Idolen u1
“Bara de bästa dör tidigt”
Jag vet inte vem som sagt det, men ofta stämmer det nog. Ofta blir vi chockad över vilka som går bort, och hur de går bort. Det var samma sak när jag kom hem en aprildag 2002 och fann min mamma gråtandes. Inte bara gråtandes faktiskt utan helt utom sig. Jag minns inte hur hon sade det med jag minns hennes röst. Den liksom chippade fram orden;
”u1 har dött. Hon tog livet av sig”
Hur skulle jag reagera på det? Jag visste ingenting… eller jo, jag hade frågat mamma om en sak hon nämnt. Han hade sagt;
”u1 är deprimerad!”
Jaha? och vad betydde det undrade jag. Svaret jag fick var att det betydde att man är ledsen. Som om något tagit ens spade i sandlådan? Och sedan när man sagt förlåt så är det bra… ledsen så? Eller vad? Jag kan bli arg ibland över att det hölls hemligt, att jag inget fick veta. Jag var ett barn när jag fick höra om hennes depressioner, men jag var inte ett barn när hon dog. 6 år senare. När jag var 10 så trodde jag att ledsen var något sådant. Kanske att hon som jag inte hade bra vänner, men det fick jag inte heller ihop. Jag hade träffat hennes vänner! De var bra vänner, så kanske var hon bara lite nere för en period.
Perioden blev till år, men allt skedde under tystnad från oss ”barn”, piller byttes ut, doser sänktes, höjdes… samtal med psykologer hit och psykologer dit…allt i skuggan för oss ”barn” trots att vi lämnade barndomen ( i alla fall jag) och fann livet som det var…
Jag tänker ibland vad som hänt ifall jag fått veta, sannolikt hade jag inte kunnat göra någonting alls. Hon hade bestämt sig, alla förberedelser visar det. Hon steg upp och klädde på sig, gick sedan till bron, hoppade över räcket och stod sedan och inväntade tåget… sedan precis rätt ögonblick släppte hon sedan taget om livet. Då har man bestämt sig. Det fanns ingen tvekan, hon släppte taget.
Reaktionerna blev märkliga. Jag tror att hon lämnade mormor och morfar med brustet hjärta, även sin pappa. Hennes mamma har en insikt, hon var ledsen… men inte arg. Övriga släkten var arga, de vuxna alltså. Jag var… jag fick många tankar, men inte en enda var en ilska riktad emot henne! Jag respekterar hennes val, jag försöker att förstå de som vågar släppa taget om livet, hur de klarar det. I u1:s fall handlade det dessutom om att släppa i rätt ögonblick. Jag har ibland undrat vad och vem hennes sista tankar ägnades, om hon var rädd och om hon är lycklig nu.
Men även om jag respekterar hennes val, så finns det något onaturligt i att begrava sitt eget barn. Som mamma, jag skulle inte klara det… och jag kunde förstå att det måste vara den värsta mardrömmen för föräldrar, redan innan jag själv fick barn (för jag har ett barn) att begrava sitt eget barn. Lika märkligt måste det vara för den präst som en gång, inte så många år tidigare, konfirmerat nu får begrava. Den 23 åriga flicka som han hade komfirmerat 9 år innan.
Det var för mig en märkligt syn. En kista, massor av blommor och annars så stabila släktingar sårbara. De flesta så pass att de valde att inte ta med sina barn. Som jag minns det var jag den enda kusinen där. Det fanns aldrig något tvivel från min mamma dock, jag skulle med om jag ville.
Kyrkan var full och det gjorde mig glad, jag undrade om de som hade förstört henne var där, jag undrar om de kunde sova på nätterna när de fick veta vad som hänt. Kanske är det någon av er som läser detta, jag vet att vi alla skall förlåta… men jag förlåter inte er. Jag hoppas faktiskt att ni har insett vad ni gjorde, ni mördade min idol och kom undan. Blunda och se henne släppa taget om räcket… precis i rätt ögonblick lämnar hon den värld som ni förstörde för henne. Ni såg henne inte ens i ögonen, ni bevittnade inte ens … ni fick bara ett kort meddelande, säkert så var det några av er som inte ens insåg att hon led… men jag ber er att tänka på det nu. Jag har tagit upp tillräckligt med plats för er. Ni borde inte ens fått dessa rader, men nu blev det så.
U-E-J1979-2002
Det irriterar mig att inte skriva ut hela hennes namn, men jag hoppas att det för er inte skall spela någon roll. Nästa gång ni kallar någon ett öknamn, nästa gång ni fryser ut någon och nästa gång ni upprepade gånger ger er på samma person. Tänk då på vad jag just berättat… Tänk efter väldigt noga…
Kyrkan var full… alla var där för att hedra henne… skulle den vara det för mig? Sådana tankar slår mig ibland och gör ont. Jag sitter liksom fast. Jag vågar inte dö, men jag är inte riktigt levande. u1 vågade, sedan kan man i all evighet föra en diskussion om ifall det var rätt beslut. Men i ärlighetens namn så är faktiskt hon den enda som kan/får ta det beslut… vi runt omkring kan bara ha vår åsikt.
