My heart’s frozen, however my hope is on fire by pure will. So affraid – don’t wanna fail you.
You love me – I love you more – I love you only like a mother can…
I can’t promise to always be around… but I can promise that my love will be around to protect you from the pains of the world
You shall never ever see the state I can be in!
You shall never ever come in the state I must sheild you from
– EW 2015 – dedikerad till L.W
Vi ska hoppa fram i tiden, och vi ska göra det eftersom jag är redo. Redo att skriva och hantera detta nu. Vi skall prata om r57, killen som bör betraktas som en första inblick i besvarad kärlek. Vi är någonstans i slutet av 00-talet, jag har flyttat till Stockholm, jag pluggar och jag jobbar. Jag har en vän som är den jag umgås med, och utifrån henne så fann jag mig i sammanhang där man möter andra människor. Vid ett sådant träffade jag honom.
Jag har sagt det flera gånger här, jag kan skriva. Det är min grej! Men jag tror att alla har det där ögonblicket där de inser att gränsen går. Min gräns går här. Jag har skrivit om detta en gång och det inlägget har postats på internet flera gånger, men jag vet inte om han har läst det. Jag har också skickats ett sms till honom, ett sms där det hela avslutas även för mig. Ni förstår, han älskade mig… jag älskade honom… sedan blev jag sjuk. Än en gång besatt av att desperat behålla det jag upplevt, kärlek. Till vilket pris som helst.
Jag talar om den relation där någon faktiskt visade mig kärlek, och för mig var det så ovant att jag blev sjuk när allt tog slut. Han och jag var olika, hade olika syn på mycket… en sak som var mest tydlig dock, jag var och är en hal ål. Man vet aldrig riktigt vart man har mig och det kan ibland vara en fördel… men det gör mig också instabil och även svag då och då. Han däremot, han hade principer, han vara säker i sina åsikter och han hade en diciplin som man bara kan få på en enda plats (även om jag önskar att det kunde ske i en mer pedagogisk anda), militären. Jag skulle inte passa där, jag anser exempelvis att det där med FN och fredsbevarande styrkor är en viktig del av freden. Men jag anser att man bör gå in med mindre vapen och mer empati. Man har oftast uppdrag att upprätthålla freden, och jag är inte säker på att man gör det genom att komma in med ytterligare vapen och fler folk i uniform. Har jag fel eller rätt? Spelar inte så stor roll. Hans person hade formats av att vara inom militären, och det var en sådan stabilitet som jag aldrig upplevt. Men jag kommer inte skriva något mera nytt om det… jag kommer återposta samma inlägg som jag skrev för många år sedan och den här gången skall jag se till att han läser det…jag skall skicka det till honom.
En sak bara… en enda sak som jag vill skriva till dig… Tack. En sak till, en sak om dig… Ändra dig aldrig, du hade en tickande bomb till flickvän, utan att veta om det. Du var pojkvän till någon som är svår att förstå, men Du… du är inte svår. Jag hoppas att allting är fortsatt bra och fint med dig.
“Relationer är något svårt, och för vissa svårare än andra. Jag klarar inga relationer och lyckas alltid förstöra det. Sviker folk, blir sviken, blir hatad, hatar själv, blir lämnad och sen är jag tillbaka i ett mönster igen. Numera är jag i det närmaste en eremit, och det finns en anledning. Är livrädd att det som har hänt händer igen. Är så rädd att bli överdriven att jag en gång lät mig utnyttjas och det slutade i katastrof, den relation som detta inlägg handlar om var dock annorlunda. Jag kunde inte hata honom, tro mig jag försökte, men det gick inte. Det tog sådan tid. Men idag har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har bett någon om förlåtelse, för något som hände för längesedan egentligen. Det var den där killen med stort H, han som var så där annorlunda. Han som fanns där och faktiskt älskade mig och sen… bara slutade göra det. Slutade älska mig alltså. Det är för mig fortfarande svårt att se det.. att det bara kan gå så där fort. Bara ”jag älskar inte dig längre…” det skadade mig hårt, och jag har inte litat på någon sedan dess (och det är tveksamt om jag kommer lita på någon igen), men det fanns några saker med honom som jag först nu inser att jag inte såg. För det första blev jag, som alltid, besatt och livrädd att förlora det enda trygga jag hade. Han kämpade på ett tag, det där med vänskap, börja om, bara vänner, bara umgås och så vidare.. Det är idag fullständigt tydligt att han led, men jag var som sagt ett vrak. Det gick så långt att jag inte kunde fokusera om jag inte pratat med honom. Till slut ringde bara jag.. jag blev en fullständig plåga. Naturligtvis var det också i samband med en av de värsta svackorna jag någonsin haft, så detta hjälpte inte precis. Till sist var det något som utlöste det, troligen något ärligt han sade och bröt fullständigt isär. Det kändes till och med pinsamt att för två poliser berätta att själva orsaken till att de hade kallats dit var för en kille. Men märk väl att mitt kontaktnär är snävt och under många månader hade min enda mänskliga och sociala kontakt i privatlivet varit just han. Han satt i en förfärlig sits. Han hade en före detta flickvän som blivit fullständigt psykotisk och inte såg med några andra ögon än genom besatta sådana. Under december månad tvingades jag (uppenbaligen kan det vara ett val att antingen åka hem till familjen i skogen 50 mil bort eller läggas in under tvång igen) att åka till min familj. Det borde vara något bra, att vara bland dem som älskar en. Men jag stack därifrån eftersom det bara finns just familjen där kvar. Inget annat. Inga kontakter och så är det mitt i skogen, det är en kvävande känsla att vara där. Vi höll kontakt och det gick lite mer desperat till, jag menar nu satt jag i skogen och det enda privatliv var… fortfarande han. Men så var det nyårsafton, jag skulle faktiskt på fest. Grattis! Äntligen.. På nyårsdagen ringde han och jag tryckte bort hans samtal, för första gången någonsin för att jag pratade med någon annan (första gången någonsin) , men han svarade aldrig mer. Jag blev så jävla arg. Jag försökte så jävla hårt att hata honom, men lyckades inte. Nu är det ju som bekant ett tag sedan, och idag gjorde jag det. Jag bad honom om förlåtelse, för att nu först ser jag det. Det var hårt att han klippte banden, men jag tror han gjorde det för att rädda mig… igen. Han hade funnits där de tidigare gångerna. Han gick med på att försöka igen efter att vi gjort slut, och led. Sen träffade han en ny… som han slutade träffa för att jag inte höll ihop…igen. Sen svarade han och höll ut i alla mina utbrott och svackor och besattheten att vägra släppa taget. Sen var det de där med tidpunkten. Jag blev så ledsen… jag satt där i skogen och när jag inte har en chans att göra något … då passade han på att sticka. Sen tänkte jag om igen.. vänta nu… det kan ju ha varit så att han valde att klippa kontakten eftersom han visste att jag var hos min familj, inte ensam i min lägenhet, och att jag dagen innan faktiskt hade fått komma ut bland folk på en fest? Om det är så.. hmm.. så var det nog kanske så att tidpunkten var välplanerad och den bästa av de alla, eller? Min psykolog (haha big surprise, jag går i terapi!) sade också något häromdagen.. hon sade att hon var säker på att han blev galet rädd över hur sjuk jag blev. Och han försvann troligen för att rädda mig, för i det tillståndet jag var så hade jag varit död nu. Så nu har jag gjort något jag aldrig gjort… jag har bett om förlåtelse, trots smärtan så lever jag, och det verkar vara det som folk vill att man ska göra, även om jag kanske inte håller med. “
nr 30 på listan, är inte en person, utan flera. Allt hände i England. Jag åkte dit i juni 2000 och de skulle komma att förändra livet, och jag har försökt att efterhärma det som hände där flera gånger, men inte lyckats.
Vad hände? Ja, lite som det där lägret. Ingen visste vem jag var, jag hade ingen relation till andra, fick liksom en ny chans. I England tog jag den. Jag började tänka på vad jag hade på mig, jag försökte fixa mig… alltså typ inte som den 15 åring som jag var borde göra, men jag gjorde ett seriöst besök och det betalade sig. Jag tog för mig! Jag var inte i ett hörn, jag var faktiskt till stor del i mitten. Jag var populär! Herregud! Jag var populär! Jag skulle kunna ljuga och säga att alla var snälla emot varandra, att det inte var som i skolan, där jag uppfattade alla som elaka, men det var inte sant. Jag råkade bara inte vara den som utsattes. Men de fanns de som gjorde det. Det fanns också de som omedelbart fick en stämpel som de där snygga, en av dem var en tjej som jag misstänker idag bör vara modell. Otroligt vacker. Men tacksamt nog var hon en av de yngsta, och hon var inte den smartaste man mött. Detta var tacksamt, snygg och korkad! Perfekt!
Hon får inget alias här, eftersom jag faktiskt inte hade någonting med henne att göra. Det var mer ett faktum att hon var snygg.
Nä, för en gångs skulle valde jag och kan ändå stå för, rätt gång. Lite estetiska, lite egna. Jag insåg att jag var en sådan och att det inte var något fel med det!
Jag fick mina första fördomar av Stockholmare här. De fanns de bra (några kommer i senare inlägg), men de fanns också två ganska vidriga typer faktiskt. Två killar som hade total koll på att de var snygga och de tog sitt utrymme som det också. j30-1, s30-1 är deras alias. De utsatte en kille, j30-2 för vidriga saker. Som att lämna honom på en buss, då han somnat och bara garva åt det. De var även personer som man ville umgås med, trots dessa drag… några, främst en som kommer i senare inlägg, stod dock på sig. Henne satte man sig inte på, hon var empatisk, snäll, snygg och gick sin väg. Henne backade dessa två för, och det roade mig. Hon vågade säga åt dem att de betedde sig som idioter, vilket de gjorde för de mesta. Det vågade inte jag, förutom en gång, då var det en händelse som slog på en öm punkt. Naturligtvis fick dessa två beundrare, varav en m30, var en tjej som jag egentligen inte umgicks så mycket med. Men vi dansade på discona (som förresten kan tolkas som mina första fester… jag vågade dansa och jag vågade släppa loss för första gången i mitt liv), och vi var trevlig så som sig bör. Hon var aningen mullig, och osäker på grund av det. Hon gjorde något jag sett förr (och ni som följer den här bloggen också känner igen), hon lät alla få veta att hon var förälskad s30-1! Hon ville nog att han skulle visa upp en helt ny sida och välja henne bland alla. Men han var inte sådan, han var det motsatta och han kallade henne något. Ärligt talat minns jag inte var, men jävlar så arg jag blev! Jag gick fram till honom och lät honom veta att han var vidrig, hemsk och ytlig! Att han inte fattar hur illa han gör folk och att han var en idiot! Det ni! Det var som om alla saker jag ville säga bara flög ut, och jag minns att jag plötsligt insåg att jag var en sån som sade till! Det hade nog aningen att göra med att jag faktiskt inte fann mig förälskad i någon av de här två själv. För första gången i mitt liv, så hjälpte inte deras goda utseende för att imponera på mig.
s30-1 och j30-1 skulle inte stoppas av något sådant dock. De fortsatte att utsätta j30-2, och jag gjorde inget. Han var annorlunda, hade ett fysiskt handikapp och hans föräldrar hade troligen sänt honom till England för att han skulle få vara egen och sig själv, för att de trodde att ingen skulle döma honom. De hade fel, men vi andra kunde faktiskt för all del ha ingripit! JAG kunde faktiskt för all del ha ingripit.
Ett annat tillfälle då jag faktiskt på grund av min egna ytlighet, var ifråga om s30-2. Han, liksom jag, hade en frihet i att vi inte åkte med en vän, vi kunde utvecklas själva. Jag gjorde det, han fick inte samma chans. Han passade inte in (usch! lyssna på mig), fann inte ett närverk som jag. Hans resa blev troligen som bäst ganska bra. Vi bodde ihop, i samma värdfamilj alltså, och jag kunde faktiskt bjudit med honom på det jag gjorde om dagarna. Men det gjorde jag inte. Jag kunde ha talat mera med honom, för jag är inte dum. Jag fattade att han ville vara med, speciellt de gångerna då jag kom hem sent och jag och han satt i trappan och talade om vad jag gjort medan han varit där hemma! Så här i efterhand ser jag det mera tydligt, men jag såg det då också. Jag blev en ytlig person som valde mitt umgänge, lämnade de som inte passade in… precis som jag hade råkat ut för själv! Idiot (jag alltså). Jag känner för honom även idag, 15 år senare. Men tankar kan inte ta tillbaka det jag gjorde då, empatiska tankar… de kan inte ta bort att jag, JAG talade om hans utseende bakom hans rygg. Jag kan känna att det är rätt åt mig att sitta här och känna mig dum och elak, känna mog som de som sårat mig så mycket… och faktiskt. Jag tycker nog det. Har funderat på att leta reda på honom och be om ursäkt. Tyckte mig se honom på tunnelbanan för några år sedan, men gick inte fram och frågade. Fegade alltså ur, precis som jag hycklade då. Skriver det här, rakt ut.. Förlåt mig, jag skäms. Du förtjänar en ursäkt bättre än anonymt på nätet, det var nämligen här mitt eget hyckleri började… jag spårade det hit. Det var här jag visade en sida som gjorde mig minst lika jävlig som de som fått mig att må dåligt, både innan och efter resan.
Det fanns en kille, en som vare sig j30-1 eller s30-1 kunde rå på! En finsk kille, alla tjejer var som galna.. besatta.. Nästan alla. Inte hon, hon som han ville ha… tjejen som jag idag anser bör vara modell. Även s30-1 ville ha henne, men hon nappade inte.
Intressant att tillägga är att av alla som satt och dregglade över denna vackra kille i vår grupp, så var det bara en person som vågade tala med honom… jag! Återigen tror jag att det berodde på att jag inte var ute efter honom, eller var rädd att göra bort mig. Han bodde i Finland, och om några veckor så skulle vi alla vara på hemmaplan igen, ingen visste vem jag var! Jag skulle glömmas, eller minnas som den jag var där för de som jag skulle komma att inte ha någon kontakt med! Så jag talade med honom.
Sedan till den kille som jag faktiskt blev lite kär i o30. En kille från södra Sverige. Jag visste inte om han kände detsamma. Irriterande nog skrev han sin mail så extremt slarvigt att det tog flera veckor innan jag skrev in rätt. Då hade han hunnit skaffa en flickvän. Jag sade aldrig något.
Men vad var så så speciellt med honom? Bara jag tycktes se hur underbar och vacker han var. Ingen annan. Betydde det att det var på riktigt? Vi delade mer än jag och j24 som aldrig sade ett ord till varann, vi pratade faktiskt med varandra. Så betydde det något eller är det att övertolka.
Att åka till England och att göra det själv var ett av de beslut som skulle ändra mig, ändra mig och få mig att inse hur det var att finnas i ett sammanhang, ha vänner… och hur lätt det är bli en hycklare.
Det var en estet i ordets rätta bemärkelse. Han var duktig på att måla, men det var inte det som fick honom att stå ut, utan det ena var hans mönster som jag tydligt minns. Han kunde inte sitta stilla, han kunde inte låta bli att retas, och med mig brukade han kasta saker på, som bitar av sudd. Han gick inte heller att säga till, han slutade inte och jag kunde inte heller göra något åt honom, han var starkare än mig. Han gjorde mig inte illa fysiskt, minns att han släpade mig i snön en gång. Men det berodde också på den splittrade delen av mig. Jag märkte att det gav uppmärksamhet att provocera eller befinna mig i e15 s närhet. Jag i princip lät mig själv bli ett offer eftersom det gav mig uppmärksamhet. Förstod jag att det innebar förnedring? Ja. Lät jag det vara så för att inte uppfattas som en ingenting? Ja. Det ursäktar dock inte på något sätt det som e15 utsatte mig för. Men det märkligaste av saker skulle inträffa senare, saker som jag inte riktigt fick ihop själv.
Jag fann jag brev från honom, på lunarstorm (dåtidens facebook). Ett välformulerat brev där han bad om ursäkt. Under de tre år som vi gått i samma klass hade det varit mycket, men hans närvaro flockade alltid flera, och ibland vet jag inte om det gjorde ondast att han utsatte mig, eller för det var det jag fick göra för att finna och ha en plats någonstans. e15 kommer också att få läsa detta, jag vet faktiskt inte hur han kommer se på saken.
Det andra som får honom att stå ut är något konstigt som hände, jag kom att tycka mycket om honom. Det var som om han levde ut den där estetiska delen av mig som jag hade så svårt att hitta. Jag önskade många saker, och jag hängde upp mig på många saker, på varför jag inte riktigt levde ut. Fanns massor av förklaringar, den vanligaste var att jag var ful. Den dög liksom till allt. Fortfarande citerar jag Mickey Milcovich (amerikanska Shameless) när jag säger ”fuck off”… han använder de orden mycket. Men han passar här med. Jag körde fortfarande med att vara naturlig var bäst (osminkad alltså), jag ansåg definitivt att det var någon annans fel att jag såg ut som jag gjorde, och jag hade ingen plan för att förändra det som gick att förändra (och som jag ångrar att jag inte tog tag i då). Men det var mycket saker som florerade efter sommarlovet i nian. Något som förblev detsamma (fast annorlunda) var e15. Han var en stabil del, alltså min estetiska del jag ville ha. Han har absolut ingen aning om detta, precis som så många andra jag skriver om här. Men just e15 är svår för mig att beskriva. Jag har ingen aning hur han tänkte i högstadiet, jag har heller ingen aning om hur han tänkte senare, jag vet bara att jag plötsligt såg något annat i honom. Under gymnasietiden blev jag glad när han kom förbi. Alla andra förändrades… alla… men inte han. Alla relationer ändrades, men inte hans och min. Jag tror faktiskt att han är den enda som aldrig avsiktligt har ignorerat mig någon gång. Han är den som har ändrat sitt utseende allra oftast av de jag träffat, men han har aldrig ändrats. Det är imponerande. Ett tag, under en period var jag kär i honom eller…. STOPP.. Det var många som jag ansåg mig vara kär under många år; somliga som ni vet var inte kärlek, utan besatthet… andra pratade jag aldrig ens med utan det hela handlade om yta, andra (åtminstone två under livet) var jag tillsammans med utan att riktigt följa med själv, känslomässigt. Efter alla år av denna stormighet så tror jag inte jag riktigt förstått vare sig kärlek eller kärleksrelatoner. Jag har lärt mig att man inte kan var kär i någon man inte pratat med, eller i någon kändis (som jag konstigt nog inte kan minnas att jag varit, för det verkar alla ha varit) som man via tv eller tidningar tror sig känna, man kan, men bör ej, vara tillsammans med någon för att det verkar som om alla runt omkring är det och det är en norm…. jag sammanfattar för enkelhetens skull. Kärlek känner man för någon man känner, man är även förälskad i den person… det är just den personen som man ska leva med. Känslor som de… när det existerar både förälskelse och kärlek har jag inte känt. Jag vet faktiskt det nu… min son, min bror och min syster är de som visat hur man älskar en person, hur man känner att man bara vill att den personen skall ha det bra och man skulle göra vad som helst för den. Det är också en person som är kvar, som inte försvinner för att man har bråkat eller för att man inte längre är på samma ställe. Jag har så svårt att hålla kvar kontakter eftersom det alltid är så rörigt. Men i e15 fall var det just det där. Han fanns där, han ändrade sig inte för att miljön omkring ändrades, han fanns kvar trots att vi då och då inte drog jämt.. Det var inte kärlek på det sättet, utan jag tror faktiskt att det var just e15, som var den första utifrån som var den stabila klippa jag behöver ha. Idag bor vi långtifrån varandra, och det tog mig många år att reda ut vad alla på riktigt har betytt, och jag kan definitivt förstå att det var ännu värre förr… men i det här fallet är det just så här.
Jag önskar honom det bästa, och tackar för stabiliteten han gav i den värld som var då, och det faktum att jag förstått att jag behöver det.
T25. De som vet vem som ligger bakom den här bloggen, vet vem han är. Det är nämligen vad som för andra kanske (er typ, och de som bara såg utifrån) skulle säga var den stora obesvarade kärleken. Det är inte sant, men jag trodde det. Han var en av de snyggaste killarna i skolan, och en sådan som visste om det. Han var tillsammans med en del tjejer under den tid som jag trånade efter honom och han inte såg (eller såg, men troligen inte visste vad han skulle göra), det handlar nämligen av en stor del av årskurs 8 (och även till viss del 9, trots att han inte gick kvar.
Här borde man ha hajat till. En tjej som påstår sig stå för idealet ”jag-tänker-inte- följa-något-ideal-utan-vara-natrulig” – tillåt mig citera en tv karaktär vid namn Mickey Milcovich (amerikanska versionen av ”Shameless”) ”Fuck off”, för faktiskt så kan man säga det. Det var inte sant, det var bara det att jag varken visste eller kunde. Jag visste inte hur jag sminkade mig, jag avskyr fortfarande att shoppa kläder (idag har vi dock internet)… och vet inte vad jag skulle köpa. Jag kunde svalt stoltheten och frågat mamma såklart, men det var väl min tonårsrevolt— förutom alla utbrott och skrik och annat som till åldern hör. —- Det var inte meningen att man skulle fråga mamma, det visste jag ju. DET visste jag, av allt liksom. Det var egentligen meningen att man skulle klä sig förjävligt, och smaklöst (dock inte riktigt av samma smaklöshet som andra eftersom jag var tjock) – man skulle också sminka sig i färger (för att lära sig hur man sedan använde alla redskap en tjej har i sminkväskan). Det var coolt med platåskor, blondering, piercingar i ansiktet, alla former av tajtare kläder (fast för min del hade det handlat om kläder som fått mig att se smalare ut samtidigt som de inte handlade om myskläder). Som sagt, inte mycket att säga, sent 1990 tal (mycket sent faktiskt). Men jag var tvungen att ha en romantiserande saga om mig själv och jag valde att tänka så här:
-T25 är en av skolans snyggaste killar, jag är tjejen som är lite överviktig, klär mig kläder man inte ens skulle kunna visa sig på gymmet med nu (addidasbyxor, ej årsitande och t-shirts, ni vet de där som sitter som ett nattlinne. Sådana man får låna när man ligger över hos folk, typ.), han kan välja vilken
tjej som helst. Tänk vad vackert om han skulle välja mig. Jag som är naturlig!
Ja, tänk om…. som sagt har ni gått i högstadiet? Erkänn att Mickey Milkovic har en poäng! Trams! Skitsnack, det var en liten söt saga som jag konstruerade. Men inte var jag den enda i hela landet som trodde att jag kunde få skolans snygging? Nä, (det kanske inte hjälpte att en modern askungesaga vid namn ”She’s all that” kom ut och blev populär på bio, eller en svensk liten askungesaga som revolterade i biosalongerna – den hette ”Fucking Åmål”) det var jag ju inte, men jag var nog ensam om att gå till de graderna som jag gjorde. Jag vågade inte prata med honom, så jag såg till att berätta för alla att jag var kär i honom. Med alla menar jag ju även de där populära, jag hade ju några sånna i min klass. De kunde ju säga det. Lite, lägga ansvar på någon helt annan, av ren feghet… eller av ren logik, eftersom jag visste att det inte spelade någon roll vilket det var. Jag visste att sagor inte blir verklighet. I alla fall inte sådana här sagor.
Jag hade nämligen i åttondeklass halkat rejält. Jag hade en enda riktig vän, henne skall vi tala om sedan, annars var jag ensam. Det innebar att jag fick tillbringa raster som luncher, med de som lät mig vara med dem. De som släppte in mig. De som jag var livrädd att hamna med, töntarna! Jag vågar kalla dem det här eftersom jag så här i efterhand faktiskt får skylla mig själv för att jag var ensam. Där gick jag och tyckte jag var ensam, fastän de fanns där. Vi spelade kort och åt tillsammans. Jag var inte ensam… jag var en snobb. Det fanns dock ett faktum som skiljde mig ifrån dem… de var duktiga i skolan, ambtiösa. Det var inte jag. Jag var medioker om jag tränade och typ gränsfall om jag inte gjorde läxorna. Jag var alltså varken smart och ansträngde mig inte ens för att låtsas vara det. Jag kan ju skriva, men det var inget man lade märke till här ännu. Jag var nog en sådan elev som idag kan göra mig galen! En sådan man vill slå och peka i rätt riktning, men det är ju inte tillåtet. Så man får göra något annat, jag har funnit mig vara bra på. Manipulera.
När det gällde T25 manipulerade jag mig själv och bakom mig rygg skrattade de nog. Men jag brydde mig mindre och mindre om det. Jag tog till konstiga vägar, jag skapade min egen karaktär.. och hans för jag kände ju inte honom. Det handlade om ytan, men ärligt talat var handlar högstadiet annars om?
Jag vet inte hur det började, men någonstans gick det från förälskelse till någon form av besatthet. Jag ville inte ha honom, jag skulle ha honom! Jag började hata alla hans flickvänner som han hade och de han var kär i. HATADE DEM! Jag hatade inte honom, aldrig någonsin. Han gjorde inga fel, jag kände ju honom… jag hade skapat en illusion av honom. Det fanns faktiskt de som började reagera på att jag bara tycktes ha i huvudet att jag ville ha honom. Jag började att få problem i skolan, varje gång jag såg honom eller den flickvän han hade då så stannade min värld lite. Inte på ett sånt gulligt sätt, utan det var ett sätt för min hjärna att hitta på situationen. När jag gick förbi dem, så bråkade de… inte på riktigt. I mitt huvud. Jag började faktiskt att självskada mig i hans namn… eller alltså i situationens namn. Det var aldrig någon fara, det var en rakhyvel på översidan av armen, men ni kanske hör att det hela inte låter helt hälsosamt. Jag var helt desperat, deprimerad över att jag inte riktigt fixade det här. Det var ett problem som min hjärna snart inte kunde hantera. Jag var den bästa personen jag kunde bli på den dag då jag fått veta att han och hans flickvän gjort slut. Speciellt om det var han som hade blivit dumpad. Jag minns att jag ringde hem till honom, jag låtsades ringa fel, vet inte varför! Det var sånt som kallades framsteg antar jag. I slutet av åttan var jag en tönt, som under helgerna och på sin fritid enbart fantiserade eller skrev (kanske om jag var hos mormor och morfar så gjorde jag något annat, men under taket jag bodde så var det de jag gjorde).. eller just det, åt! Jag åt och åt och åt, idag mår jag faktiskt illa när jag ser mig själv stoppa i mig allt vad jag stoppade i mig. Mamma och jag började bli extremt på kant med varann, något som faktiskt aldrig riktigt har repererat sig. Min mamma hade varit vacker, smal och slank. Alltid solbränd. Mamma började notera, hon var inte i min ålder och enligt mig ”fattade hon ingenting”, men det kanske var jag som inte fattade någonting. Mamma fattade att hennes dotter satt på sitt rum, alltid med dörren stängd. Mycket sällan åkte hon in till stan och umgicks med någon, och när hon väl gjorde det så var det alltid samma person. Mamma fattade också att jag åt, och åt och åt… jag kanske hon såg när det började gå riktigt illa. Jag vill minnas att det faktiskt var i slutet av åttan. T25 skullle ju sluta nian då och min saga hade inte fått ett lyckligt slut. Mamma började notera det där med maten, speciellt de där måltiderna sent på kvällen. Det var något som gjorde mig hungrig då, mycket tankar då. Idag vet jag att det kallas för ångest. När t25 gick ur nian så blev det en jobbig sommar. Hur skulle det bli nu? Hur skulle jag klara mig? Det intressanta är att jag ser det nu… om jag hade vänt blicken en aning. Dels hade jag haft vänner, och dels hade jag faktiskt min klass. En otroligt stökig, en av de värsta någonsin var det sagt, men det innebar också att de fanns människor att prata med runt omkring mig. Fanns exempelvis en kille jag häromdagen kom att tänka på… jag fann honom på facebook och vi blev vänner där. Han är intressant. Han är nämligen neutral, han hade sina vänner, gick på fester och hade sig.. började snusa vill jag minnas… men han var en av få som inte ändrade sig alls under hela högstadiet. Han slutade aldrig att prata med mig, och jag tror att han fortfarande hälsade när vi sedan började gymnasiet. Och nu då? Ja, om jag förstår facebook-profilen rätt, så lever han med en tjej, bor i en lägenhet och arbetar. Han umgås med de han hade då, fast de har ju också blivit vuxna. Då var de barn. Jag tänkte aldrig på honom som ett barn. Han var samma. Man kanske skulle kunna kalla det stabilitet. Så som jag tjatar om att det inte är för mig. Han fanns där, precis alldeles nära. Som elev var han dessutom realtivt skitjobbig. Gnällde och klagade.. för läraren as jobbigt, men för en klass … underhållande. Jag tror nog inte att han riktigt förstår vilken räkmacka han hade… alla han umgicks med gick in för rollen att bli populära. Han råkade liksom komma med!
T25 då… hur gick det för honom? Har faktiskt inte en aning. Sist gång jag såg honom har jag redan talat om här. Det var på den lokala pizzerian 6-7 år senare. Han var aspackad. Jag tyckte han var vidrig. Det var bra för mig att se honom så där. För många av de förälskelser som kom under högstadiet, de skulle jag idag apsolut vilja känna. Men han… nej. Hela det där året i åttan som jag ägnade åt att bli en vandrande fanatiker, Idag skulle jag kanske hälsa, och presentera mig för honom… men som sagt, efter pizzerian så var det ett definitivt stopp. M22 är faktiskt involverad här… det var med henne jag träffade honom på pizzerian och hon stannade inte där. Hon hade en hel del att berätta om honom… drogmissbruk kom upp och hon målade upp honom som ett riktigt svin. 6-7 år för sent dock.
Jag kan inte säga att något är hans fel dock, det är det inte. Jag önskar verkligen att jag hade lärt mig saker om smink, om kläder istället. Det var svårt med en vän dock (eftersom jag ansåg att jag bara hade det), hon lyckades dock få mig att till sist komma ur addidas byxorna och t-shirtarna, hon och mamma samarbetade mycket. Den där fanatismen tog dock upp mycket tid, jag måste verkligen ha varit helt slut på söndagarna när jag under en hel helg hade byggt vårt liv.
Få människor tycks numera ha fantasi. Jag har massor, så mycket att det ibland blir en överdos av allt och mina demoner tar över. Då kan både bra och dåliga saker hända. Listan exempelvis, den var jobbig och det var svårt att tänka ut vem som gjort vad emot mig och vem som jag gjort något för eller försökt att göra något för.
Ibland kommer det plötsligt till mig. Som idag på bussen, när spotify gav mig en version av John Legends “all of me”. Han har en vacker röst, men när han sjunger den är det en vacker låt. Den handlar kanske om någon för honom… den är vacker och jag jag får mycket minnen av hans röst. Men så kom den… låten sjungen av, vad som låter som (och jag har ej kollat upp) ung kvinnan. Hon heter Jasmine Thompson – och plötsligt handlade låten om något annat, hennes mycket sorgliga, hesa och ärliga stämma passade plötsligt in i något som jag länge velat förklara. Den handlade om en av demonerna jag har… borderline. Jag ska förklara mitt tolkande… ni känner nog inte likadant, men det fick mig att se något klarare i en dimmig värld.
“What would I do without your smart mouth? Drawing me in and you kicking me out
Got my head spinning, no kidding, I can’t pin you down. What’s going on in that beautiful mind?I’m on your magical mystery ride. And I’m so dizzy, don’t know what hit me, but I’ll be alright…
-Som en vanlig dag. Jag pratar, drömmer om var jag vill vara, vad jag vill göra… för att sedan kastas ut i det vi kallar verklighet.
…My head’s underwater but I’m breathing fine. You’re crazy and I’m out of my mind
’Cause all of me, loves all of you. Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections. Give your all, to me, I’ll give my all, to you
You’re my end and my beginning. Even when I lose I’m winning
’Cause I give you all, of me. And you give me all, of you. How many times do I have to tell you?
”Even when you’re crying you’re beautiful too”
The world is beating you down I’m around through every move
–Att ha detta är just som den sorgsna stämman sjunger. Som om man är under vattnet, man andas bra… tror man ena sekunden för att i nästa vara nära att drukna. Man är sina egna värsta fiende, man förlorar och tekniskt sett vinner man de dagar demonerna inte tar över.
Det där med att gråta… att vara vacker även när man gråter, är inget som bokstavligen stämmer. Men mina mediciner gör det svårt, om inte omöjligt att gråta. Ni vet lättnaden att få gråta? Jag känner den sällan eller aldrig. Allt packas bara på tills man är full av allt… det är då man druknar. Förhöjd medicinering en period, gör att man återigen kan andas..för en kort period.
Sedan har vi fobin, den för det sociala, ingen medicin kan bota ensamhet. Det är exakt det som slår ner mig igen och igen.
’Cause all of me, loves all of you/…/ Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections.
–Sen till det som är önskvärt. Jag vet att ingen älskar alla ens egenheter, och några av dem har jag lärt mig leva med. Saker som jag inte skulle vilja att de försvann. Den kärlek även en tom människa kan känna, som den till mitt barn, den till min bror och till min syster. Men mestadels skrapar mina kanter mig. Iblands skrapar jag dem själv… för att känna något. Ärren gjorde det ett tag omöjligt för mig att dölja, de var överallt. Min son såg dem inte… det var mest för honom jag dolde dem. Att andra fick se mig må dåligt var nog nyttigt, det satte igång en kedja av händelser som ledde till att man började se mig i vården igen. Att jag inte bara var ett spöke som någon gång kom och vädrade, sade nej till saker och visste alltid bättre. Jag säger inte nej till förslag för att jag vet bäst, jag säger nej för att jag då aldrig få säga det jag vill. Jag kan inte ventilera så som en hund springer apport. Så mina kanter, de är ännu för vassa…
/…/Give your all, to me, I’ll give my all, to you. You’re my end and my beginning.
/…/Cards on my table we’re both showing hearts. Risking it although it’s hard/…/
-Sedan till det svåraste… skulle jag kunna ge någon allt, riskera för att bli älskad? I det här läget? Nej. Jag skulle inte våga ge hjärtat till någon. Jag kan lova att älska dem omkring mig som älskar mig. Men skulle jag våga göra det för en partner? Nej. Och det är något jag i dagens läge sörjer enormt. Jag tror inte att jag är en ungmö i behov av en man, jag tror jag är en kvinna som vars ensamhet inte går att medicinera bort.
När mamma låg på sjukhuset med mig de där decemberdagarna för många år sedan, så låg en annan kvinna i sängen brevid. Hon var inte ensamstående, men hon var första gångsmamma och hade också fått en dotter. Med andra ord hade de en del gemensamt och dessutom kom kvinnan från den ort där mammas föräldrar bodde (och dit hon skulle flytta bara något år senare). Jag minns inte om de även kände varann från skolan, men i vilket fall som helst så låg de där med varsin dotter och de blev vänner.
Detta innebar ju dock inte att jag och hennes dotter skulle bli vänner, men vi sågs ibland och vi lekte då och då. Vi var bekanta, men delade inget speciellt band, och vi skulle heller inte komma att gå i samma skola.
Dock skulle det te sig så att en äldre man med pengar på banken insåg att han hade pengarna, men med sin ålderdom så kunde han inte göra något med dem själv (ett misstag många gör, får jag för mig). Mannen beslöt sig för att ge pengarna till kommunen, under förutsättning att de användes till något för ungdomar. Kommunen kliade sig nog något i huvudet… men de gjorde som mannen ville. De anordnade ett läger på en vacker herrgård, och där man fick välja mellan: musik, bild, teater eller dans. Man tog in den kommunala musikskolan och dess lärare att stå för musikdelen, sedan valde man okända.. men sådana som tydligen hade haft en succé på området (billiga människor alltså)!
s6 hade som sagt sommrarna fulla och eftersom hålans människor gärna umgicks med varann hade de inget utbyte av ett sådant läger. (det visste jag inte dock) Men jag blev antagen, under två veckor skulle jag bo i ett rum tillsammans med några andra. Jag kände ingen som skulle dit, dock fick mamma veta att den där kvinnan vars dotter var född samma dag som mig skulle dit. Vi hade ju ett tag bott i samma lite större håla ett tag (den där mormor och morfar bodde, där p2 och hans familj bodde och l3.. och den där högstadiet låg), och de hade visst fortfarande kontakt. Mamma jobbade dessutom fortfarande i den hålan. Det visade sig att vi bekanta hade kommit in på exakt samma inriktning. Teater! Så plötsligt skulle jag inte behöva åka dit själv, vi kunde ju åka själva. Hon kände fler som skulle dit… men vi kunde ju sam-åka och bo i samma rum, det kom vi överens om. Det räddade nog mig en aning.
Ni märker kanske att jag inte ger den här tjejen en bokstav och siffra… är hon inte viktig? Nej hon är faktiskt inte det, inte för min kommande utveckling. Däremot fanns det andra på lägret som kom att och skulle komma att få stor inverkan. En konstig sak var dock att det skedde något märkligt. s6 var inte där.. men hennes bror var där, en av dem. Den äldste såg jag så sällan, men den här brodern träffade jag ofta jag på och enligt s6 så tyckte han ju inte om mig. Men på det här lägret så såg jag inte länge de där nedlåtande blickarna från honom och nu … eller några år senare så fattade jag… det kan faktiskt inte vara lätt att vara just han. Han var en estet, duktig på såväl trumpet som gitarr och sång. Men han uppfostrades i en familj där man satsade mycket på sport. Den äldre brodern höll på med friidrott vet jag, samt att s6 hade sin pappa som tränare i både friidrott och gymnastik. Att då vara den (fysiskt) otränade brodern som hade en fallenhet för musik… det var nog inte lätt. Varför tyckte han då inte om mig? Ja.. varför skulle han? Han såg en överviktig flicka med glasögon, och ganska konstiga kläder som inte hade några egna åsikter, ingen egen identitet… inte fören nu. Nu när vi stod på samma läger och skulle få utlopp för våra estetiska sidor. Han hade ingen aning om att jag hade en, eller att jag ens hade en chans på en identitet. För övrigt så kom s6 inte att bli någon stjärna i sportens värld, hon skulle heller inte bli känd för sitt musikspelande. Hennes bror däremot, kom inte att bli känd visserligen, men han kom att bli bekräftad av andra än sin familj för vad han kunde bäst. Sjunga och spela. Just som mig var han nog en sådan som behövde lämna hålan för att finna oss själva! Idag har jag inget ont att tänka kring honom, däremot har jag något som andra inte hade kring honom. Jag hade sett och träffat hans familj, jag visste hur han hade haft det. Av det så kom vi inte direkt att bli vänner, men vi kom att ha ett gemensamt tyst kontrakt att glömma de åren och gå vidare. För detta skulle inte bli sista gången som jag och s6 bror fann oss på samma plats.
Förutom brodern så fanns även h14 där… och den här gången var jag inte bunden av s6, utan kunde visa upp en annan sida av mig. Jag skulle också möta en tjej, vilken jag kom att ha en bergådal-bane relation med de kommande åren. m22. Det är en tjej som jag idag önskar att jag hade hanterat annorlunda, de som idag är hennes vän har tur. Hon är en sådan vän alla bör ha. Och så ytterligare en person som haft en inverkan (återigen utan att veta om det) fanns också där. k21, en kille som redan då var en av de snyggaste och som man visste inte bara skulle bli snygg, utan snyggast… han kom att ta en del modelljobb. Men han var också något annat, snäll… ödmjuk… trevlig. Han stämde inte alls in på var man hade för väntat sig.
Det var såklart inte bara de här människorna där, men det är de som kom att spela roll senare. Under det här lägret fann jag mig förvirrad… vem i helvete var jag? Okej, jag var kär i h14… men det var ju inte hela jag. Man har ju en identitet— en egen. Jag hade haft det, när jag lekt med p2 eller l3, men jag hade ju inte haft de runt mig kontinuerligt Jag hade en identitet med mormor och morfar… men jag förstod att man inte kunde vara exakt densamma i ens vardagliga liv som man var hos mormor och morfar. Detta var en större prövning för mig än jag trott. Först och främst, jag fick för mig att teater bör vara ett yrke jag borde satsa på. Då kunde jag slippa den där blyga flickan och hänge mig åt en roll, vilket inte är helt fel. Jag funderade många år på att bli skådespelare… sen kom jag att få för mig att bli journalist… tillsist kom vi hit, nu när jag är vuxen. Om jag fick välja nu.. vad skulle jag ta? Skådis? Aldrig i helvete! Journalist? Nä…
Ingen utav dem är en dröm idag, men det finns drömmar, och det är drömmar som jag faktiskt hela tiden aktivt jobbar med. Jag hade gärna blivit författare… det hjälper mig att skriva, och att sedan var jag skrivit. Har jag gjort mina karaktärer onda eller goda (dvs helt overkliga)? Har jag lyckats fånga en vardag i en familjsammansättning mer annorlunda än den jag växt upp i, på ett bra sätt? Oftast inte. Det krävs flera försök av samma manus för att bli nöjd, och jag har faktiskt skickat in de som jag blivit klar med. Än så länge utan att lyckats dock. Manusförfattare är nog egentligen ett drömyrke, då har jag ofta kanske en bok eller en kladd att utgå ifrån! Betyder det att jag går till mitt jobb varje dag och lider? Nej… det gör jag inte. Jag råkar till och med våga säga att jag är bra på mitt jobb… om man är ute efter den typen jag är! Det finns många med samma jobb som gör helt olika, jag skulle aldrig klara att göra det på deras vis eller det som de gör. Men det jag gör… det som jag utarbetat som mitt sätt, det är jag faktiskt väldigt duktig på!
Tillbaka till lägret… nu är minnena lite suddiga, men jag minns att jag kom hem som en helt annan människa. Det var alltså så att vänner skulle vara på lika villkor, att det inte handlade om att en skulle ha övertaget. Det innebar att s6 förmodligen inte var en bra vän, men egentligen tänkte jag att det inte spelade någon roll nu. Vi skulle börja högstadiet, och kunde ju starta på nytt där, eller hur? Nu visste jag ju hur det var att vara en grupp människor och att vara en av alla. En som får ha en åsikt, en som får säga saker och tro saker som de andra inte behöver hålla med om.
Det och förälskelsen av h14 blev större. Vi pratade lite, aldrig själva. Ingen pekade och skrattade, ingen avslöjade något, det var bara två personer som pratade med varandra, inget annat egentligen!
Jag skulle komma tillbaka efter den sommaren full av självförtroende.
Men något var konstigt. s6 och m8 hade umgåtts en del och de spenderade mycket tid tillsammans. Vi hade ju raster gemensamt. På lektionerna var s6 och bästa vänner som satt brevid varann. Framför ögonen på m22, p10 och e10 kanske det dock syntes tydligt. s6 förvandlades så som sig bör. Började bära kläder så som en högstadieelev skall ha till en början, smaklöst…men enligt de modeval som rådde. Hon var ingen extrem dock, skulle aldrig bli det. Hon var inte heller en som började röka. Men vi gled ifrån varandra och plötsligt insåg jag att mina kläder bestod i två par addidas byxor och diverse t-shirts. Inga snygga linnen, utan t-shirts… och det är klart. Jag kom att gå upp mer och mer i vikt under de åren.
Man kan säga att jag och s6 gick åt olika håll. Hon blev mer så som en tjej i högstadiet skall bli, jag verkade istället gå bakåt. Glädjen från lägret blev på något sätt avskuren. Det hade varit en begränsad miljö där man på något sätt var tvungen att finnas med i sammanhangen. Skolan, verkligheten var inte likadan. Den var … brutal och mörk. Identiteten jag hade skapat mig där på den vackra herrgården, den räckte inte och jag skulle komma att sakta men säkert bli en skugga.
glad-ledsen-självmordsbenägen-glad-KAOS
Så är det ungefär. Jag skulle kunna välja bort medicin för att känna mera lycka, mer känsla.. men det skulle då också gälla de negativa känslorna.
Så jag medicinerar, vilket innebär just vad det låter som… på gränsen till… men inte riktigt.
En social fobisk känsla för människor finns också…
Men skriva, det kan jag!
Den här bloggen handlar om en lista av människor som skapat mig. Jag skrev den och det berättas för det mesta kronologiskt, så inom kategorin ”Lilla fröken osynlig”, är det klokt att börja från början.
Jag finner en bekvämlighet med mitt skrivande och skulle gärna inte skriva under pseudonym, men nästan ingen på listan vet att deras personligheter eller deras gärningar som yngre finns återberättade här. Och några har blivit riktigt vettiga… vad jag vet.
”It was a revelation, it was a lovely feeling… first times that you held that small, helpless boy in your arms… then I knew that you saw what I saw… you saw love and for the very first time you might have seen my first sincere smile.Thank you for making my life normal in all of it ’s crazyness.” Mela 15
hyllning ovan är vad jag såg när ni för första gången höll i mitt barn
När jag gjorde min lista, den där natten med demonerna, då försökte jag göra det så att det skulle bli en kronologisk ordning. Som om jag tog ett stadium i taget! e4 och j9, har dock en plats ingen kan ta ifrån dem, och lika mycket som jag skulle vilja skriva ut namnen på de två både u1 och p2, så vill jag skriva dessa namn.
Från början var de båda den som gjorde mig till femte hjulet. Mina två syskon, flickan och pojken som föddes och plötsligt befann jag mig i en kärnfamilj, eller i utkanten av en i alla fall. Huset, två barn – en flicka och en pojke- en mamma och en pappa… och så jag.
Min bror föddes när jag var sju, jag skulle just börja i byns skola, utan att egentligen ha lyckats knyta någon vän under en termin i förskoleklass. Så utan vänner så puttades jag rätt in i en ny skola. Sedan kom jag hem, där alla beundrade den där lilla ungen som var så söt. Och det var han… han grät sällan och han var ett snällt barn. Sedan sade det pang och plötsligt var han en extremt snabb och väldigt busig kille som aldrig kunde vara stilla, en snorunge. Mitt i denna trotsperiod så kom en annan baby, min syster. Jag skulle börja fjärde klass. Mina syskon bråkade mycket, min bror irriterade alltid min syster som i sin tur gick till pappa som skällde ilsket på min bror… och sen gick hon tillbaka för att “leka” och de bråkade igen, men de hade varandra och nära vänner som lekte mycket med varann och med massor av kompisar.
Om jag var hemma, så var jag på mitt rum… jag kom ner och åt, sedan gick jag upp och stängde dörren. Annars var jag hemma hos mormor och morfar. Jag missade mycket och har först nu insett hur nära de är, och hur viktigt de egentligen var att jag kanske lekt med dem någon gång, så som en storasyster ibland gör.
Pojken som var en liten snorunge växte upp. Han växte upp och blev en kille som jag älskar så högt, och som alltid har behandlat mig som en syster, en storasyster att fråga… aldrig någonsin har jag känt mig som en överviktig tönt. Han har också något som för mig är så intressant. Han har lojala vänner som han hänger ihop med. Han hade det svårt i skolan och gick om ett år… helt i onödan egentligen. Han hade, med rätt hjälp, klarat sig utmärkt. Med godkänt i kärnämnena valde han ett praktiskt yrke, som jag har uppfattat att han är nöjd med.
Han har valt att flytta till en lägenhet i byn och har nu ett hem, en bil , ett körkort, en sambo och en katt. Han har ett lugnt liv…om han vill och ett vilt liv om han vill. Men just som med p2 så skulle hans vänner ta hand om honom och hjälpa honom.
En händelse som förändrade honom något… eller kanske inte honom, men mig, var när han blev misshandlad av ett par killar. Hans kompis var hjälplös, men medan han var hemma och återhämtade sig, så kom de dit för att se hur han mådde och hans vän mådde oerhört dåligt över att han inte kunnat hjälpa till. Jag kände en ilska och ett hat. Jag kände;
“Varför i helvete går de på MIN bror, han som aldrig gör någon illa. Han som har ordning och som är den lugne. Varför inte ta mig, jag har ju ändå bara ett kaos!”
Min syster och jag har haft en lite krångligare väg. Hon hade under en period problem med dåliga vänner, och har fortfarande en tendens att, liksom jag hade förr, hamna i situationer där hon plötsligt är för snäll. Hon är duktig, hon är bara otroligt rastlös. Hon vill inte plugga, hon fick inga napp på jobb. Dock, trots att hon gör det för att det är ett måste så gör hon det hon skall. Hon har varit här hos mig och avlastat mig med mitt barn, och det är nog svårt för henne, då hon nu skaffat ett så pass tajt tjej-gäng, att plötsligt åka ifrån dem för att sitta isolerad i min lägenhet tills det är dags att hämta mitt barn. Hon lever mitt liv… fast bara under den tid hon är här. Jag vill så gärna hjälpa henne rätt, och hoppas i all hemlighet att hon någon gång överväger att flytta hit. Men… hon vet inte om det. Dock förvandlade hon mig från den jag var till den jag är.
Hon är också den som lärt mig. Jag har fått kläder från henne, och smink. Det var genom att titta på henne som jag lärde mig att sminka mig. Hon är ingen pedant, utan tvärtom rörig. Hon lägger saker överallt och hennes rum kan se ut som ett bombnedslag ibland. Men jag tror att hon vill flytta hemifrån. Hon är den sista som bor kvar av oss tre barn, och hon spenderar mycket tid därifrån.
Vi tre syskon kan utåt sett verkat ha vuxit upp i en helt vanlig familj, men det är något ni bör veta, något som man liksom med allt annat inte talar om. Min styvfar (mina syskons pappa) har i många år haft problem med spriten och det är vanligt att han på en ledig dag börjar dricka vodka med juice vid tolv, och sedan fortsätter det. Mamma dricker inte sprit, men hon dricker öl och vin… i mängder. Det är intressant hur några år kan spela roll. Jag kunde ibland avundas mina syskon när de var små. De såg pyntande, fredagsmys och blev hämtade och körda till vänner och träningar. Men frågan är vilket som är bäst, att ha en konstgjord värld som spricker, eller att se det förfalla. Mina syskon och jag har aldrig haft samma typ av föräldrar, de fick en mysig barndom… men nu är de vuxna och ser det ärligt och solklart…
Min bror flyttade hemifrån så fort han kunde. Min styvfar kunde ibland komma och vara med på deras fester. En gång var han så berusad att han ramlade i trappan och drog axeln ur led. De fick bära in honom i sängen. Han har somnat under bordet på puben, och vid ett tillfälle hade han min bror med sig och ramlade. Mamma sade åt min bror att komma hem, då han ringde. Han ville inte lämna sin pappa, men vad kunde han göra? Dagen efter kom han hem med en bula i pannan och blodig näsa.
Det talas mycket om barn med missbrukande föräldrar, men vi är så vana. Alla är så vana. Byn vet mycket väl hur illa det är, och jag är övertygad om att de talar om det, men vi vet. Vi vet allt för väl och jag tror min bror flydde. Han orkade inte ha sina kompisar där när han pappa vara som han är.
Det finns dock en händelse som alla i familjen delar. Något som gett oss något speciellt. Det var när mitt barn föddes.Min mamma blev genast mormor och vi bråkar ofta om uppfostran, lite som jag kan tänka mig att mor och dotter gör, när dotter fått barn. Mamma stöttade mig genom graviditeten och varnade mig för hur tufft det skulle bli. Jag väntade mig inget annat. Hon är en underbar mormor till mitt barn. Likaså är min styvfar morfar… jag gör ingen skillnad… Det är min styvfar som funnits för mig så det är han som är mitt barns morfar. Han gör det som morfädrar gör, lär ut att fiska, grillar korv och leker.
Min syster är inte vidare förtjust med barn, men jag minns att hon var livrädd att tappa hen. Hon höll mitt barn försiktigt. Min bror däremot förvandlades från en ung pojke till en kille som plötsligt höll i något han älskade. Han blev mitt barns gudfar och jag har en bild av hur han stolt håller barnet. Han passar hen, han leker och han saknar hen, just som mitt barn saknar både honom och min syster. De ses så sällan och jag önskade att de fanns närmare… jag önskar verkligen det… det kanske hade gett mig chansen till ett, visserligen ungt, men ändå befintlig bekantskapskrets.
Då mina syskon är här, så är jag normal. Helt normal. Jag har någon att prata med, jag kan laga mat och vi kan äta flera, jag blir avlastad…ungefär som jag kan tänka mig att det är i en vanlig familj. Jag blir en bättre mamma med deras stabila stöd.
Jag vill ta detta tillfälle i akt att uttrycka min kärlek efter er båda, och jag kan inte beskriva i ord hur mycket ni betyder för mig. I mina svackor är det era besök som stabiliserar mig. All kärlek till er!
Det var ju så det började. En natt när demonerna vägrade försvinna så började jag också tänka på vad och vem som format mig, jag har ju ändå levt ett par år nu. Jag är inte längre en flickan, inte heller en tjej – utan jag är en kvinna.
Jag upprepar att namnen på personerna har ersatts med en bokstav och en siffra. Vissa personer återkommer i olika skepnader, andra personer är två eller flera, fast de har samma nummer. Det beror inte på att de är samma person med samma syfte. Det beror oftast på att de enskilt inte lärt mig lika mycket som dem tillsammans.
Sedan tillkommer det människor som jag efter hand inser hade mer värde än jag trodde. Jag hade publicerat listan här först, men tog bort den, det blir bara rörigt om den sedan inte stämmer.
Alla dessa personer har lärt mig något. Vissa utan att ens veta om det. Några… som till exempel ”m22”, hon ändrade sig själv och utvecklades, vilket gjorde att jag också gjorde det. Just m22 var svår att skriva om eftersom hennes värde för mig ändrades, och har framförallt ändrats nu när jag fått perspektiv på livet.
Även händelser, viktiga för mig och min person, är med på listan. Det står vad det är (tex ett läger), men nämner inga namn på platser.
