Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

Jag har varit i Belfast för andra gången. Jag skrev dagbok under resan för att försöka dokumentera vad det är med staden. Här är den…

 

Första dagen

Det är konstigt att skriva ett brev som detta här, men samtidigt är det inte konstigt att jag sitter och gör det här, mitt i det enda sammanhang jag någonsin känt. I Belfast. Staden jag älskar så innerligt och det är inte så konstigt egentligen. Jag och Belfast har mycket gemensamt. Det är en stad i Europa som upplevt så mycket ondska och så mycket hat. Jag har kanske inte utåt sett varit med om mycket, men mitt inre är skadat djupt. Belfast har upplevt ondska och hat i nutid. Det är en stad i vilken man kan vara britt eller irländare, men inte både och. Man kan vara katolik eller protestant, men inte både och. Det finns så mycket som egentligen borde göra att Belfast fortfarande är en krigszon. Förra gången jag var här så hamnade jag av en händelse på ett fyrstjärnigt hotell, ett hotell mitt i stadens centrum. Mitt i allt. Mitt i där man försöker att riva det gamla för att ersätta det med nytt. Nu sitter jag här i en annan del av staden. På ett mindre lugnt, nästan öde hotell i universitetsområdet. Det är tydligt att detta område inte är lika städat. Många hus och lägenheter runt omkring står tomma. Det är grafitti och skräp överallt. En smutsigare sida av staden och jag älskar det. Det finns ingen skam i det. Istället är personalen nära tillhands ifall man behöver hjälp att hitta något. De ber mig inte att undvika vissa gator eller områden.

Det var inte särskilt längesedan som Belfast skilldes åt av en mur. Det var rent av nyligen. Jag växte upp på 90 talet och minns stridigheterna. IRA-bomber och bråken, kriget. Det var i nutid. Muren kallades fredsmuren, ironiskt nog! Idag möts man inte av en delad stad, man möts istället av en stad som trots sin slitenhet är charmig inte minst tack vare dess människor. Det är en lugn stad, där barn leker ute på gator och där man stannar och talar med främlingar. Människorna är fulla av empati och vänlighet. Man talar öppet om tiden som man lagt bakom sig. Man pekar ut det stora tingshuset där det fortfarande finns taggtrådet på murarna. Det var i det huset som de värsta IRA terroristerna åtalades. Man visar fredsladyn, statyn som symboliserar staden idag.

Samtidigt kan man en kväll sitta på en pub eller bar och hamna mitt emellan två människor, den ena säger sig vara britt och den andre säger sig vara irländare. Det är en stad som är en fånge! En nation som ligger på den gröna ön, men som “tillhör” England, styrs från England. Man kan till och med få olika sedlar. Ibland får man de vanliga engelska punden, och ibland får man pengar där det står “bank of Ireland”.

Vi är lika i vårt kaos och i vår fångeskap i oss själva. Men Balfastborna vill leva! Jag vill inte leva för något annat än min son. Han är faktiskt den enda anledningen till att jag vaknar och går upp ur sängen. Jag lever inte alls egentligen. Jag har svårt för folket, för deras vänlighet och öppenhet, samtidigt hatar jag min egen slutenhet! Mitt eget fördärv! Jag har ett barn! Ett ungt barn som lever med en sjuk mamma, en mamma som han ibland inte ens vill tala med. Han vet… han känner snabbare än mig när jag mår dåligt.

Jag är samtidigt dottern som misslyckades med att vara som de andra. Jag missade mycket eftersom jag flydde till mormor och morfar eller gömde mig bakom en stängd dörr. Jag satt där ensam i mitt rum. Varför läts jag sitta där? Jag växte upp med föräldrar som hade syskon, äldre och yngre! De är båda mellanbarn och har kunnat leva på sina syskon, jag vet inte om de gjorde det, jag säger bara att de hade den chansen. I mångt och mycket växte de båda upp och hade sociala närverk, såg de inte att något var märkligt med mig? Såg de inte att något var fel?

Jag är även systern som inte kunde vara en förebild. Systern som misslyckades. Mina syskon har varandra och de kommer att klara sig bra, jag önskar bara att jag funnits där på ett annat sätt.

Jag älskar mina nära så innerligt. Mina föräldrar, mina syskon och framförallt min son. Därför är detta det rätta. Det rätta för alla.

Jag är så ledsen för all smärta jag har åsamkat alla.

 

Jag är utmattad, jag är urholkat och jag känner bara när jag går på kanten, Varje andetag gör så ont. Varje andetag är som en kniv i mitt bröst, en kniv i mitt hjärta!

Jag vill slå sönder alla speglar runt omkring mig. Jag vill plocka upp skärnorna och skära upp min hud, förstöra mig mera än jag redan har gjort. Ärren visar smärta, de visar utåt, det som jag har inom mig.

Jag vill slita sönder mig, visa er alla vad som finns inom mig.

 

Belfast är full av krossat glas, ölflaskor, vinflaskor och trots att det finns skyltar om att inte skräpa ner, så finns de där. Ibland har jag lust att stanna och plocka upp dem, bara stanna på mitt på gatan här… kanske skulle någon stanna och försöka stoppa mig… en främling här, någon som inte känner mig, som inte vet vem jag är. Denne skulle kanske stanna och försöka hjälpa mig. Men vad vore poängen med det? Det är bättre att jag återigen gör som jag gjorde förr. Drar mig undan och försvinner utan att någon annan blandas in.

 

Andra dagen

Jag hatar att inte känna någon här! Att inte kunna gå ut och dricka och tala med folk, det är inte bara att bara! Jag har inte verktygen och det gör mig galen! Ledsen! Upprörd! Folk ler emot mig av vänlighet, folk som inte känner mig… det är en akt av empati, en akt av vanlig mänsklighet med för mig är den så okänd och främmande att den skrämmer! Tänk er då att tala med okända!

Servicepersonal är vänlig, de talar med och till en som om vi känt varandra i evigheter. För en kort stund får jag känna mig som en människa, den korta stund det tar att handla något, vad det än kan vara. Jag får uppleva mänsklig kontakt.

På puben sitter jag dock ensam. Osynlig. Bara en ensam medelålders kvinna som dricker en öl eller fyra på utsidan, men på insidan en ensam medelålders kvinna som dricker för att stilla de demoner som sakta men säkert tar död på henne! Någon som försöker dricka bort sina bekymmer i ensamhet! Det skrattas runt om mig, det är söndag och folk är med sina vänner eller sin familj på puben som vilken grej som helst.

Mamma har ringt, och smsat, hon kanske är oroad och det är nog så att hon bör vara det!

Slutet känns nära. Detta mellanläge, där man lever i tomhet utan att egentligen vara levande, det gör så ont och det förgör mig! Du lever, men ändå inte … du är bara ensam, alldeles ensam.

Idag gjorde jag det. Jag stod och tittade ner i floden från bron, undrade om jag skulle frysa ihjäl i vattnet eller ifall jag kanske skulle slå i huvudet i stenarna runt omkring och dö på så vis.

 

Tredje dagen

De vet inte om det, ingen vet om det, men de har räddat mitt liv… igen. Vänligheten, små ynka ord, komplimanger som tycks vara sådan vardagsmat för dem.. det är skillnaden mellan liv och död för mig.

 

Hotellets bartender, från första gången jag satte foten här har han varit ärlig och vänlig. Inte på ett servicesätt, utan på ett mänskligt sätt. Han får de andra runt honom att lysa och bli avslappnade. Han skrattar högt, leker med de små barnen, diskuterar allt emellan himmel och jord och framförallt så är han vänlig och nyfiken på alla gäster.

 

En berusad ung man bad mig om mitt nummer idag. Han var sliten och medgav öppet att han missbrukade cannabis, men inget annat längre (uppenbarligen). Han hade denna måndags förmiddag varit och inhandlat öl och han stannade av en händelse för att be en man vid bordet bredvid mig om en cigarett. Han tackade vänligt och vi började sedan prata. Ytligt prat, inget allvarligt. Men det handlade mer om hur till och med de slitna i denna stad är vänliga och empatiska.

En ung amerikansk kvinna och en ung brittisk man satt under gårdagen och talade med mig, hela kvällen. Vi talade om allt. Det var en mänsklig kontakt, helt utan några baktankar från någon egentligen. Det var ett samtal, ett vanlig samtal mellan tre personer, ett vänligt samtal. De känner inte mig, så de vet inget om mig. Men för dem var jag precis som dem, normal på något vis… helt normal (om man nu får använda detta ord utan att förarga retoriker eller psykologer). För mig var det i alla fall känsla, en underbar känsla att bara få tala med några om allt möjligt.

 

En försäljare stannar mig på gatan och frågar vänligt med vilka jag har mitt bredband, jag berättar att jag inte bor här. Han frågar då om jag är amerikanska och jag svarar att jag är ifrån Sverige. Han berättar då att han inte kan hjälpa mig med ett bredbandsabonemang, men han berömmer min engelska och frågar sedan om jag är här på semester, jag svarar ja. Han frågar då hur länge jag är här och jag svarar att jag åker hem imorgon. Han önskar mig en fin dag. När jag sedan går förbi igen så kommer han ihåg mig och att jag var ifrån Sverige. Detta trots att han står på en av de mest vältrafikerade gatorna i Belfast och trots att det har gått ett bra tag sedan jag kom förbi förra gången.

 

Jag går in på ett apotek och frågar en kvinna där om mina receptbelagda mediciner och om tullen. Jag berättar att jag på vägen hit packade dem i bagaget som skickades direkt till Belfast, men att jag denna gång ämnar att ta med allt bagage som handbagage. Hon frågar vilken medicin det gäller och jag svarar att det gäller Diazepham, hon känner till den. Hon frågar om kartan ligger i förbackningen med bipacksedeln, och jag svarar att den gör det. Hon säger då att det inte borde vara några problem, jag nickar. Hon ber mig vänta och dubbelkollar med en kollega. Hon säger att det värsta som kan hända är att medicinen beslagtas, men att hon inte kan tänka sig att jag kan bli arresterad för det. Jag ser förmodligen lättad ut. Hon tar min hand och ler. Hon säger sedan att hon inte kan förstå varför någon som jag skulle behöva en medicin som den.