Den första ”stabiliteten”- e15

Det var en estet i ordets rätta bemärkelse. Han var duktig på att måla, men det var inte det som fick honom att stå ut, utan det ena var hans mönster som jag tydligt minns. Han kunde inte sitta stilla, han kunde inte låta bli att retas, och med mig brukade han kasta saker på, som bitar av sudd. Han gick inte heller att säga till, han slutade inte och jag kunde inte heller göra något åt honom, han var starkare än mig. Han gjorde mig inte illa fysiskt, minns att han släpade mig i snön en gång. Men det berodde också på den splittrade delen av mig. Jag märkte att det gav uppmärksamhet att provocera eller befinna mig i e15 s närhet. Jag i princip lät mig själv bli ett offer eftersom det gav mig uppmärksamhet. Förstod jag att det innebar förnedring? Ja. Lät jag det vara så för att inte uppfattas som en ingenting? Ja. Det ursäktar dock inte på något sätt det som e15 utsatte mig för. Men det märkligaste av saker skulle inträffa senare, saker som jag inte riktigt fick ihop själv.

Jag fann jag brev från honom, på lunarstorm (dåtidens facebook). Ett välformulerat brev där han bad om ursäkt. Under de tre år som vi gått i samma klass hade det varit mycket, men hans närvaro flockade alltid flera, och ibland vet jag inte om det gjorde ondast att han utsatte mig, eller för det var det jag fick göra för att finna och ha en plats någonstans. e15 kommer också att få läsa detta, jag vet faktiskt inte hur han kommer se på saken.

Det andra som får honom att stå ut är något konstigt som hände, jag kom att tycka mycket om honom. Det var som om han levde ut den där estetiska delen av mig som jag hade så svårt att hitta. Jag önskade många saker, och jag hängde upp mig på många saker, på varför jag inte riktigt levde ut. Fanns massor av förklaringar, den vanligaste var att jag var ful. Den dög liksom till allt. Fortfarande citerar jag Mickey Milcovich (amerikanska Shameless) när jag säger ”fuck off”… han använder de orden mycket. Men han passar här med. Jag körde fortfarande med att vara naturlig var bäst (osminkad alltså), jag ansåg definitivt att det var någon annans fel att jag såg ut som jag gjorde, och jag hade ingen plan för att förändra det som gick att förändra (och som jag ångrar att jag inte tog tag i då). Men det var mycket saker som florerade efter sommarlovet i nian. Något som förblev detsamma (fast annorlunda) var e15. Han var en stabil del, alltså min estetiska del jag ville ha. Han har absolut ingen aning om detta, precis som så många andra jag skriver om här. Men just e15 är svår för mig att beskriva. Jag har ingen aning hur han tänkte i högstadiet, jag har heller ingen aning om hur han tänkte senare, jag vet bara att jag plötsligt såg något annat i honom. Under gymnasietiden blev jag glad när han kom förbi. Alla andra förändrades… alla… men inte han. Alla relationer ändrades, men inte hans och min. Jag tror faktiskt att han är den enda som aldrig avsiktligt har ignorerat mig någon gång. Han är den som har ändrat sitt utseende allra oftast av de jag träffat, men han har aldrig ändrats. Det är imponerande. Ett tag, under en period var jag kär i honom eller…. STOPP.. Det var många som jag ansåg mig vara kär under många år; somliga som ni vet var inte kärlek, utan besatthet… andra pratade jag aldrig ens med utan det hela handlade om yta, andra (åtminstone två under livet) var jag tillsammans med utan att riktigt följa med själv, känslomässigt. Efter alla år av denna stormighet så tror jag inte jag riktigt förstått vare sig kärlek eller kärleksrelatoner. Jag har lärt mig att man inte kan var kär i någon man inte pratat med, eller i någon kändis (som jag konstigt nog inte kan minnas att jag varit, för det verkar alla ha varit) som man via tv eller tidningar tror sig känna, man kan, men bör ej, vara tillsammans med någon för att det verkar som om alla runt omkring är det och det är en norm…. jag sammanfattar för enkelhetens skull. Kärlek känner man för någon man känner, man är även förälskad i den person… det är just den personen som man ska leva med. Känslor som de… när det existerar både förälskelse och kärlek har jag inte känt. Jag vet faktiskt det nu… min son, min bror och min syster är de som visat hur man älskar en person, hur man känner att man bara vill att den personen skall ha det bra och man skulle göra vad som helst för den. Det är också en person som är kvar, som inte försvinner för att man har bråkat eller för att man inte längre är på samma ställe. Jag har så svårt att hålla kvar kontakter eftersom det alltid är så rörigt. Men i e15 fall var det just det där. Han fanns där, han ändrade sig inte för att miljön omkring ändrades, han fanns kvar trots att vi då och då inte drog jämt.. Det var inte kärlek på det sättet, utan jag tror faktiskt att det var just e15, som var den första utifrån som var den stabila klippa jag behöver ha. Idag bor vi långtifrån varandra, och det tog mig många år att reda ut vad alla på riktigt har betytt, och jag kan definitivt förstå att det var ännu värre förr… men i det här fallet är det just så här.

Jag önskar honom det bästa, och tackar för stabiliteten han gav i den värld som var då, och det faktum att jag förstått att jag behöver det.

IMG_1085

Published in: 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna, 6. Förälskelser on 25 november, 2015 at15:58 Kommentarer inaktiverade för Den första ”stabiliteten”- e15
Tags: , , , ,