Lilla fröken osynlig-honesty of a borderline mind

“Bara de bästa dör tidigt”

Jag vet inte vem som sagt det, men ofta stämmer det nog. Ofta blir vi chockad över vilka som går bort, och hur de går bort. Det var samma sak när jag kom hem en aprildag 2002 och fann min mamma gråtandes. Inte bara gråtandes faktiskt utan helt utom sig. Jag minns inte hur hon sade det med jag minns hennes röst. Den liksom chippade fram orden;

”u1 har dött. Hon tog livet av sig”

Hur skulle jag reagera på det? Jag visste ingenting… eller jo, jag hade frågat mamma om en sak hon nämnt. Han hade sagt;

”u1 är deprimerad!”

Jaha? och vad betydde det undrade jag. Svaret jag fick var att det betydde att man är ledsen. Som om något tagit ens spade i sandlådan? Och sedan när man sagt förlåt så är det bra… ledsen så? Eller vad? Jag kan bli arg ibland över att det hölls hemligt, att jag inget fick veta. Jag var ett barn när jag fick höra om hennes depressioner, men jag var inte ett barn när hon dog. 6 år senare. När jag var 10 så trodde jag att ledsen var något sådant. Kanske att hon som jag inte hade bra vänner, men det fick jag inte heller ihop. Jag hade träffat hennes vänner! De var bra vänner, så kanske var hon bara lite nere för en period.

Perioden blev till år, men allt skedde under tystnad från oss ”barn”, piller byttes ut, doser sänktes, höjdes… samtal med psykologer hit och psykologer dit…allt i skuggan för oss ”barn” trots att vi lämnade barndomen ( i alla fall jag) och fann livet som det var…

Jag tänker ibland vad som hänt ifall jag fått veta, sannolikt hade jag inte kunnat göra någonting alls. Hon hade bestämt sig, alla förberedelser visar det. Hon steg upp och klädde på sig, gick sedan till bron, hoppade över räcket och stod sedan och inväntade tåget… sedan precis rätt ögonblick släppte hon sedan taget om livet. Då har man bestämt sig. Det fanns ingen tvekan, hon släppte taget.

Reaktionerna blev märkliga. Jag tror att hon lämnade mormor och morfar med brustet hjärta, även sin pappa. Hennes mamma har en insikt, hon var ledsen… men inte arg. Övriga släkten var arga, de vuxna alltså. Jag var… jag fick många tankar, men inte en enda var en ilska riktad emot henne! Jag respekterar hennes val, jag försöker att förstå de som vågar släppa taget om livet, hur de klarar det. I u1:s fall handlade det dessutom om att släppa i rätt ögonblick. Jag har ibland undrat vad och vem hennes sista tankar ägnades, om hon var rädd och om hon är lycklig nu.

Men även om jag respekterar hennes val, så finns det något onaturligt i att begrava sitt eget barn. Som mamma, jag skulle inte klara det… och jag kunde förstå att det måste vara den värsta mardrömmen för föräldrar, redan innan jag själv fick barn (för jag har ett barn) att begrava sitt eget barn. Lika märkligt måste det vara för den präst som en gång, inte så många år tidigare, konfirmerat nu får begrava. Den 23 åriga flicka som han hade komfirmerat 9 år innan.

Det var för mig en märkligt syn. En kista, massor av blommor och annars så stabila släktingar sårbara. De flesta så pass att de valde att inte ta med sina barn. Som jag minns det var jag den enda kusinen där. Det fanns aldrig något tvivel från min mamma dock, jag skulle med om jag ville.

Kyrkan var full och det gjorde mig glad, jag undrade om de som hade förstört henne var där, jag undrar om de kunde sova på nätterna när de fick veta vad som hänt. Kanske är det någon av er som läser detta, jag vet att vi alla skall förlåta… men jag förlåter inte er. Jag hoppas faktiskt att ni har insett vad ni gjorde, ni mördade min idol och kom undan. Blunda och se henne släppa taget om räcket… precis i rätt ögonblick lämnar hon den värld som ni förstörde för henne. Ni såg henne inte ens i ögonen, ni bevittnade inte ens … ni fick bara ett kort meddelande, säkert så var det några av er som inte ens insåg att hon led… men jag ber er att tänka på det nu. Jag har tagit upp tillräckligt med plats för er. Ni borde inte ens fått dessa rader, men nu blev det så.

U-E-J1979-2002

Det irriterar mig att inte skriva ut hela hennes namn, men jag hoppas att det för er inte skall spela någon roll. Nästa gång ni kallar någon ett öknamn, nästa gång ni fryser ut någon och nästa gång ni upprepade gånger ger er på samma person. Tänk då på vad jag just berättat… Tänk efter väldigt noga…

Kyrkan var full… alla var där för att hedra henne… skulle den vara det för mig? Sådana tankar slår mig ibland och gör ont. Jag sitter liksom fast. Jag vågar inte dö, men jag är inte riktigt levande. u1 vågade, sedan kan man i all evighet föra en diskussion om ifall det var rätt beslut. Men i ärlighetens namn så är faktiskt hon den enda som kan/får ta det beslut… vi runt omkring kan bara ha vår åsikt.

Det var ju så det började. En natt när demonerna vägrade försvinna så började jag också tänka på vad och vem som format mig, jag har ju ändå levt ett par år nu. Jag är inte längre en flickan, inte heller en tjej – utan jag är en kvinna.

Jag upprepar att namnen på personerna har ersatts med en bokstav och en siffra. Vissa personer återkommer i olika skepnader, andra personer är två eller flera, fast de har samma nummer. Det beror inte på att de är samma person med samma syfte. Det beror oftast på att de enskilt inte lärt mig lika mycket som dem tillsammans.

Sedan tillkommer det människor som jag efter hand inser hade mer värde än jag trodde. Jag hade publicerat listan här först, men tog bort den, det blir bara rörigt om den sedan inte stämmer.

Alla dessa personer har lärt  mig något. Vissa utan att ens veta om det. Några… som till exempel ”m22”, hon ändrade sig själv och utvecklades, vilket gjorde att jag också gjorde det. Just m22 var svår att skriva om eftersom hennes värde för mig ändrades, och har framförallt ändrats nu när jag fått perspektiv på livet.

Även händelser, viktiga för mig och min person, är med på listan. Det står vad det är (tex ett läger), men nämner inga namn på platser.

Jag fanns där, mitt ibland er. Jag menar inte att ingen såg mig. Jag menar inte att alla var elaka emot mig,men vad jag menar är att jag var där som en observerare. Medan ni levde ert liv, så försökte jag lära mig. Ni var många som lärde mig mycket. Både bra och dåliga saker. Ingen av er kunde veta vad som var felet, varför jag aldrig passade in. Jag visste inte själv..

Borderline, den ena diagnosen. Det har med psyket att göra och är precis de det låter som, att alltid vara på gränsen. Aldrig bra, men då och då stabilt via medicinering. Extrema dalar, och utan medicin troligen en del toppar. Men det var längesedan jag kände av dem. Numera känner jag ingenting ibland, fullständigt likgiltig och jag vet inte men det kanske är bättre att känna. Bra eller dåligt… men bara att känna något. Detta tillstånd är fruktansvärt. Därför skriver jag detta… med förhoppningen att jag kan få känna igen.

Det är dock inte slut där… det där med att jag aldrig riktigt var med, på något sätt fanns jag alltid vid er sida, visste aldrig vad jag skulle säga och gjorde mig gärna tystare än jag ville vara. Jag tror inte jag sade många ord i första klass.. och de jag sade, det sade jag så tyst att ingen hörde. Jag var rädd att säga fel och jag kände mig ensam, fullständigt ensam i ett klassrum på en skola full av folk som kände varann.

Den där rädslan… den där skräcken att inte ha en aning om hur jag skulle bete mig. Vad som var rätt och vad som var fel beteende. Det kallas Asberger syndrome, och man kan lära sig de sociala koderna för livet, men det är svårt när diagnosen kommer vid 25 års ålder. Det betyder att jag ingenting visste alla de där gångerna som jag kände mig så dum och konstig, inte alls som en av er.

Förutom min lekmannakunskap om mina egna tillstånd, så direkt (bitvis) hämtat från habilitering.se så står det;

“Aspergers syndrom liknar autism. Det är framför allt inom två områden som funktionsnedsättningen innebär svårigheter: socialt samspel och begränsade beteenden, aktiviteter och intressen. För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen/…/

 

/…/två huvudsakliga kriterier för att diagnostisera Aspergers syndrom:

1. Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel.

2. Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.”

Jag fick den när jag var 25 år och den förklarade mycket… men den var inte till så mycket hjälp.

Den andra diagnosen, borderline beskrivs enligt 1177.se så står det;

“Borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning är olika benämningar på samma diagnos/…/

/…/ Vid emotionellt instabil personlighetsstörning har man ett beteendemönster som stämmer överens minst fem av dessa symtom:

• Stark rädsla att bli övergiven.

• Störd, förvriden eller instabil självbild.

• Återkommande känsla av tomhet.

• Kraftig pendling mellan olika känslolägen.

• Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.

• Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.

• Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

• Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.Självskadebeteende, självmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.”

Denna blogg, (som förövrigt också kommer att skickas in som manuskript) skrivs under pseudonym, för att skydda dessa personer, för säkerhetsskull nämns de inte heller vid namn utan med en bokstav och en siffra (exempelvis u1, p2 och l3 som är de första jag kommer att berätta om)

Jag föddes under vintern, men inte på någon utav högtiderna och inte den 1 december eller 31 december. Jag växte inte upp i en kärnfamilj, till en början. Jag växte upp först med en ensamstående mamma, och jag har aldrig gått på vare sig dagis eller fritids. Jag växte sedan upp utanför ett samhälle eller en by som är liten, men vad större då, det fanns fler folk som passerade, fler ställen som fortfarande gick runt. Exempelvis ett bankkontor och ett postkontor… maten på skolan lagades av köket själva… ja, det var till och med så att skolan byggdes ut för att elevantalet ökade. Byns befolkning var kända för varann och att komma dit var svårt. I mitt fall, extremt svårt… så svårt att jag faktiskt aldrig lyckades.

Jag lyckades heller aldrig med konceptet kärnfamilj, för jag hamnade faktiskt i en. Mamma träffade någon och vi flyttade till ett hus. Jag hade aldrig bott i ett hus innan, och det kom sig så att jag aldrig någonsin kom över vissa saker. Exempelvis så knarrar det i hus, det knarrar, det knakar, det finns många fönster och ännu fler sätt att bryta sig in. Att det dessutom låg mitt ute i ingemansland (för inte bara var byn liten, vi bodde inte ens i den, utan utanför) Jag hade svårt att inte sova i mammas säng, det hade jag alltid gjort, men nu gick inte det. Jag skulle ligga i mitt rum och som alla andra människor så skulle lampan vara släckt (jo, jag trodde verkligen att jag var den enda som var mörkrädd). Rädslan övervann så klart och jag sov alla nätter då och nu (med få undantag) med lampan tänd.
I huset fick jag ett rum, nytapetserat. Huset renoverades för en familj och så kom min lillebror. Han kom  just då jag började skolan och på skolan var jag tyst och jag var rädd. Jag var blyg, jag kunde inte rita och jag undrar faktiskt hur jag tog mig igenom första klass. Anledningen är att jag idag har svårt att läsa texter, ta in och minnas information. Jag stavar dessutom fruktasvärt dåligt. Men jag minns bara en sak… jag var fullständigt livrädd. Jag trodde mig ha någon, så som alla andra. De flesta hade ett syskon, en kusin, en kompis de växt upp med… jag hade något liknande. Mannen som faktiskt fortfarande är min styvpappa hade syskon, som hade ett barn i skolan, som alltså då skulle kunnat vara min kusin.