Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

Om nu kärleken till h14 hastigt försvann, så är det som känns för k23 mycket mer komplicerat. Antingen var jag väldigt kär i honom eller också bara helt förbluffad över hur han inte stämde inte på några av alla fördomar. Jag tror därför att de flesta i vår skola har haft en hemlig eller inte hemlig förälskelse i k23.

Låt se nu… han kunde ha kläder på sig en dag som kostade mer än min garderob, han kunde se högtfärdig ut, han kom från en familj som hade det bra ställt, det stod klart att han kameran älskade honom redan tidigt. Han kom att göra lite modelljobb (har jag kanske redan skrivit det?) senare, till absolut ingens förvåning. Han borde därför ha kunnat gå omkring och bara vara och folk hade kysst hans fötter, han borde ha krossat alla tjejers hjärtan och han borde verkligen inte vara snäll och ödmjuk, vilket han var. e11 slutade hälsa på mig efter en termin, men k23 fortsatte. Han gick aldrig bort ifrån sitt gäng av vänner han alltid haft (även om han fick nya), man hörde aldrig om några stora skandalösa fester där han druckit sig så pass att han gjort bort sig helt. Nä, k23 är en kille jag aldrig kommer förstå mig på, men han är en som ger mig hopp. Han ger mig hopp för människor, han bevisar att det går att ha alla röda flaggor varnandets för snobb eller bortskämd idiot, men ändå inte uttrycka något av detta. Som om även de som kommer från “rätt sida av spåren” (hm, låter bättre på engelska; “right side of the tracks”) kan förstå saker som bara de där från fel sida (med sin hårda livsstil och ofta hemska erfarenheter), brukligen annars förstår. Han ville bli läkare, jag hoppas han är det idag! Jag hoppas det inte bara för att jag önskar honom något bra, utan för att jag vet att när gamla som unga kommer till honom så bli de väl mottagna… om han nu inte har förändrats helt, men jag tvivlar. 

Detta skiljde sig mycket markant från k11 till person, så man kan ju inte säga att jag hittat min typ ännu. Från den (alltså för den lilla lilla lilla hålet sett) badboy man ändå fick lov att säga att k11 var, så var detta mera av en mammas pojke – aktig typ. Men han passade dock in i i mönstret som jag hade fostrats i. Ni vet, bland folkdans, munspel och en pensionärskultur i vilken jag alltid fanns i centrum. h14, vi har talat lite om honom, hur jag på lägret blev så kär så kär, hur han efter den där orkestern (där jag spelade ett instrument som jag inte hade minsta passion för, men ändå fortsatte med. Jag spelade även ett annat instrument som jag visserligen hade viss passion för, men inte den sorten som den kommunala musikskolan erbjöd utan den som p2:s pappa erbjöd. Men orkestern ledde till att h14 behövde skjuts hem och som ni finns från tidigare inlägg så samåkte s6, e12, jag och h14.

h14 däremot, han hade stor passion för sitt instrument och han kom ifrån en stor musikalisk familj med rötter på Irland. Jag byggde upp hela vårt lilla mysiga liv… i alla fall tills vi var i 25 års åldern…och naturligtvis bara i mitt huvud. När jag började sjuan så gick han i åttan och i ungefär en halv termin av trånande, så slutade det plötsligt. En förälskelse, en kärlek (trodde jag) tog bara slut. Fungerade det verkligen på det viset? Ja. Lägret där jag blev kär hade gett mig en identitet, min allt mera försvinnande gestalt började se sprickor. 

På lägret hade han varit bland de mest populära, bland de som imponerade, så också på musikskolan och dess orkester. Men i skolvärlden, vem var han där egentligen? Han verkade inte alls vara populär, han verkade inte direkt ha några nära vänner… kanske en (s23) och jag klickade mera med den personen eftersom han pratade utan ansträngning. Jag blev inte kär i hans vän, men jag fick en röst. Han pratade så mycket och så lätt att även jag kunde få vara med i en diskussion. h14 däremot höll sig i bakgrunden, om ens det, till synes ointresserad. Det var då jag antar att det gick över. Jag insåg att hans ego var extremt stort, men i skolans värld hade han inga mandat och därför uppfattades han nog som en smula nonchalant.

kärlek…

Högstadiet, och dess förvandling från barn till …. mindre vuxna som är skitjobbiga och tror de vet allt. Hormoner på högvarv. Många förlorar oskulden, jag var inte en av den. Men bara för att jag må ha blivit allt mera osynlig så innebar inte det att jag i min hjärna var annorlunda. I nästa inlägg kommer vi prata om hon som blev den bästa vännen brevid. Men i det här skall vi analysera de kärlekar jag hade mellan första kärleken fram till den som nästan blev farlig.

Det fanns många på den här listan som betyder så mycket, och som har lärt mig allt om mig och mina personligheter, men de finns egentligen bara en enda av denna. Första kärleken.

Det skedde mitt i cirkusen med m7, m8 och s6, någon gång kanske i fyran eller i femman. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kände, hur varm jag blev i kroppen… hur jag ville berätta för alla. Jag berättade för s6, och hon hade viss ”tillgång till honom”, k11.

Jag hade ingen aning om vad en förälskelse var. Jag kom ifrån ett hem, en släkt där man dolde kärlek. Man kramades sällan och pussades ännu mera sällan. Inte alla så klart, inte hela släkten, bara den delen jag bodde och spenderade tid med.

I den här åldern handlade det dessutom inte om liv och död.. eller om framtida makar. Det trodde man inte då. Det var folk överallt som blev ihop med andra som sedan gjorde slut, och inget verkade allvarligt. Men jag kom aldrig längre än att vi på något sätt blev bekanta eftersom s6 hade en sin länk till honom. Eller nej.. inte bekant! Detta var en by, vi hälsade på varandra och vi kunde någon gång befinna oss i samma utrymme…. som matkön.

En gång tog han en sådan där plastpeng från skolan och lade den i de där maskinerna där man antingen kunde få ett tuggummi eller någon form av leksak i en rund plastboll. Han sade;

“Kolla här!”

och vred runt. Det fungerade och en plastboll kom ut och jag fick den! Detta har han glömt nu, men jag minns att kinderna blev varma (och troligen röda) av detta! Men det var så nära jag kom. Jag vet inte om s6 berättade för honom, men det har ingen större betydelse, oavsett detta så kom bi aldrig att bli ihop.

Jag kommer inte riktigt ihåg om jag tänkte på ifall han hade “chans” på någon. Han var ett år äldre, men bodde och så vitt jag vet så bor kvar i byn.

Vid den här tiden hade det utvecklats ett mönster med mig. Jag klarade inte av situationer där det var meningen att man skulle ha roligt eftersom jag inte hade en aning om ifall jag tyckte det var roligt. Ett exempel var discon… hade jag roligt på dem?

Jag minns att jag en gång fick följa med en mamma hem eftersom jag inte mådde bra. Det var ju de där med “körtlarna i magen” ni vet. På discon var det meningen att det skulle vara roligt, vare sig man var de som annordnade dem eller ifall man var de som anordnade dem eller den som var där som gäst. De handlade om ansvar. Det handlade för tjejer om att klä upp sig, och kanske ha pyttelite läppglans på (detta var 1990-talet som sagt).

Vad tyckte jag? hade jag en dröm om att k11 skulle märka mig? Självklart. Trodde jag att han skulle det? Nej. Jag trodde faktiskt ingenting, jag kände ingenting, ingenting förutom att jag inte riktigt var där. Jag stod ofta i ett hörn och såg folk ha danstävlingar och såg dem dansa med varann. Jag kanske stod i kiosken och köpte godis då och då… men inte så ofta. Jag var ju så grymt dålig på matte.

k11 var den första förälskelsen som sagt, discona i mellanstadiet var min första träning till att se människor i en och samma miljö, med samma syfte… att ha roligt! Jag visste inte hur… bara att man tydligen skulle ha det… hur det nu var!  Den första förälskelsen är speciell… så även för mig. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag skulle neka honom idag.