Människan som den var tänkt – n56
Det kom ett sms bara sådär… Någon jag kallar n56 hörde av sig och undrade om jag ville ta en fika, hon var som jag ensam mamma.
Vi tog fikan och under den skulle det visa sig att vi är raka motsatser till varann. N56 är en av de mest sociala människor jag någonsin träffat. Hon skrämmer mig ibland, eftersom hon frågar saker, säger saker… hon kan prata med vem som helst om vad som helst.
Det är ingen tillfällighet att jag väljer att skriva om henne nu, jag befinner mig den mest sociala staden jag varit i. Och vänligaste, den är lite som n56 faktiskt – social och full av liv.
På väg från flygplatsen sade taxichauffören att i den här staden dricker ingen ensam, man hittar alltid någon och så verkar det vara… fast inte om man är mig, utan om jag varit som honom eller som n56. Staden skrämmer mig som hon gjorde och jag vet att det låter konstigt, det kan även låta komiskt…. att städer och människor kan skrämmas via sin sociala kompetens. Men det är inte komiskt, det är hemskt! Tänk er att se människor som svåra att inte vet hur man skall börja prata med någon, vad man ska säga, att så gärna vilja … så gärna.
Jag menar inte att jämföra n56 och staden så, men kanske förklara mig. I den här staden är man vänlig för ingenting, man säger tack så mycket både som artighetsfras och som tacksamhetsfras. När jag byter till ett mindre bord för att jag bara är mig. Det är faktiskt ett bra exempel. Det där lilla tacket som den stora familjen visade och sade då jag, den ensamma flyttade mig, det gjorde min dag. Det var min sociala handling för dagen, där människor interagerar med mig. Tänk er att känna lycka över att få göra en handling där någon annan blev glad och där någon annan såg dig… visst är det svårt? Men så är varje dag för mig. Jag önskar att jag hade n56 med mig överallt, varje dag. Jag beundrar henne, liksom a52, men jag förstår dem inte riktigt… hur de gör… Ibland behöver dock sådana som jag utrymme att tänka och analysera och det är inget fel med det. Men kanske borde jag lyssna till när n56 (och a 52) ber mig att komma ut. Ber mig komma på middag eller bara en kort fika. Ibland är det för tidigt, ibland är det kanske i för stor skala… men kanske måste vi båda ibland kompromissa. Kanske måste jag ibland gå lite framåt, medan hon kanske får hålla ut, jag lovar att jag varje gång alltid försöker, och den här resan har lärt mig att jag verkligen måste om jag skall överleva. Jag har hamnat i ett ingemansland där jag osynligt står brevid, där jag kan analysera varje människa i rummet.
Det där ingemanslandet kan dock visa saker ibland, saker som jag inte sett här… saker som jag dock sett n56 råka ut för, sidan av människor som är så avundsjuk att de fördummar och förminskar människor som vågar sådana som henne. Jag har sett henne råka ut för det flera gånger och jag har insett att det kanske är på det sättet jag har överlevt hittills. Som en parasit som lever via att tala illa om de som vågar! Det händer inte mig, jag är alldeles för feg och misstänksam, men när jag sett någon råka ut för det så blev det annorlunda. Jag fick se hur nasty folk kan vara, hur illa de medvetet faktiskt utsätter en annan. Jag har fått se den andra sidan och det var nyttigt! Jag vet att n56 är stark, men jag kan inte ta för givet att hon skall klara av allt. De få gånger avundsjuka människor har drabbat mig, så har jag bara ryckt på axlarna, jag vet att min sits inte är en drömsits och om någon är avundsjuk… tja… ni läser ju själva hur varje dag är här. Jag kan trycka till de som visar mig avundsjuka, men kan inte prata med någon utan hjälp? Det finns så många fel med världen och samhället, men n56 är ett bevis, precis som den här staden är, på hur det nog var meningen att de skulle vara. Människor skulle träffas, prata, ha trevligt och de skulle ha genuint trevligt och inte bara rota sig i sin egen avundsjuka.
