till dem det berör – del två
Att fira julen i Belfast, är som att vara fast i en annan verklighet. Jag satt i en hotell lounge och stirrade på hur familj efter familj gick in till ett julbord.
Är alla familjer i Belfast tillsammans? Nej. Finns ensamma människor där också? naturligtvis… men jag fick se något jag inte trodde på, julglädje. Här, mitt framför mina ögon, utspelade sig något så fantastiskt som att få se människor träffas, att se dem uttrycka glädje över att ses, glädje över att få dela dagen tillsammans. Barnen tjatar inte om julklappar, de är istället så som barn är på speciella dagar, spralliga. Alla tar något att dricka, men har man barn så nöjer man sig med att unna sig ett glas, istället låter man den äldre generationen få släppa loss och dricka.
Hade jag inte åkt, så hade jag alltid undrat? Hade jag inte åkt, så hade jag varit död. Hade resan gått så som jag trodde den skulle gå, ja då hade jag också varit död.
Men kärleken räddade mig. Inte den där magiska kärleken, där jag som socialt inkompetent möter någon och plötsligt blir jag kompetent. Nej, jag är fortsatt socialt inkompetent och de var inte heller jag som fick den egentliga kärleken, det var alla runt omkring mig. Alla jag mötte. Från mannen som artigt min första kväll bjöd på en öl utan att ha något annat än någon att tala med i tankarna, till bartendern som efter en kväll omedelbart kom ihåg vad jag drack, till barägaren som min sista kväll bad mig sitta ner vid “mitt bord”, till hotellpersonalen som utan att fjäska använda en vanlig vänlighet och nästan tycktes förvånade över att de inte fick jobba hårdare… och så vidare. Jag var osynlig i den mening att jag inte vågade tala med någon, men jag syntes i alla fall i konturerna. Jag fann mig i situationer där jag upplevde empati… jag var inte ivägen utan jag var där. Det var inte oproblematiskt och det ställde till det, som om jag inte fick nog av empatin… jag ville ha mer, jag ville uppleva och leva det som man gjorde runt omkring mig, så det gjorde ont.
Det svåraste är att vara här igen. Att veta att vissa människor behövde nästan slita ihjäl sig för att jag skulle kunna göra denna resa, att veta vilket beskymer allting var, till att se att människor nu tror att jag varit på semester, att allt jag behövde var detta. Att det kommer bli bra nu. Jag har ju varit där, vad kan jag ha att gnälla för nu.
