Att lära sig vara barn p2
Det är en sådandär människa, stabil familj, stabila förhållande och många vänner. Jag är inte en av de vännerna, men jag finns alltid med i beräkningarna … och för en gångs skull så kommer jag före vännerna. Jag finns i hans familj, och de tycker om mig som jag är… de tycker till och med att allt med mig är bra. Han har aldrig dömt mig, precis som mina syskon. Vi lekte ofta när vi var små, och han lärde mig massor. Han lärde mig att leka med lego, vi byggde stora städer och vi pratade om hans klass. Han hade en roligare klass än mig, troligen för att han var en del av den på ett annat sätt, vi pratade om varje person och vad han visste om dem. Många av de karaktärer jag sedan skapade kom ifrån våra samtal. Alltid när vi åkte därifrån hade jag huvudet fullt med idéer till historier.
p2 lärde mig också att det går att leka flera. Jag hade aldrig gjorde det förut och det fungerade alltid där. Alla kunde vara delaktiga! Denna inställning har dock senare gett mig massor av tankar och tårar. Jag förstod inte att jag behöver ha en p2 i en sammansatt grupp för att kunna vara med. Jag blev ofta tillbakadragen då flera var med och än idag har jag svårt att ta mig för saker med fler än en person, trots att jag mött en och annan p2-figur med åren. Det måste förresten te sig konstigt, att först sitta och prata med en social, glad och rolig person (vilket jag en bra dag är), men så fort ytterligare personer har anslutit så har jag blivit en tyst, tillbakadragen och obekväm person.
Jag drar mig ofta för konflikter eftersom jag är rädd att folk försvinner då. Det bottnar nog i ett dåligt självförtroende, men även det där med att jag alltid varit ett andrahandsval. Jag har känt det som om jag måste vara extra tillags så att jag kanske vinner vänner så, går det att förstå? p2 och jag har dock aldrig bråkat… aldrig någonsin faktiskt. Jag känner mig släkt med honom på ett annat sätt. Han är som en andra bror, fast ändå inte. Syskon bråkar, och i det fallet är jag inget undantag. Jag och mina syskon har bråkat ordentligt, men de kan inte gå… vi är alltid släktingar ändå. p2 och jag har varit som syskon, lekt som kompisar och jag aldrig behövt känna mig obekväm med honom.
Vid två tillfällen har jag varit på nyårsfest med honom med alla hans vänner. Det har varit skrämmande båda gånger, och jag har inte riktigt klarat det. Båda gånger har jag druckit mig bekväm… Första gången fick jag bekräftelse, jag minns att jag dagen efter lämnade och kände viss glädje. Andra gången var jag dock inte i balans. Jag minns ingenting efter klockan ett. Bara att jag vaknar nästa morgon, det sista jag minns är att jag gråter… jag grät över hur instabilt mitt liv är för en av hans vänner, troligen föll fasaden. Den föll nog för att jag hos p2 är trygg, men det speglar hur stabilt hans liv är, och hur instabilt mitt liv är.
Jag har fortfarande en black-out och har valt att inte ta reda på vad som hände. Jag behöver inte det eftersom jag vet att p2 skulle stoppa mig innan jag gjorde något alldeles tokigt. Jag såg dömande blickar dagen efter, och jag såg spår av att jag troligen gjorde bort mig fullständigt, men det gör mig inget. Skulle det ske, så var det kanske bra att det skedde där. Hans vänner är en tajt grupp och det har troligen sett varandra gjort bort sig inför varandra flera gånger. Bara för den kvällen, så fick jag vara en av dem. p2 säger att han minns allt som hände, och det räcker faktiskt för mig.
p2 har blivit pappa nu, han har en fin flickvän och ett hus. Det passar honom, men jag kunde inte låta bli att tänka att det känns konstigt att han inte längre bor med sina föräldrar i det där huset där jag alltid känt mig som hemma. Lite sorgligt. Jag tycker om att vara där och jag tycker om han och hans familjs stabilitet.
Jag har inte besökt honom ännu. Inte sett honom som husägare… med trädgård. Men då jag blev mamma då hälsade han på mig och då han fått sitt barn så kom de och visade barnet för mig, och jag bjöds på dopet, jag kunde inte närvara och frågan är om jag hade vågat gå? Skulle jag vågat gå ensam dit, bland deras vänner… se de som senaste såg mig vansinnigt berusad en nyårsafton. Jag vet inte. Jag vet i ärlighetens namn om jag hade vågat gå dit.
Men det spelar mindre roll, jag bjöds och även om vi sällan pratar så blir aldrig som främlingar.
p2, är i alla fall fortfarande närvarande och jag önskar honom allt väl, samt tackar för de lektioner han inte har en aning om att han gav mig.
Jag vet att det inte är tillräckligt… men jag säger det ändå, tack!
