Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

Vad sysslar jag med? Eller jag vet exakt vad jag sysslar med. Det kom till mig nu när jag lyssnade på en låt, en låt som mycket lägligt är döpt till just ”Lost”. 

“….Buried alive! I am burning the brigdes, there’s no return…”

Förstår ni?

Jag skriver ofta att verkligheten kan kväva mig, och den gör det. I alla fall just nu. Är det därför som jag helt plötsligt sysslar med sånt jag inte skall göra? Balanserar på gränsen till vansinne, tar beslut som jag annars inte skulle ta? Är det därför eller börjar jag bli galen? Känner jag kanske att det är som om man börjar gräva igen det hål man stoppat mig i? Är det därför jag är så stressad? Stressad att bli bra eller bli något. Denna balansgång mellan ett sinne och vansinne kommer att göra mig galen!

Jag struntar snart i om det går att rädda mig eller ej, jag vill bara bli någonting. Bättre, sämre… vad som helst. Men jag kan inte vara kvar i detta vansinne kallat verkligheten.  

Det var en gång en flicka med dåligt självförtroende…

så är det för många.

Det finns dock de som hävdar att det fanns en tid då de inte sett mig så stabil. Det var med honom, r47, han gjorde mig stabil och han kunde hantera mig. Han tänkte på mitt bästa. 

Han bodde ett tag med mig och sedan med mig och mitt barn. Jag ville inte att han skulle försvinna..alltså flytta. Jag hade aldrig varit så nära att ha en familj. Det var tryggt och det var skönt. Han bodde på min soffa, betalade för en plats i mitt vardagsrum, det var lättare än jag trott att ha någon i lägenheten under de mest demoniska av perioder. Det kanske rent av var det som räddade mig många gånger, att veta att jag inte var ensam. Att någon fanns där utifall något skulle hända. 

Jag har aldrig sagt något, till någon men nu gör jag det, han får mitt inlägg och kan reagera som han vill. Men jag borde ha satsat och gjorde det inte. Kanske är han lycklig nu och det sätter punkt. Kanske inte. Jag ville bara, med så mycket annat här inne vara ärlig.

Att fira julen i Belfast, är som att vara fast i en annan verklighet. Jag satt i en hotell lounge och stirrade på hur familj efter familj gick in till ett julbord.

Är alla familjer i Belfast tillsammans? Nej. Finns ensamma människor där också? naturligtvis… men jag fick se något jag inte trodde på, julglädje. Här, mitt framför mina ögon, utspelade sig något så fantastiskt som att få se människor träffas, att se dem uttrycka glädje över att ses, glädje över att få dela dagen tillsammans. Barnen tjatar inte om julklappar, de är istället så som barn är på speciella dagar, spralliga. Alla tar något att dricka, men har man barn så nöjer man sig med att unna sig ett glas, istället låter man den äldre generationen få släppa loss och dricka.

Hade jag inte åkt, så hade jag alltid undrat? Hade jag inte åkt, så hade jag varit död. Hade resan gått så som jag trodde den skulle gå, ja då hade jag också varit död.

Men kärleken räddade mig. Inte den där magiska kärleken, där jag som socialt inkompetent möter någon och plötsligt blir jag kompetent. Nej, jag är fortsatt socialt inkompetent och de var inte heller jag som fick den egentliga kärleken, det var alla runt omkring mig. Alla jag mötte. Från mannen som artigt min första kväll bjöd på en öl utan att ha något annat än någon att tala med i tankarna, till bartendern som efter en kväll omedelbart kom ihåg vad jag drack, till barägaren som min sista kväll bad mig sitta ner vid “mitt bord”, till hotellpersonalen som utan att fjäska använda en vanlig vänlighet och nästan tycktes förvånade över att de inte fick jobba hårdare… och så vidare. Jag var osynlig i den mening att jag inte vågade tala med någon, men jag syntes i alla fall i konturerna. Jag fann mig i situationer där jag upplevde empati… jag var inte ivägen utan jag var där. Det var inte oproblematiskt och det ställde till det, som om jag inte fick nog av empatin… jag ville ha mer, jag ville uppleva och leva det som man gjorde runt omkring mig, så det gjorde ont.

Det svåraste är att vara här igen. Att veta att vissa människor behövde nästan slita ihjäl sig för att jag skulle kunna göra denna resa, att veta vilket beskymer allting var, till att se att människor nu tror att jag varit på semester, att allt jag behövde var detta. Att det kommer bli bra nu. Jag har ju varit där, vad kan jag ha att gnälla för nu.

Det kom ett sms bara sådär… Någon jag kallar n56 hörde av sig och undrade om jag ville ta en fika, hon var som jag ensam mamma.

Vi tog fikan och under den skulle det visa sig att vi är raka motsatser till varann. N56 är en av de mest sociala människor jag någonsin träffat. Hon skrämmer mig ibland, eftersom hon frågar saker, säger saker… hon kan prata med vem som helst om vad som helst.

Det är ingen tillfällighet att jag väljer att skriva om henne nu, jag befinner mig den mest sociala staden jag varit i. Och vänligaste, den är lite som n56 faktiskt – social och full av liv.

På väg från flygplatsen sade taxichauffören att i den här staden dricker ingen ensam, man hittar alltid någon och så verkar det vara… fast inte om man är mig, utan om jag varit som honom eller som n56. Staden skrämmer mig som hon gjorde och jag vet att det låter konstigt, det kan även låta komiskt…. att städer och människor kan skrämmas via sin sociala kompetens. Men det är inte komiskt, det är hemskt! Tänk er att se människor som svåra att inte vet hur man skall börja prata med någon, vad man ska säga, att så gärna vilja … så gärna.

Jag menar inte att jämföra n56 och staden så, men kanske förklara mig. I den här staden är man vänlig för ingenting, man säger tack så mycket både som artighetsfras och som tacksamhetsfras. När jag byter till ett mindre bord för att jag bara är mig. Det är faktiskt ett bra exempel. Det där lilla tacket som den stora familjen visade och sade då jag, den ensamma flyttade mig, det gjorde min dag. Det var min sociala handling för dagen, där människor interagerar med mig. Tänk er att känna lycka över att få göra en handling där någon annan blev glad och där någon annan såg dig… visst är det svårt? Men så är varje dag för mig. Jag önskar att jag hade n56 med mig överallt, varje dag. Jag beundrar henne, liksom a52, men jag förstår dem inte riktigt… hur de gör… Ibland behöver dock sådana som jag utrymme att tänka och analysera och det är inget fel med det. Men kanske borde jag lyssna till när n56 (och a 52) ber mig att komma ut. Ber mig komma på middag eller bara en kort fika. Ibland är det för tidigt, ibland är det kanske i för stor skala… men kanske måste vi båda ibland kompromissa. Kanske måste jag ibland gå lite framåt, medan hon kanske får hålla ut, jag lovar att jag varje gång alltid försöker, och den här resan har lärt mig att jag verkligen måste om jag skall överleva. Jag har hamnat i ett ingemansland där jag osynligt står brevid, där jag kan analysera varje människa i rummet.

Det där ingemanslandet kan dock visa saker ibland, saker som jag inte sett här… saker som jag dock sett n56 råka ut för, sidan av människor som är så avundsjuk att de fördummar och förminskar människor som vågar sådana som henne. Jag har sett henne råka ut för det flera gånger och jag har insett att det kanske är på det sättet jag har överlevt hittills. Som en parasit som lever via att tala illa om de som vågar! Det händer inte mig, jag är alldeles för feg och misstänksam, men när jag sett någon råka ut för det så blev det annorlunda. Jag fick se hur nasty folk kan vara, hur illa de medvetet faktiskt utsätter en annan. Jag har fått se den andra sidan och det var nyttigt! Jag vet att n56 är stark, men jag kan inte ta för givet att hon skall klara av allt. De få gånger avundsjuka människor har drabbat mig, så har jag bara ryckt på axlarna, jag vet att min sits inte är en drömsits och om någon är avundsjuk… tja… ni läser ju själva hur varje dag är här. Jag kan trycka till de som visar mig avundsjuka, men kan inte prata med någon utan hjälp? Det finns så många fel med världen och samhället, men n56 är ett bevis, precis som den här staden är, på hur det nog var meningen att de skulle vara. Människor skulle träffas, prata, ha trevligt och de skulle ha genuint trevligt och inte bara rota sig i sin egen avundsjuka.

En pedagogisk klippa, tycker du att det låter tråkigt? I så fall har du en ensidig bild av ordet pedagogisk. Det kan nämligen betyda massor av saker, men ofta sätter man samman det med lärare, kunskap och skola, men det kan även betyda att man är duktig och skicklig på att ta människor, på att finna en människas innersta känslor – lyssna, lösa problem, ta saker och folk behov i beräkningar samt framförallt värna om folks personliga integritet. Ingenting du vill skall komma vidare, gör det. Ingenting!

Denna människa kan och har burit en skola på sina axlar och ridit ut dess stormar, ändå är hon chefen som glömde gå chefskursen, hon är nämligen på golvet och inte bara på ett kontor, förglömandes hur det var att arbeta på golvet.

Hon är också en nära vän, en sådan jag själviskt nog behöver, den som envetet ringer tills jag svarar och den som förklarar saker, ibland även hjälper mig att tolka saker, saker jagg annars inte skulle ha förstått. Hon är den man kan gå ut med, som ändå ser dig oavsett antalet människor du är ute med. Hon lägger märke till saker, och kan konsten att se alla. Men … hon har också en gräns och jag har genom åren verkligen lärt mig hur viktigt det faktiskt är. Gränsen att kunna stoppa i rätt tid. Den blir viktigare ju äldre man blir… jag vet det nu. Och jag vet det via andras misstag som vi talat om och som jag lärt mig av.

Men jag kan hylla henne i evighet, hon är också en människa som;

“…is living the life – told by an idiot…”  

Hennes senaste månader har varit ett helvete, det har inneburit att hon behöver vännen hon oftast är. Hon har behövt mig som vän, någon som stöttar henne. Jag vill säga att jag har gjort mitt bästa och fortfarande lär mig.

Jag tänker inte berätta om hennes prövningar, om hennes helvete. Det vore att missbruka hennes integritet. Jag kan dock tolka, rätt eller fel.. jag tolkar det som en hedran att få veta vissa saker före andra. Det tyder någonstans för mig på att jag har en speciell plats hos henne. Eller så betyder det inte det.
Jag har varit rädd att skriva detta, många av de jag har kvar är antingen hyllningar … eller det motsatta… jag är rädd att missa något viktigt, någon egenskap något jag borde skrivit, eller att jag skriver något som gör henne ledsen eller upprörd. Det vore faktiskt förödande.

Nr 61- Att vara min chef

Det är svårt att vara chef, jag skulle själv vare sig klara av det eller vilja vara det. Att vara min chef är dessutom näst intill omöjligt. Jag har på en ganska kort period haft tre mycket olika chefer på tre mycket olika skolor. För om jag inte avslöjat det innan så är jag lärare.

Den första, k61-1, var rektor på en mindre skola med en speciell egensinnig inriktning som gjorde den värd att utforska. k61-1 kan beskrivas som konflikträdd utan att överdriva. Jag tror och kan sakna hennes sätt att administrativt kräva dokumentation och hålla ordning på ekonomin, men hon gillade inte konfrontationer. Detta kunde ha fungerat på en annan av de skola, vars rektor jag skall prata om, men det var inte ultimat här. På somliga ställen har det nämligen skapats en ytterligare skolledning… elevernas föräldrar (så tänk efter hur du är), de vill naturligtvis sitt barns bästa, de kan bara inte lita på att vi också vill det, eller att vi som instutition inte bara kan lägga fokus kring ett barn.

k61-1 skulle i alla fall under min tid ställas inför en hel del saker som krävde sin bestämda chef. Jag blev en tonåring igen under hennes styrning. Ett trotsbarn som mest gick emot hennes beslut när än jag kunde eller kritiserade hennes beslut när helst jag kunde. Jag hade dock problem att stå upp till henne. Hon var extremt svårt att som anställd tala med. Hon lyckades alltid ha sitt mandat som rektor högre upp. Jag kände mig alltid pytteliten och ovärdig i hennes sällskap. Man kan kanske diskutera detta, jag medger att jag inte hanterade mitt eget uppförande korrekt, men det gjorde faktiskt inte hon heller. Hon hade en tendens att lyssna på de som betydde något och sätta dövörat till åt oss andra som inte hade något mandat. Jag fick ta hjälp av a52 många gånger, och hon fick nästan då och då föra min talan. Hur eller om hon lyckades rida ur skandaler och klara ut de problem som rådde får vi aldrig veta. Hon har tyvärr gått bort. Hur känner då jag inför det? Jag är naturligtvis ledsen för hennes nära och kära, de som kände och älskade henne. Jag kände henne inte tillräckligt bra för att ha en sorgeperiod, men sättet hon fick avsluta på är inget jag anser någon värdig. Så ska ingen å bort. Står jag då för mitt eget handlande och det jag har sagt om henne, samt skulle jag trots omoget och inkorrekt, hantera henne på annat sätt än jag gjorde? Nej. Vi passade aldrig för varann, hon gillade inte mig heller tror jag och det passade ju rätt bra. Man kan inte tycka om alla och hade troligen en besvarad benägenhet att inte tycka om varann.

Sedan har vi den hårda, icke-konflikträdda men stressade k61-2. Hon var rektor på den minsta skola jag har jobbat för, och jag måste medge att jag nog inte riktigt har gått igenom alla intryck från denna tid totalt ännu. Men… jag förstod först och främst aldrig vilka beslut som var hennes och vilka som var någon annans. Här handlade det om en rektor som satte sitt hopp till sin personal och hon kunde i katastrofer finnas till hands, men oftast inte. Precis som vi var helt överrösta med jobb, så var hon det också.

Hon ursäktade i alla fall beslutet att inte låta mig vara kvar. Att det inte var något personligt och jag förstår jag naturligtvis. Men jag hade nog önskat att hon slagits mer för min skull. Jag upplevde nämligen att avskedet bara raderade mig. Det fanns inget kvar av mig där och man verkade aldrig mera vilja prata om mig, detta enligt en före detta kollega. Jag tänker att de antingen skrämdes eller skämdes eller kanske både och. Jag var utbränd, utmattad och mådde fruktansvärt fysiskt dåligt. Jag hade självskador som var tydliga eftersom jag ett tag tvingades att gå med bandage runt armarna. Elever oroade sig över mig (även föräldrar, något jag aldrig hade varit med om förr), så jag insåg att oavsett ens åsikter kring självskador, så måste jag dölja dem. Jag började skada mig på ställen ingen såg… men det var försent. Jag var så nedgången att jag knappt kunde stava mitt eget namn. Jag lyssnade inte på kroppen som visade fler och fler tecken. Varför? För att jobbet var min plats att vara normal, egen… visa att jag var bra på något, göra något som gladde mig. Jag hanterade min egen utmattning och depression fel och borde såklart tidigare ha lyssnat. Vet inte om det gjorde att jag fått behålla jobbet, men jag vet att jag gjorde ett bra jobb. Hyser jag agg? Vet inte… jag känner mig så klart ledsen över jobbets radering av mig, att ingen verkade vilja slåss för mig då jag inte kunde. Men om jag hyser agg är för tidigt att säga. Som sagt, en chefsposition är inget jag någonsin vill ha, för saken är att jag tvingades sjukskrivas, och kostade då extra pengar att täckas upp för. I det läget, med två veckor kvar av en provanställning, så hade jag själv nog tvingats fatta samma beslut. Så jag vet inte. Jag kanske återkommer.

Den tredje chefen är den oerfarna och här kommer det rivas upp en del sår, men de behövas också förklaras, vilket de aldrig gjorde. Vi hade till en början ett likvärdigt tänkande, men gled ifrån varandras meningar mer och mer. Men så länge hon stod bakom mig så kom vi överens. Min tjurskallighet och ilskenhet gör att jag är svårt att gå emot som ledare och ledning. Jag valde att publicera ett brev, ett elakt och extremt sarkastiskt brev. Det var ämnat åt de med mandat att göra något – de som kunde ändra saker och ting – den högsta av ledning. Men det gjorde att m61 fick ta en smäll, då hon hade mandat över mig. Jag kallade henne för marionett, och menade på att hon satts på position av ledning så att dessa kunde ta beslut snabbt och lätt bakom folks ryggar. Jag påstod aldrig att m61 var en del i det hela, snarare tvärtom, alltså därav att jag kallade henne marionett. Detta brev skakade inte om någonting, eftersom jag inte har något mandat alls, men det smutskastade en del och avslöjade en del som man annars kanske inte skulle fått ta del av som förälder, eller invånare i specifika kommunen. Men det betydde inte att jag inte skulle straffas, och jag tog smällen. Fick ett skambud då man skulle placera mig och lämnade då kommunen. Man vill bli av med mig och det blev man. Inte för att jag utgjorde en fara, utan för att jag orsakade en del oroligheter, onödiga sådana. Jag ville inte åt m61, utan jag var intressera av de högst upp, men jag påstod ändå att det skett en viss konpirering. Att man satt henne på positionen som en marionett och sedan lockade henne med en bra position, och jag står för det. Elakt, ja… men inte mindre sant för det. Jag sade att detta nog skulle riva upp saker, det gör det nog… men lovade också förklara mig, något jag faktiskt aldrig gjort. Anledningen till det är enkel. Jag är ingen och genom mina ords brist på effekt gentemot de som man siktade emot så bevisas det. Oavsett mitt arbete, vars uppgifter jag menar på att jag skötte bra. Jag kan mitt jobb, är bra på det. Jag är ilsk och tjurskallig och väljer ett raseriutbrott framför en lugn diskussion, varför? Det finns inte tid för diskussioner, elever och klasser har inte tiden att vänta. Man måste förlita sig på att vi som är dem närmast varje dag kan vårt jobb. Hade jag gjort detta igen? Ja. Jag är ingen robot man kan styra eller som rättar sig efter normen, jag har däremot en passion som få till mitt arbete och älskar det. Jag hoppas en dag finna en chef som kan uppskatta detta hos mig.

Jag flyttade till Stockholm, lämnade allting bakom mig… typ. De första åren stod jag med ena foten på västkusten och andra på östkusten. Kunde inte rota mig. Därför började en välkänd spiral för mig. Jag klarade inte av att tillåta människor att se mig, jag var ändå inte så intressant. Men flickan/tjejen/kvinnan jag spelade rollen som… hon var mycket intressant. Det var en blandning av dröm och verklighet, det var så lätt att ljuga. Jag insåg hur mycket som jag ville med livet, men som jag inte skulle få uppleva eller inte skulle klara av att genomföra. Ibland tänkte jag även att det inte var värt kampen. Det intressanta karaktären blev som ett virus, och jag blev inte av med henne. Lögnerna blev värre, alkoholintag större, vikten bara exploderade.. ni fattar och ni kommer få läsa mer om detta senare.

Ikväll vill jag gå till listans två sista namn. De är sist av den enkla anledningen att de är de jag träffade senast, men de är också de som fick mig att hitta en liten “mig”, ett framsteg. Jag fick se vem jag var, kunde vara, borde vara… Hon var en ganska bra människa. Ensam, men bra. Ensamhet är som en röd tråd genom hela mitt levene… det definerar mig ibland och det är då och då desperationen, rädslan att bli alldeles ensam som gjort mig farlig och desperat.

s60 och b60! Jag skriver till er båda direkt här på eftersom jag vet att ni kommer läsa. Det kanske kommer att vara helt obetydligt för ert mående, men jag tror inte det.

Vi arbetade ihop alla tre, och vi hade en extremt liknande syn på världen. Åsisktsmässigt, men vi visste också hur ond världen kunde vara, hur onda människor det fanns.

s60 fångade mitt intresse första stora mötet, hon kom fram till mig och gav mig en komplimang, för att jag hade sagt vettiga saker (inga nyheter troligen, men vettiga). Jag var ny på skolan, skulle få en stökig klass och jag var beredd. Var inte beredd på hur det skulle bli för mig. b60 skrämde mig en aning i början, jag kände att han inte trodde att jag skulle klara av klassen, tror kanske inte det var det han ville utstråla, men tolkning är ju inte min starka sida!

b60 och jag fick i alla fall jobba i samma klass, och som vi fick jobba. Jag tyckte det var givande, roligt och jag tyckte om de flesta barnen. Sedan finns de… vi vill inte tänka på dem, de fanns när jag var liten, när du var liten och när din mamma var liten, onda barn! Föds de onda? Svårt att säga, men s60,b60 och jag hade varit med förut. Vi hade sett dem. Jag hade dock mest sett föräldrar till onda barn och hur de formade sina barn till kopior av dem. Lärde dem att inte respektera vuxna, utan stå för att de hade rätt, och med rätt maktmedel så fick de rätt också… världen är inte rättvis. ‘

Jag hade lovat mig själv att gå in för det här jobbet och den här gången inte förvandlas till det jag blivit på förra stället. Jag hade låtit andra styra mig, och nu vägrade jag. Jobb eller inte.

Inför skolårets slut så hade alla förutsättningar ändrats. Vi hade inga jobb längre, och för sådana som oss tre betyder jobbet stabilitet och trygghet. Ett ställe där man kan ha kontroll och där man varje dag kan få umgås med likasinnande (och en del andra), där man kunde få uppleva sig själv som bäst. Något man var bra på.

Under året hade jag fått ett par utbrott som skapat en del problem, mitt humör klarar ibland inte ritkigt att hålla emot att ta emot orättvisor.

b60 råkade ut för en sådan orättvisa och jag kunde inte hjälpa honom då, han fick skuld för något som han gjort rätt, det vill säga, han hade gjort det som jobbet krävde, även om det inte för professorer i pedagogik må se bra ut, så kan det fortfarande vara pedagogiskt. Och s60… att jag inte lyssnade. Hon hade en gång gått in i väggen för den där skolan och som tack fått… ingenting. s60 och b60 har stöd i varandra, och det behöver man, ingen ensam är starkast. Det betyder dock inte att ensam inte kan vara stark, speciellt inte när någon eller något jag hotas är i fara eller på annat rätt råkar illa ut.

… det var då det började, texten som jag än idag står för. Som jag skulle kunna dela mången gånger och som förmodligen gjorde att man behövde göra sig av med mig snabbt utifrån kommunen sett. Mitt humör hade gett mig problem och var ett känt faktum, nu var jag dessutom riktigt arg. Jag hängde ut folk, jag var faktiskt riktigt jävla opedagogisk… skulle jag göra det igen? Med facit i hand alltså? Ja. Och den här gången skulle jag ta i och slåss mycket hårdare.

Ni förstår, jag föddes på den där skolan. Drag jag inte tidigare sett kom fram… sätt jag inte tidigare hade haft kom fram och jag vågade äntligen släppa inte några. Det är fortfarande ett arbete under kostruktion, men jag har aldrig tidigare vågat visa mitt ansikte så som jag vågade för dem. Jag vågade berätta saker som man egentligen inte får säga. Sådant som gjort att jag sitter illa till idag.

Jag kom på att jag ville skriva om dessa två just ikväll, för att en av dem mår dåligt. Jag gör det jag kan bäst då, skriva.

En allvarlig tanke om att ringa dem då och då har kommit. Jag lovar att försöka mera, framförallt får jag inte tappa bort mig igen. Aldrig mera. Det är lätt att spela en roll, svårare att spela flera i samma, men omöjligt att vara någon man inte är dagligen.

s60, hon är en överlevare… som mig. Jag har aningen vassare kanter och jag kör med mycket fulare metoder, men å andra sida… om de slipade handtagen inte lyssnas på, om de som har de belästa beläggen inte lyssnas på, vad gör man? Då kommer jag in.

All kärlek till er båda. Ni är livskamrater och jag är glad för er. 

Nu blir det djupa känslor! Märk väl att detta inte handlar om två människor som är rädda för eller som har svårt till känslor! Kanske tvärtom egentligen, man kanske kan säga att dessa båda vet hur man använder känslor utan att det blir ett hinder!

En av mina mesta irriterande sidor är att jag tar allt så allvarligt& jag analyserar allting. Måste finna ett syfte bakom allt och det blir ofta de mer negativa sidorna. Sådan är jag -skitrolig!

En av de värsta fraserna jag vet är just; ”ta det lugnt” eller ”det löser sig”. Det låter som om man inte har någon kontroll, utan istället lämnar över framtidens händelser till när de sker, till nuet eller kanske ödet… Wtf! Bara att skriva så där gör mig stressad, men det är detta som h och l delar, förmågan att inte ta allting så allvarligt! Jag var övertygad om att ett sånt synsätt skulle innebära en katastrof för dem. Men… Jag har fel då och då och det står jag för! Både h37 och l37 har det jag inte egentligen vill erkänna att jag vill ha, men ändå verkligen önskar. Ett stabilt familjeliv! Jag då? Ja, så här långt har det inte gått speciellt bra… Jag har utgått från att jag är hopplös och inte kan ha eller behålla relationer, det är lättare att säga så.

Både h37 och l37 bor i Sthlm, och om jag bara hade någon procent av deras förmåga så skulle jag kanske återuppta relationen, gå ut och ta en öl… Något! Jag fegar och skriver det här.

När s26 läste vad jag skrivit om honom så förstod han inte syftet, vad skulle jag in i det förflutna och röra i? Det kunde jag ju inte göra något åt. Mycket möjligt är att l och h håller med, men nu är jag där och rotar… Och jag säger det redan nu, håll i er, det kommer bli djupt och mycket allvar! Det skrivs ju av mig.

Jag har hoppat lite fram och tillbaka i tiden och detta blir lite som att gå både framåt och bakåt. Jag känner L37 och h37 sedan ganska länge. De båda träffades troligen då vi bodde i en nedslitet hyreshus som det lokala hyresbolaget genialt nog kom på att man kunde hyra ut till gymnasielever istället för att riva eller renovera. Så ett helt hus av antingen människor, aningen vilsna eller också gymnasielever i första bostaden. Kommer fler berättelser därifrån senare.

h37 och l37 delar många saker, namn är en sak. De delar också att ingen av dem kallar dem vid deras namn utan de har så pass etablerade smeknamn att det vore konstigt för mig att använda deras riktiga namn. Deras familjer, de som de kommer ifrån, är splittrade i olika hög grad. Sedan är det de där draget att de alltid löser sig.

• Vi börjar med den jag känt längst, h37. Han kommer faktiskt från hålan från början och mitt tidigaste minne av honom är att jag och flera andra av någon anledning byggde en snöborg till honom. Detta måste ha varit i typ åk 2 eller 3. Han är ett år yngre. Sedan dröjer det innan jag minns något specifikt om honom. Vi gick i samma skola i håla och fortsatte att gå i samma skola i högstadiet. Vi pratade inte med varann, eller umgicks (vilket jag inte gjorde alls under den tiden). Sen kom gymnasiet och i andra ring flyttade jag in i rucklet till hyreshus och antingen flyttade han in lite senare eller också var han redan där. Han bodde i lägenheten bredvid min. Vi pratade lite då och då, men fortfarande inte speciellt ofta.

h37 och jag kom några år senare att flytta till Stockholm och vi började prata på nätet först, och sedan beslutade vi också för att ses och se på film ihop, skräckfilm! Jag vet inte varför jag gick med på det… kanske för att det inte var någon fara då han var där (även om det troligen var roande att se mig skrämmas till halvdöds! Vi gjorde det några gånger, och vi gick ut drack öl ibland. Det jag kommer att säga är att han alltid var stabil och lugn. Jag kände mig trygg och säker i hans sällskap. Minns att jag utan minsta tvekan lät honom ta hans om en väns berusade syster. Jag minns också att jag inte behövde förklara så mycket, eller att jag inte behövde vara annorlunda. h37 är snäll, omtänksam, extremt bra på att laga mat och jag minns att vi kom varann mycket nära… minns inte varför det slutade… det fanns något där. Jag kan gissa att jag blev rädd och drog mig bort, det brukar vara så när man försöker närma sig mig.

Idag är han lycklig, troligen en lika stabil sambo (som inte har upp och ner kaosartade känslor) och en dotter. Troligen lugnt och skönt… eller jag våra barn är typ lika gamla så lugnt och skönt är kanske att ta i… Men jag är glad för hans skull, glad att det gick bra… vi borde ses igen, det kan väl inte vara hemskt att fråga… Vi får se. Denna blogg handlar ju om vilka i mitt liv som betytt mycket. Han är det på grund av att han kunde hantera den där hjärnan jag bär på innanför pannbenet. Där var allt allvarligt och allt skulle förklaras, men hjärnan fick vila, jag fick slappna av med honom. Det blev lite mer kaos när han “försvann”… för han försvann inte. Vi tappade kontakten, som vanligt när det gäller mig. Detta kommer han att få läsa dock, djupt eller ej.

• l37 och jag träffades på rucklet, han bodde i den andra lägenheten brevid. Jag minns att jag ibörjan var reserverad emot honom. Alla pratade om honom och om hur snäll han var. Jag behöver se sånt själv. Vi fick egentligen inte någon närmare kontakt fören några år efter rucklet. Han lyckades med en sådan sak som man inte borde lyckas med. Han lyckades flytta till Stockholm och fann ett hus att hyra. Tillsammans med några andra…vem  hittar ett helt hus att hyra? Han startade sedan ett bolag och som jag minns det en årlig fest, som idag är en festival. Jag gick dit de där första åren, då den var i trädgården vid villan. Kände mig säker där och hade gärna flyttat dit. Men frågade aldrig om det. Men jag åkte ofta upp och fann mig själv där.

Sedan när jag väl flyttat dit så gick vi ut då och då… det var så skönt, avslappnat och rätt som det var helt nya människor att hälsa på. Och jag hade ju ett samtalsämne, att vi hade en historia, med flera andra. Med honom kunde jag plötsligt prata med folk och var inte lite reserverad. l37 döljer inget, är sig själv och lyckas med det mesta, förmodligen för att han tar det lugnt, inte hetsar upp sig och framförallt inte på något sätt är hispig. Han var den som fick säga till mig att, inte ta saker så personligt eller allvarligt och att inte vara så hispig.

Idag har han en egen familj och det är enkelt att ta upp kontakten med honom, vilket jag ska. Han skall också få läsa igenom detta allvarsamma och djupa. Han betydde nämligen stabilitet. Om jag inte visste hur något skulle fixas, då kunde jag alltid ringa honom, alltid! Han fanns där, han ställde upp.

Men sedan när han fick barn och när hans festival förvandlats från en lite trädgårdfest till en riktig festival… då blev jag rädd. Jag vågade inte prata med honom, var rädd att jag skulle förstöra något (vet inte varför). Jag är ledsen för att jag inte hört av mig, l37 är den första människan som fick mig att tänka på att jag inte alls är ensam… men däremot låter jag mig själv vara det. Vi är olika, men med l37 är det mycket “ja men, det är väl bara att…” antar att detta är liten förklaring, tyvärr är det nog lite mer komplicerat i mitt fall. Men jag jobbar på det. Finns mycket jag kan tacka l37 för. Han fanns där när jag först flyttade hit, han hjälpte mig att första få en krets av vänner, och jag lyckades en kort period med det. Ibland saknar jag att bara sitta och prata med honom, eller att han lägger armen om mig och säger att det ordnar sig eftersom det gör det. Även för mig. Han är en sådan som troligen skulle kunna nå max antal vänner på facebook eftersom han drar till sig människor. Det finns en anledning till det… han är en bra människa. Tack för att du tog hand om mig alla gånger som jag trodde världen skulle gå under.

Vi ska hoppa fram i tiden, och vi ska göra det eftersom jag är redo. Redo att skriva och hantera detta nu. Vi skall prata om r57, killen som bör betraktas som en första inblick i besvarad kärlek. Vi är någonstans i slutet av 00-talet, jag har flyttat till Stockholm, jag pluggar och jag jobbar. Jag har en vän som är den jag umgås med, och utifrån henne så fann jag mig i sammanhang där man möter andra människor. Vid ett sådant träffade jag honom.

Jag har sagt det flera gånger här, jag kan skriva. Det är min grej! Men jag tror att alla har det där ögonblicket där de inser att gränsen går. Min gräns går här. Jag har skrivit om detta en gång och det inlägget har postats på internet flera gånger, men jag vet inte om han har läst det. Jag har också skickats ett sms till honom, ett sms där det hela avslutas även för mig. Ni förstår, han älskade mig… jag älskade honom… sedan blev jag sjuk. Än en gång besatt av att desperat behålla det jag upplevt, kärlek. Till vilket pris som helst.

Jag talar om den relation där någon faktiskt visade mig kärlek, och för mig var det så ovant att jag blev sjuk när allt tog slut. Han och jag var olika, hade olika syn på mycket… en sak som var mest tydlig dock, jag var och är en hal ål. Man vet aldrig riktigt vart man har mig och det kan ibland vara en fördel… men det gör mig också instabil och även svag då och då. Han däremot, han hade principer, han vara säker i sina åsikter och han hade en diciplin som man bara kan få på en enda plats (även om jag önskar att det kunde ske i en mer pedagogisk anda), militären. Jag skulle inte passa där, jag anser exempelvis att det där med FN och fredsbevarande styrkor är en viktig del av freden. Men jag anser att man bör gå in med mindre vapen och mer empati. Man har oftast uppdrag att upprätthålla freden, och jag är inte säker på att man gör det genom att komma in med ytterligare vapen och fler folk i uniform. Har jag fel eller rätt? Spelar inte så stor roll. Hans person hade formats av att vara inom militären, och det var en sådan stabilitet som jag aldrig upplevt. Men jag kommer inte skriva något mera nytt om det… jag kommer återposta samma inlägg som jag skrev för många år sedan och den här gången skall jag se till att han läser det…jag skall skicka det till honom.

En sak bara… en enda sak som jag vill skriva till dig… Tack. En sak till, en sak om dig… Ändra dig aldrig, du hade en tickande bomb till flickvän, utan att veta om det. Du var pojkvän till någon som är svår att förstå, men Du… du är inte svår. Jag hoppas att allting är fortsatt bra och fint med dig.

“Relationer är något svårt, och för vissa svårare än andra. Jag klarar inga relationer och lyckas alltid förstöra det. Sviker folk, blir sviken, blir hatad, hatar själv, blir lämnad och sen är jag tillbaka i ett mönster igen. Numera är jag i det närmaste en eremit, och det finns en anledning. Är livrädd att det som har hänt händer igen. Är så rädd att bli överdriven att jag en gång lät mig utnyttjas och det slutade i katastrof, den relation som detta inlägg handlar om var dock annorlunda. Jag kunde inte hata honom, tro mig jag försökte, men det gick inte. Det tog sådan tid. Men idag har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har bett någon om förlåtelse, för något som hände för längesedan egentligen. Det var den där killen med stort H, han som var så där annorlunda. Han som fanns där och faktiskt älskade mig och sen… bara slutade göra det. Slutade älska mig alltså. Det är för mig fortfarande svårt att se det.. att det bara kan gå så där fort. Bara ”jag älskar inte dig längre…” det skadade mig hårt, och jag har inte litat på någon sedan dess (och det är tveksamt om jag kommer lita på någon igen), men det fanns några saker med honom som jag först nu inser att jag inte såg. För det första blev jag, som alltid, besatt och livrädd att förlora det enda trygga jag hade. Han kämpade på ett tag, det där med vänskap, börja om, bara vänner, bara umgås och så vidare.. Det är idag fullständigt tydligt att han led, men jag var som sagt ett vrak. Det gick så långt att jag inte kunde fokusera om jag inte pratat med honom. Till slut ringde bara jag.. jag blev en fullständig plåga. Naturligtvis var det också i samband med en av de värsta svackorna jag någonsin haft, så detta hjälpte inte precis. Till sist var det något som utlöste det, troligen något ärligt han sade och bröt fullständigt isär. Det kändes till och med pinsamt att för två poliser berätta att själva orsaken till att de hade kallats dit var för en kille. Men märk väl att mitt kontaktnär är snävt och under många månader hade min enda mänskliga och sociala kontakt i privatlivet varit just han. Han satt i en förfärlig sits. Han hade en före detta flickvän som blivit fullständigt psykotisk och inte såg med några andra ögon än genom besatta sådana. Under december månad tvingades jag (uppenbaligen kan det vara ett val att antingen åka hem till familjen i skogen 50 mil bort eller läggas in under tvång igen) att åka till min familj. Det borde vara något bra, att vara bland dem som älskar en. Men jag stack därifrån eftersom det bara finns just familjen där kvar. Inget annat. Inga kontakter och så är det mitt i skogen, det är en kvävande känsla att vara där. Vi höll kontakt och det gick lite mer desperat till, jag menar nu satt jag i skogen och det enda privatliv var… fortfarande han. Men så var det nyårsafton, jag skulle faktiskt på fest. Grattis! Äntligen.. På nyårsdagen ringde han och jag tryckte bort hans samtal, för första gången någonsin för att jag pratade med någon annan (första gången någonsin) , men han svarade aldrig mer. Jag blev så jävla arg. Jag försökte så jävla hårt att hata honom, men lyckades inte. Nu är det ju som bekant ett tag sedan, och idag gjorde jag det. Jag bad honom om förlåtelse, för att nu först ser jag det. Det var hårt att han klippte banden, men jag tror han gjorde det för att rädda mig… igen. Han hade funnits där de tidigare gångerna. Han gick med på att försöka igen efter att vi gjort slut, och led. Sen träffade han en ny… som han slutade träffa för att jag inte höll ihop…igen. Sen svarade han och höll ut i alla mina utbrott och svackor och besattheten att vägra släppa taget. Sen var det de där med tidpunkten. Jag blev så ledsen… jag satt där i skogen och när jag inte har en chans att göra något … då passade han på att sticka. Sen tänkte jag om igen.. vänta nu… det kan ju ha varit så att han valde att klippa kontakten eftersom han visste att jag var hos min familj, inte ensam i min lägenhet, och att jag dagen innan faktiskt hade fått komma ut bland folk på en fest? Om det är så.. hmm.. så var det nog kanske så att tidpunkten var välplanerad och den bästa av de alla, eller? Min psykolog (haha big surprise, jag går i terapi!) sade också något häromdagen.. hon sade att hon var säker på att han blev galet rädd över hur sjuk jag blev. Och han försvann troligen för att rädda mig, för i det tillståndet jag var så hade jag varit död nu. Så nu har jag gjort något jag aldrig gjort… jag har bett om förlåtelse, trots smärtan så lever jag, och det verkar vara det som folk vill att man ska göra, även om jag kanske inte håller med. “

”Modig vågar sticka ut, men rädd blir som de andra”

”Jag är den jag är, och inte den jag brukade vara. En del ändrade mig till bleka kopior av dem. Det gjorde ont och var svårt att reparera, men nu är jag mig, och ingen annans bleka kopia”

Ärligt talat, så vet jag inte så mycket om henne! Hon är från göteborg, och hon skrämde skiten ur s30-1 och många av de andra. Inte för att hon på något sätt var elak. Tvärtom, så stod hon upp för de som behövde och var inte rädd att säga ifrån.

Jag vet att hon är en de snyggaste människorna i min krets här, jag vet att hon inte dömer. Jag vet att hon har ett gäng med vänner som är där för varandra. Jag vet också att jag för många är sedan inte klarade av att för många år sedan gå med henne ut och festa. Varför? För att jag insåg att jag var omgiven av vackra människor som kallade mig söt, som hade hört talats om mig för att e28 berättat om mig.

De var rara, snälla och trevliga. De var dessutom helt ovanför min nivå, låter förresten också  dumt på svenska, så låt oss ta det på engelska

“They were to high above me”

Förstår ni? Jag blev livrädd, ett gäng med människor med öppna armar som bara var redo att lita på e28:s ord om hur jag var. Inget krångel, ingenting. Bara välkomnande. Jag sprang så snabbt jag kunde, jag fixade inte det! Inte så snabbt… inte att människor faktiskt tyckte om mig innan jag hunnit se vilka de var. Visst låter det konstigt, men det är helt logiskt i mig. För snälla människor som inte har några dolda motiv… finns de?

Så jag sprang. Sprang och glömde helt min snusdosa, min plånbok och busskort. Jag satt på Nils Ericsson terminalen i Göteborg och stirrade rakt fram. Hur skulle jag lösa detta? Jag kunde knappt hitta tillbaka. Då hände det… en kille som hela kvällen haft sina ögon på e28 kom gående med mina saker. e28 hade skickat honom… för att se att jag klarade mig och för att ge mig mina saker.

e28 och jag gick aldrig mera ut efter det och jag förstår henne. Jag förstår även mig själv nu, jag var inte van vid eller ens medveten om att det fanns människor så som de jag mötte med e28. Inget dömande, och genuint intresserade av mig… mig? jag? vad?

e28 kommer att få läsa detta, hon behöver nog det, för jag har aldrig gett henne en förklaring på vad som hände den där kvällen. Är inte säker på om jag ställde till det, förstörde på något vis, i så fall … förlåt.

Nästa gång vi sågs hade jag flyttat till Stockholm, eller till i närheten av Stockholm där jag bor. Jag bodde i en lägenhet med två eller tre inneboende. Jag hade en boendes i sovrummet, jag bodde i vardagsrummet… sedan hade jag en kille boendes i klädkammaren. En jag kommer berätta om senare. Han var förresten ytterligare en sådan som såg till att jag kände viss normalitet i kaoset kallat liv. e28 frågade om hon och hennes vänner fick bo hos mig, de var på roadtripp. Det var så roligt att ha dem där… jag hade ju ioförsig något att visa, men jag hade också ett liv. Kunde inte följa med dem ut, den kväll då de gick ut… men det var ändå roligt att de kom. Kanske säger jag att e28 alltid är välkommen här. Hon blev lite av min idol. Tuff och snäll samtidigt… så som jag försökt vara i yrkeslivet och lyckats bra. Har dock inte lyckats i livet som sig självt ännu. Det är en bit kvar.

Men för alla er som undrar över e28, så träffades vi i England, och hon var en av få som kunde platta till de där två jag talade om förut. De där två killarna som fick de flesta att plötsligt få fördomar om Stockholm, hon plattade till dem via att vara rak och bara det… att de utmanandes (vilket de troligtvis inte var vana vid.. speciellt inte av en tjej), fick gruppen att bli lite mer jämn. Även om det var svårt att nå statusen de båda Stockholmskillarna hade, så tror jag inte att e28 kände av det… hade hon gjort det så hade hon sagt det.

Det var längesedan vi sågs, men jag minns mycket kring henne. Hon gjorde mig modig, gav mig självförtroendet att bli en egen person och ingens blek kopia. Jag har mer att tacka henne för än man kan tro. Vi sågs varje dag i England, vi umgicks inte jättemycket. Men vi talades vid efteråt, och sågs några gånger. Jag kan bara säga att jag hoppas att hon aldrig sig.

Tack för insikten att jag är en egen person och inte skall sträva efter att bli en kopia.