Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

nr 30 på listan, är inte en person, utan flera. Allt hände i England. Jag åkte dit i juni 2000 och de skulle komma att förändra livet, och jag har försökt att efterhärma det som hände där flera gånger, men inte lyckats.

Vad hände? Ja, lite som det där lägret. Ingen visste vem jag var, jag hade ingen relation till andra, fick liksom en ny chans. I England tog jag den. Jag började tänka på vad jag hade på mig, jag försökte fixa mig… alltså typ inte som den 15 åring som jag var borde göra, men jag gjorde ett seriöst besök och det betalade sig. Jag tog för mig! Jag var inte i ett hörn, jag var faktiskt till stor del i mitten. Jag var populär! Herregud! Jag var populär! Jag skulle kunna ljuga och säga att alla var snälla emot varandra, att det inte var som i skolan, där jag uppfattade alla som elaka, men det var inte sant. Jag råkade bara inte vara den som utsattes. Men de fanns de som gjorde det. Det fanns också de som omedelbart fick en stämpel som de där snygga, en av dem var en tjej som jag misstänker idag bör vara modell. Otroligt vacker. Men tacksamt nog var hon en av de yngsta, och hon var inte den smartaste man mött. Detta var tacksamt, snygg och korkad! Perfekt!

Hon får inget alias här, eftersom jag faktiskt inte hade någonting med henne att göra. Det var mer ett faktum att hon var snygg.

Nä, för en gångs skulle valde jag och kan ändå stå för, rätt gång. Lite estetiska, lite egna. Jag insåg att jag var en sådan och att det inte var något fel med det!

Jag fick mina första fördomar av Stockholmare här. De fanns de bra (några kommer i senare inlägg), men de fanns också två ganska vidriga typer faktiskt. Två killar som hade total koll på att de var snygga och de tog sitt utrymme som det också. j30-1, s30-1 är deras alias. De utsatte en kille, j30-2 för vidriga saker. Som att lämna honom på en buss, då han somnat och bara garva åt det. De var även personer som man ville umgås med, trots dessa drag… några, främst en som kommer i senare inlägg, stod dock på sig. Henne satte man sig inte på, hon var empatisk, snäll, snygg och gick sin väg. Henne backade dessa två för, och det roade mig. Hon vågade säga åt dem att de betedde sig som idioter, vilket de gjorde för de mesta. Det vågade inte jag, förutom en gång, då var det en händelse som slog på en öm punkt. Naturligtvis fick dessa två beundrare, varav en m30, var en tjej som jag egentligen inte umgicks så mycket med. Men vi dansade på discona (som förresten kan tolkas som mina första fester… jag vågade dansa och jag vågade släppa loss för första gången i mitt liv), och vi var trevlig så som sig bör. Hon var aningen mullig, och osäker på grund av det. Hon gjorde något jag sett förr (och ni som följer den här bloggen också känner igen), hon lät alla få veta att hon var förälskad s30-1! Hon ville nog att han skulle visa upp en helt ny sida och välja henne bland alla. Men han var inte sådan, han var det motsatta och han kallade henne något. Ärligt talat minns jag inte var, men jävlar så arg jag blev! Jag gick fram till honom och lät honom veta att han var vidrig, hemsk och ytlig! Att han inte fattar hur illa han gör folk och att han var en idiot! Det ni! Det var som om alla saker jag ville säga bara flög ut, och jag minns att jag plötsligt insåg att jag var en sån som sade till! Det hade nog aningen att göra med att jag faktiskt inte fann mig förälskad i någon av de här två själv. För första gången i mitt liv, så hjälpte inte deras goda utseende för att imponera på mig.

s30-1 och j30-1 skulle inte stoppas av något sådant dock. De fortsatte att utsätta j30-2, och jag gjorde inget. Han var annorlunda, hade ett fysiskt handikapp och hans föräldrar hade troligen sänt honom till England för att han skulle få vara egen och sig själv, för att de trodde att ingen skulle döma honom. De hade fel, men vi andra kunde faktiskt för all del ha ingripit! JAG kunde faktiskt för all del ha ingripit.

Ett annat tillfälle då jag faktiskt på grund av min egna ytlighet, var ifråga om s30-2. Han, liksom jag, hade en frihet i att vi inte åkte med en vän, vi kunde utvecklas själva. Jag gjorde det, han fick inte samma chans. Han passade inte in (usch! lyssna på mig), fann inte ett närverk som jag. Hans resa blev troligen som bäst ganska bra. Vi bodde ihop, i samma värdfamilj alltså, och jag kunde faktiskt bjudit med honom på det jag gjorde om dagarna. Men det gjorde jag inte. Jag kunde ha talat mera med honom, för jag är inte dum. Jag fattade att han ville vara med, speciellt de gångerna då jag kom hem sent och jag och han satt i trappan och talade om vad jag gjort medan han varit där hemma! Så här i efterhand ser jag det mera tydligt, men jag såg det då också. Jag blev en ytlig person som valde mitt umgänge, lämnade de som inte passade in… precis som jag hade råkat ut för själv! Idiot (jag alltså). Jag känner för honom även idag, 15 år senare. Men tankar kan inte ta tillbaka det jag gjorde då, empatiska tankar… de kan inte ta bort att jag, JAG talade om hans utseende bakom hans rygg. Jag kan känna att det är rätt åt mig att sitta här och känna mig dum och elak, känna mog som de som sårat mig så mycket… och faktiskt. Jag tycker nog det. Har funderat på att leta reda på honom och be om ursäkt. Tyckte mig se honom på tunnelbanan för några år sedan, men gick inte fram och frågade. Fegade alltså ur, precis som jag hycklade då. Skriver det här, rakt ut.. Förlåt mig, jag skäms. Du förtjänar en ursäkt bättre än anonymt på nätet, det var nämligen här mitt eget hyckleri började… jag spårade det hit. Det var här jag visade en sida som gjorde mig minst lika jävlig som de som fått mig att må dåligt, både innan och efter resan.  

Det fanns en kille, en som vare sig j30-1 eller s30-1 kunde rå på! En finsk kille, alla tjejer var som galna.. besatta.. Nästan alla. Inte hon, hon som han ville ha… tjejen som jag idag anser bör vara modell. Även s30-1 ville ha henne, men hon nappade inte.

Intressant att tillägga är att av alla som satt och dregglade över denna vackra kille i vår grupp, så var det bara en person som vågade tala med honom… jag! Återigen tror jag att det berodde på att jag inte var ute efter honom, eller var rädd att göra bort mig. Han bodde i Finland, och om några veckor så skulle vi alla vara på hemmaplan igen, ingen visste vem jag var! Jag skulle glömmas, eller minnas som den jag var där för de som jag skulle komma att inte ha någon kontakt med! Så jag talade med honom.

Sedan till den kille som jag faktiskt blev lite kär i o30. En kille från södra Sverige. Jag visste inte om han kände detsamma. Irriterande nog skrev han sin mail så extremt slarvigt att det tog flera veckor innan jag skrev in rätt. Då hade han hunnit skaffa en flickvän. Jag sade aldrig något.

Men vad var så så speciellt med honom? Bara jag tycktes se hur underbar och vacker han var. Ingen annan. Betydde det att det var på riktigt? Vi delade mer än jag och j24 som aldrig sade ett ord till varann, vi pratade faktiskt med varandra. Så betydde det något eller är det att övertolka.

Att åka till England och att göra det själv var ett av de beslut som skulle ändra mig, ändra mig och få mig att inse hur det var att finnas i ett sammanhang, ha vänner… och hur lätt det är bli en hycklare.

Min högstadietid innehöll allt som era troligen gör eller gjorde, men jag var inte alltid där – på plats, med i sammanhanget.

På vår skola (precis som på alla andra skolor, vad de än mår säga), hade vi de som utsatte och de som utsattes, vi hade de populära och vi hade de mobbade. Men ofta krävs det mycket för att nå någon av dessa två. De allra flesta av oss går igenom en skoltid, med en upplevelse att vara utsatt eller en upplevelse att inte vara något alls, att ha sina vänner och vara nöjd med detta. Vad var jag? Jag var en av de som var lite svår. Jag sökte uppmärksamheten, vann den ibland och för det mesta handlade det då om någon sorts förnedring, eller situation som jag själv skapat.

Det finns fruktansvärda historier som många av er där ute har varit med om och jag är genuint ledsen för er. Jag hoppas att ni känner att det handlade om tre år av ert liv, tre år… i en land med mycket hög medelålder. Några få av er har fått upprättelse, pengar i form av skadestånd. De är ni värda. Däremot hör man sällan eller aldrig något från den andra sidan. Från de som utsatte. Folk undrar kanske hur det är möjligt för barn att vara så onda, om det ens är möjligt. Tro mig, det är möjligt. Alla mammor och pappor där ute… det finns onda barn och skulle ni någon gång få höra en historia kring ert barn, från en pedagog… en psykolog, någon med ett tränat öga.. skulle ni få höra något som tyder på att era barn har något oroande. Det behöver inte vara ert fel, men ni måste då ta den hjälp som finns. Jag jobbar med barn, och jag har sett onda barn.

Svårare är det med de barn som nödvändigtvis inte är onda, utan istället är lättmanipulerade. Som vuxen, tränad att arbeta med barn så händer det att jag manipulerar för den goda sakens skull… det vill säga, jag lurar era barn in på rätt bana, och det måste jag tillåtas att göra. Ni föräldrar därute har tagit er ett mandat över skolan, där ni liksom tror er veta bäst. Det gör ni inte, jag vill påstå att vi som är utbildade eller som länge jobbat med barn, vi vet bäst! Ni måste lyssna, vi kan för all del ha fel, men det kan faktiskt ni också ha!

Att barn kan vara onda, gör ont att höra, men än värre kanske är att vuxna kan vara svaga och rädda för barn. Det gör ännu mer ont att att höra, att de vuxna dessutom kan vara de jag just talat om, alltså utbildade att ha hand om barn. Idag plockar skolor in billigaste möjliga arbetskraft. Kan ni tänka er om sjukhuset gjorde det? Ursäkten; “Ja, men vikarierna har ju gått i skolan.”

Duh… ja, men det betyder inget. Jag hade aldrig kunnat klara av att ta kontroll över en grupp starka barn som ung och outbildad. Jag blev en gång inplockad som vikarie och kommer ihåg att jag lämnade den skolan ganska nöjd med mig själv. Men jag hade inte sett eller gjort det jag skulle göra. Jag hade istället format band med de populära, de som nu var det jag aldrig blev. Det är en miss man ofta gör.

Det låter helt sjukt, att en vuxen människas mandat kan tas över av barn, men så är det! Och då måste de få hjälp, och själva såklart erkänna att de är i behov av hjälp (vilket kan vara svårt, men snarare tyder på att man är stark och inte har en svaghet).

Sorgligt, ledsamt… kalla det vad ni vill! Måste utsätts för fruktansvärda övergrepp av andra som sedan blir helt vanliga människor, med helt vanliga familjer som lever ett helt vanligt liv. Vissa kanske helt ovetandes om att det har förstört en annans liv… eller i alla fall lämnat ärr. Det förstår inte jag. Er känner jag vare sig förståelse för eller att jag kan förlåta er, även om det inte var mig ni utsatte.

m22, har många gånger sagt till mig att hon inte ångrar någonting som hon gjorde i högstadiet. Jag har haft möjligheten genom åren att fundera på om hon var ond. Jag har prisat henne som vän, att hon är av den allra bästa sorten. En vän jag borde tagit vara på. Men på högstadiet var vi inte vänner, vi var långt ifrån varandra i skalan – men vi gick i samma klass, så det var inte så att vi aldrig sade ett ord till varandra. Jag hade chansen att se hur hon som populära tycktes ha det, och jag var avundsjuk. Hon var populära, och ofta är de onda. Var m22 ond? Nej. Jag såg henne aldrig vara det, så det hon säger kan för all del vara helt rätt. Hon har ingenting hon behöver ångra. Hon kunde vara skitjobbig, och som lärare hade jag inte velat ha henne… men hon var inte ond emot någon. Skitjobbig sägs det att man skall vara i den åldern, så hon har rätt… jag hade fel och medger det. Hon behöver inte ångra något. Jag trodde det i många år, jag trodde verkligen inte på henne när hon sade att hon inget ångrade. Men idag är det nog jag som sitter med ångern i halsen och alla “jag borde ju ha”… inte hon. Hon var bara som man skulle vara.

e15, han som bad om ursäkt i den välformade brevet— han har också idag (alltså många år senare) förklarat sitt agerande som “rastlöshet” och det hade varit en ursäkt som jag inte godtagit för några år sedan. Men idag ser jag det, idag kan jag se med hans ögon. Han har idag fått diagnosen ADHD och jag har sett många barn med olika typer av ADHD. Några går inte att omedicinerade kontrollera, och blir sedan abnormala zombies med fel eller för hög dos medicin. Andra behöver inte medicin, men de behöver växa upp. e15, jag har inte frågat honom om han tar någon medicin. Det behövs inte. För e15 var högstadiet troligen som att sitta i en bur. Buren var skolplikten, att han tvingades vara där, bland människor som drogs till honom eftersom han (som aldrig var rädd att vara annorlunda), via olika stilar försökte hitta sig själv. Därför bytte han ofta skepnad. Jag har ofta undrat om hans föräldrar var toleranta… om de trodde de var något som skulle gå över eller om de accepterade läget. e15 blev allt mer ombytlig i gymnasiet. Han var min stabile klippa, men kameleonten fortsatte att ändra stil, och att ändra vad han var eller trodde på. Jag såg det inte så. Jag såg hans sätt att byta som om han var trygg och stabil. Det var nog tvärtom, och han förklarade för mig att det var när han hoppade av skolan som det började gå bättre. Och det har gått mycket bra för honom.

Inget av detta gör vare sig m22 eller e15 till onda. De gör dem till vad högstadiet och gymnasiet är till för… mogna. Finna sig själv. Båda två lyckades med det, en tog studenten och en gjorde det inte. Idag är de dock de som det var meningen att de skulle bli, ingen av dem är heller onda nu.

Jag måste medge att jag aldrig utsatte för onda barn. Man kanske till och med kan säga att jag inte utsattes alls. Men det är upplevelsen som spelar roll. Upplevelsen av hur man känner att man blivit behandlad. Det är nog det som i detta läge spelar roll, min upplevelsen… hur ska man beskriva den? Jag lämnade högstadiet med en känsla av att jag var annorlunda. Sen till den hittills oskrivna sanningen, jag var vilsen men önskade så klart att jag var populär. Men jag visste inte hur jag skulle göra , varför var alla andra så vackra? Varför såg inte jag ut som dem? Varför gjorde jag inget försök… eller det gjorde jag visst. Idag är jag fåfäng, extremt fåfäng. Skulle aldrig visa mig bland folk osminkad och i kläder som skulle få mig att se tjock ut. En försenad reaktion kanske. Det enda jag gjorde som kunde uppfattas som fåfängt då? Jag använde inte mina glasögon, DET var töntigt, det hade man ju sett på tv. Alla töntiga människor hade ju glasögon, det som betecknade en tönt eller nörd var glasögon. Det var inget modernt som det blev idag. Så jag använde inte glasögonen i skolan, eller någon annanstans där folk kunde se mig. Mamma visste inte det, och jag var livrädd att hon skulle få veta. Jag minns hur jag låg sömnlös över hur jag skulle lösa det där med “föräldradagen” i skolan. I sjunde klass så skulle alla föräldrar besöka vår klass. Det löste sig av sig själv kan man säga. Min styvfar följde med, och jag trodde att han inte brydde sig, så var det nog inte. Istället var det att han inte frågade för att han fattade.

Idag är det som sagt på annat sätt. Egna rutiner och måsten, om jag inte får promenera, ingen mat! Inga mediciner som kan få mig att gå upp i vikt. Varje morgon för att kunna gå till jobbet, klädval… smink så mycket att man knappt ser mig längre. Jag kommer hellre försent än att ha fel kläder och ofärdigt smink.

Min högstadietid kantades inte av fysiska påhopp, inte heller av psykiska påhopp… eller ja, en och annan kommentar kring mitt namn, exempelvis. Men ingen jag kom i kontakt med var ond… ond på riktigt. Inte ens s6. Hon ja… vi kom dit som “bästa vänner”, men lämnade som främlingar.

Det hade kunnat vara över där, men det var det inte. Jag funderade, skulle jag gå på balen eller inte? Jag menar, vi har inte vilken byggnad som helst att ha bal i, vi har ett riktigt slott! Ibland ville jag, ibland inte. h19 och mamma tyckte jag skulle gå och tillsist gjorde jag det. I sista ögonblicket fann jag en klänning att hyra, den var blå, mörkblå. Jag fick låna min mosters brudhandskar, vita. Mamma gjorde i ordning mitt hår.

Jag gick tillsammans med m18, hon skulle dit och det var hon som fixade transport. Allt fixades för mig. Väl på balen fick man en bit av en kortlek, sen skulle man hitta den med andra delen av kortet. Där kommer jag att avsluta beskrivningen av min högstadietid. Blicken av besvikelse i ögonen på den som fick andra delen av kortet. sex månader senare hörde jag honom även beskriva upplevelsen. På tåget, han visste inte att jag satt där.

“Vem fick du gå med då?” frågade någon “Hon den dära —–”

Hon den dära ja… det var jag. Räddningen den kvällen var en av de där vanliga killarna jag beskrivit, de som hängde med. Vi hade en sån i klassen, men de fanns fler. En av dem hamnade vid vårt bord. Jag glömmer aldrig kommentaren som räddade min kväll;

“Vad är det här för jävla träd?”…

Trädet kallas även broccolli, men på hans tallrik med kött, potatis och sås, så passade de sig inte med det där gröna trädet.

Ni vet att jag ibland talar om att jag hade en vän. Det hade jag och hon räddade nog min högstadietid från att bli fullständigt påhittad.

Kommer ni ihåg att jag berättade om att jag spelade instrument? Det gjorde jag ju, och i högstadiet fortsatte jag med det, helt utan intresse. Enda gången jag hade framme instrumentet var dagen jag hade lektion, jag tränade aldrig, men vad gjorde det egentligen? Kommunala musikskola fick betalt. Undrar om mamma märkte att jag aldrig tränade? Musikläraren gjorde det dock, och ifrågasatte ofta varför jag ens höll på! Jag svarade aldrig honom ärligt. Svaret fanns i rummet bredvid, för därinne hade h19 musiklektion. Hon spelade fiol, och hon tränade minsann och var duktig. Jag spelade två instrument ett tag, men bara ett av dem passade i en orkester, därför hade jag kvar det. Samma orkester som s6 och jag varit i… fast nu var få kvar och eftersom vi alltid tränade samma låtar och jag inte var ensam klarinett så gick själva orkesterträningen och de uppträdande vi hade, bra. Ibland tror jag inte ens jag blåste med ljud i klarinetten. Jag var rädd att det skulle låta att jag spelade illa.

h19 var från samma lilla håla, också hon en bit utanför… men åt ett annat håll och mycket långt ut i skogen, det är klart att de fanns de som bodde längre in, men hon bodde långt in. Mellan våra musiklektioner och orkesterträningen fanns det några timmar, och vi började att tala. Vi var inga främlingar, men vi var ju inte heller direkt vänner. Hon var ett år yngre. Hennes familj var stor… många barn. Hon var nog den duktiga i familjen tror jag, jag får för mig det. Jag har en sak som kanske bör nämnas om hennes familj, men den här gången håller jag det för mig själv. Jag minns att jag en gång berättade det eftersom jag så gärna ville ha något att berätta. Detta var inte jag blev en extrem lögnare, en manipulativ lögnare… jag berättade för henne att jag berättat. Hon blev ju inte glad, men inte så arg som jag trodde hon skulle bli. Jag hade ingen aning hur en vän reagerar på ett svek.

Vi lämnar det. Jag och h19 började umgås under den där tiden och tillsist så struntade jag både i instrument och orkester, jag var där för att jag hade någon att prata med. Någon som jag kunde skvallra med. Om de populära. h19 var inte impopulär på något sätt.. hon hade sina vänner, och hade det nog som man skall ha det under högstadiet. Jag mindes hur vi satt och skvallrade, jag mindes också hur vi var en aning farliga ihop. Vi snattade! Japp! ungefär som alla andra tonåringar gjort någon gång i sitt liv, så gjorde vi det också!

Vi började ringa varann och då och då ta oss in till stan. Hon fick mig som sagt ur de där kläderna som jag haft ständigt och som jag redan beskrivit. Fick mig att köpa nya kläder, fick min mamma lättad tror jag. Mamma tyckte mycket om henne, jag tänkte att det var för att hon var just sådan som en tonårsdotter skall vara, dessutom bra uppfostrad… (ni vet sätta in i diskmaskinen, torka bordet och sånt som mamma gjorde för mig… japp jag var bortskämd och idag har jag det i bakhuvudet med min egen son. Jag skall försöka göra annorlunda med honom.) och jag tror nog fortfarande att hon var en sådan mamma…kanske inte ville ha,  men som hon kände igen. Som hade klädintresse, som lite lätt började sminka sig och som hade sin grupp med vänner som hon umgicks med även på fritiden. Mamma fick ju aldrig se de som jag umgicks med eftersom jag inte var kompis med dem, de bara var där! (gud vad jag gör mig själv illmående med det uttalandet) h19 fick en mobiltelefon kommer jag ihåg och nu har jag glömt numret, men det satt som en spik i huvudet. Det och hennes hemnummer. Jag ringde ofta. Jätteofta! Extremt ofta faktiskt. En gång tvingade jag min syster att ringa, för att de inte skulle höra att det var jag. Jag var noga med att instruera henne; ”Säg bara hej, är h19 hemma?Och är hon inte det, säg bara hej då!” Min syster gjorde precis som jag sade.

När jag började nian och h19 började åttan så blev nämligen h19 som vilken annan tonåring som helst. En sådan som på helgerna antingen var hemma hos sina kompisar hela tiden eller på fester. Jag minns hennes första fest… hon berättade hur det hade varit att dricka alkohol. Jag lade det på minnet. Det var ju inte så att jag inte sett berusade personer… (just det, h19 var den första som lade ordet alkohollist tillsammans med min styvfars namn), jag minns vem hon strulade med första gången hon strulade. Jag minns eftersom det var via henne jag fick den där högstadietiden. Jag tror hon visste det. Någonstans så tror jag att hon visste precis… men vi talade aldrig högt om att jag var en tönt i skolan. ALDRIG! Istället hjälpte h19 mig att försöka visa på att jag inte behövde dölja alla delar av min kropp, hon visade på att alla hade sina fel (eller hon visade vad hon ansåg vara fel på sig själv och sedan försökte vi tillsammans hitta fel på alla de där perfekta jävla tjejerna i skolan, ibland lyckades vi, men oftast inte).

Det är svårt för mig när det gäller h19… jag har så mycket att vara tacksam för när det gäller hennne. Hon gillade att läsa, vilket innebar att de där novellerna jag skrev var något hon ville höra. Jag läste vad jag skrivit och hon kunde ibland komma med förslag, men oftast var det något i hennes röst jag aldrig hört angående min själv, hon verkade… imponerad.

Jag ringde henne när jag var ledsen, arg eller bara ville prata. Jag insåg vilket behov man faktiskt hade att ha någon att tala med när jag väl fick någon. Vi slutade spela och vi slutade i orkestern ganska snart efter att vi blivit vänner, och där hade jag faktiskt en väldig tur, vanligtvis så tappar jag bort personer som jag inte träffar i direkt anslutning (typ om man byter jobb och så). h19 och jag sågs inte så ofta i skolan, vi gick om varann eftersom vi gick olika år. Rasterna hade vi dock alla samtidigt, inte lunchen, men andra raster. Det var då jag var så vilsen. Jag kunde leta upp h19 och hennes vänner, men jag kände inte hennes vänner… hon hade vänner utan mig, men jag hade inga (trodde jag) utan henne. Det var ett klart underläge, och jag ville inte känna mig dum och behöva inkräkta på dem. I backspegeln… nä, jag tror faktiskt jag gjorde rätt där, h19 och jag hade vårt kompisliv och sedan hade hon sina tre andra vänner från klassen.

Jag minns att jag ringde henne vid ett tillfälle då jag faktiskt kände mig som ett fångat djur. Konfiramationslägret i åttan… oj oj oj … där samlade vi alla igen, vi som var så trygga som klass för bara något år sedan, nu var vi främlingar, eller dom var främlingar. Jag kommer ihåg att jag anlände först, vet inte om det var bra eller dåligt. Men jag tog ett rum och insåg att man skulle dela rum. DELA! Vem skulle jag dela med? Vem utav alla dessa främlingar var också ensam och behövde någon att dela med? Egentligen ingen. Jag minns att jag delade med en tjej som egentligen skulle vara med den andra gruppen, men som var tvungen att byta av någon anledning. Den tjejen i sig var snäll, hade inget ont att säga om henne. Hon umgicks mycket med en kille (de kom senare att bli tillsammans många år tror jag), och jag fick vara med och spela kort. Man var fyra, och jag fick plats.

Jag minns att första natten var okej. Alla skulle liksom komma iordning och det var lite rörigt. Vi gick upp alla samtidigt. Alla tjejer tog med sin neccessär och gick emot rummet med alla handfat. I min neccessär fanns tre saker. En tvål, en tandborste och tandkräm. Jag såg mig om och alla skrubbade ansiktet. Jag gjorde detsamma. Men sedan plockade de upp flera saker. Smink. Jag hade inget ju. Jag funderade snabbt, hade liksom stått där för länge för att inte göra något. Jag började borsta tänderna, sade att jag var tvungen att borsta både före och efter frukost. Det lät väl ioförsig ganska okej som förklaring. Jag minns att jag kände mig så dum, med min i huvudsak tomma neccessär. Dagen gick och det var kontrllerade aktiviteter hela tiden. Alla tillsammans. Det fungerade bra, men sen… när kvällen kom så blev det en konstig stämning. En av tjejerna på lägret var nämligen tillsammans med t25, japp! Ni vet han jag jag trodde mig älska, han jag förmodligen inte ens var kär i, bara besatt. Han som h19 hade fått försöka skaka ur mig i olika samtal. Det talades om att han skulle komma dit… på moped. Helt ärligt vet jag inte hur han och hans kompis lyckades med det. Men på lördagskvällen hördes mopeder och alla fria aktiviteter blev fnissiga, alla satt i soffa och talade med någon. Jag fick fullständig panik och fick ringa h19. Vi pratade ganska länge, så pass länge att det liksom sedan var okej att gå till rummet och lägga sig.

Dagen efter hade mopedåkarna roande nog satt en ölburk på prästens bil, haha. Prästen var lite irriterad, men det tycktes mest vara för att.

Jag minns att jag kom hem och stängde in mig på rummet. Jag minns när h19 berättade om sitt läger, så verkade det mycket roligare. Alltså det som hon hade ett år senare. Det verkade mysigt och trevligt, inte alls så som mitt varit.

h19 var med på min konfirmation faktiskt. Det kändes jättebra. Jag hade en vän där, en vän att visa in släkt som alla var där. Hon och mamma hade lyckats hitta ett par vita kläder. En kjol och en munkjacka… en sån från Gina Tricot ni vet (eller så vet ni inte, vet inte om de görs längre, men det var i alla fall något av ett riktmärkes- modeplagg från den affären då)Jag ville att allt skulle bli så roligt, att alla event skulle vara som h19, var liksom alltid lite roligare. Jag minns inte om jag var på hennes konfiramasion.

Högstadiet gick och inte mycket blev annorlunda, kanske mer än att färre och färre pratade med mig, och att mina kläder och skor förbättrades en aning. I slutet av nian skall man ha en show, oftast där man imiterar lärarna. Man får välja i vilken del man vill finnas med. Stor eller liten roll, vill man sköta ljud, ljus eller vill man kanske skriva manus. Jag valde en stor roll, det var nämligen skådis jag var inriktad på. Känd i alla fall, och snygg… med massa vänner som h19 kunde lära känna.

Jag fick rollen som min egen klassföreståndare. Hon hade glösögon, hon hade kortare mörkt hår, och hon var framförallt ganska överviktig. De som satte rollerna måste verkligen ha sett att jag var som född.

Jag fick några repliker, ganska så många och minns att folk verkade överraskade att jag var bra (eller att jag var med kan ha varit båda). Jag hade dock annat att tänka på. Jag hade tre veckor framför mig efter skolans slut. Tre veckor där jag ensam skulle resa på språkresa… h19 skulle också det, men mycket senare på sommaren. Det var så som det kom upp. Mamma hade sparat pengar till mig på ett konto, hon tog dem och betalade resan. Jag minns att det först på flygplatsen slog mig att jag skulle åka själv, med en resväska fulla av kläder som inte h19 eller mamma fanns där att matcha.

Språkresan återkommer senare. Men det som var intressant var att h19:s resa var mycket mer vild, fast det gjorde inte mig något. Jag hade nämligen fått andra att ringa till.

Just det… ej att förglömma, jag hade som gymnasieval tagit teaterlinjen, medialinjen och bild och form… när sommarlovet kom så var mina betyg inte ens i närheten av att komma in. Ett tag såg det ut att bli IV-individuella linjen – dit alla som skolkat bort gymnasiet fick går och inte bry sig… eller gå och börja bry sig. Jag ville i alla fall absolut inte dit.

Någon måste dock ha tryckt på fel knapp (jag är faktiskt ganska säker på att något gick fel), ni förstår.. jag kom in på medialinjen och skulle välja textkommunikation senare… men vet faktiskt inte hur det gick till, men mina poäng var helt klart alldeles för låga), för jag kom in.

Nu skulle h19 och jag inte gå i samma skola längre, jag hade fått vänner i England, på språkresan och det kunde bara bli bra tills jag såg klassen. Jag minns hur jag ringde h19 och undrade hur jag skulle börja om med de här i min klass. Hon visste inte. Men det gick och vi såg mera sällan, men pratade fortfarande. Jag fick en mobiltelefon av min styvfar med abonnemang. DET var ett misstag insåg han snabbt och jag fick istället en med kontantkort.

När h19 sedan också började gymnaiset så var vi på samma skola, men i olika byggnader. Vi snackar här om enorma gymnasium, privata skolor fanns inte ännu. h19 valde att gå samhällslinjen, som många gör när man inte riktigt har bestämt sig vad man vill bli, jag vet inte om hon visste. Vi gled ifrån varann mer och mer… men det var till h19 jag gick, den dagen som jag gick ut ifrån ett behandlingshem, där jag varit i två veckor för depression. Jag hade tagits dit, och innan dess hade jag själv börjat gå hos en psykolog på BUP. Jag talade om h19 och alla andra, och han hade svårt att skilja på alla. Jag började medicinera, citalopram. En vanlig tablett, heter säkert något annat idag. Men det är oftast den man sätter in först. U1 dog, och den sessionen var så märklig. Jag minns inte om jag och h19 talade om den något… men den var märklig. Jag kom dit, jag anmälde mig… mamma som fått veta och börjat köra mig (var i en annan liten stad) och vi hade gjort det till en grej. Vi åt alltid efteråt och mamma frågade vad vi talat om, och jag berättade vissa saker. Sen kom den märkliga sessionen med U1. Jag tror jag nämner den när jag talar om henne. Men om jag inte gör det så frågade jag i alla fall om mamma fick följa med in, det hade hänt en sak. Mamma grät och grät. Hon pratade om att hon inte förstod… och grät lite till. Jag satt tyst. Som sagt, över U1 grät jag en gång, på begravningen, men aldrig efter det eller före. Ni förstår… jag förstod. Jag förstod faktiskt att man kunde vilja dö. Det gjorde inte mamma och inte h19 heller.

Sedan i gymnasiet kom en märklig period. En period jag tror mina syskon minns. Jag kunde bara ramla ihop gråtandes rätt som det var. Jag var hemma från skolan och jag minns inte riktigt.. men jag kom i alla fall en ganska sen kväll in på akuten i stad där jag gick i skola och dit jag för övrigt flyttat.

Jag gick dit. Jag satt där, och jag minns inte vad jag sade, men tydligen sade jag något oroande. Jag skickades i en taxi till ett hem för deprimerade ungdomar. Jag var klart äldst… 17, skulle det året fylla 18, så jag var ett gräns fall. Men jag var där, och minns tydligt hur jag träffade doktorn där. Hon trodde mig inte. Hon trodde mig inte. Hon var av en annan uppfattning när det gäller mig, en uppfattning om att jag var mera vanlig än jag ville vara. Det spelar ingen roll om hon hade rätt. Jag var där i två veckor. Jag ville inte åka hem första helgen. Jag stannade. Minns inte om jag ringde h19, men det gjorde jag nog. När slutet av de två veckorna närmade sig så insåg jag att jag skulle tillbaka. Jag sade att jag skulle ut på en promenad och jag stängde av min mobil. Det var till h19 jag åkte. Ingen visste vart jag var. Jag åkte dit.

Jag återgick sedan till hemmet, och skrev sedan ut. Jag och h19 gled allt mer ifrån varann. Men den dagen/natten jag förlorade oskulden. Då var det åter till henne jag ringde först. Men jag tror att det var sista gången som jag berättade något stod för henne först.

Hon fanns där genom allt. Hon såg mig, hon plockade upp mig… hon lärde mig.

Jag gratulerade henne för ett tag sedan. Hon tog examen efter många års pluggande. Jag kommer för anonymitetens skulle låta henne läsa detta först innan jag skriver ut vad hon idag arbetar som…

Ett genuint tack för allt.

Du gav mig så mycket… och jag tackar dig för det. Jag levde ibland via dina upplevelser, så jag tackar för att du delade dessa med mig.

Jag hade faktiskt honom och jag sumpade det. Varför? För att jag inte kunde lyfta en telefonlur, eller faktiskt skaffa ett liv genom att ta ett tåg till honom och kanske vara med i hans bekantskap. Det gjorde jag inte. Så jag slarvade faktiskt bort honom. Vem är han? s26 gick på samma skola i högstadiet…i sjuan. Han var från början faktiskt kopplad till h14, och en annan kille som också gick i klassen och blev tillsammans med en tjej i vår klass. Det var faktiskt så att jag kom h14 närmare. Han och s26 var vad man kan kalla för skolvänner. De umgicks i skolan, men jag tvivlar starkt på att de umgicks som riktiga vänner. De passade inte ihop, trots att jag aldrig kom h14 särskillt nära så vet jag ju inte… men det var något som inte stämde i kemin

s26 var full av liv. Alltid glad, jag såg honom aldrig arg eller upprörd, och vi fann varann, inte som ett kärlekspar, utan som  vänner, riktiga vänner…jag kände det med honom. Märkligt. Han blev tillsammans med en tjej i skolan, men vi fortsatte att umgås i skolan. Han var stabil. Vi umgicks inte på fritiden, hade bara en med en sådan relation, hennes alias är h19(och jag kommer att tala om henne i nästa inlägg). Det är faktiskt sant, jag lovar!

Men som sagt… jag var mindre ensam med s26, han kom bättre överens med mig än s6 och det var ovanligt. De flesta gillade s6 bättre, men inte han!

Sedan hände det där… han flyttade iväg ganska långt. Men det fanns ju telefon, sade han! Och det är klart att det fanns. Och han hade ju kvar flickvännen här. Det var ett förhållande som höll länge faktiskt. Det var för att hon åkte dit. Jag har besökt honom en gång och då var det inte ens för att egentligen besöka honom. Jag skulle på ett event och bussen gick från staden han bodde i. Jag fick se lite, men det om jag skulle räknas som en av hans närmaste vänner, så var detta inte okej. Jag hade kunnat besöka honom under helgerna, kanske hade jag då fått ett nätverk, varit med på fester, vad som helst. Det finns en likhet mellan klippan e15 som jag berättade om innan. Jag fattade bara inte det! Jag fattade inget. Han ringde mig… först några gånger i veckan. Sedan någon gång i veckan och sedan allt mera sällan. Vi talade länge ofta, han berättade vad som hänt, vad han gjort, vad han skulle göra. Jag hade ingenting att säga… inget hände. Han muntrade ofta upp mig, genom att vara lättsam. Han fick ingenting att låta svårt. Jag kunde ibland bli irriterad på honom, allt var inte så jävla lätt. Det står jag fast vid. Jag var inte som honom, men han var det mest spännande jag hade i mitt liv. Men vad hade jag? och vad gjorde jag?… Jag slarvade bort honom helt. Han bad mig att ringa ibland, jag lovade men det blev aldrig så. Konstigt dock, det var ju inte direkt så att jag hade ett liv. Eller kanske hade jag det? Som ett försvar (även om jag är den enda att som kan beskyllas här.) så antar jag att att jag skapade min värld. Jag hade mina drömmar, jag drömde mig bort, det var mycket enklare än att följa några råd som s26 gav mig. Hans råd var så svåra, så verkliga… och de var verkliga också. Han försökte nog ge mig ett liv, han hade säkert tagit emot mig… visat mig sin värld och släppt in mig. Jag vet att en annan vän jag kom att spendera en del tid med blev hans vän. Hon gjorde som vänner gör. Hälsade på honom, minns att det kändes som om hon snodde honom. Det gjorde hon inte.

Så där ca 15 år senare så fattar jag! Jag förstår vad du försökte göra, förlåt att jag inte fattade det då. Vet att jag har dig på facebook, men skäms faktiskt för att tala med dig. Men jag vill att du ska veta att det var du som gav mig energi och livsglädje, en illusion av att vara vanlig. Jag hoppas du har det bra, och om du inte har det… låt mig då hjälpa dig!

Få människor tycks numera ha fantasi. Jag har massor, så mycket att det ibland blir en överdos av allt och mina demoner tar över. Då kan både bra och dåliga saker hända. Listan exempelvis, den var jobbig och det var svårt att tänka ut vem som gjort vad emot mig och vem som jag gjort något för eller försökt att göra något för.

Ibland kommer det plötsligt till mig. Som idag på bussen, när spotify gav mig en version av John Legends “all of me”. Han har en vacker röst, men när han sjunger den är det en vacker låt. Den handlar kanske om någon för honom… den är vacker och jag jag får mycket minnen av hans röst. Men så kom den… låten sjungen av, vad som låter som (och jag har ej kollat upp) ung kvinnan. Hon heter Jasmine Thompson – och plötsligt handlade låten om något annat, hennes mycket sorgliga, hesa och ärliga stämma passade plötsligt in i något som jag länge velat förklara. Den handlade om en av demonerna jag har… borderline. Jag ska förklara mitt tolkande… ni känner nog inte likadant, men det fick mig att se något klarare i en dimmig värld.

“What would I do without your smart mouth? Drawing me in and you kicking me out

Got my head spinning, no kidding, I can’t pin you down. What’s going on in that beautiful mind?I’m on your magical mystery ride. And I’m so dizzy, don’t know what hit me, but I’ll be alright…

-Som en vanlig dag. Jag pratar, drömmer om var jag vill vara, vad jag vill göra… för att sedan kastas ut i det vi kallar verklighet.

…My head’s underwater but I’m breathing fine. You’re crazy and I’m out of my mind

’Cause all of me, loves all of you. Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections. Give your all, to me, I’ll give my all, to you

You’re my end and my beginning. Even when I lose I’m winning

’Cause I give you all, of me. And you give me all, of you. How many times do I have to tell you?

”Even when you’re crying you’re beautiful too”

The world is beating you down I’m around through every move

–Att ha detta är just som den sorgsna stämman sjunger. Som om man är under vattnet, man andas bra… tror man ena sekunden för att i nästa vara nära att drukna. Man är sina egna värsta fiende, man förlorar och tekniskt sett vinner man de dagar demonerna inte tar över.

Det där med att gråta… att vara vacker även när man gråter, är inget som bokstavligen stämmer. Men mina mediciner gör det svårt, om inte omöjligt att gråta. Ni vet lättnaden att få gråta? Jag känner den sällan eller aldrig. Allt packas bara på tills man är full av allt… det är då man druknar. Förhöjd medicinering en period, gör att man återigen kan andas..för en kort period.

Sedan har vi fobin, den för det sociala, ingen medicin kan bota ensamhet. Det är exakt det som slår ner mig igen och igen.

’Cause all of me, loves all of you/…/ Love your curves and all your edges

All your perfect imperfections.

–Sen till det som är önskvärt. Jag vet att ingen älskar alla ens egenheter, och några av dem har jag lärt mig leva med. Saker som jag inte skulle vilja att de försvann. Den kärlek även en tom människa kan känna, som den till mitt barn, den till min bror och till min syster. Men mestadels skrapar mina kanter mig. Iblands skrapar jag dem själv… för att känna något. Ärren gjorde det ett tag omöjligt för mig att dölja, de var överallt. Min son såg dem inte… det var mest för honom jag dolde dem. Att andra fick se mig må dåligt var nog nyttigt, det satte igång en kedja av händelser som ledde till att man började se mig i vården igen. Att jag inte bara var ett spöke som någon gång kom och vädrade, sade nej till  saker och visste alltid bättre. Jag säger inte nej till förslag för att jag vet bäst, jag säger nej för att jag då aldrig få säga det jag vill. Jag kan inte ventilera så som en hund springer apport. Så mina kanter, de är ännu för vassa…

/…/Give your all, to me, I’ll give my all, to you. You’re my end and my beginning.

/…/Cards on my table we’re both showing hearts. Risking it although it’s hard/…/

-Sedan till det svåraste… skulle jag kunna ge någon allt, riskera för att bli älskad? I det här läget? Nej. Jag skulle inte våga ge hjärtat till någon. Jag kan lova att älska dem omkring mig som älskar mig. Men skulle jag våga göra det för en partner? Nej. Och det är något jag i dagens läge sörjer enormt. Jag tror inte att jag är en ungmö i behov av en man, jag tror jag är en kvinna som vars ensamhet inte går att medicinera bort.

Jag erkänner här och nu att j24 och jag aldrig har talat med varandra. Inte ett ord, (om vi inte räknar den gången han kom till mitt jobb jag hade en gång och jag sade

“Det blir tjugo kronor!” han gav mig jämna pengar och jag sade “tack!”)

han är ett år äldre än honom och det är mer än 12 år sedan som jag såg honom sist, och det var just den gången han kom till det där jobbet och vi hade hade vår monolog. Jag tänkte på honom och att han var någon jag var kär i, jag funderade över den förälskelsen. Den var inte så dum, han var nog inte så dum.

Det var en händelse i skolans bibliotek som fick mig att se honom. Han var annars en vanlig kille, hockeykille om jag inte minns fel. 

Han var vanlig, mycket vanlig. Den sorters vanlig som jag vill att min son skall bli, speciellt i den åldern. Vad var det då för en händelse som fick mig att tappa hakan och få en känsla av att alla människor kanske inte dömda. Det hela var mycket enkelt, en pettitess. Ni förstår, två andra killar befann sig också i biblioteket med mig och j24. Den ene, ganska liten växten, medan den andre var si så där normalbyggd. Den större killen gick på den mindre och j24 reste sig upp:

”Ska vi se hur du reagerar om någon starkare än dig går på dig?”

sade han och gjorde en urfallande rörelse emot den större av killarna, som då backade som rädd liten råtta i ett hörn.

”Där ser du! Nu var du inte så tuff!”

sade han och satte sig sedan ner igen. Den mindre av killen återgick till vad han hade hållt på med, men den större lämnade biblioteket, röd om kinderna. Dettta är en fantastisk ”saga/berättelse” att återge då man talar om mod i skolan, att våga försvara de som är yngre och mindre. Vi vet ju att det tyvärr ofta blir helt fel där, att de med styrkan använder den fel och därmed visserligen får en viss respekt… men det får också ettiketten mobbare, välförtjänt eller ej!

Jag har aldrig riktigt förstått vad som hände den där dagen, men det var den dagen då jag såg j24 som någon annan än vem som helst, för mig hade han plötsligt blivit någon. Jag vet att de få som visste, förvånades, ryckte på ögonbrynen och granskade honom från topp till tå. De som visste hade dessutom gått tillsammans med honom innan högstadiet, ändå visste de inget om honom. Han var ju en  helt vanlig kille, vem som helst för dem. Såg inte överdrivet bra ut… inte så att det syntes, han såg inte heller dålig ut på något sätt.  Han befann sig i mittenfacket och med det menar jag att man inte kunde sätta honom vare sig bland de populära eller de som var bottenskrapet (typ jag). Han var med sina vänner (vilka jag aldrig tänkte på vilka de var förresten), han befann sig aldrig i närheten av någon rökruta, och han tycktes inte heller ha någon önskan om att vara där. Han hade nämligen en av de där tjejerna i klassen, ni vet en sån som vi hade, fast ändå inte. Våra ”sån där” – tjej var präktig och behövde inget mera. I hans klass gick en tjej som inte var präktig. Hon var snygg, populär och inte präktig… en sådan tjej kan vara livsfarlig eftersom vi andra gärna ser henne som idealet och därmed aldrig någonsin ens kommer halvvägs. Hon är inte idealet, hon är det som idealet skapas runt.. rätt eller fel? Fel enligt mig idag, men då tyckte jag det inte.

Tillbaka till j24… jag såg aldrig att han visade just henne någon uppmärkamhet, som övriga killar i den klassen … å andra sidan så hade han ju inte en aning om att jag fanns där jag fanns och kände det jag kände. 

Så här i efterhand då, var jag förälskad i j24 eller var jag förälskad i den händelse i vilken han troligtvis hade glömt dagen efter, men jag fortfarande bär med mig? Troligen har jag med åren gjort honom till någon form av helgon. Jag vet ju inte ens vem han var och jag vet fortfarande inte vem han är. Jag letade faktiskt efter honom på facebook, men fann honom inte… Det allra sista jag såg eller hörde kring honom var att han hade ett band om vilket lokaltidningen skrev om.

Jag kan tycka det är synd. Trots att min tonåriga-hormonella kropp trodde sig bli vrålkär av vad han gjorde i biblioteket, så vidhåller jag att j24 faktiskt var en sund förälskelse. Andleningen är just andras oförstående att inte se vad jag såg… de såg en kille, men i mina ögon vad han så där snygg som en individuell förälskelse skall vara, eller? Jag vet inte! Trots att jag är aldrig så förstår jag det fortfarande inte, men om jag har förstått det hela rätt, så finns det vackra människor, som bara är vackra. Sedan finns de dom som är vackra för dig, och det är så kärlek uppstår… om man skall bryta ner det vackra med kärlek i beståndsdelar så handlar det om att två människor som ser detsamma i varandra och i det är det just den individen som är vackrast för dig. Om jag har fel, så har jag helt enkelt det, men det är så jag har förstått det. j24 är en blandning av förälskelse och hjälte. För hade jag lagt märke till honom om jag inte just den där dagen, vid just den där tiden befann mig i biblioteket? Tråkigt nog, så hade jag nog inte gjort det.

Om nu kärleken till h14 hastigt försvann, så är det som känns för k23 mycket mer komplicerat. Antingen var jag väldigt kär i honom eller också bara helt förbluffad över hur han inte stämde inte på några av alla fördomar. Jag tror därför att de flesta i vår skola har haft en hemlig eller inte hemlig förälskelse i k23.

Låt se nu… han kunde ha kläder på sig en dag som kostade mer än min garderob, han kunde se högtfärdig ut, han kom från en familj som hade det bra ställt, det stod klart att han kameran älskade honom redan tidigt. Han kom att göra lite modelljobb (har jag kanske redan skrivit det?) senare, till absolut ingens förvåning. Han borde därför ha kunnat gå omkring och bara vara och folk hade kysst hans fötter, han borde ha krossat alla tjejers hjärtan och han borde verkligen inte vara snäll och ödmjuk, vilket han var. e11 slutade hälsa på mig efter en termin, men k23 fortsatte. Han gick aldrig bort ifrån sitt gäng av vänner han alltid haft (även om han fick nya), man hörde aldrig om några stora skandalösa fester där han druckit sig så pass att han gjort bort sig helt. Nä, k23 är en kille jag aldrig kommer förstå mig på, men han är en som ger mig hopp. Han ger mig hopp för människor, han bevisar att det går att ha alla röda flaggor varnandets för snobb eller bortskämd idiot, men ändå inte uttrycka något av detta. Som om även de som kommer från “rätt sida av spåren” (hm, låter bättre på engelska; “right side of the tracks”) kan förstå saker som bara de där från fel sida (med sin hårda livsstil och ofta hemska erfarenheter), brukligen annars förstår. Han ville bli läkare, jag hoppas han är det idag! Jag hoppas det inte bara för att jag önskar honom något bra, utan för att jag vet att när gamla som unga kommer till honom så bli de väl mottagna… om han nu inte har förändrats helt, men jag tvivlar. 

Detta skiljde sig mycket markant från k11 till person, så man kan ju inte säga att jag hittat min typ ännu. Från den (alltså för den lilla lilla lilla hålet sett) badboy man ändå fick lov att säga att k11 var, så var detta mera av en mammas pojke – aktig typ. Men han passade dock in i i mönstret som jag hade fostrats i. Ni vet, bland folkdans, munspel och en pensionärskultur i vilken jag alltid fanns i centrum. h14, vi har talat lite om honom, hur jag på lägret blev så kär så kär, hur han efter den där orkestern (där jag spelade ett instrument som jag inte hade minsta passion för, men ändå fortsatte med. Jag spelade även ett annat instrument som jag visserligen hade viss passion för, men inte den sorten som den kommunala musikskolan erbjöd utan den som p2:s pappa erbjöd. Men orkestern ledde till att h14 behövde skjuts hem och som ni finns från tidigare inlägg så samåkte s6, e12, jag och h14.

h14 däremot, han hade stor passion för sitt instrument och han kom ifrån en stor musikalisk familj med rötter på Irland. Jag byggde upp hela vårt lilla mysiga liv… i alla fall tills vi var i 25 års åldern…och naturligtvis bara i mitt huvud. När jag började sjuan så gick han i åttan och i ungefär en halv termin av trånande, så slutade det plötsligt. En förälskelse, en kärlek (trodde jag) tog bara slut. Fungerade det verkligen på det viset? Ja. Lägret där jag blev kär hade gett mig en identitet, min allt mera försvinnande gestalt började se sprickor. 

På lägret hade han varit bland de mest populära, bland de som imponerade, så också på musikskolan och dess orkester. Men i skolvärlden, vem var han där egentligen? Han verkade inte alls vara populär, han verkade inte direkt ha några nära vänner… kanske en (s23) och jag klickade mera med den personen eftersom han pratade utan ansträngning. Jag blev inte kär i hans vän, men jag fick en röst. Han pratade så mycket och så lätt att även jag kunde få vara med i en diskussion. h14 däremot höll sig i bakgrunden, om ens det, till synes ointresserad. Det var då jag antar att det gick över. Jag insåg att hans ego var extremt stort, men i skolans värld hade han inga mandat och därför uppfattades han nog som en smula nonchalant.