Archive for 7. Political Junkie

#metoo and why I have not posted it

Yes, I do know the hashtag ”me too” and no I’m not a supporter of any abuse anywhere to anyone.
So why have I not been a good equal woman and feminist and put it on my wall? Really I should not feel as if I must explain myself, but I will. This is not a problem only concerning women. I seam to be the only one knowing of men that has been victimized, and laughed about when they have tried to do the right thing:
”Like, come on, you are a guy! Just fix it, you are stronger than them, just show them!”
No… that is not the right way and those I know has not taken that advice either.
But fine mostly women are victimized, but so are children. Children who are being brought up by parents. Parents who are suppose to teach them to never EVER touch someone without permission. Parents who defend their sons and daughters with:
”Well they didn’t mean it like that!” ”
Or
”Don’t you think you are overreacting a bit now?”
And so on… No we/they are not! No one, child, woman or man are to be a victim! EVER! So I have not put up the hashtag, because I think it goes and concerns everyone. Do we educate our children, do we give them consequences when the are so much as liking pictures or a caption that is an abuse to the person receiving it? I do not think this is something we are to look lightly at, I do not think it is not serious, totally the opposite, but this is only my opinion, and I will never excuse a behaviour that causes harm towards anybody!

Published in: 7. Political Junkie on 30 oktober, 2017 at07:50 Kommentarer inaktiverade för #metoo and why I have not posted it
Tags: , , ,

A new begining

This blog has been of for a long time. I only have one explanation, writer’ s cramp. It has been really bad, but now I will try to make for time lost. I have also seen that most of you readers come from outside of Sweden, so from now on all the posts will be in english.

This blog is based on a list I made. For and about the people that changed my life. Most of them have no idea, some do but far from everyone. It has focused on my past, but now it will not. Instead it will focus on the people that has recently entrered my life. People that has changed my life now and still do. I had a really bad summer, but I got so much love and care, I had a real problem with understanding how people that had known me for such a short time could care so much. How much they were prepared to sacrifice for me to be al right. It was a very odd feeling that I still struggle with.
This blog is not only about the list, it is also about me. Just somebody, no one special that is trying to survive with something called borderline. Sometimes it makes youcrazy, sometimes not! Often it hurts, sometimes  not. I have learned to treat my demons, have learned that they help me to write, help me to express my self in words instead of bad actions. However just like you I am human, that means that I don’ t always do what is right, in fact I’ am aware that my actions are often planned, I know when I do right or wrong, I just don’t care. I must have the change to fall apart, that is why this sometimes this destroy me.
I ‘ am also a mother, the most selfish thing I ever did, but also it saved my life. I know it is not my childs job to save me, I know. And when my child is with me, nothing else matter, nothing. I might feel like dieing, yeet I will not let the child I brought into this world find me like that. My child have shown me that when I’ am bad I can hide it for everybody, exept for him. He feel it and he show it. Then I must be unselfish and let him live with stabile people, hate it… but it is the right thing.
Finally this is also political, because I feel the world has gone so wrong and I am so sad for those that have to be the victim of it. It goes for everybody, see the world is a place where every person is worth as much as the next one. If You beleive I am wrong I would adwise you to read a bit of history.
Thank you for reading all this intro. There is so much to come.
Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 2. Inledning, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 7. Political Junkie on 7 augusti, 2017 at18:22 Kommentarer inaktiverade för A new begining
Tags: , ,

Individ-nivå

Ibland gör man missar och tänker sig inte för. Exempelvis är det ju onödigt att gå in i politiska diskussioner med de som man redan vet inte kommer att ändra åsikt, speciellt när det är laddat!

Men jag skall försiktigt ta er igenom mitt tänk kring de frågor som diskuterades (eller två envisa personer ansåg sig ha rätt som det mera var snarare än en diskussion).
Vi började med flyktingmottagandet. Skall och bör vi ta emot de som kommer? Ja! Och varför? Därför ifall du tvingades lämna ditt land och ingen lösning tycktes vara nära, ja då har du inget val. Din mänskliga rättighet är att leva i säkerhet, och du behöver veta att det inte stängs några dörrar för dig.

Tycker jag att det sköts bra? Nej! Jag ser det så här, äntligen har EU en chans att visa framfötterna. Att genom samarbete och god organisatorisk känsla, hjälpa och hjälpa rätt! Så snälla EU korrespondenter och ledamöter gör om och gör rätt. Visa att Europa är starkt och empatiskt.
En synpunkt som kom upp var att man väljer att komma till Sverige för bidrag, och jag vet inte om det är sant eller ej, men låt oss ponera att det är så! Låt oss låtsas att man som rädd flykting sitter i sina sönderbombade hus och läser på vilka länder som är bäst att fly till (ni fattar att jag överdriver, hoppas jag)!Vad skulle du själv då välja? Hur skulle du tänka? Min tanke hade i ärlighetens namn varit en sak, överlevnad för mig och mina nära och kära! Överlevnad, och för överlevnad så hade jag sprungit… flytt och där jag kom in, där skulle jag stanna och hoppas att man värderade mig som man själv skulle vilja bli bemött! Och återigen, EU … Samla era krafter och hjälp till! Hjälp de vuxna och barn som tvingats hemifrån och som sett saker ingen skall behöva se eller vara med om. Hjälp till så att man inte behöver fly, för vem tror ni lämnar sina liv frivilligt?
Vi nådde därefter en lite konstig del i vår ”diskussion”, för plötsligt lät det;

”Ja, jo det finns ju dom som flyr från krig, och dom har säkert sett och varit med om hemska saker!”

Återigen blev jag fundersam, och återigen försökte jag sätta mig själv in i ett scenario. Så man skall vänta med att fly tills man varit med om något hemskt? Man skall inte omedelbart packa och springa? Det hade jag gjort! Då vart vi återigen oense, för det där med när man flyr var också något vi tänkte olika kring. Jag tänker att det där med natonalism inte är för mig! Jag har ingen lojalitet till något land…, jag hade flytt. Men han jag diskuterade med tänkte annorlunda;

”Nej men det är klart att jag hade stannat och slagits!”

Okej tänkte jag… Jag råkar veta att han inte ens gjort lumpen, så först och främst så vet jag inte hur hjälpsam han hade varit! Men det var väl nobelt antar jag. Jag sade sedan att de som flyr från Syrien, de är oftast och mest vanliga människor, inga med mandat. De har inget med beslutsfattandet att göra, så de hamnar i kläm. Skulle han stanna och slåss om anledningen till kriget var en sak han själv inte höll med om, eller där ena sidan var fundamentalister och andra sidan var politikerna? Näpp. Då skulle han plötsligt inte alls stanna. Så det gällde alltså bara om en ”dum och elak främmande makt” slog till? Japp tydligen.

Vi fortsatte till det där med språk och kultur. Och återigen… vi förstod inte varann, vilket är intressant eftersom han krävde att man skulle anpassa sig till det svenska samhället totalt. Jag håller inte med. Dels ändrar sig samhället hela tiden, dels så är stämningen just nu för hård och kall och dels så talar vi igen om människor som flytt utan något val. Väljer man aktivt att flytta till ett annat namn, ja då är det klart att man skall anpassa sig totalt… men om det man har tas ifrån en då? Om din vardag och din kultur togs ifrån dig… skulle du då kasta bort den helt? Ditt språk, din matkultur… allt… Jag menar visst kommer man till ett land är språket viktigt, att man lär sig det.. men har vi inte lite väl höga krav på hur snabbt det skall gå? Om jag kom till ett land med arabiska som huvudspråk, så skulle det ta mig oerhört lång tid och om klimatet var som det är här så skulle jag bli stressad över att man förväntade sig att jag skulle lära mig ett helt nytt skriftspråk, ett helt nytt språk, till och med att läsa från andra hållet.

Menar jag att det inte är nödvändigt att de lär sig svenska? Jo så klart och det tror jag de flesta vill. Men vi måste vara lite aktsamma och tänka på vad de har bestulits på!

Vid det här laget kanske man tror att vi skulle sluta. Men nej, vi fortsatte.

Vi kom in på de som sitter dagarna i ända för att få pengar… Är de ivägen och stör mig så att jag inte kan leva? Nej, men de är däremot ett bevis på att fattigdom finns även mitt i Europa. Ett bevis på att man återigen måste se till att bli mer human. För vet ni vad jag tror att man lätt hamnar i ”de där”, alltså att man klumpar ihop flyktingarna, och de som sitter under en hel dag och vädjar om dina kronor till en klump… Men backa bort från den tanken, inser ni att det är individer som sitter där? En kvinna, en man… osv, det är en man, en kvinna, ett barn som kommer hit från kriget.

Tiggarna är ett bevis på att man inte bara kan ge bistånd till ett land utan att se till att det spelar roll för varje enskild individ. Makten måste skifta så att inte bara de som har får mer, utan att alla får. Det spelar ingen roll hur mycket man än skickar ifall pengarna fastnar på toppen, så att de som har får mera! Det är inte rätt att folk idag (eller någonsin) skall sitta och tigga, man skall inte behöva förnedra sig. De flesta av dem har dessutom lärt sig lite svenska, några få ord… men ändå… jag hade varit så arg om jag tvingats sitta i ett annat land, stå ut med dömande blickar och fnysande människor som handlar mera mat en vardag än vad jag fick ihop pengamässigt under en månad.

Det talas om en del organiserade ligor som kommer hit, som inte har det såg katastrofalt dåligt, finns de? Jag vet inte, kanske. Men det gäller inte alla. Vi måste egentligen veta mer om de vi ger till, därför bör det ske något högre upp. Jag överlever utan några kronor och har inga besvär att ge bort det. Men det smärtar mig att jag inte kan hjälpa dem alla. Det smärtar mig att de vars historia som går att läsa på lappar, att den i många fall är sann.

Vi var inte överens här heller, tydligen ljög alla enligt honom.. men han ah.. Eller är jade aldrig varit i Rumänien så han visste ju inte hur man levde där. Så kunde åtminstone en och annan av deras historier vara sann? Ja det kunde den enligt honom, men han tyckte inte det smärtade i sitt bröst.

”Vad fan, man kan ju inte hjälpa alla!”

Det har han rätt i. Jag som person kan inte hjälpa dem alla som individer, därför är det ännu viktigare att man gör om och gör rätt! Eller är jag orimlig nu? Jag vet att jag i alla fall inte begär för mycket när jag ber er att titta på människor utifrån en individ-nivå.

Published in: 7. Political Junkie on 10 februari, 2016 at07:03 Kommentarer inaktiverade för Individ-nivå
Tags: , , , , , , , , ,

Att hitta ett hem – s60 och b60

Jag flyttade till Stockholm, lämnade allting bakom mig… typ. De första åren stod jag med ena foten på västkusten och andra på östkusten. Kunde inte rota mig. Därför började en välkänd spiral för mig. Jag klarade inte av att tillåta människor att se mig, jag var ändå inte så intressant. Men flickan/tjejen/kvinnan jag spelade rollen som… hon var mycket intressant. Det var en blandning av dröm och verklighet, det var så lätt att ljuga. Jag insåg hur mycket som jag ville med livet, men som jag inte skulle få uppleva eller inte skulle klara av att genomföra. Ibland tänkte jag även att det inte var värt kampen. Det intressanta karaktären blev som ett virus, och jag blev inte av med henne. Lögnerna blev värre, alkoholintag större, vikten bara exploderade.. ni fattar och ni kommer få läsa mer om detta senare.

Ikväll vill jag gå till listans två sista namn. De är sist av den enkla anledningen att de är de jag träffade senast, men de är också de som fick mig att hitta en liten “mig”, ett framsteg. Jag fick se vem jag var, kunde vara, borde vara… Hon var en ganska bra människa. Ensam, men bra. Ensamhet är som en röd tråd genom hela mitt levene… det definerar mig ibland och det är då och då desperationen, rädslan att bli alldeles ensam som gjort mig farlig och desperat.

 

s60 och b60! Jag skriver till er båda direkt här på eftersom jag vet att ni kommer läsa. Det kanske kommer att vara helt obetydligt för ert mående, men jag tror inte det.

Vi arbetade ihop alla tre, och vi hade en extremt liknande syn på världen. Åsisktsmässigt, men vi visste också hur ond världen kunde vara, hur onda människor det fanns.

s60 fångade mitt intresse första stora mötet, hon kom fram till mig och gav mig en komplimang, för att jag hade sagt vettiga saker (inga nyheter troligen, men vettiga). Jag var ny på skolan, skulle få en stökig klass och jag var beredd. Var inte beredd på hur det skulle bli för mig. b60 skrämde mig en aning i början, jag kände att han inte trodde att jag skulle klara av klassen, tror kanske inte det var det han ville utstråla, men tolkning är ju inte min starka sida!

b60 och jag fick i alla fall jobba i samma klass, och som vi fick jobba. Jag tyckte det var givande, roligt och jag tyckte om de flesta barnen. Sedan finns de… vi vill inte tänka på dem, de fanns när jag var liten, när du var liten och när din mamma var liten, onda barn! Föds de onda? Svårt att säga, men s60,b60 och jag hade varit med förut. Vi hade sett dem. Jag hade dock mest sett föräldrar till onda barn och hur de formade sina barn till kopior av dem. Lärde dem att inte respektera vuxna, utan stå för att de hade rätt, och med rätt maktmedel så fick de rätt också… världen är inte rättvis. ‘

 

Jag hade lovat mig själv att gå in för det här jobbet och den här gången inte förvandlas till det jag blivit på förra stället. Jag hade låtit andra styra mig, och nu vägrade jag. Jobb eller inte.

 

Inför skolårets slut så hade alla förutsättningar ändrats. Vi hade inga jobb längre, och för sådana som oss tre betyder jobbet stabilitet och trygghet. Ett ställe där man kan ha kontroll och där man varje dag kan få umgås med likasinnande (och en del andra), där man kunde få uppleva sig själv som bäst. Något man var bra på.

Under året hade jag fått ett par utbrott som skapat en del problem, mitt humör klarar ibland inte ritkigt att hålla emot att ta emot orättvisor.

b60 råkade ut för en sådan orättvisa och jag kunde inte hjälpa honom då, han fick skuld för något som han gjort rätt, det vill säga, han hade gjort det som jobbet krävde, även om det inte för professorer i pedagogik må se bra ut, så kan det fortfarande vara pedagogiskt. Och s60… att jag inte lyssnade. Hon hade en gång gått in i väggen för den där skolan och som tack fått… ingenting. s60 och b60 har stöd i varandra, och det behöver man, ingen ensam är starkast. Det betyder dock inte att ensam inte kan vara stark, speciellt inte när någon eller något jag hotas är i fara eller på annat rätt råkar illa ut.

… det var då det började, texten som jag än idag står för. Som jag skulle kunna dela mången gånger och som förmodligen gjorde att man behövde göra sig av med mig snabbt utifrån kommunen sett. Mitt humör hade gett mig problem och var ett känt faktum, nu var jag dessutom riktigt arg. Jag hängde ut folk, jag var faktiskt riktigt jävla opedagogisk… skulle jag göra det igen? Med facit i hand alltså? Ja. Och den här gången skulle jag ta i och slåss mycket hårdare.

 

Ni förstår, jag föddes på den där skolan. Drag jag inte tidigare sett kom fram… sätt jag inte tidigare hade haft kom fram och jag vågade äntligen släppa inte några. Det är fortfarande ett arbete under kostruktion, men jag har aldrig tidigare vågat visa mitt ansikte så som jag vågade för dem. Jag vågade berätta saker som man egentligen inte får säga. Sådant som gjort att jag sitter illa till idag.

Jag kom på att jag ville skriva om dessa två just ikväll, för att en av dem mår dåligt. Jag gör det jag kan bäst då, skriva.

En allvarlig tanke om att ringa dem då och då har kommit. Jag lovar att försöka mera, framförallt får jag inte tappa bort mig igen. Aldrig mera. Det är lätt att spela en roll, svårare att spela flera i samma, men omöjligt att vara någon man inte är dagligen.

s60, hon är en överlevare… som mig. Jag har aningen vassare kanter och jag kör med mycket fulare metoder, men å andra sida… om de slipade handtagen inte lyssnas på, om de som har de belästa beläggen inte lyssnas på, vad gör man? Då kommer jag in.

All kärlek till er båda. Ni är livskamrater och jag är glad för er. 

IMG_1071 - Edited

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 7. Political Junkie on 13 december, 2015 at19:14 Kommentarer inaktiverade för Att hitta ett hem – s60 och b60
Tags: , , ,

Trollhättan var för mig bara lycka- nr 17

Jag tänkte först skriva om min första förälskelse och blir jag klar med det inlägget så kommer jag att publicera det ikväll.

Men jag måste först reagera å det hårdaste!

I Usa har man tillgång till vapen överallt. Tre dagars bakgrundskontroll om du köper den lagligt, kontanta pengar till någon som ger dig vad du ville ha från en baklucka på en (troligtvis extremt snygg, ny) bil. Du kan köpa ammunition i livmedelsaffärer! Du kan dessutom gå med i armén och få ett vapen som du ska vaka över, hur man nu än väljer att göra det.

Jag stod för inte så längesedan framför en grupp barn och berättade om hur två mobbade pojkar en tidig morgon begav sig in på sin skolan och började skjuta omkring sig. De dödade lärare och de dödade andra elever. Jag undviker att säga “skolkamrater”, det är ett skit-uttryck! Inte är du kamrat med någon bara för att ni av någon anledning hamnade i samma skola.

Skicksnack alltihop… och när vi ändå är inne på ämnet..

 

“Mobbning existerar inte på den här skolan!”

 

Det är också fullständiga dumheter. Att lärare går över gränsen och kränker ett barn då de tar tag i denna för skydda andra barn eller sig själv… det är ibland sant och ibland inte. Det beror lite på läraren. Antingen har denne tappat fattningen, eftersom man som människa har brister, eller så gör han eller hon fel och hanterar en situation på ett sätt som är fel— eller alternativ nummer tre, han eller hon gör sitt jobb, jobbet som gäller att utbilda den yngre generationen att behandla sin egen, och övriga generationer bättre än vad man hittills har lyckats med. Vi lever i en värld där folk dör av svält, och flyktingar tvingas riskera sina och sina barn liv för att få en dräglig tillvaro, medan denna yngre generation säger:

 

“omäää om de typ hände här då skulle jag ta min ak44 och spränga fienden i luften!”

 

Det är inte att gå framåt. Det är inte mänsklig. De två pojkarna, de som  hette Eric och Dylan, de blev mördare när de var 19 år. De tog sina egna liv och anhöriga till de som dog känner troligen en ilska. En ilska över att rättvisa inte skipades, och med rättvisa så utgår jag ifrån att de menar det som jag kallar lagligt mord, och som  de kallar dödstraff. (och på frågan ifall de dödat mitt barn, vad skulle jag säga då?… jag skulle säga att de förtjänar det hårdaste straff som mänskligheten kan avvara… livstidsfängelse. Och jag skulle nog besöka dem också… bakom murarna)

Det vi talat om kommer för alltid att vara känt som Colombinemassakern och har fått efterföljer, flera… lika tragiska. Men det innebar också att man behövde hitta något eller några att beskylla. Man tittade sig inte omkring, tittade inte efter de som låg med laddade vapen under kudden, det var normalt. Men Brian Warner och Marshall Mathers… de var annorlunda och de var provokativa. Du känner dem mer under namnen Marylin Manson och Eminem, deras texter tänker inte jag försvara… men jag tänker låta Eminem göra det egna ord;

“A lot of people ask me.. stupid fuckin questions

A lot of people think that.. what I say on records

Or what I talk about on a record, that I actually do in real life

Or that I believe in it

Or if I say that, I wanna kill somebody, that..

I’m actually gonna do it

Or that I believe in it

Well, shit.. if you believe that

Then I’ll kill you/…/”

 

och när det kommer till Maraln Manson tänker jag använd hans ord. Han gjorde något, i min konstnässjäl, unikt. Han gick ut som Maralyn Manson i Michael Moores dokumentär “Bowling for Colombine” och svarade på den direkta frågan vad han skulle gjort om han varit där just innan de hade börjat skjuta. Med sminket, med de märkliga kläderna sade han då något som borde fått hela Usa att stanna. Han sade;

 

“If I was there whit’em? I wouldn’t say anything. I would only listen, it is clear no one eles did!”

 

1999 var året detta hände. I 16 år har vi vetat om detta… vad mobbing, vad enstaka kommentarer vad hånflin kan leda till. Ändå hade det skett fler gånger och den dagen det skedde i Finland fick man panik. Man hade inget lärt sig från Colombine, men sökte bland killens musik och filmsmak. Men sökte man i hans sinne, satte man sig in i hur hans mentala hälsa var?

I Sverige hade vi den tragiska händelse när en pojke skars till döds alldeles utanför ett gymnasium, bara några pendeltågsstationer från självaste huvudstaden, Stockholm.

Men även om vi inte haft en skolmassaker förr så får man inte glömma det vi har haft och det som kunde ha tagit lärdom av och som det kanske vore dags för föräldrar att sluta curla och berätta följande;

  • Vi hade när en mentalt instabil kvinna hade ihjäl två barn och så när hennes mamma.
  • Vi hade en liten flicka som skars till döds, vi hade en pojke i Rosengård som hamnade på fel plats vid fel tid.
  • Vi hade ett trippelmord där två visserligen var kända av polisen (vilket inte borde spela någon roll alls) och flickan som var med dem. Hon som (om man nu måste hänga upp sig på detaljer som om någon är känd eller inte känd av polisen) inte hade den minsta koppling till polisen, utan bara följde med.
  • Vi hade ett svartsjukebråk som slutade med skottlossning och en död barndomsvän, klockan halv åtta på morgonen framför ögonen på barn på väg till skolan. (De var visserligen födda i slutet av 1980 talet, men eftersom vissa vill vara detaljerade så kan ju påpekas att den som sköt har svenska försvaret gett vapen)
  • Sedan så hade vi det som skedde i Upplands Väsby, där en flicka född 1994 mördas av en man född 1995 eller 1996.

 

Det alla dessa döda unga har gemensamt är att de alla är födda på 1990 talet eller 2000 talet.

Det är på 2000 talet barnen är födda förresten, de jag talade och de jag talade om var hur gränsen  kan vara hårfin. Hur ord kan göra ont länge och hur ord… inte bara handlingar… pyttesmå handlingar kan göra någon till ett offer… eller en mördare. Det handlar om gränser, om vilka som behöver hjälp så att de inte går för långt.

Jag vet. Jag tror innan jag har sagt det, men borderline är en sjukdom där du antingen har för många känslor eller också är tom. Jag kunde ha blivit farlig.

Varför pratar vi om detta i en blogg som denna?

Idag. I Trollhättan…. en stad jag förresten har en koppling till, en av livets största.

En man gick in i en skola, en byggnad där barn skall göras redo för livet, och på måfå valde ut offer. Han är död, han blev 21… vilket innebär att han föddes 1994. Hans offer: en lärare och ett barn som bara blev 11, alltså född 2004.

cropped-cropped-IMG_1075-Edited.jpg

Published in: 7. Political Junkie on 22 oktober, 2015 at19:03 Kommentarer inaktiverade för Trollhättan var för mig bara lycka- nr 17

en uppväxt bland empati och vänlighet – nr 13

Jag växte upp bland äldre, i princip varje gång jag var hos dem, alltså mormor och morfar, så träffade vi någon för kaffe och sju sorters kakor, eller så gjorde vi något som att åka på gökotta eller tillsammans plocka liljekonvalj. Alla hade med sig kaffe och smörgås. Jag förstod redan som liten att mina morföräldrar var populära, eller som man idag skulle kalla det i min bransch, några med hög status och mycket mandat. Det slog mig dock aldrig att inga andra barnbarn var där, det behövde heller inte vara något som jag funderade över. Alla verkade så glada att se mig. Idag ser jag även förvåning i deras blick…

“Varför tog de med mig?”

“Hur kom det sig att det gick att ha mig på en gökotta där man under tystnad skall invänta gökens läte? Eller när vi plockade liljekonvalj, hur kom det sig att vare sig mormor eller morfar curlade mig att inte gå för nära vägen eller för långt ner i diket?”

Jag säger inte att de inte hade koll eller var vettskrämda när jag plockade den där blomman alldeles vid vägkanten, där bilar körde i full hastighet. Det var de säkert, men visade det inte. Jag var liksom en av dem, en mindre, sötare variant vars morsföräldrar fick med sig på detta istället för att som deras barnbarn, hellre lekte med kompisar hemma eller körde fullt ös på dagis eller förskolan. De undrade, men visste kanske, de visste kanske att min mamma inte hade lyxen att ha en andra vårdnadshavare eller lyxen att ha råd med dagisavgiften. Men som sagt, ingen frågade. Istället fick mitt asberger-jag för mig att de tyckte om det. Det blev kanske plötsligt inte så tydligt att de som numera var pensionärer och skulle ha nöjen, skulle ha sådana som inte kostade för mycket eller som störde karriärens människor för mycket. Jag menar, har du aldrig tänkt tanken

“Måste alla pensionärer gå och handla just på min lunch, det har ju hela dagen på sig?”

Jag har tänkt tanken och den kan ibland göra ont, därför att svaret kan vara att de väljer just den tiden för att de då är som piggast, eller ännu värre, de väljer den tiden för att få se och träffa på folk. Ett vänligt “hej” från en stressad medelålders karriärmänniska som en gång satt i deras hem och åt bullar. Jag säger inte att det räcker med det, jag säger bara att det kan vara så.

När jag tänker tillbaka så är det två ställen som jag tänker på. Det första är hembygdsgårdens museum. Morfars skötebarn. Man samlade allting där, allt som inte längre var användbart i den nya tid som var. Jag var med morfar där så ofta att jag faktiskt under en period kunde vart enda föremål, och det var visserligen ett litet museum… men ändå. Jag kunde verkligen alla saker, och jag var nog den enda som fick göra det förbjudna! Peta, sitta på och prova allt. Jag hoppas att museumet finns kvar, jag hoppas verkligen det… Alla har ett livsverk tror jag, och detta var morfars livsverk.

Den andra stället är en orörd gård med en stuga, lämnad just som den var på den tiden. En lokal skald har bott där. Området har ett trästaket kring sig och det fanns (jag skriver i dåtid eftersom det är så många år sedan jag var där nu) en vävstuga, där man under i alla fall en lokal högtid, sprudlade av äldre damer som vävde trasmatta efter trasmatta. Det fanns en kiosk där man kunde köpa glass och korv. Jag antar att jag fick de mesta gratis (trodde jag, men kanske morfar i hemlighet betalade för det jag fick), jag fick till och med stå bakom disken, vilket kanske var fruktansvärt irriterande, att ha en unge ståendes där. Men jag rörde aldrig något, men jag tittade. Och jag tittade ofta på de som tittade på mig, de undrade nog varför jag fick vara där bakom. Det fick mig att känna mig viktig och annorlunda. Annorlunda har aldrig för mig varit ett konstigt ord.

Vidare fanns bakstugan… man bakade tunnbröd, det var varmt men luktade otroligt gott. Jag fick vara där inne, mitt ibland de bakande kvinnorna och jag fick även hjälpa till. Har du någonsin ätit hembakat tunnbröd, fortfarande varmt från ugnen med smör och ost. Jag glömmer aldrig den smaken.

Sedan fanns också scenen där lokala (och om jag inte minns helt fel) och mer kända spelmän spelade folkmusik. Munspel, fiol och dragspel. Folkdansföreningen uppträdde också, alltid iklädd folkdräkt och med ett leende… ett sådant där lyckans leende i ansiktet. Jag fanns där, mitt i allt! Jag var ingen gäst där, jag var barnbarnet till just min mormor och morfar. Ingen sade något. Istället kom jag att lära känna dem som bekanta, som hade berättelser från ett helt liv. Jag gav aldrig en tanke åt hur mormor och morfar nått sin status, eller att det var respekterade. Jag trodde allvarligt talat att man som äldre hade ett brett nät av bekanta och vänner, att det var så för alla.  

 

Idag ser jag pensionärerna spela boule i parken (för tydligen är det något man måste tycka om), jag frågar mig då… Är det de som är innegänget… Ni vet de som alltid har och har haft sitt umgänge? Vart är resten? Vi är på 2010-talet, så alla födda på 1940-talet bör vara pensionerade, och då detta skrivs har även halva 2010-talet gått.. Så en del 1950-talare bör också vara på väg dit. Detta är en mycket stor del i den svenska jobbapparaten, så boule-banan, kaféerna, affärerna och kanske till och med restaurangerna med ett gott glas vin.. Bör vara fullsatta. Det är de inte!

Det var något jag aldrig såg under mina första år med mormor och morfar, det är det som mamma efter snart ett helt arbetsliv har berättat inom äldrevården har berättat om. Hur det finns de som inte tänker på att det är individer de vårdar eller skall ta hand om. Det är bara ett jobb. Jag arbetade själv ett kort tag frivillig (trots att jag faktiskt tagit en examen i en annan bransch) i äldrevården, med de som mamma nästan alltid jobbat med. De som är dementa. Många av dem har kanske tur eftersom de inte riktigt vet vad som pågår kring dem, att hur mycket empati och mänsklighet de får under en dag handlar om vem som jobbar.

Hjärtat har brustit på mig så många gånger när jag läst om hur de som inte är tillräckligt sjuka för att bo på hem, väntande sitter med bulle och kaffe. De får mer eller mindre engagerade personer till sig, men även de som är engagerade har knappt tid att sätta sig ner med dem. De tillbringar resterande delen av sitt liv i ensamhet, vissa kanske klarar att ta sig ut, andra inte. De sitter i alla fall där, i ett hus, en lägenhet eller på  rum på ett äldreboende och kring dem syns ett helt liv med möbler de köpt, foton de tagit, porslin som de fått… När de sedan dör är man snabb att tänka att man inte kan behålla allt, mycket är ju nedsuttet eller har kanske en skavank. De åker till tippen. Foton av vänner som också är döda kastas, de har liksom inget värde längre.

Jag är en samlare och hade jag haft plats så hade jag behållit vartenda papper, och varenda sak de ägde. Köksbordet de hade eller soffgruppen, det är sådant vi alla har och byter ut då och då. Men det som skrevs, brev och foton… mamma fann vigselbeviset i lägenheten då mormor gått bort och morfar tvingades flytta in på hem. Jag skämdes aldrig över dem, och jag ville alltid ha dem nära.

 

Kanske var det de där starka bandet till dem och deras vänliga vänner som fick mig att inte riktigt förstå hur det fungerar med människor i min egen ålder? Jag minns att någon sade att när man skall prata med sina morföräldrar;

“… fråga då aldrig hur de mår. Det kan ge dem en känsla av att det bara är ett samtal för att dubbelkolla så att de andas. Fråga istället vad de har gjort idag och vad de tänker göra idag, föreslå något!”

Det var ett bra råd. Varje dag…Varje dag ringde jag dem. Mormor gick bort i en stroke 2006, hon dog på sjukhus och hon hade kvällen innan tillsammans med mamma burit sin favorittröja och de hade lyssnat på musik. Hon somnade sedan och vaknade inte igen!

Morfar hade inte samma tur… ursäkta uttrycket, men ni kommer förstå. Han fick diagnosen alzeimers, och tydligen hade hans far haft något liknande, men då hade det kallas “vansinne”… han hade varit aggressiv och mamma berättade att morfar hade sina episoder. Just det.. minns ni att jag berättade om den lilla byn? Minns ni att jag berättade om min mamma som snart ett helt arbetsliv arbetat med äldre?… Vem tror ni fick vårda honom? Se sin egen pappa försvinna mer och mer och förvandlas till någon han inte var. Jag minns att han mindes mig, sista gången vi talade. Morfar gick bort 2010… och jag missade hans begravning. Vill ni veta varför? Jag satt inlåst. Inte i ett riktigt fängelse… värre! Jag låg inlagd på tvång och då byn låg så långt bort så kunde jag inte vara där. Vi kommer att komma dit så småningom.

Mångas äldres livsarv slängs och de sista åren kan för många varit ensamma.

Alla människor har samma värde? Vem fan är det som har hittat på det skitsnacket? Barn svälter, människor flyr, andra dödar, och världen känns som en plats som är så annorlunda som den värld jag upplevde när jag stolt var med i gökottan, eller när jag plockade liljekonvalj.

Mina morföräldrar hade lyxen att ha en bekantskapskrets… men det har inte alla. Jag är livrädd att jag ska bli en av de som i ensamhet ruttnar bort.

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 7. Political Junkie on 10 oktober, 2015 at12:45 Kommentarer inaktiverade för en uppväxt bland empati och vänlighet – nr 13

no 2

Tell me here! Tell me now! Tell me why the worlds is so ill! Innocents are lost, innocents are killed… now you tell me why I am ashamed of beeing human!

rewritten Mela 2015

cropped-cropped-IMG_1075-Edited.jpg

Published in: 7. Political Junkie, 8. The poet in me on 4 oktober, 2015 at22:54 Kommentarer inaktiverade för no 2
Tags: , , ,

Lilla fröken osynlig – intro

Jag fanns där, mitt ibland er. Jag menar inte att ingen såg mig. Jag menar inte att alla var elaka emot mig,men vad jag menar är att jag var där som en observerare. Medan ni levde ert liv, så försökte jag lära mig. Ni var många som lärde mig mycket. Både bra och dåliga saker. Ingen av er kunde veta vad som var felet, varför jag aldrig passade in. Jag visste inte själv..

Borderline, den ena diagnosen. Det har med psyket att göra och är precis de det låter som, att alltid vara på gränsen. Aldrig bra, men då och då stabilt via medicinering. Extrema dalar, och utan medicin troligen en del toppar. Men det var längesedan jag kände av dem. Numera känner jag ingenting ibland, fullständigt likgiltig och jag vet inte men det kanske är bättre att känna. Bra eller dåligt… men bara att känna något. Detta tillstånd är fruktansvärt. Därför skriver jag detta… med förhoppningen att jag kan få känna igen.

Det är dock inte slut där… det där med att jag aldrig riktigt var med, på något sätt fanns jag alltid vid er sida, visste aldrig vad jag skulle säga och gjorde mig gärna tystare än jag ville vara. Jag tror inte jag sade många ord i första klass.. och de jag sade, det sade jag så tyst att ingen hörde. Jag var rädd att säga fel och jag kände mig ensam, fullständigt ensam i ett klassrum på en skola full av folk som kände varann.

Den där rädslan… den där skräcken att inte ha en aning om hur jag skulle bete mig. Vad som var rätt och vad som var fel beteende. Det kallas Asberger syndrome, och man kan lära sig de sociala koderna för livet, men det är svårt när diagnosen kommer vid 25 års ålder. Det betyder att jag ingenting visste alla de där gångerna som jag kände mig så dum och konstig, inte alls som en av er.

Förutom min lekmannakunskap om mina egna tillstånd, så direkt (bitvis) hämtat från habilitering.se så står det;

“Aspergers syndrom liknar autism. Det är framför allt inom två områden som funktionsnedsättningen innebär svårigheter: socialt samspel och begränsade beteenden, aktiviteter och intressen. För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen/…/

 

/…/två huvudsakliga kriterier för att diagnostisera Aspergers syndrom:

  1. Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel.

  2. Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.

 

Jag fick den när jag var 25 år och den förklarade mycket… men den var inte till så mycket hjälp.

Den andra diagnosen, borderline beskrivs enligt 1177.se så står det;

“Borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning är olika benämningar på samma diagnos/…/

/…/ Vid emotionellt instabil personlighetsstörning har man ett beteendemönster som stämmer överens minst fem av dessa symtom:

  • Stark rädsla att bli övergiven.
  • Störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Återkommande känsla av tomhet.
  • Kraftig pendling mellan olika känslolägen.
  • Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.

Denna blogg, (som förövrigt också kommer att skickas in som manuskript) skrivs under pseudonym, för att skydda dessa personer, för säkerhetsskull nämns de inte heller vid namn utan med en bokstav och en siffra (exempelvis u1, p2 och l3 som är de första jag kommer att berätta om)

Jag föddes under vintern, men inte på någon utav högtiderna och inte den 1 december eller 31 december. Jag växte inte upp i en kärnfamilj, till en början. Jag växte upp först med en ensamstående mamma, och jag har aldrig gått på vare sig dagis eller fritids. Jag växte sedan upp utanför ett samhälle eller en by som är liten, men vad större då, det fanns fler folk som passerade, fler ställen som fortfarande gick runt. Exempelvis ett bankkontor och ett postkontor… maten på skolan lagades av köket själva… ja, det var till och med så att skolan byggdes ut för att elevantalet ökade. Byns befolkning var kända för varann och att komma dit var svårt. I mitt fall, extremt svårt… så svårt att jag faktiskt aldrig lyckades.

Jag lyckades heller aldrig med konceptet kärnfamilj, för jag hamnade faktiskt i en. Mamma träffade någon och vi flyttade till ett hus. Jag hade aldrig bott i ett hus innan, och det kom sig så att jag aldrig någonsin kom över vissa saker. Exempelvis så knarrar det i hus, det knarrar, det knakar, det finns många fönster och ännu fler sätt att bryta sig in. Att det dessutom låg mitt ute i ingemansland (för inte bara var byn liten, vi bodde inte ens i den, utan utanför) Jag hade svårt att inte sova i mammas säng, det hade jag alltid gjort, men nu gick inte det. Jag skulle ligga i mitt rum och som alla andra människor så skulle lampan vara släckt (jo, jag trodde verkligen att jag var den enda som var mörkrädd). Rädslan övervann så klart och jag sov alla nätter då och nu (med få undantag) med lampan tänd.
I huset fick jag ett rum, nytapetserat. Huset renoverades för en familj och så kom min lillebror. Han kom  just då jag började skolan och på skolan var jag tyst och jag var rädd. Jag var blyg, jag kunde inte rita och jag undrar faktiskt hur jag tog mig igenom första klass. Anledningen är att jag idag har svårt att läsa texter, ta in och minnas information. Jag stavar dessutom fruktasvärt dåligt. Men jag minns bara en sak… jag var fullständigt livrädd. Jag trodde mig ha någon, så som alla andra. De flesta hade ett syskon, en kusin, en kompis de växt upp med… jag hade något liknande. Mannen som faktiskt fortfarande är min styvpappa hade syskon, som hade ett barn i skolan, som alltså då skulle kunnat vara min kusin.

IMG_1189images (8)ladda ned (2)

 

 

Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 2. Inledning, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 7. Political Junkie, 8. The poet in me on at17:42 Kommentarer inaktiverade för Lilla fröken osynlig – intro
Tags: , ,