Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

kärlek…

Högstadiet, och dess förvandling från barn till …. mindre vuxna som är skitjobbiga och tror de vet allt. Hormoner på högvarv. Många förlorar oskulden, jag var inte en av den. Men bara för att jag må ha blivit allt mera osynlig så innebar inte det att jag i min hjärna var annorlunda. I nästa inlägg kommer vi prata om hon som blev den bästa vännen brevid. Men i det här skall vi analysera de kärlekar jag hade mellan första kärleken fram till den som nästan blev farlig.

Det fanns en, en som nämns som m22. Hon är en mycket speciell människa för mig på många sätt. Ett av de sätt hon är speciell på är att hon är en extremt lojal vän, men det var något jag inte insåg fören det var försent. De gånger jag ser hennes facebook, så verkar hon glad… det glädjer mig. Det gör verkligen det.

m22 gick i min klass, och hennes högstadietid är ingen som jag vet någonting om. Men låt mig ta tillfället iakt att kanske spekulera en aning.

m22, hamnade i rökrutan, och hon började sjuan som en elev som vem som helst. Sedan började hon sakta att slira. Skolkningar, nytt umgänge, vilda helger. Jag vet inte vem m22 kan tänkas ha varit på fester, men föreställer mig att hon inte satt i ett hörn. Hon skaffade en äldre pojkvän… och jag har tänkt på det nu… (kanske hon med) herrgud vad små/unga vi var. m22 kunde vara mycket på och jag upplevde henne som gentemot lärare under högstadiet och hon kunde nog även stänga ute de som inte passade in, eller också stod hon bredvid då andra gjorde det.

Högstadiet är normalt sett den tid där mest saker sker sägs det (även om jag kan tycka att det inte är sant), men relationen emellan m22 och mig började under gymnasiet. Jag klarade mig precis (eller jag vet allvarligt talat inte hur jag tog mig in på min gymnasieutbildning… jag var liksom inte bara en medelmåtta, var ganska dålig i många ämnen). Men jag kom in, och de två (för då fanns de bara två) gymnasieskolorna låg i den mindre staden, fyra mil hemifrån. När man satte ihop klasser så tänkte man tydligen att de som gått i samma skola troligen ville gå i samma klass! Ni vet det där med klasskamrater… duh! Så jag insåg, är vår klass var samlad att jag skulle gå i samma klass som andra som kände som den jag gick ur nian som… en tönt! Så mycket hade ju hänt över sommaren, en språkresa, där ingen kände mig och där jag var någon (jag berättar mer om den sedan)! Nu kunde jag inte göra det. Förutom m22 fanns en kille som genom att vara sitt charmiga självt klarat högstadiet bra. Han var bekant med m22, och hon hade inga bekymmer att överföra den karisma och det självförtroende som hon haft. I övrigt hade vi två tjejer som gått i skolan, jag hade nog aldrig pratat med dem, men skulle vi ses på stan så visst skulle vi hälsa. Kanske även att våra föräldrar kände varandra, så som mellansmå hålor som den där högstadiet låg var. Det spelade dock ingen roll, de hade sett mig. De hade sett mig gå omkring osminkad, med buskiga ögonbryn, slitet hår, med t-shirtar och samma två par byxor sedan åttan. Att börja gymnasiet skrämde skiten ur mig kort sagt.

Det tog också tid, för mig och för klassen innan jag riktigt förstod vem jag skulle kunna klicka med. Detta var dock svårt, eftersom det för  andra verkade så lätt. Det hade antingen sin kamrat, sin karisma eller också bara de fanns där.

Vad var jag då? Ja… jag hade börjat fixa de där ögonbrynen, och jag hade en klädstil som mer och mer vällde över till estetik. Jag hade börjat att bli någon, men jag förstod att jag inte var och inte skulle bli centrumet för uppmärksamhet gällande mitt utseende. Det kanske är det jag behöver acceptera? Det föll sig nämligen så att jag och m22 hamnade i samma kompisgäng. Vi var sju tjejer, och ni kan tänka er att det därmed gick lite rutschbana i vem man umgicks mest med i perioder. Dock kan jag säga följande; det var m22 som såg efter mig då jag för första gången blev berusad, det var m22 som såg till att vi fann oss på den fest där jag fick min första kyss, och där gjorde jag något som jag sedan dess fått lära mig att man ej gör.

Gymnasiet kom och gick, m22 och jag hade vår vänskap som också gick upp och ner. Vi spenderade exempelvis delar av ett sommarlov, boendes i en husvagn och arbetandes för en si så där bra arbetsgivare. Så länge m22 var med mig och vi bodde där, så var jag stabil, jag vågade till och med stöta på en kille. Inget hände, men sånt gjorde inte jag nykter.

Det fanns dock något som hela tiden var som en kniv mellan oss… avundsjuka. Att hon var snygg och (som jag trodde) inte fattade. Jag var så otroligt avundsjuk på henne att jag troligen förstörde den vän jag kunde haft. Det var m22 som följde med mig till Stockholm, jag ville presentera henne för någon. Jag trodde mig nämligen ha skaffat en pojkvän där. En kille som jag… fortfarande inte vet om jag var kär i… j42. Men redan kvällen vi skulle ut var något fel. Jag kände mig otroligt oroad av  någon anledning, medan m22 var sitt vanliga avslappnade sig, talandes med  främlingar på tunnelbanan och så vidare. Vi gick i alla fall ut och detta är alltså när jag börjar närma mig eller är i  20 årsåldern. Jag bad m22 fråga denna j42 ifall vi var ihop. Jag var ju inte riktigt säker. Han svarade nej. Det var konstigt därför att även om jag idag inte vet om jag var kär, så gick mitt hjärta i tusen bitar. Efter det blev allt så konstigt. Jag stannade en extra dag, följde inte med m22 då hon åkte hem. Jag kanske trodde det skulle hjälpa. Men så fungerar ju ingenting, önskar bara att jag visste det då. j42 fortsatte att ringa mig de fredagar och lördagar han var ute och var full, jag tog det som ett tecken på att vi fortfarande var i någon form av konstig relation. m22 och jag tog en paus tror jag. Vi var inte lika nära ett tag.

Sedan skaffade hon sin lägenhet, medan jag flyttat hem från att ha bott hemifrån. Vi fick något gemensamt, något som för er läsare är ointressant… det enda ni behöver vet är att något gjorde att vi umgicks mera igen. Plötsligt var jag inte lika nervös kring henne. Vi började ha en bra relation igen, och ett besök på en pizzeria fann vi en som kommer att ta upp en del plats här, t24, killen jag var besatt av under stora delar av högstadiet. Det var ingen liten förälskelse… det var faktiskt en ganska allvarlig situation, besatthet! I alla fall var t24 där, stupfull! m22 berättade vad han hade haft för sig sedan högstadiet och det var mycket. Jag minns att jag faktiskt hade ett utbyte av meningar med honom, en konversasion för första gång och jag fann honom extremt oattraktiv! Vi gick på en del lokala fester, där samma lokala förmågor blev fulla, medan vi inte blev det. Under en av dessa lokala fester så gav hon mig plötsligt sin mobil.

“Kolla gärna i den!”

sade hon och var inte det konstigt sagt? Tycker ni det? till och med jag tyckte det. Jag gjorde i alla fall det och då såg jag det. Mängder med kärleksförklaringar och gulliga sms från j42! Jag tog inte det så bra. Först blev jag av någon anledning arg på henne, tills jag insåg att hon inte besvarat ett enda av dessa sms. Hon hade visat det för mig istället, han ringde henne… ibland satt jag intill och fick lyssna utan att han visste det.

Under gymnasietiden kunde jag vara ganska hård emot henne, säga hur hon betett sig i högstadiet och hon hade och har fortfarande samma svar;

”Jag ångrar ingenting!”

Det kunde göra mig vansinnig. Idag inser jag hur pass mogen hon var redan då… hon visste att hon inte kunde ändra det förflutna, och vissa saker hade nog varit roliga, andra mindre roliga.. men de var då och det gick inte att ändra! Det är ofta mitt problem förresten…jag ångrar mycket.

m22 och jag fortsatte att umgås ända fram till den dagen som jag flyttade hit för en utbildning. m22 är en av de människor som kommer att få läsa detta… eller hon kommer att få länken. Varför? För att jag vill att hon skall veta att jag saknar henne, att jag borde ha behållit kontakten. Jag vill också att hon skall veta att hon i mina ögon fortfarande är min närmaste vän och troligen alltid kommer att vara det, oavsett om vår vänskap återupptas eller ej.

Vi hade också den gäng av folk som faktiskt såg högstadiet som tre år av läxor, och sedan var det klart. De var tre stycken, i18, m18 och k19. Det står kanske klart för många att eftersom dessa tre stod emot grupptryck, gjorde sina läxor och inte såg något fel i att inte behöva bete sig, så var dessa klassens töntar. Jag vägrar kalla dem det, de var nämligen jag som var klassens tönt. Jag var så otroligt splittrad och det var slutligen de här tre som fick plocka ihop bitarna av mig under högstadiets sista delar. Jag var bara så fruktansvärt dum. Jag hade kunnat få vänner för livet för dem, men jag var rädd att umgås med dem. Vad skulle alla andra tro och tänka? Idag kan jag bli så arg. De tog emot mig med öppna armar, lät mig vara mig själv. k19 var också den som stod mig närmast och jag borde ha släppt in henne mera. Kanske hade våra liv sett annorlunda ut då. Jag läste nyligen ett långt facebookinlägg där det uppdagades saker som gjorde mig frusen inombords. Hon blev misshandlad hemma, hon blev utnyttjad sexuellt och allt detta medan vuxna runt omkring stod och gjorde inget. Hennes facebookinlägg blev snabbt borttaget då det innehöll namn, och hon skrev att hon funderade på att skriva en bok om det hon utnyttjats för, men att de inte var värda tiden. Jag respekterar det ställningstagandet, men det gör fortfarande ont i  mig. Hon hade berättat vissa saker, och det var sådant som borde ha fått mig att reagera. Jag vet att jag nämnde för mamma att hon blev slagen. Men mamma kunde inte tro att man gjorde så emot sina barn. Men i dagens värld vet vi att alla inte är skapade att vara föräldrar, jag vet det via mitt jobb och man vet också via alla de historier vi tvingats lyssna på.

Idag är k19 en annan (som vi alla egentligen är), v19. Jag tänker här uttrycka min ursäkt för att jag var så självupptagen att jag inte såg eller insåg. v19 har gått igenom en hel del och då vi idag har ett vuxet synsätt, så tänker jag här uttryckligen fråga om vi en dag inom en snar framtid kan sätta oss ner på en fika eller middag. Jag är beredd att lyssna på det du har att säga och kanske till och med skriva den bok som du inte anser att de är värda att lägga tid på, men som jag är beredd att lägga tid på i ditt ställe. Ni förstår, det stör mig så oerhört att dels någon ska förstöras på det viset, och än mer v19. Det var en person som hade kvalitéer man kan gå extremt långt på, målade vackert och var skarp tänkt i främst matte. Så som sagt, jag hoppas att vi kan ta den där fikan som egentligen borde ha skett för länge sedan.

Sedan hade vi då den där tjejen…jag menar den där, hon som alla killar ville ha och alla tjejer ville ha. l16! Hon var snygg, hon var präktig och hon var smart. Hon behövde inte bli för full eller… hon behövde bara vara. Hon hade snygga kläder och hon var trevlig.

Det finns inte så mycket att säga om henne, inget ont. Kände jag henne? nej! Var hon elak emot mig? nej, tvärtom. Men var vi vänner? nej, men precis som alla andra önskade jag att jag var hennes vän, eller att jag kanske var henne… det var nog mer en önskan! l16 hade också den där personen som skulle göra allt. Jag kallades en gång för en liten svans. l16 hade t16, en tjej som var svansen för l16. Det är svårt att beskriva deras relation, t16 kastade sig taktiskt emot l16, det var liksom inte svårt att se att det skulle bli hon som var den. Första skoldagen vände sig killarna om. De bokstavligen vände sig om och t16 såg detta. Var hon lika snygg? nej och det accepterade hon. Däremot kunde hon via l16 få en behaglig resa med viss uppmärksamhet. Jag vet inte vad som hände med t16 efter vi gick ut. Hennes och l16 relation hade sina upp och nedgångar, men vid tiden för den första nedgången så hade t16 fått så pass mycket att hon kunde umgås med exempelvis p10 och e10. Behöver jag verkligen beskriva detta närmare? Är det inte så att ni vet precis vilken tjej… eller i vissa fall vilken kille jag talar om? I båda fallen. Jag har varit den ena av dessa, och det skadade  mig ganska hårt. Jag har inte förens nu funderat på hur det påverkade t16, om hon ens tänkte på det. Men l16 fick den högstadietid som vi alla vill ha. Hon var smart, hon behövde aldrig bevisa något för någon. Hon kunde vara sig själv i alla situationer. Hon blev inte retad eller påhoppad, snarare tvärtom. Ingen skulle våga ge sig på henne, det gjorde man bara inte. Hon hade pojkvänner, behövde aldrig fundera över ifall den hon tyckte om, tyckte om henne. Hon behövde aldrig synas eller höras mest på fester (vilket kanske t16 behövde göra emellanåt). Jag tror inte ens hon var på de blötaste av fester. Hon hade passat in utan tvekan… men jag tvivlar på om hon var där. t16 då… ja, hon var nog där, inte alltid men ibland. Jag vet precis hur det känns att vara “vännen till den snygga”, jag tänker mig att t16 i åttan och nian insåg att hon behövde befinna sig på rätt plats. Hon fick inte saker på samma sätt som l16. Deras helger såg nog mycket annorlunda ut.Jag vet inte riktigt. Jag var nog upptagen med att vara avundsjuk på l16, att även jag missade t16 en aning.

Idag så vet jag att världen inte ser ut som högstadiet. Jag är mycket väl medveten om att l16 och t16 inte alltid hade räkmacka i allt. Men jag kan fortfarande drömma om att få den högstadietid som l16 fick, det är inte många som får det så tyvärr, de flesta vill inte ha det så. De vill vara vilda och rebelliska. Men jag hade nöjt mig med att få l16 högstadietid. Hennes intelligens, hennes sunda sätt, för hon var sund. Inget deprimerande, inget destruktivt. Högstadietiden var en period då hon skaffade sig vänner för livet och som hon upplevde kärlek första gångerna. t16 tid var inte likadan, men jag skulle inte vilja ha hennes tid, mycket för att jag vet hur det är. Den där eviga tävlingen man aldrig någonsin vinner och får acceptera det och se fördelarna de för med sig.
Vad hade då dessa två med mitt formande som person att göra? I t16s fall handlar det om vad jag såg! Jag såg hur jag troligen hade sett ut förr, när jag sprang efter s6 bland annat, det gjorde mig aningen ledsen. I l16s fall handlade det om hur jag såg hennes tid var så annorlunda från min. Hur jag önskade att jag hade haft hennes tid i högstadiet!

Det är svårt att beskriva för de som inte varit med om det, men som jag nämnde i ett annat inlägg, säkerhetsbältet slets av.

I hålans skola visste du precis vilka du tyckte om, vilka du kunde prata med och vilka som tillhörde var. Nu var det dags att åka till den ganska så nybyggda högstadieskolan i kommunens huvudort! Förutom vår lilla håla så var det även folk från en annan håla som blandades samman och som redan skrivits hamnade jag i mittenklassen “c”.

I början umgås de flesta med samma folk, alltså de från sina egna hålor. Man sitter tillsammans i matsalen och är inte riktigt bekväm. Men det tog bara några veckor, sedan hade man blandats ordentligt. Jag ska först berätta lite om klassen, om de som inte hamnade på listan eller som redan har nämnts. Jag tror egentligen att den här klassen var en ganska god blandning av allt.

Vi hade de två tjejerna som inom bara någon vecka hade urringat och stod i rökrutan, skrattandes åt “de coolas” skämt. De var främst två stycken som snabbt fann sig i den rollen. De ändrade även sin attityd gentemot lärare och visade upp det irriterande beteende av att “jag tänker inte lära mig något”. Sedan hade vi en kille som med tiden skulle bli sådan, men det skulle ta till mitten av åttan ungefär… sen var det killen som omedelbart var den som man förstod skulle bli en sådan “cool”. Han ledde ofta den sk “skolk”-ligan, men han var aldrig elak. Tvärtom var han snäll och kunde nog ha klarat sig bra mycket bättre om han inte hade bestämt sig för att ta “fel” väg.

Sedan hade vi en stor kille, en hockeykille. Han behövde inte göra något, dels eftersom han var från en stor familj och var aningen ökänd och dels för att hans närmaste vän var någon som jag kallar e15, och om honom kommer det mycket mer om senare.

Jag och s6 hade precis som e10 och p10 varandra och i e10 och p10 s fall så hade de fortfarande mandatet från att ha bott i hålans mitt. De slog sig också snabbt samman med ett annat gäng… eller gäng. Två tjejer som hade varsin sak som gav dem en framsätesplats. Den ena var präktig och snygg, jag hade gått med henne och ett par till på förskolan min första termin, innan vi flyttade. Men de mindes inte det. Den andra tjejen hade en äldre pojkvän, något som så-klart var mycket betydelsefullt. Att den äldre pojkvännen dessutom hade en central plats i sin klass och på skolan var ännu bättre. De här fyra gjorde sina läxor, lyssnade på lektionen och var inget störelsemoment. Jag kan inte vara säker, men jag kan tänka mig att om de gick på de där festerna så hade de kul, men de gick aldrig över gränsen och syntes för mycket. e10 och p10 kunde jag dessutom fortfarande prata med. De var nog aldrig mina vänner, men de hade inte heller någon tanke på hur/vad jag var i klassen.

Det fanns också en kille från hålan som valt en kompis från sporten (som inte bodde i hålan), som jag faktiskt kände till en del. Våra första möten hade varit tillsammans med p2 eftersom han bodde bredvid en dagmamma, minns honom som trevlig då, men han är ingen jag har speciellt trevliga minnen av. Jag kommer aldrig glömma hur jag en gång blev så desperat att jag betalade honom för att sluta reta mig. Han kom  på våra discon i hålan eftersom han var kär i en av de där tjejerna som alla ville ha. Jag blev liksom mellanlänken och jag hade det tydligt i huvudet när jag insåg att han hamnade i min klass. Han var också som ett klister, liksom limmade sig fast vid bästa möjliga position. Han, killen från hålan, e10,p10 samt de två präktiga tjejerna skulle komma att bli en enhet.

 Sen fanns det tre killar som liksom hade sina placeringar lite överallt. En av dem umgicks och kom från samma håla som e15 och hans kompis. Han var snäll… han var också extremt utsatt, men han hade en sak som ingen kunde ta ifrån honom. Han var snygg, och det hjälpte honom något. Jag mindes att jag mötte honom när vi börjat gymnasiet, och vi pratade. Han lät nere, och hade den där långa sucken när man talade om skolan eller om något. Men så mötte jag honom för bara några år sedan. Fortsatt snygg och jag vågade inte gå fram och fråga. Jag var ute med min syster på en av de där småstadsfesterna alla har (och med småstad, så menar jag så klart orten vi gick i gymnasiet i, det var en stad), jag tvingade min syster och gå fram och fråga ifall han hette Jimmy, och visst var det han. Han var glad, verkade lycklig. Vi blev vänner på facebook efter det. Det var en trevlig kväll minns jag och jag minns också att det var roligt att se honom glad. Livet, det riktiga livet, tycktes passa honom bra.

 Sen hade vi den andre killen som jag tyckte bra om. Han var också snäll. Även han började umgås i det gäng där e15 ingick och han gjorde aldrig så mycket väsen av sig, däremot var han en sådan som kunde hitta på sådana konstiga idéer. Som att istället för att sudda ut var som stod på tavlan lite snabbt så började han långsamt att sudda bokstav för bokstav, tills dess den lärare blev galen (på ett humoristiskt sätt dock), minns även att det var han och jag som självmant direkt gick ut när den där biologilektion med att blåsa upp en lunga kom. Jag saknade någon som honom i mina senare klasser. Har dock träffat på några som honom genom åren… sådana med en fantasi som man bara önskar att man hade hälften utav.

Den tredje killen kan också beskrivas som sn Han fanns mitt i centrum eftersom han lät, och gjorde sig hörd, han var också på alla fester, men var aldrig den som skröt om att han varit där. Jag har undrat mycket över honom de senaste åren, och framförallt sedan natten då listan skrevs. Det var så när att han hade fått en plats, men det hade inte berott på de förflutna. Det hade berott på en märklig fantasi. Han är nämligen mycket stabil, var det då. Vet vem han är, vad han tycker om och eftersom intrycket av honom som jag så här många år senare var att han aldrig behandlade någon illa och egentligen inte brydde sig om han tillhörde någon form av gäng eller ej. Han hade sina vänner och så var det, och är det än idag. Jag borde ha blivit kär i en som han … i alla fall nu. Nu skulle jag behöva en sådan som han.

(Det finns en kille som flyttade, och två tjejer som tillkom i klassen, men kommer inte att ta upp dem)

När mamma låg på sjukhuset med mig de där decemberdagarna för många år sedan, så låg en annan kvinna i sängen brevid. Hon var inte ensamstående, men hon var första gångsmamma och hade också fått en dotter. Med andra ord hade de en del gemensamt och dessutom kom kvinnan från den ort där mammas föräldrar bodde (och dit hon skulle flytta bara något år senare). Jag minns inte om de även kände varann från skolan, men i vilket fall som helst så låg de där med varsin dotter och de blev vänner.

Detta innebar ju dock inte att jag och hennes dotter skulle bli vänner, men vi sågs ibland och vi lekte då och då. Vi var bekanta, men delade inget speciellt band, och vi skulle heller inte komma att gå i samma skola.

Dock skulle det te sig så att en äldre man med pengar på banken insåg att han hade pengarna, men med sin ålderdom så kunde han inte göra något med dem själv (ett misstag många gör, får jag för mig). Mannen beslöt sig för att ge pengarna till kommunen, under förutsättning att de användes till något för ungdomar. Kommunen kliade sig nog något i huvudet… men de gjorde som mannen ville. De anordnade ett läger på en vacker herrgård, och där man fick välja mellan: musik, bild, teater eller dans. Man tog in den kommunala musikskolan och dess lärare att stå för musikdelen, sedan valde man okända.. men sådana som tydligen hade haft en succé på området (billiga människor alltså)!

s6 hade som sagt sommrarna fulla och eftersom hålans människor gärna umgicks med varann hade de inget utbyte av ett sådant läger. (det visste jag inte dock) Men jag blev antagen, under två veckor skulle jag bo i ett rum tillsammans med några andra. Jag kände ingen som skulle dit, dock fick mamma veta att den där kvinnan vars dotter var född samma dag som mig skulle dit. Vi hade ju ett tag bott i samma lite större håla ett tag (den där mormor och morfar bodde, där p2 och hans familj bodde och l3.. och den där högstadiet låg), och de hade visst fortfarande kontakt. Mamma jobbade dessutom fortfarande i den hålan. Det visade sig att vi bekanta hade kommit in på exakt samma inriktning. Teater! Så plötsligt skulle jag inte behöva åka dit själv, vi kunde ju åka själva. Hon kände fler som skulle dit… men vi kunde ju sam-åka och bo i samma rum, det kom vi överens om. Det räddade nog mig en aning.

Ni märker kanske att jag inte ger den här tjejen en bokstav och siffra… är hon inte viktig? Nej hon är faktiskt inte det, inte för min kommande utveckling. Däremot fanns det andra på lägret som kom att och skulle komma att få stor inverkan. En konstig sak var dock att det skedde något märkligt. s6 var inte där.. men hennes bror var där, en av dem. Den äldste såg jag så sällan, men den här brodern träffade jag ofta jag på och enligt s6 så tyckte han ju inte om mig. Men på det här lägret så såg jag inte länge de där nedlåtande blickarna från honom och nu … eller några år senare så fattade jag… det kan faktiskt inte vara lätt att vara just han. Han var en estet, duktig på såväl trumpet som gitarr och sång. Men han uppfostrades i en familj där man satsade mycket på sport. Den äldre brodern höll på med friidrott vet jag, samt att s6 hade sin pappa som tränare i både friidrott och gymnastik. Att då vara den (fysiskt) otränade brodern som hade en fallenhet för musik… det var nog inte lätt. Varför tyckte han då inte om mig? Ja.. varför skulle han? Han såg en överviktig flicka med glasögon, och ganska konstiga kläder som inte hade några egna åsikter, ingen egen identitet… inte fören nu. Nu när vi stod på samma läger och skulle få utlopp för våra estetiska sidor. Han hade ingen aning om att jag hade en, eller att jag ens hade en chans på en identitet. För övrigt så kom s6 inte att bli någon stjärna i sportens värld, hon skulle heller inte bli känd för sitt musikspelande. Hennes bror däremot, kom inte att bli känd visserligen, men han kom att bli bekräftad av andra än sin familj för vad han kunde bäst. Sjunga och spela. Just som mig var han nog en sådan som behövde lämna hålan för att finna oss själva! Idag har jag inget ont att tänka kring honom, däremot har jag något som andra inte hade kring honom. Jag hade sett och träffat hans familj, jag visste hur han hade haft det. Av det så kom vi inte direkt att bli vänner, men vi kom att ha ett gemensamt tyst kontrakt att glömma de åren och gå vidare. För detta skulle inte bli sista gången som jag och s6 bror fann oss på samma plats.

Förutom brodern så fanns även h14 där… och den här gången var jag inte bunden av s6, utan kunde visa upp en annan sida av mig. Jag skulle också möta en tjej, vilken jag kom att ha en bergådal-bane relation med de kommande åren. m22. Det är en tjej som jag idag önskar att jag hade hanterat annorlunda, de som idag är hennes vän har tur. Hon är en sådan vän alla bör ha. Och så ytterligare en person som haft en inverkan (återigen utan att veta om det) fanns också där. k21, en kille som redan då var en av de snyggaste och som man visste inte bara skulle bli snygg, utan snyggast… han kom att ta en del modelljobb. Men han var också något annat, snäll… ödmjuk… trevlig. Han stämde inte alls in på var man hade för väntat sig.

Det var såklart inte bara de här människorna där, men det är de som kom att spela roll senare. Under det här lägret fann jag mig förvirrad… vem i helvete var jag? Okej, jag var kär i h14… men det var ju inte hela jag. Man har ju en identitet— en egen. Jag hade haft det, när jag lekt med p2 eller l3, men jag hade ju inte haft de runt mig kontinuerligt Jag hade en identitet med mormor och morfar…  men jag förstod att man inte kunde vara exakt densamma i ens vardagliga liv som man var hos mormor och morfar. Detta var en större prövning för mig än jag trott. Först och främst, jag fick för mig att teater bör vara ett yrke jag borde satsa på. Då kunde jag slippa den där blyga flickan och hänge mig åt en roll, vilket inte är helt fel. Jag funderade många år på att bli skådespelare… sen kom jag att få för mig att bli journalist… tillsist kom vi hit, nu när jag är vuxen. Om jag fick välja nu.. vad skulle jag ta? Skådis? Aldrig i helvete! Journalist? Nä…

Ingen utav dem är en dröm idag, men det finns drömmar, och det är drömmar som jag faktiskt hela tiden aktivt jobbar med. Jag hade gärna blivit författare… det hjälper mig att skriva, och att sedan var jag skrivit. Har jag gjort mina karaktärer onda eller goda (dvs helt overkliga)? Har jag lyckats fånga en vardag i en familjsammansättning mer annorlunda än den jag växt upp i, på ett bra sätt? Oftast inte. Det krävs flera försök av samma manus för att bli nöjd, och jag har faktiskt skickat in de som jag blivit klar med. Än så länge utan att lyckats dock. Manusförfattare är nog egentligen ett drömyrke, då har jag ofta kanske en bok eller en kladd att utgå ifrån! Betyder det att jag går till mitt jobb varje dag och lider? Nej… det gör jag inte. Jag råkar till och med våga säga att jag är bra på mitt jobb… om man är ute efter den typen jag är! Det finns många med samma jobb som gör helt olika, jag skulle aldrig klara att göra det på deras vis eller det som de gör. Men det jag gör… det som jag utarbetat som mitt sätt, det är jag faktiskt väldigt duktig på!

Tillbaka till lägret… nu är minnena lite suddiga, men jag minns att jag kom hem som en helt annan människa. Det var alltså så att vänner skulle vara på lika villkor, att det inte handlade om att en skulle ha övertaget. Det innebar att s6 förmodligen inte var en bra vän, men egentligen tänkte jag att det inte spelade någon roll nu. Vi skulle börja högstadiet, och kunde ju starta på nytt där, eller hur? Nu visste jag ju hur det var att vara en grupp människor och att vara en av alla. En som får ha en åsikt, en som får säga saker och tro saker som de andra inte behöver hålla med om.

Det och förälskelsen av h14 blev större. Vi pratade lite, aldrig själva. Ingen pekade och  skrattade, ingen avslöjade något, det var bara två personer som pratade med varandra, inget annat egentligen!

Jag skulle komma tillbaka efter den sommaren full av självförtroende.

Men något var konstigt. s6 och m8 hade umgåtts en del och de spenderade mycket tid tillsammans. Vi hade ju raster gemensamt. På lektionerna var s6 och bästa vänner som satt brevid varann. Framför ögonen på m22, p10 och e10 kanske det dock syntes tydligt. s6 förvandlades så som sig bör. Började bära kläder så som en högstadieelev skall ha till en början, smaklöst…men enligt de modeval som rådde. Hon var ingen extrem dock, skulle aldrig bli det. Hon var inte heller en som började röka. Men vi gled ifrån varandra och plötsligt insåg jag att mina kläder bestod i två par addidas byxor och diverse t-shirts. Inga snygga linnen, utan t-shirts… och det är klart. Jag kom att gå upp mer och mer i vikt under de åren.

Man kan säga att jag och s6 gick åt olika håll. Hon blev mer så som en tjej i högstadiet skall bli, jag verkade istället gå bakåt. Glädjen från lägret blev på något sätt avskuren. Det hade varit en begränsad miljö där man på något sätt var tvungen att finnas med i sammanhangen. Skolan, verkligheten var inte likadan. Den var … brutal och mörk. Identiteten jag hade skapat mig där på den vackra herrgården, den räckte inte och jag skulle komma att sakta men säkert bli en skugga.

Att gå i en byskola och sedan börja högstadiet. Det är inte helt lätt! Från att vara den enda årskurs sexan, så blir man plötsligt transporterad till en skolan där det är 5 paralleller. Jag (och s6) hamnade mitt i, klass 7 c.

Under 6 år hade jag trott att världen var som i byn och att skolan och kamrater var som byn. Alltså att det bara fanns en enda ideal, och med det menar jag inte att alla var lika. Jag menar att man tilldelades en roll som man fick ha – gilla läget liksom. Jag var :

“Den nya-Den som bodde off- Den blyga och rädda – Den sjuka – Den som hängde på fel följe, men ändå det enda alternativet – Den man kunde reta”

Japp, det var jag!

De kvalitéer som ändå skulle kunna ses som gynnande var inga som jag själv stod för (snarare tvärtom) Jag hade en styvfar som kände allt och alla, men enkelt kunde bjuda in sig själv vart som helst. När han gjorde det och jag var med, så fanns jag plötsligen i ett sammanhang. Ej att förglömma heller är det där med status, och hur det kan spela roll hela livet. Min styvfar hade hög status och hade alltid haft det i byn, och det hade kunnat spela roll om man vetat vad man vet nu. Han hade exempelvis en mycket högre status än s6:s familj… och många andra.

Jag hade även en mamma som köpte alla och lade fram mina kläder som jag skulle bära. Jag retades för mina “konstiga” kläder, men idag vet jag att de hade fel. För min mamma har smak när det gäller kläder, mycket god smak! Hon skapade en identitet till mig via mina kläder… men jag lät henne inte få fortsätta. Jag tvingade henne att sluta eftersom jag som sagt trodde att man skulle vara som de andra… och inte hade en aning om vem jag var.

Jag lämnade byskolan med en klass där jag kände mig ganska trygg. Ingen var så där elak som man hade hört att folk kunde vara.. jag hade vänner, eller jag hade åtminstone de som verkade vara vänner. s6 och jag var ju bästisar, och m8 hade sin bästis. Vi ville alla fyra hamna i samma klass, sade de andra tre. så blev det inte. p 10 och e 10, hamnade i vår klass dock. Tillsammans med ytterligare en kille från gamla klassen.

Byn och där man bodde fanns kvar, men ju längre tiden gick, ju mindre hälsande gjorde både jag emot de jag en gång delade klassrum med. Klyftan mellan mig och dem ökade fort.

Innan högstadiet började skulle jag dock hamna på ett sommarläger…ett läger utan någon från byn!

Ytterligare en personlighet som inte har en aning om att han överhuvudtaget hade något att göra med mig, e 12. För mig kommer han alltid att vara den pojke han var i mellanstadiet. Vi gick tillsammans i sex år, och under lågstadiet var det han som fick mig att prata… ovetandes. Jag pratade så tyst… så tyst att alla suckade och jag fick upprepa. Men e12 hade en fantasi som få. Han skrev sketcher, spelade upp dem. Jag fick vara med då och då. Jag lärde mig att stå framför människor, att de tittade på mig, och att det var så med kunde göra sig meningsfull. Jag lärde mig att humor (och senare även sarkasm och ironi) kunde få en klump i magen att släppa. Jag lärde mig att innanför klassrummets fyra väggar så var jag som vem som helst. Jag, precis som andra, kunde göra bort mig. Jag tror att det var ungefär här någonstans som det blev sommarlov och s6 och jag skulle umgås sade vi… fast det blev ju inte så ofta eftersom hon hade sina träningar, tävlingar och läger.

Det är också under den här sommaren som s6 möter m7, och då jag bor så fel så möter jag inte e12 mer än de gånger familjen åkte till pölen, eller det kan även kallas insjö, som av någon underlig anledning varje år klarade kommunen miljökrav. Det var som en gemensam plats, en sådan alla har, oavsett om de bor i små hålor, samhällen eller små städer… det finns oftast ett sådant ställe dit alla flyr. Hade jag vågat ta min son dit? Hade jag vågat packat ner en termos kaffe, kakor och saft till min son? Hade jag vågat sätta mig där bland de andra? Det här var nämligen enda gången som vi som familj kunde beblandas med andra. Vi var normala. e12 var där ibland och gjorde det han gjorde under lågstadiet, fick folk att skratta. Han var clownen som fick alla att vilja umgås med honom. Han bodde i en stor villa först, men inte sedan. Sen blev det en lägenhet i byns egna lilla ghetto.

Hans föräldrar gick isär och det hände något med honom. Hans beteende eskalerade i mellanstadiet. Han gick från charmigt clown-aktig till för en lärare jobbig clown. En som aldrig höll tyst eller lyssnade, Det var ju så klart irriterande för läraren, men inte så speciellt jobbigt för mig. Jag hade svårt att hänga med och flera gånger var det de där pinsamma då jag inte förstått en instruktion eller blev osäker. Då fanns e12 där, som ett störningsmoment och jag kunde få tid att kika på någon annan, eller smälta vad som sagts. e12 hade så klart ingen intention att hjälpa just mig… men han gjorde faktiskt det.

Sedan kom mellanstadiet och alla de där konstiga cirkusarna med m7, m8 och s6. Det gemensamma som skiljde ut oss från m8 var att vi spelade instrument, även e12 och vi åkte tillsammans. Någons förälder körde, ibland hans mormor och morfar, ibland min mormor och morfar. Ibland mamma.

Det startades en orkester där vi alla skulle medverka, det första sammanhanget där jag hade en roll faktiskt. Jag spelade ju ett instrument som alla andra. Inget skiljde ut mig och inget gjorde mig annorlunda. En gång i veckan, under orkestern var jag normal. Och då kom andra förälskelsen… Han spelade så bra, han bodde i håla brevid och det kommer mer om honom, h14. Jag var nog faktiskt kär till och med, och vid ett tillfälle, så kom en sådan chans. Han behövde skjuts hem och min mamma hämtade. Han fick följa med. Ingen annan var med den där första gången tror jag. Vi talade om allt och inget och mamma märkte att jag var kär. Det blev en rutin, s6, e12 och h14 (inte m7, hon och s6 hade vid det här laget brutit) åkte med varandra, och återigen gjorde det mig normal. Ett sammanhang och jag önskade att resan var mycket längre. e12 höll stämningen uppe genom att bara prata, vilket gjorde att jag vågade prata med h14, jag kände mig trygg. Men det var då, under en av resorna som jag älskade så mycket som allt rasade. s6, berättade för h14 att jag var kär i honom, det blev tyst i bilen. Jag ville bara gråta. Varför sade hon det? Varför förstörde hon min fantasi, för det var just det jag hade skapat. Jag hade hela scenarior kring honom och mig och s6 förstörde min fantasi med verkligheten. e12 började genast prata om något annat. I mardrömmar har jag för mig att s6 försökte ta upp ämnet igen… men är inte säker på att det är sant. Jag kommer aldrig att glömma den lilla gesten, att genast inse hur en situation är på väg att bli fel.

Det gick bra för e12 till sist, men han hade en krokig resa dit… har jag fått höra. Jag har inte sett sidan med den killen de pratar. En player, en mytoman … nej, jag såg aldrig de sidorna. Men jag passade ju å andra sidan inte in! Jag hörde om det… jag hörde om det från min yngre bror bland andra, men det gjorde nog mest ont att höra det ifrån honom, hade min yngre bror verkligen mer insikt kring människor som jag borde känna, än vad jag hade? Det var nog då jag förstod att jag verkligen var “förlorad”.

Jag kanske inte såg e12:s förändring, men jag hörde om det, och det fanns det som jag faktiskt såg. Jag såg att vi började högstadiet, vi var stora och nu skulle det bedömas om vi skulle hamna bland de som spelade roll eller de som inte spelade roll. Jag tror aldrig att jag hade en chans bland de som spelade roll, men de som hade det… de visste att man behövde betala ett visst pris. Ett av de prisen var att naturligtvis att göra sig av med de personer som inte höll måttet, ofta började man röka… för det var bland de i rökrutan som man kunde få de bekantskaper man behövde, samt höra vart man skulle vara kommande helg.

Jag var alltid trött på fredagar och ville bara vila. Jag förstod inte att detta berodde på att det var så extremt tärande att hålla uppe en fasad som inte ens var tillräckligt bra. Jag behövde lördagar  och söndagar för att återhämta mig… vilket är meningen egentligen antar jag. Medan andra gjorde sig redo för en festkväll, eller bara en kväll där man umgicks med sina vänner, så stängde jag in mig på rummet och skrev. Jag skrev om karaktärer jag skapat, om saker jag kände och ibland visade jag även hur naiv jag inte egentligen var eftersom jag visste att detta inte var de sätt man spenderade sina helger på. Jag åkte ofta till mormor och morfar… där var jag normal. Deras generation hade varit ute och dansat om kvällarna… de hade oskyldigt träffats under omständigheter som inte handlade om att vara stupfulla på en fest och vara så pass borta att man på måndagen blev pratat om. Mamma och min styvfar hade inte samma erfarenheter. Min mamma började röka i högstadiet, hon hade två äldre systrar, hon älskade kläder och var extremt snygg.

Min styvfar hade den andra sidan av populariteten, lojalitet. Han och hans vänner drack mängder av alkohol, men han och de andra kom oftast hem. Till skillnad från mamma så umgås min styvfar fortfarande med de som han då drack tillsammans med. De går ibland att se deras ungdom under festligheter så som nyår. Förr… i början av 1990 talet så var det även kräftskivor och födelsedagsfester.

e12 valde att vara den del som spelade roll. Vi hamnade inte i samma klass, så vi behövde inte nödvändigtvis träffas speciellt mycket. Kanske under första terminen av sjuan, så hälsade vi på varann. Men efter det så talade vi inte mera.

Under högstadiet hände massor med mig och inom mig, men det hade ingenting med e12 att göra.

e12 förvandlades från clownen med ett hjärta av guld, till playern. Troligen var han en av de fullaste på  festerna, en av de största svinen gentemot tjejer, ett av de största svinen generellt… Men jag kan inget säga. Jag såg det aldrig.

En lördag eller söndags förmiddag kom min styvfar upp. Han hade nog huvudvärk för han hade varit på puben (jorå… hålan där inget kunde överleva hade en blomstrande affärsverksamhet… en pub som låg mitt i “centrum”) Han tog ett glas samarin och kom sedan plötsligt på något.

“Just det! Igår, när jag gick hem så kom en biljävel och körde rätt in i lycktstolpen du vet där i korsningen!”

Det händer ju sällan, så jag lyssnade. Det hade varit en stupfull e12 som tagit sig ur förarsätet. Jag vet faktiskt inte vad som hände, men jag vet att detta var någon gång under gymnasiet, då jag rent tekniskt hade flyttat hemifrån. Jag hade flyttat till staden där gymnasiet låg. Jag bodde i ett rum i en lägenhet som låg i ett sådant område där man inte riktigt hade råd att renovera, eller riva så man valde att hyra ut rum i lägenheterna för ganska billiga pengar. Men denna helg var jag hemma… och fick höra det. Det visade någonstans hur långt borta vi var från varandra. Och då var det ändå bara 4-5 år sedan vi gått i samma klass i samma lilla skola…

Nästa gång vi talade med varann var faktiskt (vad jag minns) på studenten. Det finns en bild tagen av oss, där vi ger varann en kram och gratulerar oss. Bilden (tagen med en vanlig kamera) är viktig för mig. Den visar hur två sidor återförenas. Jag tror inte att vi har setts sedan dess. Det händer då och då att vi talar på nätet. Vi har båda fått barn, jag antar att vi båda numera är vuxna, jag har fortfarande bara glada minnen av honom. Men det finns en sak som förundrar mig, jag är van vid att om man sviker någon så kan den personen försvinna. Jag vet ingen som bränt så många broar som e12… men ändå finns alla kvar för honom. Han bor inte kvar i hålan, men alla hans vänner finns kvar, jag vet inte varför… eller jo, troligen för att kille som lärde mig prata aldrig försvann.

Det fanns många på den här listan som betyder så mycket, och som har lärt mig allt om mig och mina personligheter, men de finns egentligen bara en enda av denna. Första kärleken.

Det skedde mitt i cirkusen med m7, m8 och s6, någon gång kanske i fyran eller i femman. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kände, hur varm jag blev i kroppen… hur jag ville berätta för alla. Jag berättade för s6, och hon hade viss ”tillgång till honom”, k11.

Jag hade ingen aning om vad en förälskelse var. Jag kom ifrån ett hem, en släkt där man dolde kärlek. Man kramades sällan och pussades ännu mera sällan. Inte alla så klart, inte hela släkten, bara den delen jag bodde och spenderade tid med.

I den här åldern handlade det dessutom inte om liv och död.. eller om framtida makar. Det trodde man inte då. Det var folk överallt som blev ihop med andra som sedan gjorde slut, och inget verkade allvarligt. Men jag kom aldrig längre än att vi på något sätt blev bekanta eftersom s6 hade en sin länk till honom. Eller nej.. inte bekant! Detta var en by, vi hälsade på varandra och vi kunde någon gång befinna oss i samma utrymme…. som matkön.

En gång tog han en sådan där plastpeng från skolan och lade den i de där maskinerna där man antingen kunde få ett tuggummi eller någon form av leksak i en rund plastboll. Han sade;

“Kolla här!”

och vred runt. Det fungerade och en plastboll kom ut och jag fick den! Detta har han glömt nu, men jag minns att kinderna blev varma (och troligen röda) av detta! Men det var så nära jag kom. Jag vet inte om s6 berättade för honom, men det har ingen större betydelse, oavsett detta så kom bi aldrig att bli ihop.

Jag kommer inte riktigt ihåg om jag tänkte på ifall han hade “chans” på någon. Han var ett år äldre, men bodde och så vitt jag vet så bor kvar i byn.

Vid den här tiden hade det utvecklats ett mönster med mig. Jag klarade inte av situationer där det var meningen att man skulle ha roligt eftersom jag inte hade en aning om ifall jag tyckte det var roligt. Ett exempel var discon… hade jag roligt på dem?

Jag minns att jag en gång fick följa med en mamma hem eftersom jag inte mådde bra. Det var ju de där med “körtlarna i magen” ni vet. På discon var det meningen att det skulle vara roligt, vare sig man var de som annordnade dem eller ifall man var de som anordnade dem eller den som var där som gäst. De handlade om ansvar. Det handlade för tjejer om att klä upp sig, och kanske ha pyttelite läppglans på (detta var 1990-talet som sagt).

Vad tyckte jag? hade jag en dröm om att k11 skulle märka mig? Självklart. Trodde jag att han skulle det? Nej. Jag trodde faktiskt ingenting, jag kände ingenting, ingenting förutom att jag inte riktigt var där. Jag stod ofta i ett hörn och såg folk ha danstävlingar och såg dem dansa med varann. Jag kanske stod i kiosken och köpte godis då och då… men inte så ofta. Jag var ju så grymt dålig på matte.

k11 var den första förälskelsen som sagt, discona i mellanstadiet var min första träning till att se människor i en och samma miljö, med samma syfte… att ha roligt! Jag visste inte hur… bara att man tydligen skulle ha det… hur det nu var!  Den första förälskelsen är speciell… så även för mig. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag skulle neka honom idag.