Bästisen- l3
u1 och p2 är speciella på det sättet, då de funnits med från början. Det finns en person till som gjort det. l3 är det anonymiserade namnet, och tyvärr är det en person som jag tappade kontakten med så snart vi inte naturligt sågs varje dag.
När mamma och jag bodde själva så fanns det ett rött hus mycket nära vår lägenhet. Där bodde l3, vi var grannar och därför naturligt lekkamrater. Jag minns inte när jag träffade henne första gången, men vi var nog inte gamla.
Jag minns hur hennes familj var den första familjen som jag träffade på och inte var släkt med. Mamma, pappa och tre barn. l3 var yngst och hennes äldre syskon var som mina äldre syskon. Jag var inte rädd för dem. Senare kommer ni höra om äldre syskon som skrämde mig, och som inte tyckte om mig. Hennes syskon var inte sådana. Hennes syster höll mig i handen när vi skulle gå över vägen då jag började i förskoleklass.
l3 och jag gjorde allt tillsammans. Hon hade andra vänner också, som liksom fick räkna med att jag fanns med. Det var inga jag skulle våga leka med själv, men om l3 var där och vi var hemma hos henne, då var det helt naturligt. l3 och jag lekte mycket hos henne, det var lättare eftersom hon bodde i hus… trodde jag. Jag är inte så säker på att det var anledningen. Jag tror kanske att det handlade om att jag ville se hur det fungerade med en mamma och pappa som jobbade, med äldre syskon som hade kompisar och med middagar med fullt bord. Jag visste ju inte, jag visste ju ingenting. Jag visste inte hur det gick till i en familj då mamma eller pappa kom hem från jobbet. Jag var ju alltid hos mormor när mamma jobbade. Jag visste inte heller hur det gick till när en familj pysslade med sitt på var sitt håll, alla med egna intressen. Jag och mamma gjorde det mesta tillsammans, och framförallt så hade jag ingen aning om vad jag var intresserad av, eller vad jag tyckte om. Jag visste bara vad vi gjorde. Jag visste inte hur det var att aldrig känna sig ensam, att alltid finnas i en social sfär som en familj kan vara. Det kan ju finnas bekanta till föräldrarna där, kompisar till syskon exempelvis.. och det kan bli många.
När jag sedan flyttade minns jag att jag var hos mormor och gick iväg till henne. Jag knackade på dörren och hennes bror öppnade. Han tyckte det var roligt att se mig och l3 var hemma. Vi hade blivit stora, typ 9-10 år sådär. Vi lekte inte länge, utan pratade. Vi pratade om killar och hon frågade ifall jag var tillsammans med någon, men det hade jag ju inte. Det var kanske inte så märkligt, jag vågade knappt prata, jag hade glasögon och var tjock… redan då började det och det skulle bli värre, mycket värre. l3 brydde sig inte om det. Kanske såg hon inte mig så… kanske gjorde hon det, men låtsades inte om något. Hon berättade vilka killar hon tyckte om och vilka hon hade haft chans på. Jag minns att jag frågade vad man gör när man är ihop. l3 svarade att man inte gör så mycket mera än umgås.
Jag lämnade hennes hus den gången lite förvirrad. Var det många runt omkring mig som hade chans på varann, i så fall vilka? Var jag kär i någon, och det var jag nog. Jag hade den där första förälskelsen som började gro, och jag återkommer till honom. Jag gick hem till mormor och fortsatte med mitt, att skriva och hitta på karaktärer.
l3 var den första bästisen och hon kände mig innan jag kände mig så obekväm i världen. Jag var fortfarande som alla andra, eller också lärde jag mig av henne och p2.
Jag var ofta hos mormor och morfar, och de kom att flytta till den lägenhet jag och mamma hade bott i. Jag minns att jag såg l3, hon blev allt sötare med åren, medan jag kände att det gick bakåt för mig. Jag försvann allt mera in i en skal, jag var hos mormor och jag talade inte med andra, inte ens l3 som kunde gå förbi med flera vänner. Hade jag kunnat gå dit? Kanske. Jag är inte helt säker på om vi hade klickat direkt, det var skillnad på oss nu. Så snart jag hade slitits bort ifrån säkerheten med l3, mormor och p2, så blev jag ensam. Jag visste inte hur jag skulle bli sötare som alla andra verkade bli…
