Natten och morgonen då sanning kom ikapp…

Det hände…

Kroppen tog slut. Allting tog slut.

Jag minns inte speciellt mycket, bara att jag tog ett beslut om att inte åka hem. Efter det är allting till mesta delen svart…

Jag kollapsade någonstans.

Jag minns hur någon försöker få kontakt med mig, men jag hade inte krafter att ta någon kontakt. Jag minns hur det ställdes frågor, vad var mitt namn? personen visste inte. Var kom jag ifrån? personen visste inte… han… för det var en han fick jag veta senare, han visste absolut ingenting om mig. Han hade stannat för att en kvinna kollapsat och han hade följt med henne i ambulansen, tagit hand om hennes saker. Men han hade ingen aning om vem jag var, vad jag hette, vart jag skulle eller vart jag kom ifrån. Han visste inte heller vad jag fått i mig… Allt han visste var att väska han bar på var min.

Jag fann min legitimation i ytterfacket av väskan, så fick de veta mitt namn och personnummer. Personen som räddat mitt liv lämnade mig på akuten i trygga händer. Jag fick en fråga om jag hade haft sällskap med någon och jag skakade på huvudet. De sade att jag hade haft tur. Jag hade hamnat i armarna på någon som var en bra människa.

 

Sedan kom frågorna man inte vill ha, har jag missbruksproblem? har jag någon de kan ringa? Hur hamnade jag där jag hamnade? Jag hade inget svar. De sade att så som mina prover såg ut, så tydde det på att jag inte tog hand om mig själv bra. Jag varnades när man förstod att jag faktiskt hade en kontakt inom psykiatrin och en diagnos som inte togs om hand av den enda personen som skall göra det, jag själv! De ville ringa efter någon som kunde hämta mig, men jag kunde inte med att ge något nummer. Jag skämdes för mycket. Jag skäms fortfarande, men jag är samtidigt så fruktansvärt rädd för vad som skall hända nu… jag har alltid haft kontroll på allting. Jag har alltid vetat hur saker och ting kan sluta om jag gör på en specifikt sätt, men aldrig någonsin har jag så fullständigt tagit slut och gått sönder.

De senaste dagarna har jag spenderat i sängen och tänkt. Jag är fortfarande inte färdig och det finns bara ett fåtal människor som fått fragment av det som hände. Om du läser det här så har du hamnat här inne på något sätt. Antingen är du här ibland och tittar eller också hamnade du bara här. Att du läser mina ord känns bra dock, precis som den okände personen som tog hand om mig, som räddade någon han inte ens kände.

Jag antar att mitt syfte för detta inlägg är att tacka dig som fanns där när jag slutade att fungera.

Published in: 1. Vem? Vad? Varför?, 3. Lilla fröken osynlig, 4. Demonerna on 18 september, 2016 at19:38 Kommentarer inaktiverade för Natten och morgonen då sanning kom ikapp…
Tags: , , ,