Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

Jag fanns där, mitt ibland er. Jag menar inte att ingen såg mig. Jag menar inte att alla var elaka emot mig,men vad jag menar är att jag var där som en observerare. Medan ni levde ert liv, så försökte jag lära mig. Ni var många som lärde mig mycket. Både bra och dåliga saker. Ingen av er kunde veta vad som var felet, varför jag aldrig passade in. Jag visste inte själv..

Borderline, den ena diagnosen. Det har med psyket att göra och är precis de det låter som, att alltid vara på gränsen. Aldrig bra, men då och då stabilt via medicinering. Extrema dalar, och utan medicin troligen en del toppar. Men det var längesedan jag kände av dem. Numera känner jag ingenting ibland, fullständigt likgiltig och jag vet inte men det kanske är bättre att känna. Bra eller dåligt… men bara att känna något. Detta tillstånd är fruktansvärt. Därför skriver jag detta… med förhoppningen att jag kan få känna igen.

Det är dock inte slut där… det där med att jag aldrig riktigt var med, på något sätt fanns jag alltid vid er sida, visste aldrig vad jag skulle säga och gjorde mig gärna tystare än jag ville vara. Jag tror inte jag sade många ord i första klass.. och de jag sade, det sade jag så tyst att ingen hörde. Jag var rädd att säga fel och jag kände mig ensam, fullständigt ensam i ett klassrum på en skola full av folk som kände varann.

Den där rädslan… den där skräcken att inte ha en aning om hur jag skulle bete mig. Vad som var rätt och vad som var fel beteende. Det kallas Asberger syndrome, och man kan lära sig de sociala koderna för livet, men det är svårt när diagnosen kommer vid 25 års ålder. Det betyder att jag ingenting visste alla de där gångerna som jag kände mig så dum och konstig, inte alls som en av er.

Förutom min lekmannakunskap om mina egna tillstånd, så direkt (bitvis) hämtat från habilitering.se så står det;

“Aspergers syndrom liknar autism. Det är framför allt inom två områden som funktionsnedsättningen innebär svårigheter: socialt samspel och begränsade beteenden, aktiviteter och intressen. För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen/…/

 

/…/två huvudsakliga kriterier för att diagnostisera Aspergers syndrom:

1. Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel.

2. Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.”

Jag fick den när jag var 25 år och den förklarade mycket… men den var inte till så mycket hjälp.

Den andra diagnosen, borderline beskrivs enligt 1177.se så står det;

“Borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning är olika benämningar på samma diagnos/…/

/…/ Vid emotionellt instabil personlighetsstörning har man ett beteendemönster som stämmer överens minst fem av dessa symtom:

• Stark rädsla att bli övergiven.

• Störd, förvriden eller instabil självbild.

• Återkommande känsla av tomhet.

• Kraftig pendling mellan olika känslolägen.

• Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.

• Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.

• Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

• Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.”

Denna blogg, (som förövrigt också kommer att skickas in som manuskript) skrivs under pseudonym, för att skydda dessa personer, för säkerhetsskull nämns de inte heller vid namn utan med en bokstav och en siffra (exempelvis u1, p2 och l3 som är de första jag kommer att berätta om)

Jag föddes under vintern, men inte på någon utav högtiderna och inte den 1 december eller 31 december. Jag växte inte upp i en kärnfamilj, till en början. Jag växte upp först med en ensamstående mamma, och jag har aldrig gått på vare sig dagis eller fritids. Jag växte sedan upp utanför ett samhälle eller en by som är liten, men vad större då, det fanns fler folk som passerade, fler ställen som fortfarande gick runt. Exempelvis ett bankkontor och ett postkontor… maten på skolan lagades av köket själva… ja, det var till och med så att skolan byggdes ut för att elevantalet ökade. Byns befolkning var kända för varann och att komma dit var svårt. I mitt fall, extremt svårt… så svårt att jag faktiskt aldrig lyckades.

Jag lyckades heller aldrig med konceptet kärnfamilj, för jag hamnade faktiskt i en. Mamma träffade någon och vi flyttade till ett hus. Jag hade aldrig bott i ett hus innan, och det kom sig så att jag aldrig någonsin kom över vissa saker. Exempelvis så knarrar det i hus, det knarrar, det knakar, det finns många fönster och ännu fler sätt att bryta sig in. Att det dessutom låg mitt ute i ingemansland (för inte bara var byn liten, vi bodde inte ens i den, utan utanför) Jag hade svårt att inte sova i mammas säng, det hade jag alltid gjort, men nu gick inte det. Jag skulle ligga i mitt rum och som alla andra människor så skulle lampan vara släckt (jo, jag trodde verkligen att jag var den enda som var mörkrädd). Rädslan övervann så klart och jag sov alla nätter då och nu (med få undantag) med lampan tänd.
I huset fick jag ett rum, nytapetserat. Huset renoverades för en familj och så kom min lillebror. Han kom  just då jag började skolan och på skolan var jag tyst och jag var rädd. Jag var blyg, jag kunde inte rita och jag undrar faktiskt hur jag tog mig igenom första klass. Anledningen är att jag idag har svårt att läsa texter, ta in och minnas information. Jag stavar dessutom fruktasvärt dåligt. Men jag minns bara en sak… jag var fullständigt livrädd. Jag trodde mig ha någon, så som alla andra. De flesta hade ett syskon, en kusin, en kompis de växt upp med… jag hade något liknande. Mannen som faktiskt fortfarande är min styvpappa hade syskon, som hade ett barn i skolan, som alltså då skulle kunnat vara min kusin.