Archive for 4. Demonerna

A desperate cry out for help…

So I’m not good enough right. Not as a private person. I’m not looking like people do. I have nothing to offer. See, like everyone else I look for confirmation, I look for it mostly from men. But it is all in vain, I’m just not good enough. I should be able to think it doesn’t matter. Who cares? Why care? It is their fault. But is it? Is it there fault that I look bad, not good for anything. I wish I was the one I’am at work (almost all of the time), confident, happy and in charge! I know what I’m doing. People like me, my students are safe with me. But inside, it is such a mess. Just a big mess. I feel so empty, so alone, so shattered. I look around me sometimes, I do it when people don’t see. I read their body language, and I see it. I see they do respect me at my job, I see them finding my jokes funny, but after hours, I really am not good enough. I say it, I’am impossible to live with, I don’t know if I’m or not. I hide, because I just can’t find anyone that would put up. I fall in love, I do. But I hide so deep and just wait for it to go away. Mostly it is men already taken, so it is easy to just ignore. Sometimes I also try to find confirmation for a night or two, and that works, but I’m so easy to go from the other woman to the third or ever further down. I don’t blame people for that, I would have to. I pretend to be this carefree person. But inside I’m dying. Slowly, but surely. I die. Nothing is really left. I do have this much love within me, I just never show it. I feel it makes me to vulnerable Is there any idea to get help, should I walk away from my job, and die in peace or should I remain because it is the only place I do get some caring.

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 6. Förälskelser on 30 oktober, 2017 at07:46 Kommentarer inaktiverade för A desperate cry out for help…
Tags: , ,

I just want to be gone…

It has been a while since I wrote, quite wrong. I have been feeling pretty good. But now that seems so far gone. Now it only hurts, and it hurts a lot. I have a crush, should be something good, but it is not. Not to me, it never is. It only brings me pain. I can’t concentrate, and that is why I allowed myself to fall for somebody, usually I don’t.

I have been have these thought lately. I feel so ugly and so insufficient. It doesn’t matter. Nothing matter, I just want to give up, don’t want to live anymore. I feel so tired all the time, I feel so much, yet so little. I can’t cry, I can’t cry! I feel like I need the tears, yet they don’t come. Right now I want to die. I dream of it you know, about dieing, all of the time I dream of it. It makes no difference if I’m good at work, no difference if I do my best as a mother… I still feel like I don’t look good enough. I want love I think. But I feel I’m not good enough for that. Who can ever love this? Who can ever sink to this level? Why would anyone?

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 6. Förälskelser on 24 oktober, 2017 at08:50 Kommentarer inaktiverade för I just want to be gone…

The new ones… past and present

Some are from the old list. But it has been a few new people that have crossed my way during this last year. This is some from the past and more from the present, but just a presentation.

 

One of them is my self. I wrote this story, I started writing it when I came back from a trip that was suppose to end diffrently. See I had made up my mind. I would go to a place I had always wanted to go, and would not come back. It was all a plan. I would go there, and I would die there. Leaving my son in the care of those who love me the most. It was all so dramatic, and all so planned. I had lost my job in november and I got my last paycheck the 23 of december that year. The trip was suppose to take place from the 24 of december and I had not decided whether I was going to die on my birthday (december 28 th) or the day I was going to go home (december 30 th). It all depended on how much I liked Belfast (the city I was going to). However, I landed safely on december 30 th. I went home, meet my family and meet my son. I was safe and from that day, it has been so much more light in the life. Like I made a choice I am really proud of. If you want to read the story, contact the email under contacs.

I will tell you it is quite a story to understand that you were saved by nothing more than unknown peoples caring hearts.

Lets move on though. There are other people, and I will only mention some of them here (they will of course have their own posts here too.

First off is a ghost from the past in a way;

KAeng1: She was the one that listen to me, the one who made me understand that I mattered. I have some regrets about this relationship. See, I lied to her, and I did it because I was not ready to face any diagnosis. So all those hours she spent on me, well some were just me not knowing what to do, or not willing to admit the truths. She never doubted me as a mother though, even defended me in times I could not.

Then we have the starts of something new.

UPeng2, LTeng3, VAeng4 and LNeng5, these four I work with, and they have all learned stuff about me they either needed to know or got to know. One is a boss, one is the one I work with on a dayly basis and two of them are people at my workplace. Three of them have a common thing, they are not swedish. It makes it easier to talk to them since they are not bound by the same swedish limits we otherwise have. That last peice of a pie, they take it. That thing where we don’t talk about feelings, they do it. One of them is swedish, and also somebody that I hope saw something in me. I came in for my jobinterview, I had not been working for mounths. I was pretty torned and not committed to anything. I still got the job. Then, 3 weeks into it I needed to go down in hours because it was to much, I still got to keep the job. Then the summer came and I was welcomed back, I needed to go down even more in hours and it was not a problem. Then I needed one day off, and I still could keep the job. It is crazy when I see it all infront of me, but there it is. People, new people came in…. and suddenly I was cared for.

 

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 6. Förälskelser on 7 augusti, 2017 at21:07 Kommentarer inaktiverade för The new ones… past and present
Tags: ,

A new begining

This blog has been of for a long time. I only have one explanation, writer’ s cramp. It has been really bad, but now I will try to make for time lost. I have also seen that most of you readers come from outside of Sweden, so from now on all the posts will be in english.

This blog is based on a list I made. For and about the people that changed my life. Most of them have no idea, some do but far from everyone. It has focused on my past, but now it will not. Instead it will focus on the people that has recently entrered my life. People that has changed my life now and still do. I had a really bad summer, but I got so much love and care, I had a real problem with understanding how people that had known me for such a short time could care so much. How much they were prepared to sacrifice for me to be al right. It was a very odd feeling that I still struggle with.
This blog is not only about the list, it is also about me. Just somebody, no one special that is trying to survive with something called borderline. Sometimes it makes youcrazy, sometimes not! Often it hurts, sometimes  not. I have learned to treat my demons, have learned that they help me to write, help me to express my self in words instead of bad actions. However just like you I am human, that means that I don’ t always do what is right, in fact I’ am aware that my actions are often planned, I know when I do right or wrong, I just don’t care. I must have the change to fall apart, that is why this sometimes this destroy me.
I ‘ am also a mother, the most selfish thing I ever did, but also it saved my life. I know it is not my childs job to save me, I know. And when my child is with me, nothing else matter, nothing. I might feel like dieing, yeet I will not let the child I brought into this world find me like that. My child have shown me that when I’ am bad I can hide it for everybody, exept for him. He feel it and he show it. Then I must be unselfish and let him live with stabile people, hate it… but it is the right thing.
Finally this is also political, because I feel the world has gone so wrong and I am so sad for those that have to be the victim of it. It goes for everybody, see the world is a place where every person is worth as much as the next one. If You beleive I am wrong I would adwise you to read a bit of history.
Thank you for reading all this intro. There is so much to come.
Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 2. Inledning, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 7. Political Junkie on at18:22 Kommentarer inaktiverade för A new begining
Tags: , ,

Natten och morgonen då sanning kom ikapp…

Det hände…

Kroppen tog slut. Allting tog slut.

Jag minns inte speciellt mycket, bara att jag tog ett beslut om att inte åka hem. Efter det är allting till mesta delen svart…

Jag kollapsade någonstans.

Jag minns hur någon försöker få kontakt med mig, men jag hade inte krafter att ta någon kontakt. Jag minns hur det ställdes frågor, vad var mitt namn? personen visste inte. Var kom jag ifrån? personen visste inte… han… för det var en han fick jag veta senare, han visste absolut ingenting om mig. Han hade stannat för att en kvinna kollapsat och han hade följt med henne i ambulansen, tagit hand om hennes saker. Men han hade ingen aning om vem jag var, vad jag hette, vart jag skulle eller vart jag kom ifrån. Han visste inte heller vad jag fått i mig… Allt han visste var att väska han bar på var min.

Jag fann min legitimation i ytterfacket av väskan, så fick de veta mitt namn och personnummer. Personen som räddat mitt liv lämnade mig på akuten i trygga händer. Jag fick en fråga om jag hade haft sällskap med någon och jag skakade på huvudet. De sade att jag hade haft tur. Jag hade hamnat i armarna på någon som var en bra människa.

 

Sedan kom frågorna man inte vill ha, har jag missbruksproblem? har jag någon de kan ringa? Hur hamnade jag där jag hamnade? Jag hade inget svar. De sade att så som mina prover såg ut, så tydde det på att jag inte tog hand om mig själv bra. Jag varnades när man förstod att jag faktiskt hade en kontakt inom psykiatrin och en diagnos som inte togs om hand av den enda personen som skall göra det, jag själv! De ville ringa efter någon som kunde hämta mig, men jag kunde inte med att ge något nummer. Jag skämdes för mycket. Jag skäms fortfarande, men jag är samtidigt så fruktansvärt rädd för vad som skall hända nu… jag har alltid haft kontroll på allting. Jag har alltid vetat hur saker och ting kan sluta om jag gör på en specifikt sätt, men aldrig någonsin har jag så fullständigt tagit slut och gått sönder.

De senaste dagarna har jag spenderat i sängen och tänkt. Jag är fortfarande inte färdig och det finns bara ett fåtal människor som fått fragment av det som hände. Om du läser det här så har du hamnat här inne på något sätt. Antingen är du här ibland och tittar eller också hamnade du bara här. Att du läser mina ord känns bra dock, precis som den okände personen som tog hand om mig, som räddade någon han inte ens kände.

Jag antar att mitt syfte för detta inlägg är att tacka dig som fanns där när jag slutade att fungera.

Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna on 18 september, 2016 at19:38 Kommentarer inaktiverade för Natten och morgonen då sanning kom ikapp…
Tags: , , ,

Belfast diaries

Jag har varit i Belfast för andra gången. Jag skrev dagbok under resan för att försöka dokumentera vad det är med staden. Här är den…

 

Första dagen

Det är konstigt att skriva ett brev som detta här, men samtidigt är det inte konstigt att jag sitter och gör det här, mitt i det enda sammanhang jag någonsin känt. I Belfast. Staden jag älskar så innerligt och det är inte så konstigt egentligen. Jag och Belfast har mycket gemensamt. Det är en stad i Europa som upplevt så mycket ondska och så mycket hat. Jag har kanske inte utåt sett varit med om mycket, men mitt inre är skadat djupt. Belfast har upplevt ondska och hat i nutid. Det är en stad i vilken man kan vara britt eller irländare, men inte både och. Man kan vara katolik eller protestant, men inte både och. Det finns så mycket som egentligen borde göra att Belfast fortfarande är en krigszon. Förra gången jag var här så hamnade jag av en händelse på ett fyrstjärnigt hotell, ett hotell mitt i stadens centrum. Mitt i allt. Mitt i där man försöker att riva det gamla för att ersätta det med nytt. Nu sitter jag här i en annan del av staden. På ett mindre lugnt, nästan öde hotell i universitetsområdet. Det är tydligt att detta område inte är lika städat. Många hus och lägenheter runt omkring står tomma. Det är grafitti och skräp överallt. En smutsigare sida av staden och jag älskar det. Det finns ingen skam i det. Istället är personalen nära tillhands ifall man behöver hjälp att hitta något. De ber mig inte att undvika vissa gator eller områden.

Det var inte särskilt längesedan som Belfast skilldes åt av en mur. Det var rent av nyligen. Jag växte upp på 90 talet och minns stridigheterna. IRA-bomber och bråken, kriget. Det var i nutid. Muren kallades fredsmuren, ironiskt nog! Idag möts man inte av en delad stad, man möts istället av en stad som trots sin slitenhet är charmig inte minst tack vare dess människor. Det är en lugn stad, där barn leker ute på gator och där man stannar och talar med främlingar. Människorna är fulla av empati och vänlighet. Man talar öppet om tiden som man lagt bakom sig. Man pekar ut det stora tingshuset där det fortfarande finns taggtrådet på murarna. Det var i det huset som de värsta IRA terroristerna åtalades. Man visar fredsladyn, statyn som symboliserar staden idag.

Samtidigt kan man en kväll sitta på en pub eller bar och hamna mitt emellan två människor, den ena säger sig vara britt och den andre säger sig vara irländare. Det är en stad som är en fånge! En nation som ligger på den gröna ön, men som “tillhör” England, styrs från England. Man kan till och med få olika sedlar. Ibland får man de vanliga engelska punden, och ibland får man pengar där det står “bank of Ireland”.

Vi är lika i vårt kaos och i vår fångeskap i oss själva. Men Balfastborna vill leva! Jag vill inte leva för något annat än min son. Han är faktiskt den enda anledningen till att jag vaknar och går upp ur sängen. Jag lever inte alls egentligen. Jag har svårt för folket, för deras vänlighet och öppenhet, samtidigt hatar jag min egen slutenhet! Mitt eget fördärv! Jag har ett barn! Ett ungt barn som lever med en sjuk mamma, en mamma som han ibland inte ens vill tala med. Han vet… han känner snabbare än mig när jag mår dåligt.

Jag är samtidigt dottern som misslyckades med att vara som de andra. Jag missade mycket eftersom jag flydde till mormor och morfar eller gömde mig bakom en stängd dörr. Jag satt där ensam i mitt rum. Varför läts jag sitta där? Jag växte upp med föräldrar som hade syskon, äldre och yngre! De är båda mellanbarn och har kunnat leva på sina syskon, jag vet inte om de gjorde det, jag säger bara att de hade den chansen. I mångt och mycket växte de båda upp och hade sociala närverk, såg de inte att något var märkligt med mig? Såg de inte att något var fel?

Jag är även systern som inte kunde vara en förebild. Systern som misslyckades. Mina syskon har varandra och de kommer att klara sig bra, jag önskar bara att jag funnits där på ett annat sätt.

Jag älskar mina nära så innerligt. Mina föräldrar, mina syskon och framförallt min son. Därför är detta det rätta. Det rätta för alla.

Jag är så ledsen för all smärta jag har åsamkat alla.

 

Jag är utmattad, jag är urholkat och jag känner bara när jag går på kanten, Varje andetag gör så ont. Varje andetag är som en kniv i mitt bröst, en kniv i mitt hjärta!

Jag vill slå sönder alla speglar runt omkring mig. Jag vill plocka upp skärnorna och skära upp min hud, förstöra mig mera än jag redan har gjort. Ärren visar smärta, de visar utåt, det som jag har inom mig.

Jag vill slita sönder mig, visa er alla vad som finns inom mig.

 

Belfast är full av krossat glas, ölflaskor, vinflaskor och trots att det finns skyltar om att inte skräpa ner, så finns de där. Ibland har jag lust att stanna och plocka upp dem, bara stanna på mitt på gatan här… kanske skulle någon stanna och försöka stoppa mig… en främling här, någon som inte känner mig, som inte vet vem jag är. Denne skulle kanske stanna och försöka hjälpa mig. Men vad vore poängen med det? Det är bättre att jag återigen gör som jag gjorde förr. Drar mig undan och försvinner utan att någon annan blandas in.

 

Andra dagen

Jag hatar att inte känna någon här! Att inte kunna gå ut och dricka och tala med folk, det är inte bara att bara! Jag har inte verktygen och det gör mig galen! Ledsen! Upprörd! Folk ler emot mig av vänlighet, folk som inte känner mig… det är en akt av empati, en akt av vanlig mänsklighet med för mig är den så okänd och främmande att den skrämmer! Tänk er då att tala med okända!

Servicepersonal är vänlig, de talar med och till en som om vi känt varandra i evigheter. För en kort stund får jag känna mig som en människa, den korta stund det tar att handla något, vad det än kan vara. Jag får uppleva mänsklig kontakt.

På puben sitter jag dock ensam. Osynlig. Bara en ensam medelålders kvinna som dricker en öl eller fyra på utsidan, men på insidan en ensam medelålders kvinna som dricker för att stilla de demoner som sakta men säkert tar död på henne! Någon som försöker dricka bort sina bekymmer i ensamhet! Det skrattas runt om mig, det är söndag och folk är med sina vänner eller sin familj på puben som vilken grej som helst.

Mamma har ringt, och smsat, hon kanske är oroad och det är nog så att hon bör vara det!

Slutet känns nära. Detta mellanläge, där man lever i tomhet utan att egentligen vara levande, det gör så ont och det förgör mig! Du lever, men ändå inte … du är bara ensam, alldeles ensam.

Idag gjorde jag det. Jag stod och tittade ner i floden från bron, undrade om jag skulle frysa ihjäl i vattnet eller ifall jag kanske skulle slå i huvudet i stenarna runt omkring och dö på så vis.

 

Tredje dagen

De vet inte om det, ingen vet om det, men de har räddat mitt liv… igen. Vänligheten, små ynka ord, komplimanger som tycks vara sådan vardagsmat för dem.. det är skillnaden mellan liv och död för mig.

 

Hotellets bartender, från första gången jag satte foten här har han varit ärlig och vänlig. Inte på ett servicesätt, utan på ett mänskligt sätt. Han får de andra runt honom att lysa och bli avslappnade. Han skrattar högt, leker med de små barnen, diskuterar allt emellan himmel och jord och framförallt så är han vänlig och nyfiken på alla gäster.

 

En berusad ung man bad mig om mitt nummer idag. Han var sliten och medgav öppet att han missbrukade cannabis, men inget annat längre (uppenbarligen). Han hade denna måndags förmiddag varit och inhandlat öl och han stannade av en händelse för att be en man vid bordet bredvid mig om en cigarett. Han tackade vänligt och vi började sedan prata. Ytligt prat, inget allvarligt. Men det handlade mer om hur till och med de slitna i denna stad är vänliga och empatiska.

En ung amerikansk kvinna och en ung brittisk man satt under gårdagen och talade med mig, hela kvällen. Vi talade om allt. Det var en mänsklig kontakt, helt utan några baktankar från någon egentligen. Det var ett samtal, ett vanlig samtal mellan tre personer, ett vänligt samtal. De känner inte mig, så de vet inget om mig. Men för dem var jag precis som dem, normal på något vis… helt normal (om man nu får använda detta ord utan att förarga retoriker eller psykologer). För mig var det i alla fall känsla, en underbar känsla att bara få tala med några om allt möjligt.

 

En försäljare stannar mig på gatan och frågar vänligt med vilka jag har mitt bredband, jag berättar att jag inte bor här. Han frågar då om jag är amerikanska och jag svarar att jag är ifrån Sverige. Han berättar då att han inte kan hjälpa mig med ett bredbandsabonemang, men han berömmer min engelska och frågar sedan om jag är här på semester, jag svarar ja. Han frågar då hur länge jag är här och jag svarar att jag åker hem imorgon. Han önskar mig en fin dag. När jag sedan går förbi igen så kommer han ihåg mig och att jag var ifrån Sverige. Detta trots att han står på en av de mest vältrafikerade gatorna i Belfast och trots att det har gått ett bra tag sedan jag kom förbi förra gången.

 

Jag går in på ett apotek och frågar en kvinna där om mina receptbelagda mediciner och om tullen. Jag berättar att jag på vägen hit packade dem i bagaget som skickades direkt till Belfast, men att jag denna gång ämnar att ta med allt bagage som handbagage. Hon frågar vilken medicin det gäller och jag svarar att det gäller Diazepham, hon känner till den. Hon frågar om kartan ligger i förbackningen med bipacksedeln, och jag svarar att den gör det. Hon säger då att det inte borde vara några problem, jag nickar. Hon ber mig vänta och dubbelkollar med en kollega. Hon säger att det värsta som kan hända är att medicinen beslagtas, men att hon inte kan tänka sig att jag kan bli arresterad för det. Jag ser förmodligen lättad ut. Hon tar min hand och ler. Hon säger sedan att hon inte kan förstå varför någon som jag skulle behöva en medicin som den. cropped-cropped-IMG_1019.jpg

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna on 27 juli, 2016 at20:07 Kommentarer inaktiverade för Belfast diaries

Ett sinne utan känsla

Vad sysslar jag med? Eller jag vet exakt vad jag sysslar med. Det kom till mig nu när jag lyssnade på en låt, en låt som mycket lägligt är döpt till just ”Lost”. 

“….Buried alive! I am burning the brigdes, there’s no return…”

Förstår ni?

Jag skriver ofta att verkligheten kan kväva mig, och den gör det. I alla fall just nu. Är det därför som jag helt plötsligt sysslar med sånt jag inte skall göra? Balanserar på gränsen till vansinne, tar beslut som jag annars inte skulle ta? Är det därför eller börjar jag bli galen? Känner jag kanske att det är som om man börjar gräva igen det hål man stoppat mig i? Är det därför jag är så stressad? Stressad att bli bra eller bli något. Denna balansgång mellan ett sinne och vansinne kommer att göra mig galen!

Jag struntar snart i om det går att rädda mig eller ej, jag vill bara bli någonting. Bättre, sämre… vad som helst. Men jag kan inte vara kvar i detta vansinne kallat verkligheten.  

Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna on 11 januari, 2016 at05:49 Kommentarer inaktiverade för Ett sinne utan känsla

till dem det berör – del två

Att fira julen i Belfast, är som att vara fast i en annan verklighet. Jag satt i en hotell lounge och stirrade på hur familj efter familj gick in till ett julbord.

Är alla familjer i Belfast tillsammans? Nej. Finns ensamma människor där också? naturligtvis… men jag fick se något jag inte trodde på, julglädje. Här, mitt framför mina ögon, utspelade sig något så fantastiskt som att få se människor träffas, att se dem uttrycka glädje över att ses, glädje över att få dela dagen tillsammans. Barnen tjatar inte om julklappar, de är istället så som barn är på speciella dagar, spralliga. Alla tar något att dricka, men har man barn så nöjer man sig med att unna sig ett glas, istället låter man den äldre generationen få släppa loss och dricka.

 

Hade jag inte åkt, så hade jag alltid undrat? Hade jag inte åkt, så hade jag varit död. Hade resan gått så som jag trodde den skulle gå, ja då hade jag också varit död.

Men kärleken räddade mig. Inte den där magiska kärleken, där jag som socialt inkompetent möter någon och plötsligt blir jag kompetent. Nej, jag är fortsatt socialt inkompetent och de var inte heller jag som fick den egentliga kärleken, det var alla runt omkring mig. Alla jag mötte. Från mannen som artigt min första kväll bjöd på en öl utan att ha något annat än någon att tala med i tankarna, till bartendern som efter en kväll omedelbart kom ihåg vad jag drack, till barägaren som min sista kväll bad mig sitta ner vid “mitt bord”, till hotellpersonalen som utan att fjäska använda en vanlig vänlighet och nästan tycktes förvånade över att de inte fick jobba hårdare… och så vidare. Jag var osynlig i den mening att jag inte vågade tala med någon, men jag syntes i alla fall i konturerna. Jag fann mig i situationer där jag upplevde empati… jag var inte ivägen utan jag var där. Det var inte oproblematiskt och det ställde till det, som om jag inte fick nog av empatin… jag ville ha mer, jag ville uppleva och leva det som man gjorde runt omkring mig, så det gjorde ont.

Det svåraste är att vara här igen. Att veta att vissa människor behövde nästan slita ihjäl sig för att jag skulle kunna göra denna resa, att veta vilket beskymer allting var, till att se att människor nu tror att jag varit på semester, att allt jag behövde var detta. Att det kommer bli bra nu. Jag har ju varit där, vad kan jag ha att gnälla för nu.

Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 2. Inledning, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna on 30 december, 2015 at18:39 Kommentarer inaktiverade för till dem det berör – del två

till dem det berör…

Jag funderade länge på om jag skulle skriva detta. Ni förstår, det gör ganska ont just nu.

Jag är här! I staden jag så länge velat besöka.

Vad händer? Jag är densamma. Sitter och tittar på folk, osynlig. Människor runt om mig skrattar, men de håller sig borta ifrån mig.

Jag önskar att det var annorlunda. Jag funderade att på att komma hit och dö…Det gör så ont.

Published in: 4. Demonerna on 27 december, 2015 at04:41 Kommentarer inaktiverade för till dem det berör…

Att hitta ett hem – s60 och b60

Jag flyttade till Stockholm, lämnade allting bakom mig… typ. De första åren stod jag med ena foten på västkusten och andra på östkusten. Kunde inte rota mig. Därför började en välkänd spiral för mig. Jag klarade inte av att tillåta människor att se mig, jag var ändå inte så intressant. Men flickan/tjejen/kvinnan jag spelade rollen som… hon var mycket intressant. Det var en blandning av dröm och verklighet, det var så lätt att ljuga. Jag insåg hur mycket som jag ville med livet, men som jag inte skulle få uppleva eller inte skulle klara av att genomföra. Ibland tänkte jag även att det inte var värt kampen. Det intressanta karaktären blev som ett virus, och jag blev inte av med henne. Lögnerna blev värre, alkoholintag större, vikten bara exploderade.. ni fattar och ni kommer få läsa mer om detta senare.

Ikväll vill jag gå till listans två sista namn. De är sist av den enkla anledningen att de är de jag träffade senast, men de är också de som fick mig att hitta en liten “mig”, ett framsteg. Jag fick se vem jag var, kunde vara, borde vara… Hon var en ganska bra människa. Ensam, men bra. Ensamhet är som en röd tråd genom hela mitt levene… det definerar mig ibland och det är då och då desperationen, rädslan att bli alldeles ensam som gjort mig farlig och desperat.

 

s60 och b60! Jag skriver till er båda direkt här på eftersom jag vet att ni kommer läsa. Det kanske kommer att vara helt obetydligt för ert mående, men jag tror inte det.

Vi arbetade ihop alla tre, och vi hade en extremt liknande syn på världen. Åsisktsmässigt, men vi visste också hur ond världen kunde vara, hur onda människor det fanns.

s60 fångade mitt intresse första stora mötet, hon kom fram till mig och gav mig en komplimang, för att jag hade sagt vettiga saker (inga nyheter troligen, men vettiga). Jag var ny på skolan, skulle få en stökig klass och jag var beredd. Var inte beredd på hur det skulle bli för mig. b60 skrämde mig en aning i början, jag kände att han inte trodde att jag skulle klara av klassen, tror kanske inte det var det han ville utstråla, men tolkning är ju inte min starka sida!

b60 och jag fick i alla fall jobba i samma klass, och som vi fick jobba. Jag tyckte det var givande, roligt och jag tyckte om de flesta barnen. Sedan finns de… vi vill inte tänka på dem, de fanns när jag var liten, när du var liten och när din mamma var liten, onda barn! Föds de onda? Svårt att säga, men s60,b60 och jag hade varit med förut. Vi hade sett dem. Jag hade dock mest sett föräldrar till onda barn och hur de formade sina barn till kopior av dem. Lärde dem att inte respektera vuxna, utan stå för att de hade rätt, och med rätt maktmedel så fick de rätt också… världen är inte rättvis. ‘

 

Jag hade lovat mig själv att gå in för det här jobbet och den här gången inte förvandlas till det jag blivit på förra stället. Jag hade låtit andra styra mig, och nu vägrade jag. Jobb eller inte.

 

Inför skolårets slut så hade alla förutsättningar ändrats. Vi hade inga jobb längre, och för sådana som oss tre betyder jobbet stabilitet och trygghet. Ett ställe där man kan ha kontroll och där man varje dag kan få umgås med likasinnande (och en del andra), där man kunde få uppleva sig själv som bäst. Något man var bra på.

Under året hade jag fått ett par utbrott som skapat en del problem, mitt humör klarar ibland inte ritkigt att hålla emot att ta emot orättvisor.

b60 råkade ut för en sådan orättvisa och jag kunde inte hjälpa honom då, han fick skuld för något som han gjort rätt, det vill säga, han hade gjort det som jobbet krävde, även om det inte för professorer i pedagogik må se bra ut, så kan det fortfarande vara pedagogiskt. Och s60… att jag inte lyssnade. Hon hade en gång gått in i väggen för den där skolan och som tack fått… ingenting. s60 och b60 har stöd i varandra, och det behöver man, ingen ensam är starkast. Det betyder dock inte att ensam inte kan vara stark, speciellt inte när någon eller något jag hotas är i fara eller på annat rätt råkar illa ut.

… det var då det började, texten som jag än idag står för. Som jag skulle kunna dela mången gånger och som förmodligen gjorde att man behövde göra sig av med mig snabbt utifrån kommunen sett. Mitt humör hade gett mig problem och var ett känt faktum, nu var jag dessutom riktigt arg. Jag hängde ut folk, jag var faktiskt riktigt jävla opedagogisk… skulle jag göra det igen? Med facit i hand alltså? Ja. Och den här gången skulle jag ta i och slåss mycket hårdare.

 

Ni förstår, jag föddes på den där skolan. Drag jag inte tidigare sett kom fram… sätt jag inte tidigare hade haft kom fram och jag vågade äntligen släppa inte några. Det är fortfarande ett arbete under kostruktion, men jag har aldrig tidigare vågat visa mitt ansikte så som jag vågade för dem. Jag vågade berätta saker som man egentligen inte får säga. Sådant som gjort att jag sitter illa till idag.

Jag kom på att jag ville skriva om dessa två just ikväll, för att en av dem mår dåligt. Jag gör det jag kan bäst då, skriva.

En allvarlig tanke om att ringa dem då och då har kommit. Jag lovar att försöka mera, framförallt får jag inte tappa bort mig igen. Aldrig mera. Det är lätt att spela en roll, svårare att spela flera i samma, men omöjligt att vara någon man inte är dagligen.

s60, hon är en överlevare… som mig. Jag har aningen vassare kanter och jag kör med mycket fulare metoder, men å andra sida… om de slipade handtagen inte lyssnas på, om de som har de belästa beläggen inte lyssnas på, vad gör man? Då kommer jag in.

All kärlek till er båda. Ni är livskamrater och jag är glad för er. 

IMG_1071 - Edited

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 7. Political Junkie on 13 december, 2015 at19:14 Kommentarer inaktiverade för Att hitta ett hem – s60 och b60
Tags: , , ,