Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

glad-ledsen-självmordsbenägen-glad-KAOS

Så är det ungefär. Jag skulle kunna välja bort medicin för att känna mera lycka, mer känsla.. men det skulle då också gälla de negativa känslorna.

Så jag medicinerar, vilket innebär just vad det låter som… på gränsen till… men inte riktigt.

En social fobisk känsla för människor finns också…

Men skriva, det kan jag!

Den här bloggen handlar om en lista av människor som skapat mig. Jag skrev den och det berättas för det mesta kronologiskt, så inom kategorin ”Lilla fröken osynlig”, är det klokt att börja från början.

Jag finner en bekvämlighet med mitt skrivande och skulle gärna inte skriva under pseudonym, men nästan ingen på listan vet att deras personligheter eller deras gärningar som yngre  finns återberättade här. Och några har blivit riktigt vettiga… vad jag vet.

m8, det är många “m” och egentligen borde jag lägga till ytterligare en med bokstaven “m”, men jag har valt att exkludera henne. Hon var aldrig elak, hon var aldrig uppmärksam så som e10 och p10 var, och hon tog chansen att gå när gräset var grönare.

Men innan hon försvann så blev vi alla ett litet gäng. s6, m8, den onämnda, och jag! Jag var med i ett gäng! Det var helt otroligt. Samtidigt är jag rädd att jag sårade m7, det stör mig att jag inte minns.

Det stör mig lika mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska ha för åsikt om just m8. Hon hade varit ihop med (alltså ihop som i vi – går- i – tredje – klass”, inget allvarligt! Eller jo, kanske för dem, då! Men de gjorde slut på riktigt någon gång i mellanstadiet, och jag har svårt att minnas detaljer från denna tid, kanske för att jag var normal. Men jag minns fragment.

Det var 90 talet och det var populärt med ett par specifika addidas byxor. Det var streck längst vaden och skulle så klart stå addidas där. De var säkert dyra, men jag hade inte något intresse för kläder. Mamma gillade kläder och ofta klädde hon mig, hon lade fram de kläder som jag skulle ha dagen efter… precis som många föräldrar gör, även jag numera (även till mig själv). Jag blev ofta lite retad för mina konstiga kläder. Idag önskar jag att jag fortsatt låtit mamma klä mig. Men de där byxorna… de var dyra förståss, men alla hade dem. Det dög inte med de kläder mamma skickade efter, det som skiljde ut mig från att se ut som alla andra De där byxorna var viktiga och mamma lyckades hitta något liknanade på en billig affär..precis samma.. eller inget addidas på, men de var fina. Jag var stolt över dem och kom in på skolan. Ingen skulle märka mina byxor. Något hade hänt, något som sällan händer i byar som denna. Jag kan inte säga vad, men det innebar en stor sorg för en familj… en familj som var så där populär. Alla sörjde, de flesta för att de kände familj… och jag för att alla andra sörjde. Det som hade hänt var så tragiskt och det skulle göra mig väldigt ekonomiskt försiktigt. Det handlade om den där historien, ett företag som ansågs och verkade gå bra… men i verkligheten inte gjorde det.

Sen hade vi det där med retandet. Folk hade börjat inse att det gick att göra sig rolig
på mitt förnamn och efternamn. Jag minns aldrig att någon ingrep.

Men jag minns dagen jag bröt ihop och blev ledsen. Fröken blev arg och frågade strängt vilka som hade retats, två killar erkände och sade förlåt.
Men detta var bara början och någonstans minns jag inte att det där gänget jag äntligen var en del av gjorde något. Jag minns att m8 var en sådan som skulle gå långt. Hon var för snygg för att vara en tönt, men hon umgicks med oss och hon hade ett band med s6, som dock fortfarande skulle vara min vän. Vi gick nog i femman och när jag umgicks med m8 hemma hos henne så minns jag att jag tyckte om henne.
Men det fanns en avundsjuka… jag tror även att s6 var avundsjuk. Men hon var snäll, det fanns dock en person som tyckte hon var skrytsam och överlägsen, det var mormor och det är faktiskt en av anledningarna till varför m8 är här.

Så var det de andra. Hon blev av med sin bästa vän, som valde ett bättre umgänge. Det var en aning sorgligt för henne. Men hon var ingen som skulle vara ensam.Hon var inte typen.

Det var ungefär när vi skulle välja en kompis till högstadiet. Det var så, man fick välja en kompis. s6 och jag valde varandra, men jag tror inte att vår vänskap någonsin fanns då vi nådde högstadiet. m8 och s6 skulle bli de bästa av vänner trots att de aldrig gick i samma klass.

Det här var svårt, jag har inga känslor för henne längre. Jag minns inte. Men en undran har jag… m8 var aldrig elak, inte så som s6 kunde vara. Så hur förlorade jag en bästa vän, var jag hela tiden bara ett substitut? Var det m8:s fel? eller s6 fel? eller var det mitt fel?

De fanns där i många år. De två, för evigt bästa vännerna. De uppmärksammade mig på att jag blev utnyttjad, och jag tror även de sade ifrån. Men vad de inte gjorde var att komma med ett alternativ. Jag var varken dum eller blind, visst såg jag det förnedrande i att vara som en svans, sitta vid sidan om och inte ha några egna åsikter. e 10 och p 10 kunde inte erbjuda någonting, för de hade inte möjligheten att se. De var båda födda och uppvuxna mitt i den del av byn där de flesta i skolan bodde. Mitt i smeten. s6 bodde nära skolan, men inte just där och m7 bodde ju i den nybyggda villan, och vi bodde faktiskt grannar (inte via den vanliga vägen, men via en gräs-stigs-väg)

Tillbaka till e 10 och p 10, deras vänskap är fascinerande, eftersom de kompletterar varann på alla plan. Den ena är den med a den vanliga “högre kontakter”, den med ett äldre syskon, medan den andra (och hennes familj) alltid lyckas att vara i centrum och veta allt om alla. De hade också ett stort närverk kring sig eftersom alla bodde nära varandra. De var inte heller så upptagna som m7 och s6, inga elitsatsningar. De var bara barn som lärde känna varandra bra, och alla runt omkring dem.

Jag beskyllde länge läget där jag bodde med mamma och styvfar och bror och syster. Jag hade inget sådant nätverk, det var det som var problemet! Det var läget, att jag inte bodde mitt i smeten…det var det som var felet till att jag var ensam och tvingades vara tillags och inte kunde vara en egen individ.

I efterhand vet jag att det troligen hade varit värre. Hade jag kommit till smeten som okänd så hade jag troligen inte vetat hur jag skulle tacklat detta. Man hade kanske märkt av min asberger tidigare, men det hade inte spelat så stor roll. Jag gick i 1990-talets skolan i en by där alla var “normala”. Man var antingen en som passade eller också en som inte passade. Det fanns inget i det som hjälpt mig eftersom jag vare sig var “normal” eller “för onormal”, min rädsla för människor och min extrema fobi för att göra något fel eller bli någons ovän… det tolkades som vanlig blyghet hos en nyinflyttad liten flicka. p10 och e 10 behövde aldrig fundera över problem som dessa, jag skulle inte säga att de tog varandra för givet, men jag skulle nog påstå att alla normer i byn var satta. Det fanns ingen anledning att tänka på ett annat sätt eller ha åsikter som stod ut. Mönstret hade skapats av e10 och p10:s tidigare generationer.

De umgås fortfarande idag, de bor kvar och de har båda barn. Den ena har även hus och för hennes del funderar jag inte så mycket. Hon har gjort val som stått ut en aning, bland annat varit ute och rest, dvs hon har sett andra tänkbara alternativ. Mönstret börjar i alla fall bli komplett.

Ingen av dessa två har varit elaka emot mig, men de har heller inte haft ett alternativ att ge mig. Jag kunde inte vara deras vän, jag var inte i deras klass… detta visste vi båda och så är det. Somliga kan umgås trots olikaheter, andra inte. Jag valde just dessa två eftersom jag avundas deras vänskap. Deras olikheter… för de är många… ändå matchade dem. När vi nådde gymnasiet gick de två skilda vägar, och mellan det att vi var 17-ca 25 så var de inte på samma plats, eller med samma folk. Ändå fanns de alltid där för varandra… men nu är cirkeln sluten. De bor där de växte upp… deras barn leker med varandra och de få utekvällarna som numera dyker upp på bilder på facebook, där är de båda med… tillsammans med flera andra som har en liknande historia.

De fanns där, de såg…. de reagerade… men de kunde inte göra mera för mig, och jag vet inte om jag kunnat göra  något annorlunda. Jag vet liksom inte vad jag skulle prata med dem om. Vi må ha gått i samma skola och även i samma klass under många år… men vi upplevde nog det mesta olika.

Det börjar bli allvar. Vi är ungefär i fjärde klass och det ålderblandade lågstadiet var nu borta. I tre år skulle alla födda just det där året på 1980-talet gå i samma klass. Vi var ungefär som en mindre klass i dagens skola. Ungefär 24 stycken. Två av dem, s6 och m7 hade liksom funnit varandra. m7 hade inte gått i samma klass som mig och s6 och mig, och jag vet inte riktigt vilka hon hade umgåtts med. Jag visste dock att s6 hade umgåtts med grannen, men grannen fann en ny vän som faktiskt gick i samma klass som m7, men de umgicks inte…tror jag.

Det kanske var en aning synd om s6, hon dög inte och blev lämnad. Måste varit konstigt eftersom hon och hennes forna vän bodde så nära.

s6 och m7 delade dock många delade intressen. De var båda häst-intresserade, och m7 hade hästar och bodde i ett nybyggd hus, med hästar. Hon och s6 delade också andra namn, och det hade inte jag. Jag var faktiskt inte hästintresserad. Inte ett dugg, men det var m7 och s6 som blev de som jag kunde vara med. Jag kände redan s6, och blev liksom nästan hennes bästa kompis då hon lämnades. m7 och s6 delade dock mer än bara hästintresse och andra namn, de hade även elitsatsningar i sport, olika sporter. De hade även mycket engagerade föräldrar involverade. s6:s pappa tränade henne till och med. Fick känslan av att hon var framstegsprojektet, hon var nämligen yngst och de äldsta brodern såg jag aldrig nästan. Han tittade knappt på mig och jag kunde känna hans fördömanden. Den andre brodern var inte sportslig av sig, men han var musikaliskt… men fick känslan av att det inte spelade någon roll. Det var alltid kallt i hemmet, i alla fall för mig. Som om de såg ner på mig och s6 sade vid ett tillfälle att hennes bröder inte gillade mig. Det var tydligt även för mig. Jag kände mig ovälkomnad där. Blickarna och suckarna… jo, jag märkte dem. Jag kände att jag inte var tillräckligt bra. Jag var någon utan något, jag gjorde inte någon nytta. Hemma hos m7 var det en något varmare stämning. Hon drillades hårt att träna, trots att hon ibland inte ville. Men vad jag hörde så blev hon bra på det hon gjorde, mycket bra. Jag minns hennes bror som ödmjuk, mycket ödmjuk. Han tittade aldrig på mig som en sopa…. aldrig. Jag hoppas på det bästa för honom.

s6 och m7 hade alltså ett liv och en bekantskapskrets via sina sporter. s6 åkte till och med på läger och fick vänner där. Det var därför svårt för mig att ta mig in, jag hade inga sådana intressen eller hobbies eller ens fritidsaktiviteter, jag var ju inte van att leka med barn. De spelade även instrument, och där intalade jag mig själv att det kunde finnas en öppning. Jag började också spela, men var inte speciellt bra. Jag tröttnade ganska snabbt, men höll fast vid idén om att detta var något jag kunde dela med dem. Min mamma hade spelat gitarr, och jag var uppvuxen bland folkmusik och visste vilken glädje musiken kunde skänka. Jag spelade och jag antar att jag kom med i deras “klubb”, jag red ibland också, livrädd! Jag testade på s6 sport, men jag kunde så klart inte… förutom att vara i vägen, det var så han tittade på mig! s6:s pappa, när jag var med vid träningarna och iakttog. Jag  gick ofta med s6 hem, minns att hon talade om vilka hon vara kär i… vilka vänner hon mött på lägret. Sedan hade hennes pappa lagat mat. Vi körde till träningen och sedan kördes jag hem. Jag trodde det var så man umgicks.

Jag trodde också att man behövde vara tillags, att jag var undantaget av oss tre, därför gjorde jag mig förtjänt av att vara deras vänner.

“Titta! Jag kan släppa det här pennfacket och be henne plocka upp det!”

Så sade m6 en gång och slängde pennfacket på golvet. Jag plockade upp det. Jag minns det väl eftersom det sades inför hela klassen. Någon reagerade… någon sade något om att bli utnyttjad… Men så var det ju inte. Jag blev inte utnyttjad eftersom det var så här det var, jag var ju inte lika värdefull.

Jag borde minnas glasklart vad som hände, men det gör jag inte. m7 försvann ur gemenskapen. Kanske gjorde jag något dumt emot henne? Jag och s6 blev vänner, jag var fortfarande extremt ogillad i hennes familj, var fortfarande i vägen på hennes träningar. Hon åkte fortfarande på träningsläger eller tävlingar, så vi hann inte umgås jättemycket. Man skulle nog inte kalla det utnyttjande, men i beroendeställning var jag.

Jag vet inte om jag på något sätt gjorde m7 illa, i så fall ångrar jag det. Jag visste inte att det hon gjorde emot mig var fel, men om jag gjorde detsamma så vet jag nu att det vore fel.

I en liten by så kan man aldrig undgås att mötas, speciellt inte om man gå i samma klass och bor ganska nära. Men något förändrades och m7 försvann, med s6 och jag blev närmare mig. Det var roligt att höra om hennes värld. Hennes familjedynamik gjorde mig iskall, men jag trodde att min familj var som andras. Det var vi ju inte, vi var två barn, två föräldrar och en utomstående som inte visste någonting. Det var så det kändes. Som om jag var utomstående från allt. s6 och jag umgicks när hennes räckte till. Men den var begränsad… men jag hade mormor och morfar på helgerna.

Jag växte upp bland äldre, i princip varje gång jag var hos dem, alltså mormor och morfar, så träffade vi någon för kaffe och sju sorters kakor, eller så gjorde vi något som att åka på gökotta eller tillsammans plocka liljekonvalj. Alla hade med sig kaffe och smörgås. Jag förstod redan som liten att mina morföräldrar var populära, eller som man idag skulle kalla det i min bransch, några med hög status och mycket mandat. Det slog mig dock aldrig att inga andra barnbarn var där, det behövde heller inte vara något som jag funderade över. Alla verkade så glada att se mig. Idag ser jag även förvåning i deras blick…

“Varför tog de med mig?”

“Hur kom det sig att det gick att ha mig på en gökotta där man under tystnad skall invänta gökens läte? Eller när vi plockade liljekonvalj, hur kom det sig att vare sig mormor eller morfar curlade mig att inte gå för nära vägen eller för långt ner i diket?”

Jag säger inte att de inte hade koll eller var vettskrämda när jag plockade den där blomman alldeles vid vägkanten, där bilar körde i full hastighet. Det var de säkert, men visade det inte. Jag var liksom en av dem, en mindre, sötare variant vars morsföräldrar fick med sig på detta istället för att som deras barnbarn, hellre lekte med kompisar hemma eller körde fullt ös på dagis eller förskolan. De undrade, men visste kanske, de visste kanske att min mamma inte hade lyxen att ha en andra vårdnadshavare eller lyxen att ha råd med dagisavgiften. Men som sagt, ingen frågade. Istället fick mitt asberger-jag för mig att de tyckte om det. Det blev kanske plötsligt inte så tydligt att de som numera var pensionärer och skulle ha nöjen, skulle ha sådana som inte kostade för mycket eller som störde karriärens människor för mycket. Jag menar, har du aldrig tänkt tanken

“Måste alla pensionärer gå och handla just på min lunch, det har ju hela dagen på sig?”

Jag har tänkt tanken och den kan ibland göra ont, därför att svaret kan vara att de väljer just den tiden för att de då är som piggast, eller ännu värre, de väljer den tiden för att få se och träffa på folk. Ett vänligt “hej” från en stressad medelålders karriärmänniska som en gång satt i deras hem och åt bullar. Jag säger inte att det räcker med det, jag säger bara att det kan vara så.

När jag tänker tillbaka så är det två ställen som jag tänker på. Det första är hembygdsgårdens museum. Morfars skötebarn. Man samlade allting där, allt som inte längre var användbart i den nya tid som var. Jag var med morfar där så ofta att jag faktiskt under en period kunde vart enda föremål, och det var visserligen ett litet museum… men ändå. Jag kunde verkligen alla saker, och jag var nog den enda som fick göra det förbjudna! Peta, sitta på och prova allt. Jag hoppas att museumet finns kvar, jag hoppas verkligen det… Alla har ett livsverk tror jag, och detta var morfars livsverk.

Den andra stället är en orörd gård med en stuga, lämnad just som den var på den tiden. En lokal skald har bott där. Området har ett trästaket kring sig och det fanns (jag skriver i dåtid eftersom det är så många år sedan jag var där nu) en vävstuga, där man under i alla fall en lokal högtid, sprudlade av äldre damer som vävde trasmatta efter trasmatta. Det fanns en kiosk där man kunde köpa glass och korv. Jag antar att jag fick de mesta gratis (trodde jag, men kanske morfar i hemlighet betalade för det jag fick), jag fick till och med stå bakom disken, vilket kanske var fruktansvärt irriterande, att ha en unge ståendes där. Men jag rörde aldrig något, men jag tittade. Och jag tittade ofta på de som tittade på mig, de undrade nog varför jag fick vara där bakom. Det fick mig att känna mig viktig och annorlunda. Annorlunda har aldrig för mig varit ett konstigt ord.

Vidare fanns bakstugan… man bakade tunnbröd, det var varmt men luktade otroligt gott. Jag fick vara där inne, mitt ibland de bakande kvinnorna och jag fick även hjälpa till. Har du någonsin ätit hembakat tunnbröd, fortfarande varmt från ugnen med smör och ost. Jag glömmer aldrig den smaken.

Sedan fanns också scenen där lokala (och om jag inte minns helt fel) och mer kända spelmän spelade folkmusik. Munspel, fiol och dragspel. Folkdansföreningen uppträdde också, alltid iklädd folkdräkt och med ett leende… ett sådant där lyckans leende i ansiktet. Jag fanns där, mitt i allt! Jag var ingen gäst där, jag var barnbarnet till just min mormor och morfar. Ingen sade något. Istället kom jag att lära känna dem som bekanta, som hade berättelser från ett helt liv. Jag gav aldrig en tanke åt hur mormor och morfar nått sin status, eller att det var respekterade. Jag trodde allvarligt talat att man som äldre hade ett brett nät av bekanta och vänner, att det var så för alla.  

Idag ser jag pensionärerna spela boule i parken (för tydligen är det något man måste tycka om), jag frågar mig då… Är det de som är innegänget… Ni vet de som alltid har och har haft sitt umgänge? Vart är resten? Vi är på 2010-talet, så alla födda på 1940-talet bör vara pensionerade, och då detta skrivs har även halva 2010-talet gått.. Så en del 1950-talare bör också vara på väg dit. Detta är en mycket stor del i den svenska jobbapparaten, så boule-banan, kaféerna, affärerna och kanske till och med restaurangerna med ett gott glas vin.. Bör vara fullsatta. Det är de inte!

Det var något jag aldrig såg under mina första år med mormor och morfar, det är det som mamma efter snart ett helt arbetsliv har berättat inom äldrevården har berättat om. Hur det finns de som inte tänker på att det är individer de vårdar eller skall ta hand om. Det är bara ett jobb. Jag arbetade själv ett kort tag frivillig (trots att jag faktiskt tagit en examen i en annan bransch) i äldrevården, med de som mamma nästan alltid jobbat med. De som är dementa. Många av dem har kanske tur eftersom de inte riktigt vet vad som pågår kring dem, att hur mycket empati och mänsklighet de får under en dag handlar om vem som jobbar.

Hjärtat har brustit på mig så många gånger när jag läst om hur de som inte är tillräckligt sjuka för att bo på hem, väntande sitter med bulle och kaffe. De får mer eller mindre engagerade personer till sig, men även de som är engagerade har knappt tid att sätta sig ner med dem. De tillbringar resterande delen av sitt liv i ensamhet, vissa kanske klarar att ta sig ut, andra inte. De sitter i alla fall där, i ett hus, en lägenhet eller på  rum på ett äldreboende och kring dem syns ett helt liv med möbler de köpt, foton de tagit, porslin som de fått… När de sedan dör är man snabb att tänka att man inte kan behålla allt, mycket är ju nedsuttet eller har kanske en skavank. De åker till tippen. Foton av vänner som också är döda kastas, de har liksom inget värde längre.

Jag är en samlare och hade jag haft plats så hade jag behållit vartenda papper, och varenda sak de ägde. Köksbordet de hade eller soffgruppen, det är sådant vi alla har och byter ut då och då. Men det som skrevs, brev och foton… mamma fann vigselbeviset i lägenheten då mormor gått bort och morfar tvingades flytta in på hem. Jag skämdes aldrig över dem, och jag ville alltid ha dem nära.

Kanske var det de där starka bandet till dem och deras vänliga vänner som fick mig att inte riktigt förstå hur det fungerar med människor i min egen ålder? Jag minns att någon sade att när man skall prata med sina morföräldrar;

“… fråga då aldrig hur de mår. Det kan ge dem en känsla av att det bara är ett samtal för att dubbelkolla så att de andas. Fråga istället vad de har gjort idag och vad de tänker göra idag, föreslå något!”

Det var ett bra råd. Varje dag…Varje dag ringde jag dem. Mormor gick bort i en stroke 2006, hon dog på sjukhus och hon hade kvällen innan tillsammans med mamma burit sin favorittröja och de hade lyssnat på musik. Hon somnade sedan och vaknade inte igen!

Morfar hade inte samma tur… ursäkta uttrycket, men ni kommer förstå. Han fick diagnosen alzeimers, och tydligen hade hans far haft något liknande, men då hade det kallas “vansinne”… han hade varit aggressiv och mamma berättade att morfar hade sina episoder. Just det.. minns ni att jag berättade om den lilla byn? Minns ni att jag berättade om min mamma som snart ett helt arbetsliv arbetat med äldre?… Vem tror ni fick vårda honom? Se sin egen pappa försvinna mer och mer och förvandlas till någon han inte var. Jag minns att han mindes mig, sista gången vi talade. Morfar gick bort 2010… och jag missade hans begravning. Vill ni veta varför? Jag satt inlåst. Inte i ett riktigt fängelse… värre! Jag låg inlagd på tvång och då byn låg så långt bort så kunde jag inte vara där. Vi kommer att komma dit så småningom.

Mångas äldres livsarv slängs och de sista åren kan för många varit ensamma.

Alla människor har samma värde? Vem fan är det som har hittat på det skitsnacket? Barn svälter, människor flyr, andra dödar, och världen känns som en plats som är så annorlunda som den värld jag upplevde när jag stolt var med i gökottan, eller när jag plockade liljekonvalj.

Mina morföräldrar hade lyxen att ha en bekantskapskrets… men det har inte alla. Jag är livrädd att jag ska bli en av de som i ensamhet ruttnar bort.

“I wanted to be you, wanted to be with you… I would have done what ever it took, if you would just have seen me like I saw you”-Mela – 2015

a5, denna är svår. Detta är den första relationen (begången av ett barn), som skadade mig, och det skakade mig nog utan att den här personen ens visste om det. Personen var en ledare, den andra följde och jag trodde vi hade ett band. Jag trodde att det var ett band att utnyttja, vilket egentligen inte var fel, utan en korrekt uträkning. Ofta var det så att band – som nära släktskap eller grannar, i byn betydde allt. Men jag hade inga grannar, och eftersom jag inte var född här, så hade jag inte någon släkt här… biologiskt. Men jag hade ett via min styvfars familj, där hade jag plötsligt fått nya “kusiner”, “farbröder”, “farmor” och “farfar”. Men jag hörde liksom aldrig dit. Jag fann aldrig riktigt min plats, och ingen terapeut där ute ska veta att jag inte försökte. Mitt första försök var a5, närmast i ålder och eftersom detta var på 1990 – talet så var det även inne med att ha åldersblandade klasser, tre stycket 1-2-3 och vi hamnade i samma klass. Jag trodde detta skulle hjälpa mig, men istället blev det fel. Jag blev kallad “den lilla svansen”, jag vågade inte ha en egen åsikt, eller en alls.

Jag ville gärna umgås med henne, ville att hon skulle vara en lokal u1 för mig, men i verkligheten så hade a5 redan vänner, många vänner och bra vänner. Hon behövde inte mig och jag var på något sätt i behov av henne. Jag minns att jag en gång blev ledsen, jag blev ofta det— och jag var ofta hos skolsyster. Enligt skolsyster hade jag problem med körtlarna. Men jag hade inga körtelproblem. Däremot var jag tvungen att hitta på olika syntom. Jag insåg att det helt enkelt måste vara något fel på mig, varför kunde jag inte vara som alla andra? Det måste vara något med mig eftersom jag hade så svårt att betraktas som en vanlig kompis till a5, och inte bara svansen. Det var ju så klart att jag inte passade in. Både a5 och de som hon umgicks med (och som jag vid närmare eftertanke inte fick någon större kontakt med alls), var aldrig några några fula ankungar som blev svanar, lika mycket som jag blev en svan. De var alltid söta, och de vågade visa vilka de var. Några hade äldre syskon och behövde inte ens anstränga sig. Jag hade ingen… bara henne.

Tillbaka till den där gången jag var ledsen, jag minns att det fanns en kille i femman, alla var rädda för honom, men jag vet inte varför. Vi åkte samma buss varje morgon. Han fann mig gråtandes i korridoren och frågade varför jag grät. Det tog mig ett tag att våga berätta men tillsist gjorde jag det. Jag vet ledsen för att jag hade tagit med mig alla de souvenirer som mamma köpt åt mig i Portugal. Fröken hade sagt att jag gärna fick ta med dem dagen innan. Jag var så stolt, så speciell. a5 sade då jag kom till skolan att det var “löjligt”… Som om ingen ville se dem? Det var första gången som jag fått något från någon som varit utomlans, och mamma hade köpt massor av saker. All den där speciella känsla som jag känt försvann och jag blev så ledsen. Jag ställde mig i fönstret och han petade mig på axeln och frågade mig;

“(namn)! Vad har hänt?”

Jag vände mig bort, men han gav sig inte:

“(namn), berätta!”

Jag tittade upp och berättade om sakerna och vad a5 hade sagt. Han gick då raka vägen bort till henne och jag vet inte vad han sade, men hon sade ingenting mera om det. Hon backade. Jag minns det så tydligt just av den anledningen att någon med större mandat tog mitt parti.

Jag slutade så småningom att följa a5, och vi fick mycket olika liv. Hon har ett stabilt familjeliv, hon hade vänner i högstadiet… hon festade i högstadiet. På facebook kan man följa ett liv med vänner, familjeliv… semestrar… Ett liv så som ditt kanske… Hon klarar sig bra, och vad jag ser är en populär flicka, som blev en snygg tjej, som mötte sin kärlek och fick barn. Vännerna finns där, de gamla… de från byn, de som känner andra som känner andra och som kallas en bekantskapskrets. Hon är mamma, hon är vän… hon är någon i ett sammanhang som hon var då.

”It was a revelation, it was a lovely feeling… first times that you held that small, helpless boy in your arms… then I knew that you saw what I saw… you saw love and for the very first time you might have seen my first sincere smile.Thank you for making my life normal in all of it ’s crazyness.” Mela 15

hyllning ovan är vad jag såg när ni för första gången höll i mitt barn

När jag gjorde min lista, den där natten med demonerna, då försökte jag göra det så att det skulle bli en kronologisk ordning. Som om jag tog ett stadium i taget! e4 och j9, har dock en plats ingen kan ta ifrån dem, och lika mycket som jag skulle vilja skriva ut namnen på de två både u1 och p2, så vill jag skriva dessa namn.

Från början var de båda den som gjorde mig till femte hjulet. Mina två syskon, flickan och pojken som föddes och plötsligt befann jag mig i en kärnfamilj, eller i utkanten av en i alla fall. Huset, två barn – en flicka och en pojke- en mamma och en pappa… och så jag.

Min bror föddes när jag var sju, jag skulle just börja i byns skola, utan att egentligen ha lyckats knyta någon vän under en termin i förskoleklass. Så utan vänner så puttades jag rätt in i en ny skola. Sedan kom jag hem, där alla beundrade den där lilla ungen som var så söt. Och det var han… han grät sällan och han var ett snällt barn. Sedan sade det pang och plötsligt var han en extremt snabb och väldigt busig kille som aldrig kunde vara stilla, en snorunge. Mitt i denna trotsperiod så kom en annan baby, min syster. Jag skulle börja fjärde klass. Mina syskon bråkade mycket, min bror irriterade alltid min syster som i sin tur gick till pappa som skällde ilsket på min bror… och sen gick hon tillbaka för att “leka” och de bråkade igen, men de hade varandra och nära vänner som lekte mycket med varann och med massor av kompisar.

Om jag var hemma, så var jag på mitt rum… jag kom ner och åt, sedan gick jag upp och stängde dörren. Annars var jag hemma hos mormor och morfar. Jag missade mycket och har först nu insett hur nära de är, och hur viktigt de egentligen var att jag kanske lekt med dem någon gång, så som en storasyster ibland gör.

Pojken som var en liten snorunge växte upp. Han växte upp och blev en kille som jag älskar så högt, och som alltid har behandlat mig som en syster, en storasyster att fråga… aldrig någonsin har jag känt mig som en överviktig tönt. Han har också något som för mig är så intressant. Han har lojala vänner som han hänger ihop med. Han hade det svårt i skolan och gick om ett år… helt i onödan egentligen. Han hade, med rätt hjälp, klarat sig utmärkt. Med godkänt i kärnämnena valde han ett praktiskt yrke, som jag har uppfattat att han är nöjd med.

Han har valt att flytta till en lägenhet i byn och har nu ett hem, en bil , ett körkort, en sambo och en katt. Han har ett lugnt liv…om han vill och ett vilt liv om han vill. Men just som med p2 så skulle hans vänner ta hand om honom och hjälpa honom.

En händelse som förändrade honom något… eller kanske inte honom, men mig, var när han blev misshandlad av ett par killar. Hans kompis var hjälplös, men medan han var hemma och återhämtade sig, så kom de dit för att se hur han mådde och hans vän mådde oerhört dåligt över att han inte kunnat hjälpa till. Jag kände en ilska och ett hat. Jag kände;

“Varför i helvete går de på MIN bror, han som aldrig gör någon illa. Han som har ordning och som är den lugne. Varför inte ta mig, jag har ju ändå  bara ett kaos!”

Min syster och jag har haft en lite krångligare väg. Hon hade under en period problem med dåliga vänner, och har fortfarande en tendens att, liksom jag hade förr, hamna i situationer där hon plötsligt är för snäll. Hon är duktig, hon är bara otroligt rastlös. Hon vill inte plugga, hon fick inga napp på jobb. Dock, trots att hon gör det för att det är ett måste så gör hon det hon skall. Hon har varit här hos mig och avlastat mig med mitt barn, och det är nog svårt för henne, då hon nu skaffat ett så pass tajt tjej-gäng, att plötsligt åka ifrån dem för att sitta isolerad i min lägenhet tills det är dags att hämta mitt barn. Hon lever mitt liv… fast bara under den tid hon är här. Jag vill så gärna hjälpa henne rätt, och hoppas i all hemlighet att hon någon gång överväger att flytta hit. Men… hon vet inte om det. Dock förvandlade hon mig från den jag var till den jag är.

Hon är också den som lärt mig. Jag har fått kläder från henne, och smink. Det var genom att titta på henne som jag lärde mig att sminka mig. Hon är ingen pedant, utan tvärtom rörig. Hon lägger saker överallt och hennes rum kan se ut som ett bombnedslag ibland. Men jag tror att hon vill flytta hemifrån. Hon är den sista som bor kvar av oss tre barn, och hon spenderar mycket tid därifrån.

Vi tre syskon kan utåt sett verkat ha vuxit upp i en helt vanlig familj, men det är något ni bör veta, något som man liksom med allt annat inte talar om. Min styvfar (mina syskons pappa) har i många år haft problem med spriten och det är vanligt att han på en ledig dag börjar dricka vodka med juice vid tolv, och sedan fortsätter det. Mamma dricker inte sprit, men hon dricker öl och vin… i mängder. Det är intressant hur några år kan spela roll. Jag kunde ibland avundas mina syskon när de var små. De såg pyntande, fredagsmys och blev hämtade och  körda till vänner och träningar. Men frågan är vilket som är bäst, att ha en konstgjord värld som spricker, eller att se det förfalla. Mina syskon och jag har aldrig haft samma typ av föräldrar, de fick en mysig barndom… men nu är de vuxna och ser det ärligt och solklart…

Min bror flyttade hemifrån så fort han kunde. Min styvfar kunde ibland komma och vara med på deras fester. En gång var han så berusad att han ramlade i trappan och drog axeln ur led. De fick bära in honom i sängen. Han har somnat under bordet på puben, och vid ett tillfälle hade han min bror med sig och ramlade. Mamma sade åt min bror att komma hem, då han ringde. Han ville inte lämna sin pappa, men vad kunde han göra? Dagen efter kom han hem med en bula i pannan och blodig näsa.

Det talas mycket om barn med missbrukande föräldrar, men vi är så vana. Alla är så vana. Byn vet mycket väl hur illa det är, och jag är övertygad om att de talar om det, men vi vet. Vi vet allt för väl och jag tror min bror flydde. Han orkade inte ha sina kompisar där när han pappa vara som han är.

Det finns dock en händelse som alla i familjen delar. Något som gett oss något speciellt. Det var när mitt barn föddes.Min mamma blev genast mormor och vi bråkar ofta om uppfostran, lite som jag kan tänka mig att mor och dotter gör, när dotter fått barn. Mamma stöttade mig genom graviditeten och varnade mig för hur tufft det skulle bli. Jag väntade mig inget annat. Hon är en underbar mormor till mitt barn. Likaså är min styvfar morfar… jag gör ingen skillnad… Det är min styvfar som funnits för mig så det är han som är mitt barns morfar. Han gör det som morfädrar gör, lär ut att fiska, grillar korv och leker.

Min syster är inte vidare förtjust med barn, men jag minns att hon var livrädd att tappa hen. Hon höll mitt barn försiktigt. Min bror däremot förvandlades från en ung pojke till en kille som plötsligt höll i något han älskade. Han blev mitt barns gudfar och jag har en bild av hur han stolt håller barnet. Han passar hen, han leker och han saknar hen, just som mitt barn saknar både honom och min syster. De ses så sällan och jag önskade att de fanns närmare… jag önskar verkligen det… det  kanske hade gett mig chansen till ett, visserligen ungt, men ändå befintlig bekantskapskrets.

Då mina syskon är här, så är jag normal. Helt normal. Jag har någon att prata med, jag kan laga mat och vi kan äta flera, jag blir avlastad…ungefär som jag kan tänka mig att det är i en vanlig familj. Jag blir en bättre mamma med deras stabila stöd.

Jag vill ta detta tillfälle i akt att uttrycka min kärlek efter er båda, och jag kan inte beskriva i ord hur mycket ni betyder för mig. I mina svackor är det era besök som stabiliserar mig. All kärlek till er!

u1, p2 och l3 de var mina hjältar, och lärde mig så mycket utan att veta det. Men de gjorde det och detta är mitt sätt att faktiskt själv inse det.

Det där med att bli sötare och snyggare med åren var en idé som återkom hela tiden med just dessa tre… eftersom det inte spelade någon roll. Ulrika hade problem med acne… men det tänkte inte jag på då. Jag såg knappt finnarna eftersom jag var upptagen med att försöka göra och klara allt hon gjorde.

p2 dömde aldrig mig efter utseende, för det spelade ingen roll. Inte för mig och inte för han. Han kanske såg hur jag i högstadiet hade två par byxor som jag växlade mellan, och t-shirtar så som sådana de andra enbart hade på gympan. Inga plockade ögonbryn, inget smink… kanske såg han det som sagt, men det berörde inte honom.

l3 och jag… det händer att jag undrar ifall det hade blivit annorlunda. Hade jag kanske också blivit sötare och finare med åren? Hade jag sluppit gå ensam på rasten?… vi får aldrig veta, men ibland gör det ont att tänka att det kanske hade varit en del smärta som jag kunnat slippa.

u1 och p2 är speciella på det sättet, då de funnits med från början. Det finns en person till som gjort det. l3 är det anonymiserade namnet, och tyvärr är det en person som jag tappade kontakten med så snart vi inte naturligt sågs varje dag.

När mamma och jag bodde själva så fanns det ett rött hus mycket nära vår lägenhet. Där bodde l3, vi var grannar och därför naturligt lekkamrater. Jag minns inte när jag träffade henne första gången, men vi var nog inte gamla.

Jag minns hur hennes familj var den första familjen som jag träffade på och inte var släkt med. Mamma, pappa och tre barn. l3 var yngst och hennes äldre syskon var som mina äldre syskon. Jag var inte rädd för dem. Senare kommer ni höra om äldre syskon som skrämde mig, och som inte tyckte om mig. Hennes syskon var inte sådana. Hennes syster höll mig i handen när vi skulle gå över vägen då jag började i förskoleklass.

l3 och jag gjorde allt tillsammans. Hon hade andra vänner också, som liksom fick räkna med att jag fanns med. Det var inga jag skulle våga leka med själv, men om l3 var där och vi var hemma hos henne, då var det helt naturligt. l3 och jag lekte mycket hos henne, det var lättare eftersom hon bodde i hus… trodde jag. Jag är inte så säker på att det var anledningen. Jag tror kanske att det handlade om att jag ville se hur det fungerade med en mamma och pappa som jobbade, med äldre syskon som hade kompisar och med middagar med fullt bord. Jag visste ju inte, jag visste ju ingenting. Jag visste inte hur det gick till i en familj då mamma eller pappa kom hem från jobbet. Jag var ju alltid hos mormor när mamma jobbade. Jag visste inte heller hur det gick till när en familj pysslade med sitt på var sitt håll, alla med egna intressen. Jag och mamma gjorde det mesta tillsammans, och framförallt så hade jag ingen aning om vad jag var intresserad av, eller vad jag tyckte om. Jag visste bara vad vi gjorde. Jag visste inte hur det var att aldrig känna sig ensam, att alltid finnas i en social sfär som en familj kan vara. Det kan ju finnas bekanta till föräldrarna där, kompisar till syskon exempelvis.. och det kan bli många.

När jag sedan flyttade minns jag att jag var hos mormor och gick iväg till henne. Jag knackade på dörren och hennes bror öppnade. Han tyckte det var roligt att se mig och l3 var hemma. Vi hade blivit stora, typ 9-10 år sådär. Vi lekte inte länge, utan pratade. Vi pratade om killar och hon frågade ifall jag var tillsammans med någon, men det hade jag ju inte. Det var kanske inte så märkligt, jag vågade knappt prata, jag hade glasögon och var tjock… redan då började det och det skulle bli värre, mycket värre. l3 brydde sig inte om det. Kanske såg hon inte mig så… kanske gjorde hon det, men låtsades inte om något. Hon berättade vilka killar hon tyckte om och vilka hon hade haft chans på. Jag minns att jag frågade vad man gör när man är ihop. l3 svarade att man inte gör så mycket mera än umgås.

Jag lämnade hennes hus den gången lite förvirrad. Var det många runt omkring mig som hade chans på varann, i så fall vilka? Var jag kär i någon, och det var jag nog. Jag hade den där första förälskelsen som började gro, och jag återkommer till honom. Jag gick hem till mormor och fortsatte med mitt, att skriva och hitta på karaktärer.

l3 var den första bästisen och hon kände mig innan jag kände mig så obekväm i världen. Jag var fortfarande som alla andra, eller också lärde jag mig av henne och p2.
Jag var ofta hos mormor och morfar, och de kom att flytta till den lägenhet jag och mamma hade bott i. Jag minns att jag såg l3, hon blev allt sötare med åren, medan jag kände att det gick bakåt för mig. Jag försvann allt mera in i en skal, jag var hos mormor och jag talade inte med andra, inte ens l3 som kunde gå förbi med flera vänner. Hade jag kunnat gå dit? Kanske. Jag är inte helt säker på om vi hade klickat direkt, det var skillnad på oss nu. Så snart jag hade slitits bort ifrån säkerheten med l3, mormor och p2, så blev jag ensam. Jag visste inte hur jag skulle bli sötare som alla andra verkade bli…

Det är en sådandär människa, stabil familj, stabila förhållande och många vänner. Jag är inte en av de vännerna, men jag finns alltid med i beräkningarna … och för en gångs skull så kommer jag före vännerna. Jag finns i hans familj, och de tycker om mig som jag är… de tycker till och med att allt med mig är bra. Han har aldrig dömt mig, precis som mina syskon. Vi lekte ofta när vi var små, och han lärde mig massor. Han lärde mig att leka med lego, vi byggde stora städer och vi pratade om hans klass. Han hade en roligare klass än mig, troligen för att han var en del av den på ett annat sätt, vi pratade om varje person och vad han visste om dem. Många av de karaktärer jag sedan skapade kom ifrån våra samtal. Alltid när vi åkte därifrån hade jag huvudet fullt med idéer till historier.

p2 lärde mig också att det går att leka flera. Jag hade aldrig gjorde det förut och det fungerade alltid där. Alla kunde vara delaktiga! Denna inställning har dock senare gett mig massor av tankar och tårar. Jag förstod inte att jag behöver ha en p2 i en sammansatt grupp för att kunna vara med. Jag blev ofta tillbakadragen då flera var med och än idag har jag svårt att ta mig för saker med fler än en person, trots att jag mött en och annan p2-figur med åren. Det måste förresten te sig konstigt, att först sitta och prata med en social, glad och rolig person (vilket jag en bra dag är), men så fort ytterligare personer har anslutit så har jag blivit en tyst, tillbakadragen och obekväm person.

Jag drar mig ofta för konflikter eftersom jag är rädd att folk försvinner då. Det bottnar nog i ett dåligt självförtroende, men även det där med att jag alltid varit ett andrahandsval. Jag har känt det som om jag måste vara extra tillags så att jag kanske vinner vänner så, går det att förstå? p2 och jag har dock aldrig bråkat… aldrig någonsin faktiskt. Jag känner mig släkt med honom på ett annat sätt. Han är som en andra bror, fast ändå inte. Syskon bråkar, och i det fallet är jag inget undantag. Jag och mina syskon har bråkat ordentligt, men de kan inte gå… vi är alltid släktingar ändå. p2 och jag har varit som syskon, lekt som kompisar och jag aldrig behövt känna mig obekväm med honom.

Vid två tillfällen har jag varit på nyårsfest med honom med alla hans vänner. Det har varit skrämmande båda gånger, och jag har inte riktigt klarat det. Båda gånger har jag druckit mig bekväm… Första gången fick jag bekräftelse, jag minns att jag dagen efter lämnade och kände viss glädje. Andra gången var jag dock inte i balans. Jag minns ingenting efter klockan ett. Bara att jag vaknar nästa morgon, det sista jag minns är att jag gråter… jag grät över hur instabilt mitt liv är för en av hans vänner, troligen föll fasaden. Den föll nog för att jag hos p2 är trygg, men det speglar hur stabilt hans liv är, och hur instabilt mitt liv är.

Jag har fortfarande en black-out och har valt att inte ta reda på vad som hände. Jag behöver inte det eftersom jag vet att p2 skulle stoppa mig innan jag gjorde något alldeles tokigt. Jag såg dömande blickar dagen efter, och jag såg spår av att jag troligen gjorde bort mig fullständigt, men det gör mig inget. Skulle det ske, så var det kanske bra att det skedde där. Hans vänner är en tajt grupp och det har troligen sett varandra gjort bort sig inför varandra flera gånger. Bara för den kvällen, så fick jag vara en av dem. p2 säger att han minns allt som hände, och det räcker faktiskt för mig.

p2 har blivit pappa nu, han har en fin flickvän och ett hus. Det passar honom, men jag kunde inte låta bli att tänka att det känns konstigt att han inte längre bor med sina föräldrar i det där huset där jag alltid känt mig som hemma. Lite sorgligt. Jag tycker om att vara där och jag tycker om han och hans familjs stabilitet.

Jag har inte besökt honom ännu. Inte sett honom som husägare… med trädgård. Men då jag blev mamma då hälsade han på mig och då han fått sitt barn så kom de och visade barnet för mig, och jag bjöds på dopet, jag kunde inte närvara och frågan är om jag hade vågat gå? Skulle jag vågat gå ensam dit, bland deras vänner… se de som senaste såg mig vansinnigt berusad en nyårsafton. Jag vet inte. Jag vet i ärlighetens namn om jag hade vågat gå dit.

Men det spelar mindre roll, jag bjöds och även om vi sällan pratar så blir aldrig som främlingar.

p2, är i alla fall fortfarande närvarande och jag önskar honom allt väl, samt tackar för de lektioner han inte har en aning om att han gav mig.

Jag vet att det inte är tillräckligt… men jag säger det ändå, tack!