra något. Jag trodde det i många år, jag trodde verkligen inte på henne när hon sade att hon inget ångrade. Men idag är det nog jag som sitter med ångern i halsen och alla “jag borde ju ha”… inte hon. Hon var bara som man skulle vara.

 

e15, han som bad om ursäkt i den välformade brevet— han har också idag (alltså många år senare) förklarat sitt agerande som “rastlöshet” och det hade varit en ursäkt som jag inte godtagit för några år sedan. Men idag ser jag det, idag kan jag se med hans ögon. Han har idag fått diagnosen ADHD och jag har sett många barn med olika typer av ADHD. Några går inte att omedicinerade kontrollera, och blir sedan abnormala zombies med fel eller för hög dos medicin. Andra behöver inte medicin, men de behöver växa upp. e15, jag har inte frågat honom om han tar någon medicin. Det behövs inte. För e15 var högstadiet troligen som att sitta i en bur. Buren var skolplikten, att han tvingades vara där, bland människor som drogs till honom eftersom han (som aldrig var rädd att vara annorlunda), via olika stilar försökte hitta sig själv. Därför bytte han ofta skepnad. Jag har ofta undrat om hans föräldrar var toleranta… om de trodde de var något som skulle gå över eller om de accepterade läget. e15 blev allt mer ombytlig i gymnasiet. Han var min stabile klippa, men kameleonten fortsatte att ändra stil, och att ändra vad han var eller trodde på. Jag såg det inte så. Jag såg hans sätt att byta som om han var trygg och stabil. Det var nog tvärtom, och han förklarade för mig att det var när han hoppade av skolan som det började gå bättre. Och det har gått mycket bra för honom.

Inget av detta gör vare sig m22 eller e15 till onda. De gör dem till vad högstadiet och gymnasiet är till för… mogna. Finna sig själv. Båda två lyckades med det, en tog studenten och en gjorde det inte. Idag är de dock de som det var meningen att de skulle bli, ingen av dem är heller onda nu.

 

Jag måste medge att jag aldrig utsatte för onda barn. Man kanske till och med kan säga att jag inte utsattes alls. Men det är upplevelsen som spelar roll. Upplevelsen av hur man känner att man blivit behandlad. Det är nog det som i detta läge spelar roll, min upplevelsen… hur ska man beskriva den? Jag lämnade högstadiet med en känsla av att jag var annorlunda. Sen till den hittills oskrivna sanningen, jag var vilsen men önskade så klart att jag var populär. Men jag visste inte hur jag skulle göra , varför var alla andra så vackra? Varför såg inte jag ut som dem? Varför gjorde jag inget försök… eller det gjorde jag visst. Idag är jag fåfäng, extremt fåfäng. Skulle aldrig visa mig bland folk osminkad och i kläder som skulle få mig att se tjock ut. En försenad reaktion kanske. Det enda jag gjorde som kunde uppfattas som fåfängt då? Jag använde inte mina glasögon, DET var töntigt, det hade man ju sett på tv. Alla töntiga människor hade ju glasögon, det som betecknade en tönt eller nörd var glasögon. Det var inget modernt som det blev idag. Så jag använde inte glasögonen i skolan, eller någon annanstans där folk kunde se mig. Mamma visste inte det, och jag var livrädd att hon skulle få veta. Jag minns hur jag låg sömnlös över hur jag skulle lösa det där med “föräldradagen” i skolan. I sjunde klass så skulle alla föräldrar besöka vår klass. Det löste sig av sig själv kan man säga. Min styvfar följde med, och jag trodde att han inte brydde sig, så var det nog inte. Istället var det att han inte frågade för att han fattade.

 

Idag är det som sagt på annat sätt. Egna rutiner och måsten, om jag inte får promenera, ingen mat! Inga mediciner som kan få mig att gå upp i vikt. Varje morgon för att kunna gå till jobbet, klädval… smink så mycket att man knappt ser mig längre. Jag kommer hellre försent än att ha fel kläder och ofärdigt smink.

Min högstadietid kantades inte av fysiska påhopp, inte heller av psykiska påhopp… eller ja, en och annan kommentar kring mitt namn, exempelvis. Men ingen jag kom i kontakt med var ond… ond på riktigt. Inte ens s6. Hon ja… vi kom dit som “bästa vänner”, men lämnade som främlingar.

Det hade kunnat vara över där, men det var det inte. Jag funderade, skulle jag gå på balen eller inte? Jag menar, vi har inte vilken byggnad som helst att ha bal i, vi har ett riktigt slott! Ibland ville jag, ibland inte. h19 och mamma tyckte jag skulle gå och tillsist gjorde jag det. I sista ögonblicket fann jag en klänning att hyra, den var blå, mörkblå. Jag fick låna min mosters brudhandskar, vita. Mamma gjorde i ordning mitt hår.

Jag gick tillsammans med m18, hon skulle dit och det var hon som fixade transport. Allt fixades för mig. Väl på balen fick man en bit av en kortlek, sen skulle man hitta den med andra delen av kortet. Där kommer jag att avsluta beskrivningen av min högstadietid. Blicken av besvikelse i ögonen på den som fick andra delen av kortet. sex månader senare hörde jag honom även beskriva upplevelsen. På tåget, han visste inte att jag satt där.

“Vem fick du gå med då?” frågade någon “Hon den dära —–”

Hon den dära ja… det var jag. Räddningen den kvällen var en av de där vanliga killarna jag beskrivit, de som hängde med. Vi hade en sån i klassen, men de fanns fler. En av dem hamnade vid vårt bord. Jag glömmer aldrig kommentaren som räddade min kväll;

“Vad är det här för jävla träd?”…

Trädet kallas även broccolli, men på hans tallrik med kött, potatis och sås, så passade de sig inte med det där gröna trädet.

 

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 5. Sammanfattningarna on 1 december, 2015 at18:54 Kommentarer inaktiverade för Högstadiet – eran alla bör vara jobbiga – nr 30
Tags: , , , ,

”All of me ” – nr 29

Få människor tycks numera ha fantasi. Jag har massor, så mycket att det ibland blir en överdos av allt och mina demoner tar över. Då kan både bra och dåliga saker hända. Listan exempelvis, den var jobbig och det var svårt att tänka ut vem som gjort vad emot mig och vem som jag gjort något för eller försökt att göra något för.

Ibland kommer det plötsligt till mig. Som idag på bussen, när spotify gav mig en version av John Legends “all of me”. Han har en vacker röst, men när han sjunger den är det en vacker låt. Den handlar kanske om någon för honom… den är vacker och jag jag får mycket minnen av hans röst. Men så kom den… låten sjungen av, vad som låter som (och jag har ej kollat upp) ung kvinnan. Hon heter Jasmine Thompson – och plötsligt handlade låten om något annat, hennes mycket sorgliga, hesa och ärliga stämma passade plötsligt in i något som jag länge velat förklara. Den handlade om en av demonerna jag har… borderline. Jag ska förklara mitt tolkande… ni känner nog inte likadant, men det fick mig att se något klarare i en dimmig värld.

 

What would I do without your smart mouth? Drawing me in and you kicking me out
Got my head spinning, no kidding, I can’t pin you down. What’s going on in that beautiful mind?I’m on your magical mystery ride. And I’m so dizzy, don’t know what hit me, but I’ll be alright…

-Som en vanlig dag. Jag pratar, drömmer om var jag vill vara, vad jag vill göra… för att sedan kastas ut i det vi kallar verklighet.

…My head’s underwater but I’m breathing fine. You’re crazy and I’m out of my mind
‘Cause all of me, loves all of you. Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections. Give your all, to me, I’ll give my all, to you
You’re my end and my beginning. Even when I lose I’m winning
‘Cause I give you all, of me. And you give me all, of you. How many times do I have to tell you?
”Even when you’re crying you’re beautiful too”
The world is beating you down I’m around through every move

Att ha detta är just som den sorgsna stämman sjunger. Som om man är under vattnet, man andas bra… tror man ena sekunden för att i nästa vara nära att drukna. Man är sina egna värsta fiende, man förlorar och tekniskt sett vinner man de dagar demonerna inte tar över.

Det där med att gråta… att vara vacker även när man gråter, är inget som bokstavligen stämmer. Men mina mediciner gör det svårt, om inte omöjligt att gråta. Ni vet lättnaden att få gråta? Jag känner den sällan eller aldrig. Allt packas bara på tills man är full av allt… det är då man druknar. Förhöjd medicinering en period, gör att man återigen kan andas..för en kort period.

Sedan har vi fobin, den för det sociala, ingen medicin kan bota ensamhet. Det är exakt det som slår ner mig igen och igen.

‘Cause all of me, loves all of you/…/ Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections.

Sen till det som är önskvärt. Jag vet att ingen älskar alla ens egenheter, och några av dem har jag lärt mig leva med. Saker som jag inte skulle vilja att de försvann. Den kärlek även en tom människa kan känna, som den till mitt barn, den till min bror och till min syster. Men mestadels skrapar mina kanter mig. Iblands skrapar jag dem själv… för att känna något. Ärren gjorde det ett tag omöjligt för mig att dölja, de var överallt. Min son såg dem inte… det var mest för honom jag dolde dem. Att andra fick se mig må dåligt var nog nyttigt, det satte igång en kedja av händelser som ledde till att man började se mig i vården igen. Att jag inte bara var ett spöke som någon gång kom och vädrade, sade nej till  saker och visste alltid bättre. Jag säger inte nej till förslag för att jag vet bäst, jag säger nej för att jag då aldrig få säga det jag vill. Jag kan inte ventilera så som en hund springer apport. Så mina kanter, de är ännu för vassa…

/…/Give your all, to me, I’ll give my all, to you. You’re my end and my beginning.
/…/Cards on my table we’re both showing hearts. Risking it although it’s hard/…/

-Sedan till det svåraste… skulle jag kunna ge någon allt, riskera för att bli älskad? I det här läget? Nej. Jag skulle inte våga ge hjärtat till någon. Jag kan lova att älska dem omkring mig som älskar mig. Men skulle jag våga göra det för en partner? Nej. Och det är något jag i dagens läge sörjer enormt. Jag tror inte att jag är en ungmö i behov av en man, jag tror jag är en kvinna som vars ensamhet inte går att medicinera bort.

cropped-cropped-images-21.jpg

Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 5. Sammanfattningarna, 8. The poet in me on 15 november, 2015 at18:05 Kommentarer inaktiverade för ”All of me ” – nr 29
Tags: , , , , ,

Högstadiet – de utanför (eller redan onämnda på) listan-nr 27

Det är svårt att beskriva för de som inte varit med om det, men som jag nämnde i ett annat inlägg, säkerhetsbältet slets av.

I hålans skola visste du precis vilka du tyckte om, vilka du kunde prata med och vilka som tillhörde var. Nu var det dags att åka till den ganska så nybyggda högstadieskolan i kommunens huvudort! Förutom vår lilla håla så var det även folk från en annan håla som blandades samman och som redan skrivits hamnade jag i mittenklassen “c”.

I början umgås de flesta med samma folk, alltså de från sina egna hålor. Man sitter tillsammans i matsalen och är inte riktigt bekväm. Men det tog bara några veckor, sedan hade man blandats ordentligt. Jag ska först berätta lite om klassen, om de som inte hamnade på listan eller som redan har nämnts. Jag tror egentligen att den här klassen var en ganska god blandning av allt.

Vi hade de två tjejerna som inom bara någon vecka hade urringat och stod i rökrutan, skrattandes åt “de coolas” skämt. De var främst två stycken som snabbt fann sig i den rollen. De ändrade även sin attityd gentemot lärare och visade upp det irriterande beteende av att “jag tänker inte lära mig något”. Sedan hade vi en kille som med tiden skulle bli sådan, men det skulle ta till mitten av åttan ungefär… sen var det killen som omedelbart var den som man förstod skulle bli en sådan “cool”. Han ledde ofta den sk “skolk”-ligan, men han var aldrig elak. Tvärtom var han snäll och kunde nog ha klarat sig bra mycket bättre om han inte hade bestämt sig för att ta “fel” väg.

Sedan hade vi en stor kille, en hockeykille. Han behövde inte göra något, dels eftersom han var från en stor familj och var aningen ökänd och dels för att hans närmaste vän var någon som jag kallar e15, och om honom kommer det mycket mer om senare.

Jag och s6 hade precis som e10 och p10 varandra och i e10 och p10 s fall så hade de fortfarande mandatet från att ha bott i hålans mitt. De slog sig också snabbt samman med ett annat gäng… eller gäng. Två tjejer som hade varsin sak som gav dem en framsätesplats. Den ena var präktig och snygg, jag hade gått med henne och ett par till på förskolan min första termin, innan vi flyttade. Men de mindes inte det. Den andra tjejen hade en äldre pojkvän, något som så-klart var mycket betydelsefullt. Att den äldre pojkvännen dessutom hade en central plats i sin klass och på skolan var ännu bättre. De här fyra gjorde sina läxor, lyssnade på lektionen och var inget störelsemoment. Jag kan inte vara säker, men jag kan tänka mig att om de gick på de där festerna så hade de kul, men de gick aldrig över gränsen och syntes för mycket. e10 och p10 kunde jag dessutom fortfarande prata med. De var nog aldrig mina vänner, men de hade inte heller någon tanke på hur/vad jag var i klassen.

Det fanns också en kille från hålan som valt en kompis från sporten (som inte bodde i hålan), som jag faktiskt kände till en del. Våra första möten hade varit tillsammans med p2 eftersom han bodde bredvid en dagmamma, minns honom som trevlig då, men han är ingen jag har speciellt trevliga minnen av. Jag kommer aldrig glömma hur jag en gång blev så desperat att jag betalade honom för att sluta reta mig. Han kom  på våra discon i hålan eftersom han var kär i en av de där tjejerna som alla ville ha. Jag blev liksom mellanlänken och jag hade det tydligt i huvudet när jag insåg att han hamnade i min klass. Han var också som ett klister, liksom limmade sig fast vid bästa möjliga position. Han, killen från hålan, e10,p10 samt de två präktiga tjejerna skulle komma att bli en enhet.

 Sen fanns det tre killar som liksom hade sina placeringar lite överallt. En av dem umgicks och kom från samma håla som e15 och hans kompis. Han var snäll… han var också extremt utsatt, men han hade en sak som ingen kunde ta ifrån honom. Han var snygg, och det hjälpte honom något. Jag mindes att jag mötte honom när vi börjat gymnasiet, och vi pratade. Han lät nere, och hade den där långa sucken när man talade om skolan eller om något. Men så mötte jag honom för bara några år sedan. Fortsatt snygg och jag vågade inte gå fram och fråga. Jag var ute med min syster på en av de där småstadsfesterna alla har (och med småstad, så menar jag så klart orten vi gick i gymnasiet i, det var en stad), jag tvingade min syster och gå fram och fråga ifall han hette Jimmy, och visst var det han. Han var glad, verkade lycklig. Vi blev vänner på facebook efter det. Det var en trevlig kväll minns jag och jag minns också att det var roligt att se honom glad. Livet, det riktiga livet, tycktes passa honom bra.

 Sen hade vi den andre killen som jag tyckte bra om. Han var också snäll. Även han började umgås i det gäng där e15 ingick och han gjorde aldrig så mycket väsen av sig, däremot var han en sådan som kunde hitta på sådana konstiga idéer. Som att istället för att sudda ut var som stod på tavlan lite snabbt så började han långsamt att sudda bokstav för bokstav, tills dess den lärare blev galen (på ett humoristiskt sätt dock), minns även att det var han och jag som självmant direkt gick ut när den där biologilektion med att blåsa upp en lunga kom. Jag saknade någon som honom i mina senare klasser. Har dock träffat på några som honom genom åren… sådana med en fantasi som man bara önskar att man hade hälften utav.

Den tredje killen kan också beskrivas som sn Han fanns mitt i centrum eftersom han lät, och gjorde sig hörd, han var också på alla fester, men var aldrig den som skröt om att han varit där. Jag har undrat mycket över honom de senaste åren, och framförallt sedan natten då listan skrevs. Det var så när att han hade fått en plats, men det hade inte berott på de förflutna. Det hade berott på en märklig fantasi. Han är nämligen mycket stabil, var det då. Vet vem han är, vad han tycker om och eftersom intrycket av honom som jag så här många år senare var att han aldrig behandlade någon illa och egentligen inte brydde sig om han tillhörde någon form av gäng eller ej. Han hade sina vänner och så var det, och är det än idag. Jag borde ha blivit kär i en som han … i alla fall nu. Nu skulle jag behöva en sådan som han.

(Det finns en kille som flyttade, och två tjejer som tillkom i klassen, men kommer inte att ta upp dem)

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 5. Sammanfattningarna on 3 november, 2015 at14:39 Kommentarer inaktiverade för Högstadiet – de utanför (eller redan onämnda på) listan-nr 27
Tags: ,

Lägret – där en egen identitet föddes – nr 21

När mamma låg på sjukhuset med mig de där decemberdagarna för många år sedan, så låg en annan kvinna i sängen brevid. Hon var inte ensamstående, men hon var första gångsmamma och hade också fått en dotter. Med andra ord hade de en del gemensamt och dessutom kom kvinnan från den ort där mammas föräldrar bodde (och dit hon skulle flytta bara något år senare). Jag minns inte om de även kände varann från skolan, men i vilket fall som helst så låg de där med varsin dotter och de blev vänner.

Detta innebar ju dock inte att jag och hennes dotter skulle bli vänner, men vi sågs ibland och vi lekte då och då. Vi var bekanta, men delade inget speciellt band, och vi skulle heller inte komma att gå i samma skola.

Dock skulle det te sig så att en äldre man med pengar på banken insåg att han hade pengarna, men med sin ålderdom så kunde han inte göra något med dem själv (ett misstag många gör, får jag för mig). Mannen beslöt sig för att ge pengarna till kommunen, under förutsättning att de användes till något för ungdomar. Kommunen kliade sig nog något i huvudet… men de gjorde som mannen ville. De anordnade ett läger på en vacker herrgård, och där man fick välja mellan: musik, bild, teater eller dans. Man tog in den kommunala musikskolan och dess lärare att stå för musikdelen, sedan valde man okända.. men sådana som tydligen hade haft en succé på området (billiga människor alltså)!

s6 hade som sagt sommrarna fulla och eftersom hålans människor gärna umgicks med varann hade de inget utbyte av ett sådant läger. (det visste jag inte dock) Men jag blev antagen, under två veckor skulle jag bo i ett rum tillsammans med några andra. Jag kände ingen som skulle dit, dock fick mamma veta att den där kvinnan vars dotter var född samma dag som mig skulle dit. Vi hade ju ett tag bott i samma lite större håla ett tag (den där mormor och morfar bodde, där p2 och hans familj bodde och l3.. och den där högstadiet låg), och de hade visst fortfarande kontakt. Mamma jobbade dessutom fortfarande i den hålan. Det visade sig att vi bekanta hade kommit in på exakt samma inriktning. Teater! Så plötsligt skulle jag inte behöva åka dit själv, vi kunde ju åka själva. Hon kände fler som skulle dit… men vi kunde ju sam-åka och bo i samma rum, det kom vi överens om. Det räddade nog mig en aning.

Ni märker kanske att jag inte ger den här tjejen en bokstav och siffra… är hon inte viktig? Nej hon är faktiskt inte det, inte för min kommande utveckling. Däremot fanns det andra på lägret som kom att och skulle komma att få stor inverkan. En konstig sak var dock att det skedde något märkligt. s6 var inte där.. men hennes bror var där, en av dem. Den äldste såg jag så sällan, men den här brodern träffade jag ofta jag på och enligt s6 så tyckte han ju inte om mig. Men på det här lägret så såg jag inte länge de där nedlåtande blickarna från honom och nu … eller några år senare så fattade jag… det kan faktiskt inte vara lätt att vara just han. Han var en estet, duktig på såväl trumpet som gitarr och sång. Men han uppfostrades i en familj där man satsade mycket på sport. Den äldre brodern höll på med friidrott vet jag, samt att s6 hade sin pappa som tränare i både friidrott och gymnastik. Att då vara den (fysiskt) otränade brodern som hade en fallenhet för musik… det var nog inte lätt. Varför tyckte han då inte om mig? Ja.. varför skulle han? Han såg en överviktig flicka med glasögon, och ganska konstiga kläder som inte hade några egna åsikter, ingen egen identitet… inte fören nu. Nu när vi stod på samma läger och skulle få utlopp för våra estetiska sidor. Han hade ingen aning om att jag hade en, eller att jag ens hade en chans på en identitet. För övrigt så kom s6 inte att bli någon stjärna i sportens värld, hon skulle heller inte bli känd för sitt musikspelande. Hennes bror däremot, kom inte att bli känd visserligen, men han kom att bli bekräftad av andra än sin familj för vad han kunde bäst. Sjunga och spela. Just som mig var han nog en sådan som behövde lämna hålan för att finna oss själva! Idag har jag inget ont att tänka kring honom, däremot har jag något som andra inte hade kring honom. Jag hade sett och träffat hans familj, jag visste hur han hade haft det. Av det så kom vi inte direkt att bli vänner, men vi kom att ha ett gemensamt tyst kontrakt att glömma de åren och gå vidare. För detta skulle inte bli sista gången som jag och s6 bror fann oss på samma plats.

 

Förutom brodern så fanns även h14 där… och den här gången var jag inte bunden av s6, utan kunde visa upp en annan sida av mig. Jag skulle också möta en tjej, vilken jag kom att ha en bergådal-bane relation med de kommande åren. m22. Det är en tjej som jag idag önskar att jag hade hanterat annorlunda, de som idag är hennes vän har tur. Hon är en sådan vän alla bör ha. Och så ytterligare en person som haft en inverkan (återigen utan att veta om det) fanns också där. k21, en kille som redan då var en av de snyggaste och som man visste inte bara skulle bli snygg, utan snyggast… han kom att ta en del modelljobb. Men han var också något annat, snäll… ödmjuk… trevlig. Han stämde inte alls in på var man hade för väntat sig.

Det var såklart inte bara de här människorna där, men det är de som kom att spela roll senare. Under det här lägret fann jag mig förvirrad… vem i helvete var jag? Okej, jag var kär i h14… men det var ju inte hela jag. Man har ju en identitet— en egen. Jag hade haft det, när jag lekt med p2 eller l3, men jag hade ju inte haft de runt mig kontinuerligt Jag hade en identitet med mormor och morfar…  men jag förstod att man inte kunde vara exakt densamma i ens vardagliga liv som man var hos mormor och morfar. Detta var en större prövning för mig än jag trott. Först och främst, jag fick för mig att teater bör vara ett yrke jag borde satsa på. Då kunde jag slippa den där blyga flickan och hänge mig åt en roll, vilket inte är helt fel. Jag funderade många år på att bli skådespelare… sen kom jag att få för mig att bli journalist… tillsist kom vi hit, nu när jag är vuxen. Om jag fick välja nu.. vad skulle jag ta? Skådis? Aldrig i helvete! Journalist? Nä…

Ingen utav dem är en dröm idag, men det finns drömmar, och det är drömmar som jag faktiskt hela tiden aktivt jobbar med. Jag hade gärna blivit författare… det hjälper mig att skriva, och att sedan var jag skrivit. Har jag gjort mina karaktärer onda eller goda (dvs helt overkliga)? Har jag lyckats fånga en vardag i en familjsammansättning mer annorlunda än den jag växt upp i, på ett bra sätt? Oftast inte. Det krävs flera försök av samma manus för att bli nöjd, och jag har faktiskt skickat in de som jag blivit klar med. Än så länge utan att lyckats dock. Manusförfattare är nog egentligen ett drömyrke, då har jag ofta kanske en bok eller en kladd att utgå ifrån! Betyder det att jag går till mitt jobb varje dag och lider? Nej… det gör jag inte. Jag råkar till och med våga säga att jag är bra på mitt jobb… om man är ute efter den typen jag är! Det finns många med samma jobb som gör helt olika, jag skulle aldrig klara att göra det på deras vis eller det som de gör. Men det jag gör… det som jag utarbetat som mitt sätt, det är jag faktiskt väldigt duktig på!

Tillbaka till lägret… nu är minnena lite suddiga, men jag minns att jag kom hem som en helt annan människa. Det var alltså så att vänner skulle vara på lika villkor, att det inte handlade om att en skulle ha övertaget. Det innebar att s6 förmodligen inte var en bra vän, men egentligen tänkte jag att det inte spelade någon roll nu. Vi skulle börja högstadiet, och kunde ju starta på nytt där, eller hur? Nu visste jag ju hur det var att vara en grupp människor och att vara en av alla. En som får ha en åsikt, en som får säga saker och tro saker som de andra inte behöver hålla med om.

Det och förälskelsen av h14 blev större. Vi pratade lite, aldrig själva. Ingen pekade och  skrattade, ingen avslöjade något, det var bara två personer som pratade med varandra, inget annat egentligen!

Jag skulle komma tillbaka efter den sommaren full av självförtroende.

Men något var konstigt. s6 och m8 hade umgåtts en del och de spenderade mycket tid tillsammans. Vi hade ju raster gemensamt. På lektionerna var s6 och bästa vänner som satt brevid varann. Framför ögonen på m22, p10 och e10 kanske det dock syntes tydligt. s6 förvandlades så som sig bör. Började bära kläder så som en högstadieelev skall ha till en början, smaklöst…men enligt de modeval som rådde. Hon var ingen extrem dock, skulle aldrig bli det. Hon var inte heller en som började röka. Men vi gled ifrån varandra och plötsligt insåg jag att mina kläder bestod i två par addidas byxor och diverse t-shirts. Inga snygga linnen, utan t-shirts… och det är klart. Jag kom att gå upp mer och mer i vikt under de åren.

Man kan säga att jag och s6 gick åt olika håll. Hon blev mer så som en tjej i högstadiet skall bli, jag verkade istället gå bakåt. Glädjen från lägret blev på något sätt avskuren. Det hade varit en begränsad miljö där man på något sätt var tvungen att finnas med i sammanhangen. Skolan, verkligheten var inte likadan. Den var … brutal och mörk. Identiteten jag hade skapat mig där på den vackra herrgården, den räckte inte och jag skulle komma att sakta men säkert bli en skugga.

IMG_1085

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 5. Sammanfattningarna on at10:41 Kommentarer inaktiverade för Lägret – där en egen identitet föddes – nr 21

säkerhetsbältetseran över- nr 20

Att gå i en byskola och sedan börja högstadiet. Det är inte helt lätt! Från att vara den enda årskurs sexan, så blir man plötsligt transporterad till en skolan där det är 5 paralleller. Jag (och s6) hamnade mitt i, klass 7 c.

Under 6 år hade jag trott att världen var som i byn och att skolan och kamrater var som byn. Alltså att det bara fanns en enda ideal, och med det menar jag inte att alla var lika. Jag menar att man tilldelades en roll som man fick ha – gilla läget liksom. Jag var :

“Den nya-Den som bodde off- Den blyga och rädda – Den sjuka – Den som hängde på fel följe, men ändå det enda alternativet – Den man kunde reta”

Japp, det var jag!

De kvalitéer som ändå skulle kunna ses som gynnande var inga som jag själv stod för (snarare tvärtom) Jag hade en styvfar som kände allt och alla, men enkelt kunde bjuda in sig själv vart som helst. När han gjorde det och jag var med, så fanns jag plötsligen i ett sammanhang. Ej att förglömma heller är det där med status, och hur det kan spela roll hela livet. Min styvfar hade hög status och hade alltid haft det i byn, och det hade kunnat spela roll om man vetat vad man vet nu. Han hade exempelvis en mycket högre status än s6:s familj… och många andra.

Jag hade även en mamma som köpte alla och lade fram mina kläder som jag skulle bära. Jag retades för mina “konstiga” kläder, men idag vet jag att de hade fel. För min mamma har smak när det gäller kläder, mycket god smak! Hon skapade en identitet till mig via mina kläder… men jag lät henne inte få fortsätta. Jag tvingade henne att sluta eftersom jag som sagt trodde att man skulle vara som de andra… och inte hade en aning om vem jag var.

 

Jag lämnade byskolan med en klass där jag kände mig ganska trygg. Ingen var så där elak som man hade hört att folk kunde vara.. jag hade vänner, eller jag hade åtminstone de som verkade vara vänner. s6 och jag var ju bästisar, och m8 hade sin bästis. Vi ville alla fyra hamna i samma klass, sade de andra tre. så blev det inte. p 10 och e 10, hamnade i vår klass dock. Tillsammans med ytterligare en kille från gamla klassen.

 

Byn och där man bodde fanns kvar, men ju längre tiden gick, ju mindre hälsande gjorde både jag emot de jag en gång delade klassrum med. Klyftan mellan mig och dem ökade fort.

 

Innan högstadiet började skulle jag dock hamna på ett sommarläger…ett läger utan någon från byn!

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 5. Sammanfattningarna on 29 oktober, 2015 at20:11 Kommentarer inaktiverade för säkerhetsbältetseran över- nr 20

de som aldrig dömde (u1,p2,l3)

u1, p2 och l3 de var mina hjältar, och lärde mig så mycket utan att veta det. Men de gjorde det och detta är mitt sätt att faktiskt själv inse det.

Det där med att bli sötare och snyggare med åren var en idé som återkom hela tiden med just dessa tre… eftersom det inte spelade någon roll. Ulrika hade problem med acne… men det tänkte inte jag på då. Jag såg knappt finnarna eftersom jag var upptagen med att försöka göra och klara allt hon gjorde.

p2 dömde aldrig mig efter utseende, för det spelade ingen roll. Inte för mig och inte för han. Han kanske såg hur jag i högstadiet hade två par byxor som jag växlade mellan, och t-shirtar så som sådana de andra enbart hade på gympan. Inga plockade ögonbryn, inget smink… kanske såg han det som sagt, men det berörde inte honom.

l3 och jag… det händer att jag undrar ifall det hade blivit annorlunda. Hade jag kanske också blivit sötare och finare med åren? Hade jag sluppit gå ensam på rasten?… vi får aldrig veta, men ibland gör det ont att tänka att det kanske hade varit en del smärta som jag kunnat slippa.

cropped-IMG_1147.jpg

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 5. Sammanfattningarna on 4 oktober, 2015 at20:50 Kommentarer inaktiverade för de som aldrig dömde (u1,p2,l3)