Är det så här vänskap är? s6 (1) och m7
Det börjar bli allvar. Vi är ungefär i fjärde klass och det ålderblandade lågstadiet var nu borta. I tre år skulle alla födda just det där året på 1980-talet gå i samma klass. Vi var ungefär som en mindre klass i dagens skola. Ungefär 24 stycken. Två av dem, s6 och m7 hade liksom funnit varandra. m7 hade inte gått i samma klass som mig och s6 och mig, och jag vet inte riktigt vilka hon hade umgåtts med. Jag visste dock att s6 hade umgåtts med grannen, men grannen fann en ny vän som faktiskt gick i samma klass som m7, men de umgicks inte…tror jag.
Det kanske var en aning synd om s6, hon dög inte och blev lämnad. Måste varit konstigt eftersom hon och hennes forna vän bodde så nära.
s6 och m7 delade dock många delade intressen. De var båda häst-intresserade, och m7 hade hästar och bodde i ett nybyggd hus, med hästar. Hon och s6 delade också andra namn, och det hade inte jag. Jag var faktiskt inte hästintresserad. Inte ett dugg, men det var m7 och s6 som blev de som jag kunde vara med. Jag kände redan s6, och blev liksom nästan hennes bästa kompis då hon lämnades. m7 och s6 delade dock mer än bara hästintresse och andra namn, de hade även elitsatsningar i sport, olika sporter. De hade även mycket engagerade föräldrar involverade. s6:s pappa tränade henne till och med. Fick känslan av att hon var framstegsprojektet, hon var nämligen yngst och de äldsta brodern såg jag aldrig nästan. Han tittade knappt på mig och jag kunde känna hans fördömanden. Den andre brodern var inte sportslig av sig, men han var musikaliskt… men fick känslan av att det inte spelade någon roll. Det var alltid kallt i hemmet, i alla fall för mig. Som om de såg ner på mig och s6 sade vid ett tillfälle att hennes bröder inte gillade mig. Det var tydligt även för mig. Jag kände mig ovälkomnad där. Blickarna och suckarna… jo, jag märkte dem. Jag kände att jag inte var tillräckligt bra. Jag var någon utan något, jag gjorde inte någon nytta. Hemma hos m7 var det en något varmare stämning. Hon drillades hårt att träna, trots att hon ibland inte ville. Men vad jag hörde så blev hon bra på det hon gjorde, mycket bra. Jag minns hennes bror som ödmjuk, mycket ödmjuk. Han tittade aldrig på mig som en sopa…. aldrig. Jag hoppas på det bästa för honom.
s6 och m7 hade alltså ett liv och en bekantskapskrets via sina sporter. s6 åkte till och med på läger och fick vänner där. Det var därför svårt för mig att ta mig in, jag hade inga sådana intressen eller hobbies eller ens fritidsaktiviteter, jag var ju inte van att leka med barn. De spelade även instrument, och där intalade jag mig själv att det kunde finnas en öppning. Jag började också spela, men var inte speciellt bra. Jag tröttnade ganska snabbt, men höll fast vid idén om att detta var något jag kunde dela med dem. Min mamma hade spelat gitarr, och jag var uppvuxen bland folkmusik och visste vilken glädje musiken kunde skänka. Jag spelade och jag antar att jag kom med i deras “klubb”, jag red ibland också, livrädd! Jag testade på s6 sport, men jag kunde så klart inte… förutom att vara i vägen, det var så han tittade på mig! s6:s pappa, när jag var med vid träningarna och iakttog. Jag gick ofta med s6 hem, minns att hon talade om vilka hon vara kär i… vilka vänner hon mött på lägret. Sedan hade hennes pappa lagat mat. Vi körde till träningen och sedan kördes jag hem. Jag trodde det var så man umgicks.
Jag trodde också att man behövde vara tillags, att jag var undantaget av oss tre, därför gjorde jag mig förtjänt av att vara deras vänner.
“Titta! Jag kan släppa det här pennfacket och be henne plocka upp det!”
Så sade m6 en gång och slängde pennfacket på golvet. Jag plockade upp det. Jag minns det väl eftersom det sades inför hela klassen. Någon reagerade… någon sade något om att bli utnyttjad… Men så var det ju inte. Jag blev inte utnyttjad eftersom det var så här det var, jag var ju inte lika värdefull.
Jag borde minnas glasklart vad som hände, men det gör jag inte. m7 försvann ur gemenskapen. Kanske gjorde jag något dumt emot henne? Jag och s6 blev vänner, jag var fortfarande extremt ogillad i hennes familj, var fortfarande i vägen på hennes träningar. Hon åkte fortfarande på träningsläger eller tävlingar, så vi hann inte umgås jättemycket. Man skulle nog inte kalla det utnyttjande, men i beroendeställning var jag.
Jag vet inte om jag på något sätt gjorde m7 illa, i så fall ångrar jag det. Jag visste inte att det hon gjorde emot mig var fel, men om jag gjorde detsamma så vet jag nu att det vore fel.
I en liten by så kan man aldrig undgås att mötas, speciellt inte om man gå i samma klass och bor ganska nära. Men något förändrades och m7 försvann, med s6 och jag blev närmare mig. Det var roligt att höra om hennes värld. Hennes familjedynamik gjorde mig iskall, men jag trodde att min familj var som andras. Det var vi ju inte, vi var två barn, två föräldrar och en utomstående som inte visste någonting. Det var så det kändes. Som om jag var utomstående från allt. s6 och jag umgicks när hennes räckte till. Men den var begränsad… men jag hade mormor och morfar på helgerna.
