Jag kommer alltid att älska er båda e4 och j9
”It was a revelation, it was a lovely feeling… first times that you held that small, helpless boy in your arms… then I knew that you saw what I saw… you saw love and for the very first time you might have seen my first sincere smile.Thank you for making my life normal in all of it ’s crazyness.” Mela 15
hyllning ovan är vad jag såg när ni för första gången höll i mitt barn
När jag gjorde min lista, den där natten med demonerna, då försökte jag göra det så att det skulle bli en kronologisk ordning. Som om jag tog ett stadium i taget! e4 och j9, har dock en plats ingen kan ta ifrån dem, och lika mycket som jag skulle vilja skriva ut namnen på de två både u1 och p2, så vill jag skriva dessa namn.
Från början var de båda den som gjorde mig till femte hjulet. Mina två syskon, flickan och pojken som föddes och plötsligt befann jag mig i en kärnfamilj, eller i utkanten av en i alla fall. Huset, två barn – en flicka och en pojke- en mamma och en pappa… och så jag.
Min bror föddes när jag var sju, jag skulle just börja i byns skola, utan att egentligen ha lyckats knyta någon vän under en termin i förskoleklass. Så utan vänner så puttades jag rätt in i en ny skola. Sedan kom jag hem, där alla beundrade den där lilla ungen som var så söt. Och det var han… han grät sällan och han var ett snällt barn. Sedan sade det pang och plötsligt var han en extremt snabb och väldigt busig kille som aldrig kunde vara stilla, en snorunge. Mitt i denna trotsperiod så kom en annan baby, min syster. Jag skulle börja fjärde klass. Mina syskon bråkade mycket, min bror irriterade alltid min syster som i sin tur gick till pappa som skällde ilsket på min bror… och sen gick hon tillbaka för att “leka” och de bråkade igen, men de hade varandra och nära vänner som lekte mycket med varann och med massor av kompisar.
Om jag var hemma, så var jag på mitt rum… jag kom ner och åt, sedan gick jag upp och stängde dörren. Annars var jag hemma hos mormor och morfar. Jag missade mycket och har först nu insett hur nära de är, och hur viktigt de egentligen var att jag kanske lekt med dem någon gång, så som en storasyster ibland gör.
Pojken som var en liten snorunge växte upp. Han växte upp och blev en kille som jag älskar så högt, och som alltid har behandlat mig som en syster, en storasyster att fråga… aldrig någonsin har jag känt mig som en överviktig tönt. Han har också något som för mig är så intressant. Han har lojala vänner som han hänger ihop med. Han hade det svårt i skolan och gick om ett år… helt i onödan egentligen. Han hade, med rätt hjälp, klarat sig utmärkt. Med godkänt i kärnämnena valde han ett praktiskt yrke, som jag har uppfattat att han är nöjd med.
Han har valt att flytta till en lägenhet i byn och har nu ett hem, en bil , ett körkort, en sambo och en katt. Han har ett lugnt liv…om han vill och ett vilt liv om han vill. Men just som med p2 så skulle hans vänner ta hand om honom och hjälpa honom.
En händelse som förändrade honom något… eller kanske inte honom, men mig, var när han blev misshandlad av ett par killar. Hans kompis var hjälplös, men medan han var hemma och återhämtade sig, så kom de dit för att se hur han mådde och hans vän mådde oerhört dåligt över att han inte kunnat hjälpa till. Jag kände en ilska och ett hat. Jag kände;
“Varför i helvete går de på MIN bror, han som aldrig gör någon illa. Han som har ordning och som är den lugne. Varför inte ta mig, jag har ju ändå bara ett kaos!”
Min syster och jag har haft en lite krångligare väg. Hon hade under en period problem med dåliga vänner, och har fortfarande en tendens att, liksom jag hade förr, hamna i situationer där hon plötsligt är för snäll. Hon är duktig, hon är bara otroligt rastlös. Hon vill inte plugga, hon fick inga napp på jobb. Dock, trots att hon gör det för att det är ett måste så gör hon det hon skall. Hon har varit här hos mig och avlastat mig med mitt barn, och det är nog svårt för henne, då hon nu skaffat ett så pass tajt tjej-gäng, att plötsligt åka ifrån dem för att sitta isolerad i min lägenhet tills det är dags att hämta mitt barn. Hon lever mitt liv… fast bara under den tid hon är här. Jag vill så gärna hjälpa henne rätt, och hoppas i all hemlighet att hon någon gång överväger att flytta hit. Men… hon vet inte om det. Dock förvandlade hon mig från den jag var till den jag är.
Hon är också den som lärt mig. Jag har fått kläder från henne, och smink. Det var genom att titta på henne som jag lärde mig att sminka mig. Hon är ingen pedant, utan tvärtom rörig. Hon lägger saker överallt och hennes rum kan se ut som ett bombnedslag ibland. Men jag tror att hon vill flytta hemifrån. Hon är den sista som bor kvar av oss tre barn, och hon spenderar mycket tid därifrån.
Vi tre syskon kan utåt sett verkat ha vuxit upp i en helt vanlig familj, men det är något ni bör veta, något som man liksom med allt annat inte talar om. Min styvfar (mina syskons pappa) har i många år haft problem med spriten och det är vanligt att han på en ledig dag börjar dricka vodka med juice vid tolv, och sedan fortsätter det. Mamma dricker inte sprit, men hon dricker öl och vin… i mängder. Det är intressant hur några år kan spela roll. Jag kunde ibland avundas mina syskon när de var små. De såg pyntande, fredagsmys och blev hämtade och körda till vänner och träningar. Men frågan är vilket som är bäst, att ha en konstgjord värld som spricker, eller att se det förfalla. Mina syskon och jag har aldrig haft samma typ av föräldrar, de fick en mysig barndom… men nu är de vuxna och ser det ärligt och solklart…
Min bror flyttade hemifrån så fort han kunde. Min styvfar kunde ibland komma och vara med på deras fester. En gång var han så berusad att han ramlade i trappan och drog axeln ur led. De fick bära in honom i sängen. Han har somnat under bordet på puben, och vid ett tillfälle hade han min bror med sig och ramlade. Mamma sade åt min bror att komma hem, då han ringde. Han ville inte lämna sin pappa, men vad kunde han göra? Dagen efter kom han hem med en bula i pannan och blodig näsa.
Det talas mycket om barn med missbrukande föräldrar, men vi är så vana. Alla är så vana. Byn vet mycket väl hur illa det är, och jag är övertygad om att de talar om det, men vi vet. Vi vet allt för väl och jag tror min bror flydde. Han orkade inte ha sina kompisar där när han pappa vara som han är.
Det finns dock en händelse som alla i familjen delar. Något som gett oss något speciellt. Det var när mitt barn föddes.Min mamma blev genast mormor och vi bråkar ofta om uppfostran, lite som jag kan tänka mig att mor och dotter gör, när dotter fått barn. Mamma stöttade mig genom graviditeten och varnade mig för hur tufft det skulle bli. Jag väntade mig inget annat. Hon är en underbar mormor till mitt barn. Likaså är min styvfar morfar… jag gör ingen skillnad… Det är min styvfar som funnits för mig så det är han som är mitt barns morfar. Han gör det som morfädrar gör, lär ut att fiska, grillar korv och leker.
Min syster är inte vidare förtjust med barn, men jag minns att hon var livrädd att tappa hen. Hon höll mitt barn försiktigt. Min bror däremot förvandlades från en ung pojke till en kille som plötsligt höll i något han älskade. Han blev mitt barns gudfar och jag har en bild av hur han stolt håller barnet. Han passar hen, han leker och han saknar hen, just som mitt barn saknar både honom och min syster. De ses så sällan och jag önskade att de fanns närmare… jag önskar verkligen det… det kanske hade gett mig chansen till ett, visserligen ungt, men ändå befintlig bekantskapskrets.
Då mina syskon är här, så är jag normal. Helt normal. Jag har någon att prata med, jag kan laga mat och vi kan äta flera, jag blir avlastad…ungefär som jag kan tänka mig att det är i en vanlig familj. Jag blir en bättre mamma med deras stabila stöd.
Jag vill ta detta tillfälle i akt att uttrycka min kärlek efter er båda, och jag kan inte beskriva i ord hur mycket ni betyder för mig. I mina svackor är det era besök som stabiliserar mig. All kärlek till er!
