Han som är en blandning av hjälte och förälskelse – j24
Jag erkänner här och nu att j24 och jag aldrig har talat med varandra. Inte ett ord, (om vi inte räknar den gången han kom till mitt jobb jag hade en gång och jag sade
“Det blir tjugo kronor!” han gav mig jämna pengar och jag sade “tack!”)
han är ett år äldre än honom och det är mer än 12 år sedan som jag såg honom sist, och det var just den gången han kom till det där jobbet och vi hade hade vår monolog. Jag tänkte på honom och att han var någon jag var kär i, jag funderade över den förälskelsen. Den var inte så dum, han var nog inte så dum.
Det var en händelse i skolans bibliotek som fick mig att se honom. Han var annars en vanlig kille, hockeykille om jag inte minns fel.
Han var vanlig, mycket vanlig. Den sorters vanlig som jag vill att min son skall bli, speciellt i den åldern. Vad var det då för en händelse som fick mig att tappa hakan och få en känsla av att alla människor kanske inte dömda. Det hela var mycket enkelt, en pettitess. Ni förstår, två andra killar befann sig också i biblioteket med mig och j24. Den ene, ganska liten växten, medan den andre var si så där normalbyggd. Den större killen gick på den mindre och j24 reste sig upp:
”Ska vi se hur du reagerar om någon starkare än dig går på dig?”
sade han och gjorde en urfallande rörelse emot den större av killarna, som då backade som rädd liten råtta i ett hörn.
”Där ser du! Nu var du inte så tuff!”
sade han och satte sig sedan ner igen. Den mindre av killen återgick till vad han hade hållt på med, men den större lämnade biblioteket, röd om kinderna. Dettta är en fantastisk ”saga/berättelse” att återge då man talar om mod i skolan, att våga försvara de som är yngre och mindre. Vi vet ju att det tyvärr ofta blir helt fel där, att de med styrkan använder den fel och därmed visserligen får en viss respekt… men det får också ettiketten mobbare, välförtjänt eller ej!
Jag har aldrig riktigt förstått vad som hände den där dagen, men det var den dagen då jag såg j24 som någon annan än vem som helst, för mig hade han plötsligt blivit någon. Jag vet att de få som visste, förvånades, ryckte på ögonbrynen och granskade honom från topp till tå. De som visste hade dessutom gått tillsammans med honom innan högstadiet, ändå visste de inget om honom. Han var ju en helt vanlig kille, vem som helst för dem. Såg inte överdrivet bra ut… inte så att det syntes, han såg inte heller dålig ut på något sätt. Han befann sig i mittenfacket och med det menar jag att man inte kunde sätta honom vare sig bland de populära eller de som var bottenskrapet (typ jag). Han var med sina vänner (vilka jag aldrig tänkte på vilka de var förresten), han befann sig aldrig i närheten av någon rökruta, och han tycktes inte heller ha någon önskan om att vara där. Han hade nämligen en av de där tjejerna i klassen, ni vet en sån som vi hade, fast ändå inte. Våra ”sån där” – tjej var präktig och behövde inget mera. I hans klass gick en tjej som inte var präktig. Hon var snygg, populär och inte präktig… en sådan tjej kan vara livsfarlig eftersom vi andra gärna ser henne som idealet och därmed aldrig någonsin ens kommer halvvägs. Hon är inte idealet, hon är det som idealet skapas runt.. rätt eller fel? Fel enligt mig idag, men då tyckte jag det inte.
Tillbaka till j24… jag såg aldrig att han visade just henne någon uppmärkamhet, som övriga killar i den klassen … å andra sidan så hade han ju inte en aning om att jag fanns där jag fanns och kände det jag kände.
Så här i efterhand då, var jag förälskad i j24 eller var jag förälskad i den händelse i vilken han troligtvis hade glömt dagen efter, men jag fortfarande bär med mig? Troligen har jag med åren gjort honom till någon form av helgon. Jag vet ju inte ens vem han var och jag vet fortfarande inte vem han är. Jag letade faktiskt efter honom på facebook, men fann honom inte… Det allra sista jag såg eller hörde kring honom var att han hade ett band om vilket lokaltidningen skrev om.
Jag kan tycka det är synd. Trots att min tonåriga-hormonella kropp trodde sig bli vrålkär av vad han gjorde i biblioteket, så vidhåller jag att j24 faktiskt var en sund förälskelse. Andleningen är just andras oförstående att inte se vad jag såg… de såg en kille, men i mina ögon vad han så där snygg som en individuell förälskelse skall vara, eller? Jag vet inte! Trots att jag är aldrig så förstår jag det fortfarande inte, men om jag har förstått det hela rätt, så finns det vackra människor, som bara är vackra. Sedan finns de dom som är vackra för dig, och det är så kärlek uppstår… om man skall bryta ner det vackra med kärlek i beståndsdelar så handlar det om att två människor som ser detsamma i varandra och i det är det just den individen som är vackrast för dig. Om jag har fel, så har jag helt enkelt det, men det är så jag har förstått det. j24 är en blandning av förälskelse och hjälte. För hade jag lagt märke till honom om jag inte just den där dagen, vid just den där tiden befann mig i biblioteket? Tråkigt nog, så hade jag nog inte gjort det.
