Lägret – där en egen identitet föddes – nr 21
När mamma låg på sjukhuset med mig de där decemberdagarna för många år sedan, så låg en annan kvinna i sängen brevid. Hon var inte ensamstående, men hon var första gångsmamma och hade också fått en dotter. Med andra ord hade de en del gemensamt och dessutom kom kvinnan från den ort där mammas föräldrar bodde (och dit hon skulle flytta bara något år senare). Jag minns inte om de även kände varann från skolan, men i vilket fall som helst så låg de där med varsin dotter och de blev vänner.
Detta innebar ju dock inte att jag och hennes dotter skulle bli vänner, men vi sågs ibland och vi lekte då och då. Vi var bekanta, men delade inget speciellt band, och vi skulle heller inte komma att gå i samma skola.
Dock skulle det te sig så att en äldre man med pengar på banken insåg att han hade pengarna, men med sin ålderdom så kunde han inte göra något med dem själv (ett misstag många gör, får jag för mig). Mannen beslöt sig för att ge pengarna till kommunen, under förutsättning att de användes till något för ungdomar. Kommunen kliade sig nog något i huvudet… men de gjorde som mannen ville. De anordnade ett läger på en vacker herrgård, och där man fick välja mellan: musik, bild, teater eller dans. Man tog in den kommunala musikskolan och dess lärare att stå för musikdelen, sedan valde man okända.. men sådana som tydligen hade haft en succé på området (billiga människor alltså)!
s6 hade som sagt sommrarna fulla och eftersom hålans människor gärna umgicks med varann hade de inget utbyte av ett sådant läger. (det visste jag inte dock) Men jag blev antagen, under två veckor skulle jag bo i ett rum tillsammans med några andra. Jag kände ingen som skulle dit, dock fick mamma veta att den där kvinnan vars dotter var född samma dag som mig skulle dit. Vi hade ju ett tag bott i samma lite större håla ett tag (den där mormor och morfar bodde, där p2 och hans familj bodde och l3.. och den där högstadiet låg), och de hade visst fortfarande kontakt. Mamma jobbade dessutom fortfarande i den hålan. Det visade sig att vi bekanta hade kommit in på exakt samma inriktning. Teater! Så plötsligt skulle jag inte behöva åka dit själv, vi kunde ju åka själva. Hon kände fler som skulle dit… men vi kunde ju sam-åka och bo i samma rum, det kom vi överens om. Det räddade nog mig en aning.
Ni märker kanske att jag inte ger den här tjejen en bokstav och siffra… är hon inte viktig? Nej hon är faktiskt inte det, inte för min kommande utveckling. Däremot fanns det andra på lägret som kom att och skulle komma att få stor inverkan. En konstig sak var dock att det skedde något märkligt. s6 var inte där.. men hennes bror var där, en av dem. Den äldste såg jag så sällan, men den här brodern träffade jag ofta jag på och enligt s6 så tyckte han ju inte om mig. Men på det här lägret så såg jag inte länge de där nedlåtande blickarna från honom och nu … eller några år senare så fattade jag… det kan faktiskt inte vara lätt att vara just han. Han var en estet, duktig på såväl trumpet som gitarr och sång. Men han uppfostrades i en familj där man satsade mycket på sport. Den äldre brodern höll på med friidrott vet jag, samt att s6 hade sin pappa som tränare i både friidrott och gymnastik. Att då vara den (fysiskt) otränade brodern som hade en fallenhet för musik… det var nog inte lätt. Varför tyckte han då inte om mig? Ja.. varför skulle han? Han såg en överviktig flicka med glasögon, och ganska konstiga kläder som inte hade några egna åsikter, ingen egen identitet… inte fören nu. Nu när vi stod på samma läger och skulle få utlopp för våra estetiska sidor. Han hade ingen aning om att jag hade en, eller att jag ens hade en chans på en identitet. För övrigt så kom s6 inte att bli någon stjärna i sportens värld, hon skulle heller inte bli känd för sitt musikspelande. Hennes bror däremot, kom inte att bli känd visserligen, men han kom att bli bekräftad av andra än sin familj för vad han kunde bäst. Sjunga och spela. Just som mig var han nog en sådan som behövde lämna hålan för att finna oss själva! Idag har jag inget ont att tänka kring honom, däremot har jag något som andra inte hade kring honom. Jag hade sett och träffat hans familj, jag visste hur han hade haft det. Av det så kom vi inte direkt att bli vänner, men vi kom att ha ett gemensamt tyst kontrakt att glömma de åren och gå vidare. För detta skulle inte bli sista gången som jag och s6 bror fann oss på samma plats.
Förutom brodern så fanns även h14 där… och den här gången var jag inte bunden av s6, utan kunde visa upp en annan sida av mig. Jag skulle också möta en tjej, vilken jag kom att ha en bergådal-bane relation med de kommande åren. m22. Det är en tjej som jag idag önskar att jag hade hanterat annorlunda, de som idag är hennes vän har tur. Hon är en sådan vän alla bör ha. Och så ytterligare en person som haft en inverkan (återigen utan att veta om det) fanns också där. k21, en kille som redan då var en av de snyggaste och som man visste inte bara skulle bli snygg, utan snyggast… han kom att ta en del modelljobb. Men han var också något annat, snäll… ödmjuk… trevlig. Han stämde inte alls in på var man hade för väntat sig.
Det var såklart inte bara de här människorna där, men det är de som kom att spela roll senare. Under det här lägret fann jag mig förvirrad… vem i helvete var jag? Okej, jag var kär i h14… men det var ju inte hela jag. Man har ju en identitet— en egen. Jag hade haft det, när jag lekt med p2 eller l3, men jag hade ju inte haft de runt mig kontinuerligt Jag hade en identitet med mormor och morfar… men jag förstod att man inte kunde vara exakt densamma i ens vardagliga liv som man var hos mormor och morfar. Detta var en större prövning för mig än jag trott. Först och främst, jag fick för mig att teater bör vara ett yrke jag borde satsa på. Då kunde jag slippa den där blyga flickan och hänge mig åt en roll, vilket inte är helt fel. Jag funderade många år på att bli skådespelare… sen kom jag att få för mig att bli journalist… tillsist kom vi hit, nu när jag är vuxen. Om jag fick välja nu.. vad skulle jag ta? Skådis? Aldrig i helvete! Journalist? Nä…
Ingen utav dem är en dröm idag, men det finns drömmar, och det är drömmar som jag faktiskt hela tiden aktivt jobbar med. Jag hade gärna blivit författare… det hjälper mig att skriva, och att sedan var jag skrivit. Har jag gjort mina karaktärer onda eller goda (dvs helt overkliga)? Har jag lyckats fånga en vardag i en familjsammansättning mer annorlunda än den jag växt upp i, på ett bra sätt? Oftast inte. Det krävs flera försök av samma manus för att bli nöjd, och jag har faktiskt skickat in de som jag blivit klar med. Än så länge utan att lyckats dock. Manusförfattare är nog egentligen ett drömyrke, då har jag ofta kanske en bok eller en kladd att utgå ifrån! Betyder det att jag går till mitt jobb varje dag och lider? Nej… det gör jag inte. Jag råkar till och med våga säga att jag är bra på mitt jobb… om man är ute efter den typen jag är! Det finns många med samma jobb som gör helt olika, jag skulle aldrig klara att göra det på deras vis eller det som de gör. Men det jag gör… det som jag utarbetat som mitt sätt, det är jag faktiskt väldigt duktig på!
Tillbaka till lägret… nu är minnena lite suddiga, men jag minns att jag kom hem som en helt annan människa. Det var alltså så att vänner skulle vara på lika villkor, att det inte handlade om att en skulle ha övertaget. Det innebar att s6 förmodligen inte var en bra vän, men egentligen tänkte jag att det inte spelade någon roll nu. Vi skulle börja högstadiet, och kunde ju starta på nytt där, eller hur? Nu visste jag ju hur det var att vara en grupp människor och att vara en av alla. En som får ha en åsikt, en som får säga saker och tro saker som de andra inte behöver hålla med om.
Det och förälskelsen av h14 blev större. Vi pratade lite, aldrig själva. Ingen pekade och skrattade, ingen avslöjade något, det var bara två personer som pratade med varandra, inget annat egentligen!
Jag skulle komma tillbaka efter den sommaren full av självförtroende.
Men något var konstigt. s6 och m8 hade umgåtts en del och de spenderade mycket tid tillsammans. Vi hade ju raster gemensamt. På lektionerna var s6 och bästa vänner som satt brevid varann. Framför ögonen på m22, p10 och e10 kanske det dock syntes tydligt. s6 förvandlades så som sig bör. Började bära kläder så som en högstadieelev skall ha till en början, smaklöst…men enligt de modeval som rådde. Hon var ingen extrem dock, skulle aldrig bli det. Hon var inte heller en som började röka. Men vi gled ifrån varandra och plötsligt insåg jag att mina kläder bestod i två par addidas byxor och diverse t-shirts. Inga snygga linnen, utan t-shirts… och det är klart. Jag kom att gå upp mer och mer i vikt under de åren.
Man kan säga att jag och s6 gick åt olika håll. Hon blev mer så som en tjej i högstadiet skall bli, jag verkade istället gå bakåt. Glädjen från lägret blev på något sätt avskuren. Det hade varit en begränsad miljö där man på något sätt var tvungen att finnas med i sammanhangen. Skolan, verkligheten var inte likadan. Den var … brutal och mörk. Identiteten jag hade skapat mig där på den vackra herrgården, den räckte inte och jag skulle komma att sakta men säkert bli en skugga.
