en uppväxt bland empati och vänlighet – nr 13

Jag växte upp bland äldre, i princip varje gång jag var hos dem, alltså mormor och morfar, så träffade vi någon för kaffe och sju sorters kakor, eller så gjorde vi något som att åka på gökotta eller tillsammans plocka liljekonvalj. Alla hade med sig kaffe och smörgås. Jag förstod redan som liten att mina morföräldrar var populära, eller som man idag skulle kalla det i min bransch, några med hög status och mycket mandat. Det slog mig dock aldrig att inga andra barnbarn var där, det behövde heller inte vara något som jag funderade över. Alla verkade så glada att se mig. Idag ser jag även förvåning i deras blick…

“Varför tog de med mig?”

“Hur kom det sig att det gick att ha mig på en gökotta där man under tystnad skall invänta gökens läte? Eller när vi plockade liljekonvalj, hur kom det sig att vare sig mormor eller morfar curlade mig att inte gå för nära vägen eller för långt ner i diket?”

Jag säger inte att de inte hade koll eller var vettskrämda när jag plockade den där blomman alldeles vid vägkanten, där bilar körde i full hastighet. Det var de säkert, men visade det inte. Jag var liksom en av dem, en mindre, sötare variant vars morsföräldrar fick med sig på detta istället för att som deras barnbarn, hellre lekte med kompisar hemma eller körde fullt ös på dagis eller förskolan. De undrade, men visste kanske, de visste kanske att min mamma inte hade lyxen att ha en andra vårdnadshavare eller lyxen att ha råd med dagisavgiften. Men som sagt, ingen frågade. Istället fick mitt asberger-jag för mig att de tyckte om det. Det blev kanske plötsligt inte så tydligt att de som numera var pensionärer och skulle ha nöjen, skulle ha sådana som inte kostade för mycket eller som störde karriärens människor för mycket. Jag menar, har du aldrig tänkt tanken

“Måste alla pensionärer gå och handla just på min lunch, det har ju hela dagen på sig?”

Jag har tänkt tanken och den kan ibland göra ont, därför att svaret kan vara att de väljer just den tiden för att de då är som piggast, eller ännu värre, de väljer den tiden för att få se och träffa på folk. Ett vänligt “hej” från en stressad medelålders karriärmänniska som en gång satt i deras hem och åt bullar. Jag säger inte att det räcker med det, jag säger bara att det kan vara så.

När jag tänker tillbaka så är det två ställen som jag tänker på. Det första är hembygdsgårdens museum. Morfars skötebarn. Man samlade allting där, allt som inte längre var användbart i den nya tid som var. Jag var med morfar där så ofta att jag faktiskt under en period kunde vart enda föremål, och det var visserligen ett litet museum… men ändå. Jag kunde verkligen alla saker, och jag var nog den enda som fick göra det förbjudna! Peta, sitta på och prova allt. Jag hoppas att museumet finns kvar, jag hoppas verkligen det… Alla har ett livsverk tror jag, och detta var morfars livsverk.

Den andra stället är en orörd gård med en stuga, lämnad just som den var på den tiden. En lokal skald har bott där. Området har ett trästaket kring sig och det fanns (jag skriver i dåtid eftersom det är så många år sedan jag var där nu) en vävstuga, där man under i alla fall en lokal högtid, sprudlade av äldre damer som vävde trasmatta efter trasmatta. Det fanns en kiosk där man kunde köpa glass och korv. Jag antar att jag fick de mesta gratis (trodde jag, men kanske morfar i hemlighet betalade för det jag fick), jag fick till och med stå bakom disken, vilket kanske var fruktansvärt irriterande, att ha en unge ståendes där. Men jag rörde aldrig något, men jag tittade. Och jag tittade ofta på de som tittade på mig, de undrade nog varför jag fick vara där bakom. Det fick mig att känna mig viktig och annorlunda. Annorlunda har aldrig för mig varit ett konstigt ord.

Vidare fanns bakstugan… man bakade tunnbröd, det var varmt men luktade otroligt gott. Jag fick vara där inne, mitt ibland de bakande kvinnorna och jag fick även hjälpa till. Har du någonsin ätit hembakat tunnbröd, fortfarande varmt från ugnen med smör och ost. Jag glömmer aldrig den smaken.

Sedan fanns också scenen där lokala (och om jag inte minns helt fel) och mer kända spelmän spelade folkmusik. Munspel, fiol och dragspel. Folkdansföreningen uppträdde också, alltid iklädd folkdräkt och med ett leende… ett sådant där lyckans leende i ansiktet. Jag fanns där, mitt i allt! Jag var ingen gäst där, jag var barnbarnet till just min mormor och morfar. Ingen sade något. Istället kom jag att lära känna dem som bekanta, som hade berättelser från ett helt liv. Jag gav aldrig en tanke åt hur mormor och morfar nått sin status, eller att det var respekterade. Jag trodde allvarligt talat att man som äldre hade ett brett nät av bekanta och vänner, att det var så för alla.  

 

Idag ser jag pensionärerna spela boule i parken (för tydligen är det något man måste tycka om), jag frågar mig då… Är det de som är innegänget… Ni vet de som alltid har och har haft sitt umgänge? Vart är resten? Vi är på 2010-talet, så alla födda på 1940-talet bör vara pensionerade, och då detta skrivs har även halva 2010-talet gått.. Så en del 1950-talare bör också vara på väg dit. Detta är en mycket stor del i den svenska jobbapparaten, så boule-banan, kaféerna, affärerna och kanske till och med restaurangerna med ett gott glas vin.. Bör vara fullsatta. Det är de inte!

Det var något jag aldrig såg under mina första år med mormor och morfar, det är det som mamma efter snart ett helt arbetsliv har berättat inom äldrevården har berättat om. Hur det finns de som inte tänker på att det är individer de vårdar eller skall ta hand om. Det är bara ett jobb. Jag arbetade själv ett kort tag frivillig (trots att jag faktiskt tagit en examen i en annan bransch) i äldrevården, med de som mamma nästan alltid jobbat med. De som är dementa. Många av dem har kanske tur eftersom de inte riktigt vet vad som pågår kring dem, att hur mycket empati och mänsklighet de får under en dag handlar om vem som jobbar.

Hjärtat har brustit på mig så många gånger när jag läst om hur de som inte är tillräckligt sjuka för att bo på hem, väntande sitter med bulle och kaffe. De får mer eller mindre engagerade personer till sig, men även de som är engagerade har knappt tid att sätta sig ner med dem. De tillbringar resterande delen av sitt liv i ensamhet, vissa kanske klarar att ta sig ut, andra inte. De sitter i alla fall där, i ett hus, en lägenhet eller på  rum på ett äldreboende och kring dem syns ett helt liv med möbler de köpt, foton de tagit, porslin som de fått… När de sedan dör är man snabb att tänka att man inte kan behålla allt, mycket är ju nedsuttet eller har kanske en skavank. De åker till tippen. Foton av vänner som också är döda kastas, de har liksom inget värde längre.

Jag är en samlare och hade jag haft plats så hade jag behållit vartenda papper, och varenda sak de ägde. Köksbordet de hade eller soffgruppen, det är sådant vi alla har och byter ut då och då. Men det som skrevs, brev och foton… mamma fann vigselbeviset i lägenheten då mormor gått bort och morfar tvingades flytta in på hem. Jag skämdes aldrig över dem, och jag ville alltid ha dem nära.

 

Kanske var det de där starka bandet till dem och deras vänliga vänner som fick mig att inte riktigt förstå hur det fungerar med människor i min egen ålder? Jag minns att någon sade att när man skall prata med sina morföräldrar;

“… fråga då aldrig hur de mår. Det kan ge dem en känsla av att det bara är ett samtal för att dubbelkolla så att de andas. Fråga istället vad de har gjort idag och vad de tänker göra idag, föreslå något!”

Det var ett bra råd. Varje dag…Varje dag ringde jag dem. Mormor gick bort i en stroke 2006, hon dog på sjukhus och hon hade kvällen innan tillsammans med mamma burit sin favorittröja och de hade lyssnat på musik. Hon somnade sedan och vaknade inte igen!

Morfar hade inte samma tur… ursäkta uttrycket, men ni kommer förstå. Han fick diagnosen alzeimers, och tydligen hade hans far haft något liknande, men då hade det kallas “vansinne”… han hade varit aggressiv och mamma berättade att morfar hade sina episoder. Just det.. minns ni att jag berättade om den lilla byn? Minns ni att jag berättade om min mamma som snart ett helt arbetsliv arbetat med äldre?… Vem tror ni fick vårda honom? Se sin egen pappa försvinna mer och mer och förvandlas till någon han inte var. Jag minns att han mindes mig, sista gången vi talade. Morfar gick bort 2010… och jag missade hans begravning. Vill ni veta varför? Jag satt inlåst. Inte i ett riktigt fängelse… värre! Jag låg inlagd på tvång och då byn låg så långt bort så kunde jag inte vara där. Vi kommer att komma dit så småningom.

Mångas äldres livsarv slängs och de sista åren kan för många varit ensamma.

Alla människor har samma värde? Vem fan är det som har hittat på det skitsnacket? Barn svälter, människor flyr, andra dödar, och världen känns som en plats som är så annorlunda som den värld jag upplevde när jag stolt var med i gökottan, eller när jag plockade liljekonvalj.

Mina morföräldrar hade lyxen att ha en bekantskapskrets… men det har inte alla. Jag är livrädd att jag ska bli en av de som i ensamhet ruttnar bort.

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 7. Political Junkie on 10 oktober, 2015 at12:45 Kommentarer inaktiverade för en uppväxt bland empati och vänlighet – nr 13