Den första insikten om att inte vara som dem- a5
“I wanted to be you, wanted to be with you… I would have done what ever it took, if you would just have seen me like I saw you”-Mela – 2015
a5, denna är svår. Detta är den första relationen (begången av ett barn), som skadade mig, och det skakade mig nog utan att den här personen ens visste om det. Personen var en ledare, den andra följde och jag trodde vi hade ett band. Jag trodde att det var ett band att utnyttja, vilket egentligen inte var fel, utan en korrekt uträkning. Ofta var det så att band – som nära släktskap eller grannar, i byn betydde allt. Men jag hade inga grannar, och eftersom jag inte var född här, så hade jag inte någon släkt här… biologiskt. Men jag hade ett via min styvfars familj, där hade jag plötsligt fått nya “kusiner”, “farbröder”, “farmor” och “farfar”. Men jag hörde liksom aldrig dit. Jag fann aldrig riktigt min plats, och ingen terapeut där ute ska veta att jag inte försökte. Mitt första försök var a5, närmast i ålder och eftersom detta var på 1990 – talet så var det även inne med att ha åldersblandade klasser, tre stycket 1-2-3 och vi hamnade i samma klass. Jag trodde detta skulle hjälpa mig, men istället blev det fel. Jag blev kallad “den lilla svansen”, jag vågade inte ha en egen åsikt, eller en alls.
Jag ville gärna umgås med henne, ville att hon skulle vara en lokal u1 för mig, men i verkligheten så hade a5 redan vänner, många vänner och bra vänner. Hon behövde inte mig och jag var på något sätt i behov av henne. Jag minns att jag en gång blev ledsen, jag blev ofta det— och jag var ofta hos skolsyster. Enligt skolsyster hade jag problem med körtlarna. Men jag hade inga körtelproblem. Däremot var jag tvungen att hitta på olika syntom. Jag insåg att det helt enkelt måste vara något fel på mig, varför kunde jag inte vara som alla andra? Det måste vara något med mig eftersom jag hade så svårt att betraktas som en vanlig kompis till a5, och inte bara svansen. Det var ju så klart att jag inte passade in. Både a5 och de som hon umgicks med (och som jag vid närmare eftertanke inte fick någon större kontakt med alls), var aldrig några några fula ankungar som blev svanar, lika mycket som jag blev en svan. De var alltid söta, och de vågade visa vilka de var. Några hade äldre syskon och behövde inte ens anstränga sig. Jag hade ingen… bara henne.
Tillbaka till den där gången jag var ledsen, jag minns att det fanns en kille i femman, alla var rädda för honom, men jag vet inte varför. Vi åkte samma buss varje morgon. Han fann mig gråtandes i korridoren och frågade varför jag grät. Det tog mig ett tag att våga berätta men tillsist gjorde jag det. Jag vet ledsen för att jag hade tagit med mig alla de souvenirer som mamma köpt åt mig i Portugal. Fröken hade sagt att jag gärna fick ta med dem dagen innan. Jag var så stolt, så speciell. a5 sade då jag kom till skolan att det var “löjligt”… Som om ingen ville se dem? Det var första gången som jag fått något från någon som varit utomlans, och mamma hade köpt massor av saker. All den där speciella känsla som jag känt försvann och jag blev så ledsen. Jag ställde mig i fönstret och han petade mig på axeln och frågade mig;
“(namn)! Vad har hänt?”
Jag vände mig bort, men han gav sig inte:
“(namn), berätta!”
Jag tittade upp och berättade om sakerna och vad a5 hade sagt. Han gick då raka vägen bort till henne och jag vet inte vad han sade, men hon sade ingenting mera om det. Hon backade. Jag minns det så tydligt just av den anledningen att någon med större mandat tog mitt parti.
Jag slutade så småningom att följa a5, och vi fick mycket olika liv. Hon har ett stabilt familjeliv, hon hade vänner i högstadiet… hon festade i högstadiet. På facebook kan man följa ett liv med vänner, familjeliv… semestrar… Ett liv så som ditt kanske… Hon klarar sig bra, och vad jag ser är en populär flicka, som blev en snygg tjej, som mötte sin kärlek och fick barn. Vännerna finns där, de gamla… de från byn, de som känner andra som känner andra och som kallas en bekantskapskrets. Hon är mamma, hon är vän… hon är någon i ett sammanhang som hon var då.
