Från clown till player e12
Ytterligare en personlighet som inte har en aning om att han överhuvudtaget hade något att göra med mig, e 12. För mig kommer han alltid att vara den pojke han var i mellanstadiet. Vi gick tillsammans i sex år, och under lågstadiet var det han som fick mig att prata… ovetandes. Jag pratade så tyst… så tyst att alla suckade och jag fick upprepa. Men e12 hade en fantasi som få. Han skrev sketcher, spelade upp dem. Jag fick vara med då och då. Jag lärde mig att stå framför människor, att de tittade på mig, och att det var så med kunde göra sig meningsfull. Jag lärde mig att humor (och senare även sarkasm och ironi) kunde få en klump i magen att släppa. Jag lärde mig att innanför klassrummets fyra väggar så var jag som vem som helst. Jag, precis som andra, kunde göra bort mig. Jag tror att det var ungefär här någonstans som det blev sommarlov och s6 och jag skulle umgås sade vi… fast det blev ju inte så ofta eftersom hon hade sina träningar, tävlingar och läger.
Det är också under den här sommaren som s6 möter m7, och då jag bor så fel så möter jag inte e12 mer än de gånger familjen åkte till pölen, eller det kan även kallas insjö, som av någon underlig anledning varje år klarade kommunen miljökrav. Det var som en gemensam plats, en sådan alla har, oavsett om de bor i små hålor, samhällen eller små städer… det finns oftast ett sådant ställe dit alla flyr. Hade jag vågat ta min son dit? Hade jag vågat packat ner en termos kaffe, kakor och saft till min son? Hade jag vågat sätta mig där bland de andra? Det här var nämligen enda gången som vi som familj kunde beblandas med andra. Vi var normala. e12 var där ibland och gjorde det han gjorde under lågstadiet, fick folk att skratta. Han var clownen som fick alla att vilja umgås med honom. Han bodde i en stor villa först, men inte sedan. Sen blev det en lägenhet i byns egna lilla ghetto.
Hans föräldrar gick isär och det hände något med honom. Hans beteende eskalerade i mellanstadiet. Han gick från charmigt clown-aktig till för en lärare jobbig clown. En som aldrig höll tyst eller lyssnade, Det var ju så klart irriterande för läraren, men inte så speciellt jobbigt för mig. Jag hade svårt att hänga med och flera gånger var det de där pinsamma då jag inte förstått en instruktion eller blev osäker. Då fanns e12 där, som ett störningsmoment och jag kunde få tid att kika på någon annan, eller smälta vad som sagts. e12 hade så klart ingen intention att hjälpa just mig… men han gjorde faktiskt det.
Sedan kom mellanstadiet och alla de där konstiga cirkusarna med m7, m8 och s6. Det gemensamma som skiljde ut oss från m8 var att vi spelade instrument, även e12 och vi åkte tillsammans. Någons förälder körde, ibland hans mormor och morfar, ibland min mormor och morfar. Ibland mamma.
Det startades en orkester där vi alla skulle medverka, det första sammanhanget där jag hade en roll faktiskt. Jag spelade ju ett instrument som alla andra. Inget skiljde ut mig och inget gjorde mig annorlunda. En gång i veckan, under orkestern var jag normal. Och då kom andra förälskelsen… Han spelade så bra, han bodde i håla brevid och det kommer mer om honom, h14. Jag var nog faktiskt kär till och med, och vid ett tillfälle, så kom en sådan chans. Han behövde skjuts hem och min mamma hämtade. Han fick följa med. Ingen annan var med den där första gången tror jag. Vi talade om allt och inget och mamma märkte att jag var kär. Det blev en rutin, s6, e12 och h14 (inte m7, hon och s6 hade vid det här laget brutit) åkte med varandra, och återigen gjorde det mig normal. Ett sammanhang och jag önskade att resan var mycket längre. e12 höll stämningen uppe genom att bara prata, vilket gjorde att jag vågade prata med h14, jag kände mig trygg. Men det var då, under en av resorna som jag älskade så mycket som allt rasade. s6, berättade för h14 att jag var kär i honom, det blev tyst i bilen. Jag ville bara gråta. Varför sade hon det? Varför förstörde hon min fantasi, för det var just det jag hade skapat. Jag hade hela scenarior kring honom och mig och s6 förstörde min fantasi med verkligheten. e12 började genast prata om något annat. I mardrömmar har jag för mig att s6 försökte ta upp ämnet igen… men är inte säker på att det är sant. Jag kommer aldrig att glömma den lilla gesten, att genast inse hur en situation är på väg att bli fel.
Det gick bra för e12 till sist, men han hade en krokig resa dit… har jag fått höra. Jag har inte sett sidan med den killen de pratar. En player, en mytoman … nej, jag såg aldrig de sidorna. Men jag passade ju å andra sidan inte in! Jag hörde om det… jag hörde om det från min yngre bror bland andra, men det gjorde nog mest ont att höra det ifrån honom, hade min yngre bror verkligen mer insikt kring människor som jag borde känna, än vad jag hade? Det var nog då jag förstod att jag verkligen var “förlorad”.
Jag kanske inte såg e12:s förändring, men jag hörde om det, och det fanns det som jag faktiskt såg. Jag såg att vi började högstadiet, vi var stora och nu skulle det bedömas om vi skulle hamna bland de som spelade roll eller de som inte spelade roll. Jag tror aldrig att jag hade en chans bland de som spelade roll, men de som hade det… de visste att man behövde betala ett visst pris. Ett av de prisen var att naturligtvis att göra sig av med de personer som inte höll måttet, ofta började man röka… för det var bland de i rökrutan som man kunde få de bekantskaper man behövde, samt höra vart man skulle vara kommande helg.
Jag var alltid trött på fredagar och ville bara vila. Jag förstod inte att detta berodde på att det var så extremt tärande att hålla uppe en fasad som inte ens var tillräckligt bra. Jag behövde lördagar och söndagar för att återhämta mig… vilket är meningen egentligen antar jag. Medan andra gjorde sig redo för en festkväll, eller bara en kväll där man umgicks med sina vänner, så stängde jag in mig på rummet och skrev. Jag skrev om karaktärer jag skapat, om saker jag kände och ibland visade jag även hur naiv jag inte egentligen var eftersom jag visste att detta inte var de sätt man spenderade sina helger på. Jag åkte ofta till mormor och morfar… där var jag normal. Deras generation hade varit ute och dansat om kvällarna… de hade oskyldigt träffats under omständigheter som inte handlade om att vara stupfulla på en fest och vara så pass borta att man på måndagen blev pratat om. Mamma och min styvfar hade inte samma erfarenheter. Min mamma började röka i högstadiet, hon hade två äldre systrar, hon älskade kläder och var extremt snygg.
Min styvfar hade den andra sidan av populariteten, lojalitet. Han och hans vänner drack mängder av alkohol, men han och de andra kom oftast hem. Till skillnad från mamma så umgås min styvfar fortfarande med de som han då drack tillsammans med. De går ibland att se deras ungdom under festligheter så som nyår. Förr… i början av 1990 talet så var det även kräftskivor och födelsedagsfester.
e12 valde att vara den del som spelade roll. Vi hamnade inte i samma klass, så vi behövde inte nödvändigtvis träffas speciellt mycket. Kanske under första terminen av sjuan, så hälsade vi på varann. Men efter det så talade vi inte mera.
Under högstadiet hände massor med mig och inom mig, men det hade ingenting med e12 att göra.
e12 förvandlades från clownen med ett hjärta av guld, till playern. Troligen var han en av de fullaste på festerna, en av de största svinen gentemot tjejer, ett av de största svinen generellt… Men jag kan inget säga. Jag såg det aldrig.
En lördag eller söndags förmiddag kom min styvfar upp. Han hade nog huvudvärk för han hade varit på puben (jorå… hålan där inget kunde överleva hade en blomstrande affärsverksamhet… en pub som låg mitt i “centrum”) Han tog ett glas samarin och kom sedan plötsligt på något.
“Just det! Igår, när jag gick hem så kom en biljävel och körde rätt in i lycktstolpen du vet där i korsningen!”
Det händer ju sällan, så jag lyssnade. Det hade varit en stupfull e12 som tagit sig ur förarsätet. Jag vet faktiskt inte vad som hände, men jag vet att detta var någon gång under gymnasiet, då jag rent tekniskt hade flyttat hemifrån. Jag hade flyttat till staden där gymnasiet låg. Jag bodde i ett rum i en lägenhet som låg i ett sådant område där man inte riktigt hade råd att renovera, eller riva så man valde att hyra ut rum i lägenheterna för ganska billiga pengar. Men denna helg var jag hemma… och fick höra det. Det visade någonstans hur långt borta vi var från varandra. Och då var det ändå bara 4-5 år sedan vi gått i samma klass i samma lilla skola…
Nästa gång vi talade med varann var faktiskt (vad jag minns) på studenten. Det finns en bild tagen av oss, där vi ger varann en kram och gratulerar oss. Bilden (tagen med en vanlig kamera) är viktig för mig. Den visar hur två sidor återförenas. Jag tror inte att vi har setts sedan dess. Det händer då och då att vi talar på nätet. Vi har båda fått barn, jag antar att vi båda numera är vuxna, jag har fortfarande bara glada minnen av honom. Men det finns en sak som förundrar mig, jag är van vid att om man sviker någon så kan den personen försvinna. Jag vet ingen som bränt så många broar som e12… men ändå finns alla kvar för honom. Han bor inte kvar i hålan, men alla hans vänner finns kvar, jag vet inte varför… eller jo, troligen för att kille som lärde mig prata aldrig försvann.
