Så nära, men ändå så långt bort – e 10 och p10
De fanns där i många år. De två, för evigt bästa vännerna. De uppmärksammade mig på att jag blev utnyttjad, och jag tror även de sade ifrån. Men vad de inte gjorde var att komma med ett alternativ. Jag var varken dum eller blind, visst såg jag det förnedrande i att vara som en svans, sitta vid sidan om och inte ha några egna åsikter. e 10 och p 10 kunde inte erbjuda någonting, för de hade inte möjligheten att se. De var båda födda och uppvuxna mitt i den del av byn där de flesta i skolan bodde. Mitt i smeten. s6 bodde nära skolan, men inte just där och m7 bodde ju i den nybyggda villan, och vi bodde faktiskt grannar (inte via den vanliga vägen, men via en gräs-stigs-väg)
Tillbaka till e 10 och p 10, deras vänskap är fascinerande, eftersom de kompletterar varann på alla plan. Den ena är den med a den vanliga “högre kontakter”, den med ett äldre syskon, medan den andra (och hennes familj) alltid lyckas att vara i centrum och veta allt om alla. De hade också ett stort närverk kring sig eftersom alla bodde nära varandra. De var inte heller så upptagna som m7 och s6, inga elitsatsningar. De var bara barn som lärde känna varandra bra, och alla runt omkring dem.
Jag beskyllde länge läget där jag bodde med mamma och styvfar och bror och syster. Jag hade inget sådant nätverk, det var det som var problemet! Det var läget, att jag inte bodde mitt i smeten…det var det som var felet till att jag var ensam och tvingades vara tillags och inte kunde vara en egen individ.
I efterhand vet jag att det troligen hade varit värre. Hade jag kommit till smeten som okänd så hade jag troligen inte vetat hur jag skulle tacklat detta. Man hade kanske märkt av min asberger tidigare, men det hade inte spelat så stor roll. Jag gick i 1990-talets skolan i en by där alla var “normala”. Man var antingen en som passade eller också en som inte passade. Det fanns inget i det som hjälpt mig eftersom jag vare sig var “normal” eller “för onormal”, min rädsla för människor och min extrema fobi för att göra något fel eller bli någons ovän… det tolkades som vanlig blyghet hos en nyinflyttad liten flicka. p10 och e 10 behövde aldrig fundera över problem som dessa, jag skulle inte säga att de tog varandra för givet, men jag skulle nog påstå att alla normer i byn var satta. Det fanns ingen anledning att tänka på ett annat sätt eller ha åsikter som stod ut. Mönstret hade skapats av e10 och p10:s tidigare generationer.
De umgås fortfarande idag, de bor kvar och de har båda barn. Den ena har även hus och för hennes del funderar jag inte så mycket. Hon har gjort val som stått ut en aning, bland annat varit ute och rest, dvs hon har sett andra tänkbara alternativ. Mönstret börjar i alla fall bli komplett.
Ingen av dessa två har varit elaka emot mig, men de har heller inte haft ett alternativ att ge mig. Jag kunde inte vara deras vän, jag var inte i deras klass… detta visste vi båda och så är det. Somliga kan umgås trots olikaheter, andra inte. Jag valde just dessa två eftersom jag avundas deras vänskap. Deras olikheter… för de är många… ändå matchade dem. När vi nådde gymnasiet gick de två skilda vägar, och mellan det att vi var 17-ca 25 så var de inte på samma plats, eller med samma folk. Ändå fanns de alltid där för varandra… men nu är cirkeln sluten. De bor där de växte upp… deras barn leker med varandra och de få utekvällarna som numera dyker upp på bilder på facebook, där är de båda med… tillsammans med flera andra som har en liknande historia.
De fanns där, de såg…. de reagerade… men de kunde inte göra mera för mig, och jag vet inte om jag kunnat göra något annorlunda. Jag vet liksom inte vad jag skulle prata med dem om. Vi må ha gått i samma skola och även i samma klass under många år… men vi upplevde nog det mesta olika.
