Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

Det fanns en, en som nämns som m22. Hon är en mycket speciell människa för mig på många sätt. Ett av de sätt hon är speciell på är att hon är en extremt lojal vän, men det var något jag inte insåg fören det var försent. De gånger jag ser hennes facebook, så verkar hon glad… det glädjer mig. Det gör verkligen det.

m22 gick i min klass, och hennes högstadietid är ingen som jag vet någonting om. Men låt mig ta tillfället iakt att kanske spekulera en aning.

m22, hamnade i rökrutan, och hon började sjuan som en elev som vem som helst. Sedan började hon sakta att slira. Skolkningar, nytt umgänge, vilda helger. Jag vet inte vem m22 kan tänkas ha varit på fester, men föreställer mig att hon inte satt i ett hörn. Hon skaffade en äldre pojkvän… och jag har tänkt på det nu… (kanske hon med) herrgud vad små/unga vi var. m22 kunde vara mycket på och jag upplevde henne som gentemot lärare under högstadiet och hon kunde nog även stänga ute de som inte passade in, eller också stod hon bredvid då andra gjorde det.

Högstadiet är normalt sett den tid där mest saker sker sägs det (även om jag kan tycka att det inte är sant), men relationen emellan m22 och mig började under gymnasiet. Jag klarade mig precis (eller jag vet allvarligt talat inte hur jag tog mig in på min gymnasieutbildning… jag var liksom inte bara en medelmåtta, var ganska dålig i många ämnen). Men jag kom in, och de två (för då fanns de bara två) gymnasieskolorna låg i den mindre staden, fyra mil hemifrån. När man satte ihop klasser så tänkte man tydligen att de som gått i samma skola troligen ville gå i samma klass! Ni vet det där med klasskamrater… duh! Så jag insåg, är vår klass var samlad att jag skulle gå i samma klass som andra som kände som den jag gick ur nian som… en tönt! Så mycket hade ju hänt över sommaren, en språkresa, där ingen kände mig och där jag var någon (jag berättar mer om den sedan)! Nu kunde jag inte göra det. Förutom m22 fanns en kille som genom att vara sitt charmiga självt klarat högstadiet bra. Han var bekant med m22, och hon hade inga bekymmer att överföra den karisma och det självförtroende som hon haft. I övrigt hade vi två tjejer som gått i skolan, jag hade nog aldrig pratat med dem, men skulle vi ses på stan så visst skulle vi hälsa. Kanske även att våra föräldrar kände varandra, så som mellansmå hålor som den där högstadiet låg var. Det spelade dock ingen roll, de hade sett mig. De hade sett mig gå omkring osminkad, med buskiga ögonbryn, slitet hår, med t-shirtar och samma två par byxor sedan åttan. Att börja gymnasiet skrämde skiten ur mig kort sagt.

Det tog också tid, för mig och för klassen innan jag riktigt förstod vem jag skulle kunna klicka med. Detta var dock svårt, eftersom det för  andra verkade så lätt. Det hade antingen sin kamrat, sin karisma eller också bara de fanns där.

Vad var jag då? Ja… jag hade börjat fixa de där ögonbrynen, och jag hade en klädstil som mer och mer vällde över till estetik. Jag hade börjat att bli någon, men jag förstod att jag inte var och inte skulle bli centrumet för uppmärksamhet gällande mitt utseende. Det kanske är det jag behöver acceptera? Det föll sig nämligen så att jag och m22 hamnade i samma kompisgäng. Vi var sju tjejer, och ni kan tänka er att det därmed gick lite rutschbana i vem man umgicks mest med i perioder. Dock kan jag säga följande; det var m22 som såg efter mig då jag för första gången blev berusad, det var m22 som såg till att vi fann oss på den fest där jag fick min första kyss, och där gjorde jag något som jag sedan dess fått lära mig att man ej gör.

Gymnasiet kom och gick, m22 och jag hade vår vänskap som också gick upp och ner. Vi spenderade exempelvis delar av ett sommarlov, boendes i en husvagn och arbetandes för en si så där bra arbetsgivare. Så länge m22 var med mig och vi bodde där, så var jag stabil, jag vågade till och med stöta på en kille. Inget hände, men sånt gjorde inte jag nykter.

Det fanns dock något som hela tiden var som en kniv mellan oss… avundsjuka. Att hon var snygg och (som jag trodde) inte fattade. Jag var så otroligt avundsjuk på henne att jag troligen förstörde den vän jag kunde haft. Det var m22 som följde med mig till Stockholm, jag ville presentera henne för någon. Jag trodde mig nämligen ha skaffat en pojkvän där. En kille som jag… fortfarande inte vet om jag var kär i… j42. Men redan kvällen vi skulle ut var något fel. Jag kände mig otroligt oroad av  någon anledning, medan m22 var sitt vanliga avslappnade sig, talandes med  främlingar på tunnelbanan och så vidare. Vi gick i alla fall ut och detta är alltså när jag börjar närma mig eller är i  20 årsåldern. Jag bad m22 fråga denna j42 ifall vi var ihop. Jag var ju inte riktigt säker. Han svarade nej. Det var konstigt därför att även om jag idag inte vet om jag var kär, så gick mitt hjärta i tusen bitar. Efter det blev allt så konstigt. Jag stannade en extra dag, följde inte med m22 då hon åkte hem. Jag kanske trodde det skulle hjälpa. Men så fungerar ju ingenting, önskar bara att jag visste det då. j42 fortsatte att ringa mig de fredagar och lördagar han var ute och var full, jag tog det som ett tecken på att vi fortfarande var i någon form av konstig relation. m22 och jag tog en paus tror jag. Vi var inte lika nära ett tag.

Sedan skaffade hon sin lägenhet, medan jag flyttat hem från att ha bott hemifrån. Vi fick något gemensamt, något som för er läsare är ointressant… det enda ni behöver vet är att något gjorde att vi umgicks mera igen. Plötsligt var jag inte lika nervös kring henne. Vi började ha en bra relation igen, och ett besök på en pizzeria fann vi en som kommer att ta upp en del plats här, t24, killen jag var besatt av under stora delar av högstadiet. Det var ingen liten förälskelse… det var faktiskt en ganska allvarlig situation, besatthet! I alla fall var t24 där, stupfull! m22 berättade vad han hade haft för sig sedan högstadiet och det var mycket. Jag minns att jag faktiskt hade ett utbyte av meningar med honom, en konversasion för första gång och jag fann honom extremt oattraktiv! Vi gick på en del lokala fester, där samma lokala förmågor blev fulla, medan vi inte blev det. Under en av dessa lokala fester så gav hon mig plötsligt sin mobil.

“Kolla gärna i den!”

sade hon och var inte det konstigt sagt? Tycker ni det? till och med jag tyckte det. Jag gjorde i alla fall det och då såg jag det. Mängder med kärleksförklaringar och gulliga sms från j42! Jag tog inte det så bra. Först blev jag av någon anledning arg på henne, tills jag insåg att hon inte besvarat ett enda av dessa sms. Hon hade visat det för mig istället, han ringde henne… ibland satt jag intill och fick lyssna utan att han visste det.

Under gymnasietiden kunde jag vara ganska hård emot henne, säga hur hon betett sig i högstadiet och hon hade och har fortfarande samma svar;

”Jag ångrar ingenting!”

Det kunde göra mig vansinnig. Idag inser jag hur pass mogen hon var redan då… hon visste att hon inte kunde ändra det förflutna, och vissa saker hade nog varit roliga, andra mindre roliga.. men de var då och det gick inte att ändra! Det är ofta mitt problem förresten…jag ångrar mycket.

m22 och jag fortsatte att umgås ända fram till den dagen som jag flyttade hit för en utbildning. m22 är en av de människor som kommer att få läsa detta… eller hon kommer att få länken. Varför? För att jag vill att hon skall veta att jag saknar henne, att jag borde ha behållit kontakten. Jag vill också att hon skall veta att hon i mina ögon fortfarande är min närmaste vän och troligen alltid kommer att vara det, oavsett om vår vänskap återupptas eller ej.