Den som nästan blev mitt fall – t 25
T25. De som vet vem som ligger bakom den här bloggen, vet vem han är. Det är nämligen vad som för andra kanske (er typ, och de som bara såg utifrån) skulle säga var den stora obesvarade kärleken. Det är inte sant, men jag trodde det. Han var en av de snyggaste killarna i skolan, och en sådan som visste om det. Han var tillsammans med en del tjejer under den tid som jag trånade efter honom och han inte såg (eller såg, men troligen inte visste vad han skulle göra), det handlar nämligen av en stor del av årskurs 8 (och även till viss del 9, trots att han inte gick kvar.
Här borde man ha hajat till. En tjej som påstår sig stå för idealet ”jag-tänker-inte- följa-något-ideal-utan-vara-natrulig” – tillåt mig citera en tv karaktär vid namn Mickey Milcovich (amerikanska versionen av ”Shameless”) ”Fuck off”, för faktiskt så kan man säga det. Det var inte sant, det var bara det att jag varken visste eller kunde. Jag visste inte hur jag sminkade mig, jag avskyr fortfarande att shoppa kläder (idag har vi dock internet)… och vet inte vad jag skulle köpa. Jag kunde svalt stoltheten och frågat mamma såklart, men det var väl min tonårsrevolt— förutom alla utbrott och skrik och annat som till åldern hör. —- Det var inte meningen att man skulle fråga mamma, det visste jag ju. DET visste jag, av allt liksom. Det var egentligen meningen att man skulle klä sig förjävligt, och smaklöst (dock inte riktigt av samma smaklöshet som andra eftersom jag var tjock) – man skulle också sminka sig i färger (för att lära sig hur man sedan använde alla redskap en tjej har i sminkväskan). Det var coolt med platåskor, blondering, piercingar i ansiktet, alla former av tajtare kläder (fast för min del hade det handlat om kläder som fått mig att se smalare ut samtidigt som de inte handlade om myskläder). Som sagt, inte mycket att säga, sent 1990 tal (mycket sent faktiskt). Men jag var tvungen att ha en romantiserande saga om mig själv och jag valde att tänka så här:
-T25 är en av skolans snyggaste killar, jag är tjejen som är lite överviktig, klär mig kläder man inte ens skulle kunna visa sig på gymmet med nu (addidasbyxor, ej årsitande och t-shirts, ni vet de där som sitter som ett nattlinne. Sådana man får låna när man ligger över hos folk, typ.), han kan välja vilken
tjej som helst. Tänk vad vackert om han skulle välja mig. Jag som är naturlig!
Ja, tänk om…. som sagt har ni gått i högstadiet? Erkänn att Mickey Milkovic har en poäng! Trams! Skitsnack, det var en liten söt saga som jag konstruerade. Men inte var jag den enda i hela landet som trodde att jag kunde få skolans snygging? Nä, (det kanske inte hjälpte att en modern askungesaga vid namn ”She’s all that” kom ut och blev populär på bio, eller en svensk liten askungesaga som revolterade i biosalongerna – den hette ”Fucking Åmål”) det var jag ju inte, men jag var nog ensam om att gå till de graderna som jag gjorde. Jag vågade inte prata med honom, så jag såg till att berätta för alla att jag var kär i honom. Med alla menar jag ju även de där populära, jag hade ju några sånna i min klass. De kunde ju säga det. Lite, lägga ansvar på någon helt annan, av ren feghet… eller av ren logik, eftersom jag visste att det inte spelade någon roll vilket det var. Jag visste att sagor inte blir verklighet. I alla fall inte sådana här sagor.
Jag hade nämligen i åttondeklass halkat rejält. Jag hade en enda riktig vän, henne skall vi tala om sedan, annars var jag ensam. Det innebar att jag fick tillbringa raster som luncher, med de som lät mig vara med dem. De som släppte in mig. De som jag var livrädd att hamna med, töntarna! Jag vågar kalla dem det här eftersom jag så här i efterhand faktiskt får skylla mig själv för att jag var ensam. Där gick jag och tyckte jag var ensam, fastän de fanns där. Vi spelade kort och åt tillsammans. Jag var inte ensam… jag var en snobb. Det fanns dock ett faktum som skiljde mig ifrån dem… de var duktiga i skolan, ambtiösa. Det var inte jag. Jag var medioker om jag tränade och typ gränsfall om jag inte gjorde läxorna. Jag var alltså varken smart och ansträngde mig inte ens för att låtsas vara det. Jag kan ju skriva, men det var inget man lade märke till här ännu. Jag var nog en sådan elev som idag kan göra mig galen! En sådan man vill slå och peka i rätt riktning, men det är ju inte tillåtet. Så man får göra något annat, jag har funnit mig vara bra på. Manipulera.
När det gällde T25 manipulerade jag mig själv och bakom mig rygg skrattade de nog. Men jag brydde mig mindre och mindre om det. Jag tog till konstiga vägar, jag skapade min egen karaktär.. och hans för jag kände ju inte honom. Det handlade om ytan, men ärligt talat var handlar högstadiet annars om?
Jag vet inte hur det började, men någonstans gick det från förälskelse till någon form av besatthet. Jag ville inte ha honom, jag skulle ha honom! Jag började hata alla hans flickvänner som han hade och de han var kär i. HATADE DEM! Jag hatade inte honom, aldrig någonsin. Han gjorde inga fel, jag kände ju honom… jag hade skapat en illusion av honom. Det fanns faktiskt de som började reagera på att jag bara tycktes ha i huvudet att jag ville ha honom. Jag började att få problem i skolan, varje gång jag såg honom eller den flickvän han hade då så stannade min värld lite. Inte på ett sånt gulligt sätt, utan det var ett sätt för min hjärna att hitta på situationen. När jag gick förbi dem, så bråkade de… inte på riktigt. I mitt huvud. Jag började faktiskt att självskada mig i hans namn… eller alltså i situationens namn. Det var aldrig någon fara, det var en rakhyvel på översidan av armen, men ni kanske hör att det hela inte låter helt hälsosamt. Jag var helt desperat, deprimerad över att jag inte riktigt fixade det här. Det var ett problem som min hjärna snart inte kunde hantera. Jag var den bästa personen jag kunde bli på den dag då jag fått veta att han och hans flickvän gjort slut. Speciellt om det var han som hade blivit dumpad. Jag minns att jag ringde hem till honom, jag låtsades ringa fel, vet inte varför! Det var sånt som kallades framsteg antar jag. I slutet av åttan var jag en tönt, som under helgerna och på sin fritid enbart fantiserade eller skrev (kanske om jag var hos mormor och morfar så gjorde jag något annat, men under taket jag bodde så var det de jag gjorde).. eller just det, åt! Jag åt och åt och åt, idag mår jag faktiskt illa när jag ser mig själv stoppa i mig allt vad jag stoppade i mig. Mamma och jag började bli extremt på kant med varann, något som faktiskt aldrig riktigt har repererat sig. Min mamma hade varit vacker, smal och slank. Alltid solbränd. Mamma började notera, hon var inte i min ålder och enligt mig ”fattade hon ingenting”, men det kanske var jag som inte fattade någonting. Mamma fattade att hennes dotter satt på sitt rum, alltid med dörren stängd. Mycket sällan åkte hon in till stan och umgicks med någon, och när hon väl gjorde det så var det alltid samma person. Mamma fattade också att jag åt, och åt och åt… jag kanske hon såg när det började gå riktigt illa. Jag vill minnas att det faktiskt var i slutet av åttan. T25 skullle ju sluta nian då och min saga hade inte fått ett lyckligt slut. Mamma började notera det där med maten, speciellt de där måltiderna sent på kvällen. Det var något som gjorde mig hungrig då, mycket tankar då. Idag vet jag att det kallas för ångest. När t25 gick ur nian så blev det en jobbig sommar. Hur skulle det bli nu? Hur skulle jag klara mig? Det intressanta är att jag ser det nu… om jag hade vänt blicken en aning. Dels hade jag haft vänner, och dels hade jag faktiskt min klass. En otroligt stökig, en av de värsta någonsin var det sagt, men det innebar också att de fanns människor att prata med runt omkring mig. Fanns exempelvis en kille jag häromdagen kom att tänka på… jag fann honom på facebook och vi blev vänner där. Han är intressant. Han är nämligen neutral, han hade sina vänner, gick på fester och hade sig.. började snusa vill jag minnas… men han var en av få som inte ändrade sig alls under hela högstadiet. Han slutade aldrig att prata med mig, och jag tror att han fortfarande hälsade när vi sedan började gymnasiet. Och nu då? Ja, om jag förstår facebook-profilen rätt, så lever han med en tjej, bor i en lägenhet och arbetar. Han umgås med de han hade då, fast de har ju också blivit vuxna. Då var de barn. Jag tänkte aldrig på honom som ett barn. Han var samma. Man kanske skulle kunna kalla det stabilitet. Så som jag tjatar om att det inte är för mig. Han fanns där, precis alldeles nära. Som elev var han dessutom realtivt skitjobbig. Gnällde och klagade.. för läraren as jobbigt, men för en klass … underhållande. Jag tror nog inte att han riktigt förstår vilken räkmacka han hade… alla han umgicks med gick in för rollen att bli populära. Han råkade liksom komma med!
T25 då… hur gick det för honom? Har faktiskt inte en aning. Sist gång jag såg honom har jag redan talat om här. Det var på den lokala pizzerian 6-7 år senare. Han var aspackad. Jag tyckte han var vidrig. Det var bra för mig att se honom så där. För många av de förälskelser som kom under högstadiet, de skulle jag idag apsolut vilja känna. Men han… nej. Hela det där året i åttan som jag ägnade åt att bli en vandrande fanatiker, Idag skulle jag kanske hälsa, och presentera mig för honom… men som sagt, efter pizzerian så var det ett definitivt stopp. M22 är faktiskt involverad här… det var med henne jag träffade honom på pizzerian och hon stannade inte där. Hon hade en hel del att berätta om honom… drogmissbruk kom upp och hon målade upp honom som ett riktigt svin. 6-7 år för sent dock.
Jag kan inte säga att något är hans fel dock, det är det inte. Jag önskar verkligen att jag hade lärt mig saker om smink, om kläder istället. Det var svårt med en vän dock (eftersom jag ansåg att jag bara hade det), hon lyckades dock få mig att till sist komma ur addidas byxorna och t-shirtarna, hon och mamma samarbetade mycket. Den där fanatismen tog dock upp mycket tid, jag måste verkligen ha varit helt slut på söndagarna när jag under en hel helg hade byggt vårt liv.
